Igår i nästan trettio graders värme var det inte så dumt att ta vägen ner till Vätterns strand. Jag fann en stilla vrå för mig själv på en lenslipad klipphäll som lutade ner mot sjöns kristallklara vatten.
Där kunde jag smidig som en lerkoloss glida ner i den ljumma böljan och simma ut mot skären utanför. Ytvattnet var säkert över tjugofem grader men mot fötterna var det sval kontrast.
Dagsländedans, akvarellskiss.
Över den låga horisonten, med näsan alldeles ovanför ytan kunde jag njuta av små mörka dagsländors rytmiska dans vid mitt ansikte.
Ute på skären härskade fåglarna vars ljudkuliss ibland steg till crescendo när en kajak kom nära. Gråtrut, fiskmås, strandskata och kanadagås.
Inne vid strandklipporna rådde svalka under lövet; hällkar med varmvatten, vindlande askrötter och runda stenar skapade en annorlunda miljö som intresserade mig särskilt.
Vad var till exempel de där gallerna för något? De satt på en risig och svulten ung alm med halvvissna blad men ännu utan tydliga spår på almsjuka.
Gallerna på almbladen fångade mitt intresse. Med almarnas bortdöende följer annat med i kvav. Sådant måste jag få veta. Jag dokumenterar, följer upp och återkommer.
Vad för en mätarfjäril?
Eller den där fina gula mätarfjärilen som vilade strax intill. Så vacker och orädd. Den vill jag också känna. Även här återkommer jag.
Ett dopp till bara.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar