18 april - Östgötaslätten randas

Nu är den tid då Östgötaslätten randas. Allt höstvetet och ofta även vallen vältas med tunga maskiner och breda redskap. Målet med arbetet är att trycka ner alla stenar som tjälen pressat upp under vinter och tidig vår, så att dessa inte skall ställa till med problem under kommande skörd med tröska och slåtterbalk. Nästan ingen åker slipper undan denna process i den jordbruksmässigt så väl förvaltade östgötamyllan.

Östgötaslätten randas.

Jag kan förstå det hela, det rationella och ekonomiska ansvar som duktiga lantbrukare tar för ett välskött jordbruk i den kornbod som Östergötland är. Det är också ett val vi alla bär ansvar för - de som arbetar med jorden, de som tar hand om och förädlar produkterna och slutligen vi konsumenter. Vi vill ju alla ha mat i mängd och av god kvalitet och dessutom till ett så lågt pris som möjligt, vilket allt förutsätter rationellt bruk. Är det inte så de flesta av oss ser på matproduktionens villkor?

Ändå gråter jag varje april när jag ser alla dessa traktorer med sina ofantliga järnrullar dundra fram över jorden och grödan.

Undrar du varför? 

Just i dessa dagar mot mitten av april, när vältverksamheten äger rum över hela slätten, har tofsvipor och sånglärkor nämligen just lagt sin kull av ägg i ett rede gömt i brodden. De har inte en chans att komma undan. Allt, ägg och ungar, blir obönhörligt krossat till mos. I en tid som var, när man vältade med små redskap eller helt enkelt bara sladdade åkrarna och handplockade sten, blev det ändå vissa glipor i verksamheten. Men idag kommer absolut ingenting undan och många gånger, precis som i bilden ovan har jag noterat att man i ivern och medan man ändå håller på, tar även vändtegar, kanter och till och med åkervägsrenar av bara farten.

Jag bokstavligen skällde ut en person som vältade ut över hela åkervägen vid Kälkesta Gård vid Tåkern för något år sedan. Hela vägrenens gräsbård och grusvägens mittsträng av maskros åkte med och just där fanns den enda möjligheten för lärkorna att försöka få fram sin kull.

- Du får tala med bonden själv, sa han på knackig polsksvenska, men insåg faktiskt vad jag menade när jag lekte flygande fågel och visslade lärka och lovade, som jag förstod det, att göra annorlunda nästa gång.

Det finns de som undrar varför alla våra jordbruksfåglar har minskat så drastiskt och fortsätter i samma riktning nedåt. Jag undrar inte!

När vi kom till Ödeshög i början av 1970 talet fanns fortfarande flera häckande storspovar i bygden, inte så allmänt som jag minns min barndoms Östgötaslätt, där storspovar spelade överallt, men åtminstone här och där. Idag är de alla borta! Samma väg tar populationerna av både lärkor och tofsvipor. Snart är allt detta endast historia. Jag överdriver inte. Det är faktiskt rena fakta och finns att läsa om och ta del av för den som vill och orkar, i flera rapporter. Och för alla i min egen ålder finns allt upplevt empiriskt både med öron och ögon.

Fåglarna i jordbruksbygd har det således inte lätt och mitt i allt resonemang om monokulturer, jordbruksgifter, torrläggningar, rationaliseringar och ökad vallodling med tidiga ensilageskördar, är den moderna jordbruksvältens skada  till synes ganska marginell. Men jag gråter ändå, ty den utgör på något sätt det sista onödiga dråpslaget och vältandet borde kunna utföras ett par veckor tidigare, innan fåglarna har lagt ägg, menar jag.

Är problemet brist på kunskap och kännedom går det ju att ändra på och jag ville önska att jordbruksverket och SLU gav nya direktiv till lantbrukarna för ökad hänsyn.

Under min anmälan av detta skriveri på FB påtalade vännen Frank möjligheten med "Lärkrutor". Det är förstås lämpligt att jag lägger in en länk till detta värdefulla projekt för att skydda åkermarksfåglar.

Lärkrutor