I hjärtat står tiden stilla men som man har hört så många gånger tidigare av andra som varit i samma situation undrar man över att livet utanför faktiskt går vidare som om ingenting har hänt.
För att få en stunds ensamhet och ro i mina tankar åker jag ner till Stugan över en slätt där solen strilar ner mellan moln som börjar lösa upp sig efter ett efterlängtat regn. Luftfuktigheten är hög och temperaturen behaglig, också för myggorna som anfaller frenetiskt och omedelbart när jag kliver ur bilen. Bättre att sitta kvar en stund och driva vidare i långsam lunk längs småvägarna i mitt vackra landskap.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar