Häromdagen ringde en god vän, jo det känns verkligen så, fastän vi aldrig tidigare har träffats på riktigt. På datorn har vi haft kontakt, Thomas Öberg och jag. Som känd fotograf, radioprofil i naturfrågor och allmänkunnig biolog har han inte undgått mitt väderkorn och vi har uppenbarligen följt varandra en tid som gått.
Thomas med hustru Birgitta är numera djupt förankrade i Norrland med hus ända ute i Luleås skärgård, trots Thomas ursprung i Örebro och Kvismaren. Redan så var vi nog en aning bekanta, tror jag.
- Vi har vikarsälarna inom fint fotohåll och båt tillgänglig för färder rakt ut i den fantastiska övärlden, fast ännu ligger isen tjock förstås.
Nu var Thomas här med hustru Birgitta och vännerna Elisabeth och Sören. Det var dags att göra Tåkern, menade han, efter besök vid Hornborgasjön för något år sedan.
- Vi gör så, berättande han, att vi far iväg några dagar varje år till något intressant och känt naturobjekt med husrum på B&B och då tyckte jag, den här gången, att det var lika bra att ringa dig för att be om ett möte om möjligt.
Mötet blev av. Jag var inte nödbedd, utan for ner till Glänås, med stor förväntan. Det blev några timmars samvaro med kaffe, samtal och naturutbyte.
Två goda vänner med gemensamt intresse. foto - Birgitta Öberg.
Vädret var lite råkallt och "norrlänningarna", som antagligen förväntat sig något varmare vårväder så här långt söderöver, huttrade i vinden, varför vi bänkade oss i lä av husväggen. Framför oss låg det vårliga Tåkern med ljudkuliss skapad av tusen skrattmåsar som ständig for på vingar för att möta brunhökarna som ideligen kom smygande lågt över vassen.
- Tror du att man kan få se den där rödhuvade dykanden som är anmäld, undrade Thomas och fortsatte med att, det känns en aning märkligt, att jag idag hör gransångare sjunga lite här och var i strandskogen. Det är väl något nytt? Är de på flytt upp till oss eller blir de kvar här?
Den rapporterade rödhuvade dykanden var jag för dagen inte bekant med, men jag kunde berätta om gransångarnas nya status som häckfåglar vid Tåkern av idag. De är av den sydliga "sorten", inte eran norrländska och det började för så där en tio år sedan.
Sen gick vi en sväng genom strandskogen. Jag visade på knotiga sälgar med angrepp av myskbock medan vi snubblade på blåhallonens sega revor och talte om vildsvinens nya framfart i hakmossemattan. Men vi spanade framför allt efter snokar.
- Tror du att vi kan få se någon? Det vore verkligen en höjdpunkt.
Där är en snok!
Nästan framme vid parkeringsplatsen hittade vi till slut en snok trots svalkan. En slank och smidig hane ormade iväg framför fötterna på sällskapet till stor glädje för oss alla, även för Thomas hustru, som först hade uttryckt en viss skepsis mot själva letandet.
- Så liten den var. Det var ju inte så otäckt. Mera spännande faktiskt!
Så gick den dagen. Det var en bra dag. Jag fick träffa Thomas och hans vänner. Jag hoppas att de må ske fler gånger. Sånt kan jag hålla tummarna för. Tack för att du hörde av dig Thomas!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar