Vi parkerar vid Stocklycke på Omberg, Ulla och jag. Det är gråruskväder och lampan i trädgården, den som ska släcka med ljuset, kommer att förbli tänd hela dagen. Men vi är väl klädda och njuter av lä för västvinden och, som man brukar säga, syremättad luft, om det nu verkligen finns sådan och inte alltid en andel av ca 21%.
Vi vandrar ut på stigen mot Mörkahålskärret.
I diket porlar vattnet kristalliskt, friskt och drickbart medan några mesar piper i vinden, berättar Ulla för den halvdöve, men annars är det ganska typiskt vintrigt "livlöst" i skogen.
- Vänta, säger hon, jag vill fotografera den där elefantfoten. Vi brukar kalla dem så, bokarnas rotfästen med sin krans av grön mossa.
Helt livlöst blir det ändå inte.
Det frasar plötsligt till i grantoppsanarkien och en övervintrande ringduva lösgör sig ur grenverket och flyger med smällande vingslag iväg bort över skogen.
Och alldeles strax därefter ser Ulla en svart fågel korsa stigen framför oss och snart ropar en spillkråka: "kliääää -kliäää" i duggregnet. Det här s k "regnlätet" passar förstås in i sammanhanget men får väl ändå betraktas som ett helt slumpartat förslag.
Ulla får ändå ett snabbt svar om sin observation.
Spillkråkan kommer åter, flyger förbi i en ljusglänta på väg in mot skogens slutna dunkel på andra sidan vägen. Fransigt runda vingar och klippande vingslag blir det som fastnar i minnet under den bråkdel av tid som passerar.
- Tänk om man vore engelsman, säger jag. Då vore dagen räddad!
Men det är den förstås ändå, ty visst lever vinterskogen om än lite sparsammare än eljest!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar