Det känns inte normalt, men vädermässigt har Sverige varit ställt på ända den senaste veckan, med varmast och soligast väder i norr. Och det har varit värme långt över det normala med runt trettio grader ända uppe i Norrlands fjällvärld.
Vid Orbaden nära Bollnäs ligger ett härligt friluftsområde och välkänt bad kringgärdat av blånande berg runt Ljusnans vattenspegel. Vi ser mot norr ända bort till Järvsö.
Ulla och jag gästade goda vänner i Bollnäs några dagar och kom hem igår kväll. Där uppe vid Hälsingslands blånande bergsryggar, djupa skogar och glittrande sjöar var det också hett, en värme som vi ändå kunde njuta fullt ut av eftersom Pär och Barbro på sin hälsingegård Häggesta tog emot oss med Ljusnans dämda vattenspegel alldeles utanför husknuten. Där kunde vi löga oss fritt hur mycket vi önskade.
Exteriör.
Vi vandrade något genom staden Bollnäs, vackert omfluten av Ljusnan och kanske borde jag berätta här, men allt om stadens historia och utveckling finns förstås sen länge väl dokumenterat. Värmen nu när jag skriver detta vid datorn i ateljén går ut över det mesta och jag tar därför den enkla vägen:
Länk till Wikipedia och Bollnäs.
Bollnäs kyrka vill jag ändå nämna. Den unga vaktmästare som tar emot oss med värme berättar att altartavlor och altarskåp är medeltida praktverk som inte står långt efter Vadstena klosterkyrkas.
Den stora och berömda altartavlan har nyss återkommit hem, berättar hon, efter att den har varit utlånad till museum utomlands.
På Världsarvslistan finns också begreppet Hälsingegårdar. De är sju till antalet, de som är värderade allra högst och vi besökte en av dessa, gården Gästgivars i Vallsta i närheten av Bollnäs.
Gästgivars vid Vallsta.
På tre sidor kringbyggd med härbre, brygghus och bodar tronar mangårdsbyggnaden två våningar hög mitt i centrum, väldigt typiskt. Vida, orörda skogar och nyrika träpatroners ambitioner att utnyttja den resursen och också att bräcka varandra med alla medel var grunden till detta världsarvs uppkomst.
Levande folkmusik mötte oss när vi klev in genom grinden till Gästgivars. Där satt två spelemän, en med dragspel och en med fiol, i skuggan under träden. Det var äkta och oblygt buskaspel också för oss men mest ändå för sin egen skull. Jag gjorde en inspelning som tyvärr är för stor för bloggen, fick jag just till svar när jag skulle överföra den. Så synd!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar