26 april - Det nya och det gamla

.
Tänk så enkelt det har blivit, alltför enkelt ibland kanske, att föra dokumentation över naturaliefynd numera via mobiltelefoner och digital Artportal.

Min farfarsfars, farfars och min fars gamla portör. Numera min.

Jag tänker på föregående generationers bemödanden och åligganden att till exempel samla in och artbestämma växter för att få ut en godkänd examen i realexamen och studenten av en kinkig examinator och mentor. Med portören slängande runt nacken fick man samla in och försöka nyckla i svartvitt format utan mycken bildhjälp bäst man kunde.

Inga Berglunds herbarium.

Herbariet som det funnits många tusenden av på vindar och skrubbar har oftast numera sen länge försvunnit till tippen. Synd på så många godbitar är det men som med allt gammalt förgår det mesta, trots hårda marmorerade pärmar, klisterremsor, vackert handskrivna lappar och borta är också mestadels växtpressen och gråpappret.

Ur Inga Berglunds herbarium - vitmåra, Galium boreale.

Det tog tid förstås, men det blev vackert och tiden det tog gjorde säkert att man lärde sig allt mera gediget och långsiktigt.

Idag vandrar jag runt med mobilen och kameran eller tar till skannern hemma i ateljén,  dokumenterar, bläddrar i den underbart sköna och tydligt bildrika floran, artbestämmer och meddelar fynd via Artportalen och sen är det hela klart! 

Backtrav och vårskärvfrö från Heda häromdagen.

Alm och bok från idag den 26 april 2019.

Herbariet blir digitala filer i en katalog i min dator eller i värsta fall instoppat i ett moln.

24 april - Lappuggla i Ödeshög

.
Min hemkommun har begåvats med en ny fågelart.
Häromdagen dokumenterade nämligen min vän Ronald en lappuggla i skogsbygden söder om Ödeshög. Mitt på eftermiddagen satt fågeln där, på en stolpe alldeles utanför köksfönstret under en fikapaus hos goda vänner. Berättigat och mäkta stolt visade Ronald upp bilden han tog som bevis och berättade om den fantastiska upplevelsen.

Lappuggla i Ödeshögs kommun, 21 april 2019. Foto av Ronald Lillevars.

Lappugglan fortsätter sin mäktiga odyssé. 
Från att för femtio år sedan ha varit en extremt sällsynt gäst från den ryska tajgan i den allra nordligaste delen av Sverige har den numera intagit hela Norrlands skogsland och häckfynd finns även här och där också i sydligare delar av vårt land.

Själv såg jag min första lappuggla så sent som för tre år sedan, vid en numera bekant häckningsplats i Bergslagen norr om Västerås.

Lappugglan jag såg då kunde jag förstås inte låta undkomma utan en dokumenterande målning, det var ju ett unik tillfälle.

Och tänk, nu är arten på plats här "hemma hos mig", men jag har lovat att inte avslöja var, ty folket på gården vill inte riskera en invasion av fågelskådare och det tänker jag respektera eftersom jag fått reda på fyndet i andra hand.
Men rapporteras ska den förstås. Det tar Roland själv hand om så att rätt blir rätt.

Lite senare ...

Jag har nu varit en liten sväng på skogen för att kolla efter lappugglan. Jag var på platsen i blott en timme, vad är väl det i sammanhanget, så resultatet uteblev. Det får nog bli lite mer senare.

"Lappuggleskog"

Däremot fann jag själva det lokala området intressant i sammanhanget. Jag har aldrig tidigare åkt in denna lilla grusväg rakt in i skogen fastän jag bott i bygden sen 1972. Det säger väl en del om trakten i den södra kommundelen, som är full av skog men också genomkorsad av små grusiga skogsvägar. 

"Typisk jaktmark för lappuggla".

Här finns förstås inte mycket ursprunglig naturskog längre, betydligt mer var det i början av mitt boende, men uppfattade ändå att just här fanns ganska grova träd och lite orördhet kvar, sönderbruten, inte av så många hyggen som annars, men mera av gamla hagmarker och sankängar, lyckor och öppningar. 

När jag vandrade runt i området slog det mig hur snarlik biotopen var det område i Skultunatrakten som jag har besökt flera gånger för att studera lappuggla i häckningsterräng.
Spännande!
Jag menar, vi är ju ändå en bra bit in i april, en tid när ugglor normalt har ungar.

Hög av vattensork.

Lappugglan som sågs häromdagen satt på en stängselstolpe just vid en sån här öppning i skogen, på ett sankt område, och när jag nu gick runt och sökte fågeln fann jag högar av vattensork, lappugglans favoritföda.

Tänk om! Det är ju faktiskt möjligt med en häckning, området känns perfekt och tiden misstänkt möjlig.

23 april - Underbar försommar i bygden

.
Vi gör en kort tripp till järnåldersgravfältet vid Hedaslätt, Lars och jag, som uppföljning på vår fikastund. Egentligen har jag ont om tid men den underbara försommaren utanför ateljédörren måste upplevas just nu, den väntar inte, det går så fort med den värmebölja som råder.

Asken har redan gått i blom, så tidigt!

Björkarna spirar i alla färger mellan, brunt, violett och mest i gulgrönt. Lönnarna blommar för fullt och jag ser årets första blommande ask.

 

Körsbärsblom

Slånblom

Den första körsbärsblommen spirar och samma sak med sydvänd och läväxt slån.

Vi har aldrig sett en sådan mängd av backsippor, Lars och jag. Det måste vara något slags rekord, kanske beroende på förra årets värme. Att försöka räkna dem alla vore ett stort projekt men förstås mycket lovvärt. Ett uppdrag för Länsstyrelsen? 

I vissa vinklar färgas marken lilablå av alla tusentals backsippor.

Jag gör ett försök på en av gravhögarna, ca 80 kvadratmeter stor, och kommer till runt 800 plantor. Detta är bara en mycket liten del av alltet och vi gissar att antalet totalt i hela området måste vara minst tiotusen, kanske flera tiotusental. Otroligt är det och Hedaslätt är nog det rikaste backsippestället i hela Östergötland.

Några backsippor har gått i frukt.

Färgvariation finns. Här är en de mest ljusrosa.

På de torraste, sydlänta kullarna, där jordtäcket är tunt intill stenar och beklätt av lavar och krypande mossor växer mattor av dvärgfingerört i blommig överdådighet och färgar hela backen solgul.

Storfläckig pärlemorfjäril, Issoria lathonia. Den kommer jag att rapportera till Artportalen.

På just dessa platser, de torraste och paradoxalt nog rikast blommande, ser vi några tidiga, ganska små pärlemorfjärilar, fräscha om vingarna såsom endast nykläckta är. En karaktärsart för torra, soliga backar tidigt om våren, enligt Nationalnyckeln Dagfjärilar, och en av de vackraste framför allt om man kan komma åt att se undersidans stora glänsande pärlemorfläckar - Storfläckig pärlemorfjäril.

Och lövsångarna blir allt fler nu för varje dag. Sommaren är här i förtid, t o m meteorologiskt.

22 april - Fiskgjuse

.
Jag har gjort en akvarell av fiskgjuse på beställning. Arten har anlänt till bygden och jag såg en fiska över Tåkern senast jag var där.
Nu tänker jag spara skissen för eventuellt kommande bruk innan det är för sent och skannar in på sedvanligt sätt, men får ett ganska oväntat resultat, färgrikt och dovt. Jag har beskuret motivet centralt och får något helt annorlunda originalet, ganska kul faktiskt. Kan jag gott spara för framtiden, tänker jag och klickar ok.

En spännande närstudie av fiskgjusen blev resultatet av en tämligen misslyckad inscanning.

Tillägg den 23/4

Jag har gjort en ny variant av fiskgjusen, fullformat är kanske bättre. 

21 april - Lövsångaren är här och landskapet torkar.

.
Fantastisk sommarvärme fastän bara i april.  Det finns så mycket att rapportera men eftersom jag har lite ont om tid i ateljén just nu nöjer jag mig med att rapportera årets första lövsångare. Barnbarnet Blanca sitter förresten bredvid mig och målar. Det är ju påsk och vi träffas alla i familjen som brukligt är.

Det hände när vi var vid Naturum Tåkern idag tillsammans med säkert tusen andra besökare och vi satt och grillade korv vid den nyanlagda "Tåkernlek", att jag uppfattade en första svag strof från en avlägsen lövsångare.
Den kom efterhand allt närmare och sjöng till slut från en lövsprickande björk över våra huvuden.

Vid strandkanten hade fyra fisktärnor anlänt, igår, sa Konny och rödbenorna spelade för fullt medan en tofsvipa ruvade alldeles nära staketet och flera kullar med grågäss vaggade runt över starrmaden.

Höstveteåkrarna gulnar i vårtorkan.

Ett aber bara, men ett stort ett. Det börjar bli mycket torrt i markerna nu, extremt nästan och höstveteåkrarna gulnar över stora ytor. Vi får verkligen hålla tummarna för snarligt och stadigt regn!

13 april - Blocket fullt

.
Trots att det var lite kyligt om näsan i nordanvinden över det öppna dödislandskapet i Isberga naturreservat så njöt vi av besöket och vår kaffetår i en varm motsluttning med solen i ansiktet.
När vi satt där skrockade en ringtrast typiskt grovt och gutturalt bortom några enbuskar. Vi såg den aldrig, tyvärr, men ringtrast lät det.

Det blev blocket fullt efter efter dagens besök, ett antal enkla och direkta akvarellskisser ur egen fatabur. 

Jag får väl förklara det hela.

Vårens första röda glada noteras och mitt hjärta värms. Som jag har väntat på återkomsten. 
Där vi såg den idag, Ulla och jag, har jag sett den flera gånger tidigare. Hoppas det blir en lyckad häckning i år och nära.

En av de majbaggar vi såg idag. Det är arten svart majbagge som jag nu har lärt mig av min gode vän Sven. En reflektion. Hur i attan hittar de varandra i detta stora område. Det är ju ändå ganska glest mellan individerna. Doft och doftspår?

Ulla passade på att fotografera det mesta, även majbaggar.

En av två snokar vi såg, varav en var död och förtorkad. 
Den här var på väg ner till gölen för att kolla grodleken men fick nog med oss och drog sig tillbaka in i skydd under en enbuske. Jag bedömde att den var ungefär tre år - ganska liten alltså.

Backsippor förstås. Det var ju mest dem och glödsandbin som vi var ute efter. Kylan har gjort backsipporna småväxta och kutryggiga, men de sträcker nog på sig framåt påsken när temperaturen stiger och vad beträffar glödsandbin uteblev de i inväntan på samma utlovade värme.

En härlig dag var det i vilket fall. En sån där man kommer att minnas länge.

12 april - Stor och liten

.
- Vad gör du?
- Letar efter små veronikor. Se, vilken skillnad det kan vara mellan olika individer.
- Jaaa du, Gebbe. (Suck)

Murgrönsveronikor från kyrkogårdsmuren tvärs över gatan vid ateljén.

Läs gärna kommentarerna nedan.

11 april - Ny bricka på gång

.ut
Det är så rackarns kyligt ute att jag lika gärna kan stanna inomhus och göra lite nytta istället för att gå ut och sucka. I Ateljén är det varmt och skönt och citronträdet blommar frenetiskt och sprider en förföriskt stark doft av parfym som omger mig totalt där jag sitter vid arbetsbordet och förbereder en ny bricka, beställd av min supportande och drivande familj, att presenteras till Konstrundan vid Kristi himmelsfärdshelgen.

Hittills har det blivit en rödhake och nu står det och väger om vad den ska få för sällskap i form av lämpligt blomster.
Än är det inte avgjort. Jag skissar på olika varianter och nu börjar det allt mer luta lite åt det blå hållet, igen, men inte blåsippa den här gången, för den finns redan på andra brickor. 

Vad sägs om lungört?

Senare tillägg.
När jag har nu har kontakt med företaget i Nybro som gör mina brickor, visar det sig att material till ytterligare drygt trehundra av mina "gamla" blåsippsbrickor fnns kvar i lager, något som överraskar eftersom jag tidigare fått besked om att de är helt slut.
Kostnaden för att fullfölja dessa till slutprodukt gör att jag inte har råd att ta fram en ny bricka i år. Jag måste helt enkelt först sälja slut på "blåsippa" innan jag tar ett nytt steg.
Kanske det blir en rödhake nästa år.

10 april - Den gröna pärlan

.
Efter min medverkan i Earth Hour i Ödeshögs kyrka härförleden fick jag mottaga en liten gåva.

Det var en grön pärla, hämtad ur biskop emeritus Martin Lönnebos "Frälsarkrans". Över denna tacksamhetsskänk är jag mycket stolt och glad framför allt för vad den står för.

"Den gröna pärlan har diakonins färg, som också är livets, växandets och hoppets färg.
När vi ger kärlek och tar ansvar, blir det till liv för våra medmänniskor men även till hela skapelsen".

10 april - Bakslaget

.
Det kändes redan igår kväll när Ulla och jag åkte upp till Omberg för att lyssna efter ugglor. Det var bitande kallt i nordanvinden och ugglorna tyckte uppenbarligen detsamma.

- Du ska se, att det nog kommer snö inatt.

Spådomen besannades när rullgardinen åkte upp. Snöyra!

Ett tunt vitt lager av pudersnö låg över de nyss utsatta trädgårdsmöblerna.
Det nästan obligatoriska bakslaget var över oss.

"Aprilsnö är fåragö" - tröstar mig knappast även om själva nederbörden behövs. Jag tar den hellre i form av regn. Men välja får man inte.

Och inte är det ovanligt heller. Såsom jag redan sagt är det nästan oundvikligt. Skönt är det även att bakslaget kommer nu innan igelkotten och hasselmusen vaknar, sädesärlorna och gransångarna anländer i antal, tofsviporna har lagt sig att ruva äggkullen och trädgårdens fruktträd börjat blomma. Sånt har ju också skett, menar jag. 

Däri ligger trösten mumlar jag för mig själv under yllemössan.

- Vilken tur att det kommer redan nu.

8 april - Naturaliserade nya vårblomster

.
Med den senaste upplagan av Nordens flora av Mossberg & Stenberg har diverse sentida invandrare och nykomlingar i blomstervärlden fått bekräftelse och möjligen upprättelse.

Numera har påskliljor, vårstjärnor, hyacinter, liljor, anemoner, sliden och lupiner fått komma in i finrummet efter att ha varit utfrysta, oönskade och i värsta fall kategoriserade som invasiva. Det värsta begreppet av alla.
Alla botaniker är väl förstås inte så begeistrade men för en del har letandet i trädgårdar, på soptippar, i s k ruderata områden samt vid bangårdar och längs vägar blivit en spännande del av artsamlande inom växtvärlden.

Det där med "invasiva arter" har jag förresten själv ibland sett som lite väl utmanande i sammanhanget. Ska vi dra det till sin spets är det nämligen mycket inom floran som borde räknas dit. Väldigt mycket har spridits av människan genom århundraden, medvetet eller omedvetet, och ett par av de mest invasiva arterna här på min Östgötaslätt är väl i så fall vete och raps. Där de växer växer ju inget annat, som definition. Så där ja, nu stack jag ut hakan igen. 
Kanske är det inte så allvarligt med ryssgubbe och lupin som vackra blomster längs våra fartstråk, där nästan inget annat i alla fall trivs.

Jag har själv börjat intressera mig lite mer för alla dessa nykomlingar och vildväxande trädgårdsväxter. För några år sedan brydde jag mig inte alls och det är nog Nordens flora som fått mig att inse att växtvärlden aldrig står still, att nya arter hela tiden etableras och andra försvinner.

Häromdagen, när jag väntade vid macken på att få mina sommardäck monterade, gick jag en sväng i närliggande områden runt vattentornet i Ödeshög och noterade mängder av blåsippor bland alla andra blåa vårväxter. Det överraskade mig att rikedomen var så stor.

Rysk blåstjärna, Othocallis siberica, "Scilla".

Den jag alltid har kallat för "Scilla" och som har en mörkt blå färg och nickande blommor är rikligast företrädd och den växer ju överallt i bygden ibland i täta bestånd i trädgårdar och i gräsmattor.
Nu ser jag i floran att det egentligen är fel att kalla den för Scilla. Den tillhör nämligen ett annat släkte och bör fortsättningsvis kallas för Rysk blåstjärna.

Till de riktiga Scillorna räknas emellertid flera arter av blåstjärnor, ibland också vita, vilka har uppåtvända blomkalkar. (Vanlig) Blåstjärna är allmännast av dessa och den finns här i bygden lite överallt. Även i vår egen trädgård dit den har kommit spontant.

(Vanlig) Blåstjärna, Scilla forbesii.

När jag nu vandrade runt en stund hittade jag ett par buketter av en annan art blåstjärna, som jag undrade över och tror mig nu ha hittat i floran och artbestämt till Tidig blåstjärna, Scilla bifolia. Den står som sällsynt.

Tidig vårstjärna, Scilla bifolia.

Jag har ju alltid varit lite extra intresserad av det här med invandring och nykomlingar. Det har nog med min natur att göra att jag också ser en positiv potential i sådant även när det gäller blommor.

6 april - Vårutflykt i hembygd

.
Dotter Karin var sugen på strövtåg i barndomsbygden så vi åkte upp på Omberg igår i strålande sol och i en skön temperatur av 16 grader.
Ulla och jag är ju aldrig nödbedda vad beträffa sånt så naturligtvis var vi med.
Tack Karin för alla förnäma bilder jag har fått låna.

foto - Karin Björkman.

Vi parkerade vid Höje för att plocka med oss ett par knippor nyspirad ramslök till middagen.

foto - Karin Björkman.

Därefter vandrade vi upp grusvägen mot Hästhagen och rundade så småningom hela ängen.
Just backen upp från vägkorset är bland det sippigaste man kan finna på Omberg och måste ses för att begripas. Jag tänker ofta det, när jag möter utsocknes Ombergsturister som ännu inte riktigt har begripit Ombergs verkliga storhet, utan nästan enbart åker till Hjässatorget och vandrar upp till Hjässan.

Sippor i alla nyanser,  foto - Ulla Björkman.

Jag talade för saken igår med några vi mötte,  men tror det blev resultatlöst.

Nåväl vägkanten där vi vandrade var som en rikt vävd matta av blåsippor i alla färger, buskvioler, vitsippor, pestskråp, vårlök, lungört, tibast och vårens första gulsippor och mycket mer därtill. Så vackert att ögonen tårades.

Pestskråp och vårlök, foto Ulla Björkman.

Blomsterprakten var alltså bedårande, men ändå häftigare var nästan alla fjärilar som vi såg. Längs den två km långa grusvägen såg vi dessa arter i ungefärliga antal, helt makalöst:

Sorgmantel, foto - Karin Björkman.

Sorgmantelfjäril - minst tjugo stycken
Citronfjäril - minst tjugo stycken varav två honor
Påfågelöga - ca 10 ex
Vinbärsfuks - 3 ex
Nässelfjäril - 2 ex

foto - Karin Björkman.

.. och så rariteten som jag speciellt eftersökte, en fuks av modell större, antingen videfuks eller körsbärsfuks.
Bilden på den har jag lagt ut till expertpanelen att få laborera med. Det blev stort avstånd oc lite suddig bild så det är inte säkert att man kan komma helt fram till säker art.
Men ändå!

Senare tillägg:
En majoritet av dem som svarat lutar åt Körsbärsfuks även om bestämningen nog aldrig kan bli 100%.

Mot eftermiddagen åkte Karin och jag ner till Stora Lund vid Vättern för lite avspänt mys!

foto - Karin Björkman.

foto - Karin Björkman.

foto - Karin Björkman.

Nu är man helad!