Igår rapporterades om drygt 40 svåra skogsbränder runt om i landet och vid åtminstone tre av dem, i nedre Norrland, släpper man betinget att kunna stoppa dem med hjälp av bara människor och maskiner:
"Vi får helt enkelt vänta på väderomslag och regn", säger man från räddningscentralen.
SMHI säger samtidigt att värmen kommer att bestå och kommande vecka kan bli en av de varmaste hittills med temperaturer över trettio och kanske upp mot nära 40 grader. Långsiktiga, men förstås något osäkra förutsägelser, talar dessutom om att rekordvärmen kan komma att bestå sommaren ut d v s också i augusti månad. Aldrig någonsin, historiskt överblickbart, har det varit varmare under sommaren i Sverige, och jag som personligen minns både 1955 och 1959 instämmer till fullo och får vara med om nya rekord.
Tidningar och media fylls av artiklar om problem som gäller jordbruk, hälsa och kommunikation.
Överallt runt om i världen är vädersituation extrem: Japan, Kanada och Norra Afrika rapporterar rekordtemeraturer och även om man säger att klimat och väder är olika saker måste väl ändå de s k klimatförnekarna få sig en tankeställare härmed.
Det som råder nu är jämförbart med en grads global temperaturförhöjning, sägs det. Bäva månde vi eftersom FN:s klimatpanel talar om att vi är på väg mot två.
Europa hjälper Sverige massivt och bjudsamt med problemen. Igår färdades t ex en kolonn av 44 polska brandfordon med manskap hela vägen från Polen längs E4:an, också genom Ödeshög, upp till brandhärdarna för att bistå det "svenska folket" inte regimen, som det sades.
Se där, så fick Polens extremhögerregering in ett ledsamt politisk budskap mitt i den viktiga och generösa humanitära insatsen.
Jag hoppas att det bara var en s k "Fake news artikel", ty sådana finns det ju gott om överallt och de svänger i olika politiska riktningar för att skapa förvirring och osämja människor emellan.
Även inrikespolitisk blir det käbbel ibland och jag blir uppriktigt ledsen över att vissa politiker och partier försöker skaffa enkla poäng och fördelar av ett allmänt "katastrofscenario". Förbannat ledsamt och omoget är det, samarbeta över gränserna istället, nu när det behövs!
Mindre blåvinge.
Gräsmattan hemma, liksom överallt annars, är gulbränd. Detta har även den lilla fina men oansenliga fjärilen mindre blåvinge upptäckt när den kommer och landar på en vitklöverblomma vid mina fötter. Här känner den sig plötsligt helt hemma, en torräng mitt i byn.
Kamelian som jag fick av mina goda vänner som 70-årspresent blommar redan. Den första knoppen slog ut igår och nu kommer den att prunka ända in mot frosten. Det 50-åriga trädet är fullt av knoppar i olika stadier. Fantastiskt är det och tur är det också, att vi som bor i Ödeshög har Vättern som vattenresurs och inte bor i Åtvidaberg, ty där har ett generellt bevattningsförbud införts och med ett sådant i bagaget torde det ha varit kört för en krukad kamelia i trädgården, eller? Får man vattna trädgårdskrukor också i Åtvidaberg? Den aktuella frågan dök upp i morse vid frukostbordet till havregrynsgröten.
Jag "räddade" temporärt en turkduva på gatan utanför hemmet igår. Den låg där trafikskadad men hade inga yttre synliga skador utan verkade vara mest "groggy" och tilltufsad, så jag lyfte in den i granntomtens trädgrönska för möjlig vederkvickelse.
Det hjälpte nu inte. Idag låg den tillplattad på asfalten.
Det är ju ett positivt tecken ändå, brukar man säga när trafikoffren av en djurart ökar. Det tas som ett bevis för att stammen är på tillväxt.
Och så är det verkligen också för turkduvan just nu. Efter den första vågen av snabbt tillväxande antal turkduvor under 1970-talet avstannade utvecklingen och föll senare under första decenniet av 2000-talet ner i bottenläge och turkduvan försvann, liksom gåtfullt, från hela bygden.
Nu är turkduvan tillbaka igen med besked. Jag tror det beror på den subtropiska värmen över landet. Många par har åter etablerat sig i Ödeshög och hanarna sitter i träden här och där, på takåsar, lyktstolpar och takantenner och tutar sitt trestaviga, trevliga tu-tuu-tu.
Välkommen tillbaka, säger jag och hoppas att man den här gången låter turkduvan vara i fred och får hållas utan protester från hörselkänsliga medborgare och andra gnällspikar. Numera vet vi bättre, med hela historien om artens uppgång och fall i bagaget, hur snäv och subtil balansgången mellan framgång och motgång kan vara.
När jag krattar ihop förkrympta äppelkart i mängd under träden brummar det till vid örat och en gulröd blombock kommer flygande och landar på altanstolpen.
Jag får fram mobilen med hast och dokumenterar en av de vackraste långhorningarna, enligt min mening, som man har en god chans att få se eftersom den är mycket allmän.
Det är en hona; det ser man på den helt tegelröda översidan och hon flyger snart vidare på jakt efter en lämplig plats att lägga sina ägg - en halvmurken furustock är bäst och egendomligt nog verkar det gå bra till och med med giftiga, kreosotbehandlade slipers har jag noterat.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar