20 november - Med första snön blommar åter min strimamaryllis.

Det var utlovat ett möjligt snökaos till idag, men det kom alldeles av sig och drog förbi söder om landet och försvann upp i en båge mot Östersjön. Istället kom Norrlandskusten att drabbas av "snösmockan". 

Alltid denna hysteri numera med den första snön. När jag var barn snöade det bara, alldeles naturligt och självklart. Det var inget alls att oroas över möjligen yvas då längtan var stor.

I Ödeshög kom idag endast lätt kornsnö och gav marken ett tunt lager av vitt puder. Samtidigt slog min strimamaryllis ut sina första klockor. 

Strimamaryllisens sköna klocka.

Jag planterade om den i våras eftersom den till slut tätnade så att den sprängde den gamla keramikkrukan. Jag delade lökarna och satte dem tätt i ny jord och oroade mig över fortsättningen. Oändligt långsamt stack nya blad upp efter någon månad. Fler och fler. Det var lycka!

Strimamaryllis i mitt ateljéfönster.

Så häromveckan skedde undret; en ny stängel var på väg upp och idag, lagom till snön, slog de första två klockorna ut vackert mot det vita pudret utanför ateljéfönstret. 

13 november - Den gäckande illern

Mycket trist är det, att jag har sett betydligt fler döda än levande och länge trodde jag att mårddjuret iller bara fanns i sydligaste Sverige, i Skåne och Halland med omnejd. Jag lutade mig därvid mot gammal facklitteratur som angav att arten saknades från Mellansverige och norröver. 

Iller, akvarell målad idag, 13 november 2024.

Hoppas att ni tål den otäcka bilden som följer. Det är en avskyvärd kontrast till bilden ovan. 

Trafikdödad iller i skogsbygden söder om Ödeshög i september 2012.

Karin i Sjöstorp vid Ödeshög var den person som handfast fick mig att inse att arten även fanns i Ombergsbygd, då hon, trots mina tidigare tvivel, visade upp en död iller i en hink.

- Den har jag tagit i en fälla i trädgården, sa hon, och det är den som har tagit mina ankor trots att du hävdade motsatsen. 

Där fick jag på skallen så det sved! 

Detta var många år sedan och idag vet jag bättre eftersom jag genom åren själv har sett åtminstone ytterligare fem trafikdödade illrar.

Levande iller observerad vid Stora Åby, Ödeshög den 17 november 2014.

Bland dessa lik har jag ändå noterat ett levande och lyckligt djur. Skönt! Det mötte jag vid Stora Åby kyrka när jag kom i bil om natten. Illern sprang i billjuset vid vägrenen och jag såg den ganska väl trots mörkret och jag gjorde en skiss direkt tillbaka i ateljén.

Trafikdödad iller, Hulje, Mjölby den 13 november 2024.

Idag var det dags igen. En nydöd iller låg vid vägkanten på gamla vägen mellan Mjölby och Hogstad, nära Hulje. Trafiken hade skördat ännu ett offer, som dessbättre ändå slapp lida eftersom huvudet var krossat. Det var ett vackert exemplar som jag dokumenterade med kameran innan jag lade det åt sidan för kråkor och ormvråk. Det blir rapport till Artportalen i eftermiddag.

Nästa gång vill jag se en levande iller igen, tack!

12 november - Min kamelia blommar

Så är det dags för höstens stora händelse i ateljén. Min kamelia blommar i år igen. Dubbla, rosenröda blommor lyser upp mitt mörker.

Kamelia.

Trädet fick komma in för en månad sedan efter en sommar utomhus hemma. På så sätt fick det lust och tid för mognad och prunkande skönhet.

Kamelia.

11 november - "Nattens änglar"

Förr i tiden då jag var ung kunde jag höra rödvingetrastens lockläte. Det var en spetsigt vibrerande "i"-ton, i ornitologernas bibel - Fågelguiden beskriven som, "ett sugande och aningen strävt "styyyf". Ja, ja. Jag håller med min gamle vän Frank om det där med att via bokstäver försöka tonsätta fåglars läten har mycket i övrigt att önska och jag har förresten en annan, egen stavning, så det så.

Men då, i höstnattens mörker när himlen var låg, strålade trastarnas flyktläten ner över bygden. Och jag var ofta ute och lyssnade i månadsskiftet oktober-november efter taltrastarnas "tick" och rödvingetrastarnas "sriii". Spänningen var tät och mystisk. Man såg ju inget av skådespelet och ändå. Hur många var de? Hur nära mig var de? Hur tätt flög de, och hur långt? Hur kunde de hitta där i diset eller under stjärnhimlen.

Jag skrev ett litet kåseri "Nattens änglar" i Corren, kanske 1970, illustrerad med en nästan svart tuschteckning av en flygande rödvingetrast och fick en varm reaktion från läsekretsen. Alldeles nyss letade jag igenom några klippalbum från den tiden, men återfann till min besvikelse inte artikeln och jag som tänkt mig den som inledning på dagens skriveri.

Rödvingetrast. 

Det jag vill komma fram till är att allt är förändrat. Jag hör varken taltrastar eller rödvingetrastar numera. Det är tyst i nattmörkret och om jag inte visste bättre skulle jag kunna tro att fåglarna är spårlöst borta. Men det finns alltid två sidor av sanningen och det är förstås den andra som gäller i det här sammanhanget.

Trots allt kan man ändå tala om en viss reell förändring genom åren. Arten fanns tidigare inte som häckfågel i Östergötland, utan var en äkta norrlandsfågel. 1963 gjorde vännen Göran och jag en mopedoddysee (svårläst) till Öland och Gotland. Vid övernattning i tält på Lina myr vaknade vi till iskall frost och rödvingetrastars sång och fick därmed lära oss att just Gotland var undantaget i utbredningsområdet.

Från mitten av 1960-talet erövrade emellertid rödvingetrasten även Sydsverige och blev en allmänt häckande art i lite sumpiga blandskogar. Deras skallrande varningsläten hörde man nästan överallt under några decennier framöver. Men lika plötsligt som detta hände har de numera nästan helt försvunnit igen, dragit sig tillbaka till Norrlands skogar där de en gång kom från. 

Men det är förstås inte av den anledningen jag inte längre hör rödvingetrastar flyga söderut i höstnattens mörker. 

Jag känner vemod över tider som flytt.

Tillägg 12 november. Jag har efter ett dygns vila insett att den pinnsmala tarsen jag fick till ovan inte passade en trast, så den blev nyss korrigerad. Rödvingen har härmed fått trastben som heter duga.

6 november - Det mörknar i världen

 

     Även i det allra mörkaste måste vi söka ljuset,

     låta det sippra in genom den minsta av revor

     och aldrig ge upp hoppet.

     Så förlorar vi inte.

6 november - Besök i Ronda

Efter kålpudding och GustavIIAdolf-bakelse idag är jag nu tillbaka i ateljén ett par timmar för att berätta om vårt besök i den gamla bergsstaden Ronda i Andalusien i Spanien.

Det var den 30 oktober. Vi hade hyrt bil för två dagar och for upp i bergen rakt norrut från hotellet i Marbella. Vi hade enligt mitt förslag laddat med tröja och jacka eftersom vi skulle upp på tvåtusen meters höjd över bergen för att komma dit, men det var helt onödigt skulle det visa sig. Solen sken från knallblå himmel och det var faktiskt varmare här upp än nere vid havet. Bergen lagrade sig på varandra i luftperspektiv och sommaren var helt underbar, långt in i oktober.

Vägen upp slingrade rejält. Det gällde att hålla sig på sin kant, innanför mittlinjen, ty hela tiden mötte vi eller blev omkörda av gula, gröna, blå och röda ettriga motorcyklar framförda i rasande fart av lika ettriga och färggranna unga män och några kvinnor, som hade lekstuga både upp och ner. Det var söndagsledigt ju och fiket högst däruppe i passet lockade både dem och oss till en rofylld stund. 

Men varenda passerande hoj kommenterades livligt och "artbestämdes".

Vi parkerade i parkeringshus och vandrade, fikade och lunchade på den långa kakelklädda gågatan ner längs staden. Turister fanns det gott om förstås, liksom vi, men där fanns också många Rondabor; finklädda medelålders och äldre strosande lugnt par om par blandat med barn och ungdomar. Jag noterade att jag, med min ringa längd, plötsligt blev av en reslig sort. Bergsbefolkning, tänkte jag, krumbenta, satta och kortväxta. Sickna fördomar att skämmas för!

Cafe latte och glass på ströget.

Utsikt mot öster från "nya bron" i Ronda, akvarell Gebbe Björkman.

Ronda, ett måsteobjekt för alla Sydspanienresenärer, hade undgått oss tidigare och var nu definitiv ett målobjekt. En fornstad, "modernt" grundad av Julius Ceasar, men bebodd redan för så där tettiotusen år sedan av grottboende Cro Magnonfolk, och senare av både Kelter och Fenicier. Platsen är mycket speciell genom sitt dramatiska läge och djupa schakt. Lättförsvarad och svårintaglig.

Staden är delad av en magnifik, 120 meter djup ravin, som skapats av floden Tajo. Över den går tre broar, arkadbyggda av rosabrunt tegel och sten. 

Jag fascinerades av den dramatiska utsikten vid bron men blev minst lika fängslad av alla alpkråkor som höll till där. Minst fyrtio fåglar fanns i ravinen vid den "nya bron". De flög runt, eller snarare seglade mest, på styva vingar med spretande handpennor; glänsande i kolsvart metallyster, röd "spovnäbb" och röda fötter. Helt tyngdlösa tycktes de vara i ravinens uppåtstigande varmluft, knappt en vingslag behövdes. 

Studie av alpkråkor vid Ronda.

En nästan dold och minimal öppning till andra sidan av bron lockade till häftiga huvuddyk och "följa-John-beteende". Uppvisningen följdes med jämna intervall av vila i fönsternischerna på omgivande vita husgavlar, där paren plockade på varandra och "sjöng" lätt med sitt klangfullt vibrerande kraxläte.

Hemfärden från Ronda tog vi i lugnt tempo, stannade så ofta vi kunde. 

Av djurliv noterades en hjort, mindre än kronhjort,  möjligen dovhjort eller inplanterad sikahjort. Fågellivet var sparsmakat, höstligt avskalat. Jag noterade sjungande rödhakar och såg en flyktig dunboll med lång stjärt passera över bilen.

Det var en provencesångare som passerade.

Pilgrimsfalk passerade över oss när vi åt lunch i staden och runt om över bergstopparna hängde skruvar av gåsgamar. I en av dem såg jag en gammal smutsgam, vilket höjde stämningen rejält.

Smutsgam.

Sist men inte minst den vackra tjurfäktningsarenan, som man med berättigande kan ha diverse åsikter om. Jag menar innehållet!

Tack Ronda! Möjligen ses vi igen.

3 november - Kjell Antonsson i naturum Tåkern

Igår tog vi oss, Ulla, Lars och jag, ner till naturum Tåkern för en spännande föreläsning av biologen Kjell Antonsson. Ämnet var utmanande: "Tåkern - Östergötlands artrikaste lokal?"

Ulla tog kortet på Lars och mig genom strandskogen ner mot naturum Tåkern.

Kjell tog emellertid loven av rubriken det första han gjorde, genom att per samlat resultat i Artportalen utse Omberg till Östergötlands etta, Linköpings "älsklingslokal" Tinnerö på andra och Tåkern som trea, fast med god potential att ta sig uppåt i listan. Sammanslaget skulle Omberg-Tåkern komma högt uppe även i Sverigelistan.

Det blev ett stundtals Antonssonskt humoristiskt, intressant och sprängfyllt kåserande samt förkunnande om arter, listor, historia och dokumentation under, hur blev det ?, nästan två timmar, tror jag. Naturum bjöd även på kaffe. 

Kjell Antonsson i berättartagen.

Sakinnehållet i föreläsningen ger jag mig inte in på här. Det får bli i ett annat sammanhang. Vad jag däremot vill framhålla är att Kjell flera gånger återkom till att inventeringen av leddjursfaunan, d v s insekter och spindlar samt mollusker m m borde prioriteras mycket bättre än idag. Fåglar och växter har vi god kunskap om men när vi kommer till det småttiga i naturen lyser ännu mycket vitt.

Det hela blev en generös, d v s gratis, och trevlig avslutning på naturum Tåkerns säsong 2024. Tack för i år!

1 november - Reaktioner efter ett ingrepp vid Naturum Tåkern

Notera att jag har gjort ett senare tillägg längst ner i artikeln. Ett viktigt tillrättaläggande. (2 /11 - Gebbe Björkman)

 Jag hann bara precis hem för att hinna ta del av flera arga kommentarer på nätet, röster av indignation och förtvivlan. De kom från aktiva medlemmar i den ideella föreningen Tåkerns fältstation, vilka kände sig överkörda. Återigen! Den här gången genom ett överraskande och fult ingrepp vid Naturums fågeltorn rakt över fältstationens plats för standardiserad ringmärkning.

Tåkerns pionjärer. Foto - Christer Elderud, 1972

Redan för tio år sedan när fältstationens nav, det gamla handbyggda fågeltornet vid Glänås vid Tåkern revs för att ersättas av ett flott nybyggt naturum Tåkern kom utlovade förpliktelser på skam. Vi skulle få en egen, för vår verksamhet anpassad lokal i bygget, en plats där vi kunde fortsätta vår verksamhet med fältstudier och ringmärkning, var det sagt. Den skulle ligga i "annexet". Ingen diskuterade emellertid med oss om själva utformningen. (Och där kan man väl säga att vi begick ett stort misstag. Vi skulle ha varit mera drivande istället för att enbart lita på givna löften).

När bygget var klart fanns en lokal där, såsom utlovats, men den var långt ifrån anpassad efter våra speciella behov och kom därför att bli endast mycket lite utnyttjad av fältstationen; mest för  medlemsmöten och dylikt. 

Fortsättningsvis kändes det som att allt erbjöds mera som på nåder. Inte ens att sälja våfflor, när publik ringmärkning ägde rum vid olika events, gick att genomföra. Samarbetet började tyvärr alltmer att halta på många sätt, till vår stor besvikelse.  

Jag åkte ner i förrgår för att med egna ögon besikta det nya ganska brutala ingrepp som skett. En bred vall av sten och grus ledde från tornet ut genom vassen över vattnet bort mot de häckningsholmar som var anlagda för skrattmåsar, tärnor och änder; ett fult och onödigt stort bygge, enligt min mening, bara för att kunna installera den nya pegel som beställts.

Åtgärder i natur, vet jag nu av lång livserfarenhet, läker ofta fortare än man kan tro, men den här vallen av krossten och grus, kommer nog att bli svårare för naturen att ta hand om även på sikt.

Mitt i bedrövelsen ändå något positiv. Vid bryggan har en efterlängtad resning skett.

Men värst av allt är att anläggningen nu helt har spolierat den ringmärkningsplats genom vass och buskar som Fältstationen använder sig av. Här sker standardiserad ringmärkning och även publik ringmärkning för Naturums besökare. 

Hur kunde detta få ske, så oannonserat och oförberett. På vilket sätt är naturum Tåkern inblandat? Hur mycket visste länsstyrelsen i Östergötland? Varför skedde ingen samverkan med Tåkerns fältstation. Frågorna är många men hittills saknas svar.

Nu är det läge för en ordentlig utredning. Tåkerns fältstation vill ha räfst och rättarting i ärendet. Utan föreningen och dess genomgripande vetenskapliga verksamhet allt sedan starten år 1963 hade säkerligen naturum Tåkern aldrig blivit av eller ens varit påtänkt. Vi måste ha respekt för historien.

Gebbe Björkman, sedan starten och fortfarande, medlem i Tåkerns fältstation.

Tillägg den 2 november:

I frustration och ilska slog jag måhända alltför brett omkring mig i inlägget ovan. Nu har det klarlagts hur det olyckliga beslutet tagits. Adam Bergner, Tåkerns fältstation, har följt upp ärendet och svarar så här:

"Det är Tåkerns regleringsföretag som har installerat en ny pegel för vattenståndsmätning i sjön efter krav från SMHI. Det finns en vattendom från Mark-och miljödomstolen som ger dem rätt att uppföra pegeln. Tyvärr verkar inte domen ha följts då pegeln är placerad en bit från den plats som anges i domen och domen nämner inget om en väg ut till intagsbrunnen, vilken olyckligtvis anlagts just utanför tornet och bredvid ringmärkningsplatsen. I domstolsförhandlingen menade Länsstyrelsen att åtgärden inte krävde dispens eller tillstånd utifrån naturreservatets föreskrifter. Domstolen godkände därför allt utan invändningar."

Så kan det gå när man inte fullgör ett uppdrag ordentligt. Jag tror att Tåkerns regleringsföretag bär ett stort ansvar för att det till slut blev så fel som det blev i praktiken, eventuellt genom okunskap och nonchalans.

Med detta ber jag också om ursäkt för att det kan ha uppfattats att jag utsett naturum Tåkern som en bov i dramat.

Nu återstår att åtgärda och återställa så gott det går och jag hoppas att Länsstyrelsen följer upp detta med ackuratess.

31 oktober - Besök vid Europas sydligaste udde.

Den 22 oktober, i vackert sommarväder, hyrde vi bil och for iväg västerut längs den spanska sydkusten. Målet var Tarifa, Europas sydligaste udde, känd bland naturvetare för sitt magnifika fågelsträck mot Afrika under hösten och även för vindsurfare, som från hela världen, nästan, samlas för att "Kitesurfa" i den ständigt hårda vinden mellan Medelhavet och Atlanten.

Vägen leder oss ut mot Europas sydligaste udde. Staden Tarifa kurar där nere under vinden.

Kitesurfarna lämnar jag en stund därhän och koncentrerar mig på det andra - fåglarna. 

Kanske återkommer jag till entusiasterna från hela kontinenten, vindsurfarna, som samlas i väldiga skaror på Tarifas blåsiga playa för att leka i vinden. En bohemisk livsstil i sin fulländning!

Nu visste jag redan att vi var sent ute för fåglarna. Månadsskiftet september till oktober är sträcket som tätast med bland andra tusentals storkar, örnar och gamar, som ofta efter viss tvekan, men ändå till slut, ger sig ut över Gibraltarsund mot Marocko på andra sidan.

Blåsten pinade oss med tusen nålstick av sandkorn.

Den ökända Tarifablåsten rev tag i oss. Håret stod på ända, sanden piskade oss med tusentals små nålstick på ben, armar och i ansiktet. 

Promenaden ut till den lilla ön med sitt fort, kontinentens allra sydligaste spets i Tarifa stad, struntade vi faktiskt i, så jobbig var den stenhårda sydosten. Istället landade vi på höjderna ovanför staden, där vi hittade navet för fågelskådandet.

Centrat Cazalla var emellertid stängt för säsongen. Sträcket var förbi för detta år. Allt låg öde och andades en aning sunkighet. Viss blev jag besviken. Det var ju ändå fortfarande oktober, men inte en enda skådarkompis mötte jag; kvar var bara alla märken och taggar av tidigare besök. Och av fågelsträck var det "nada".

"Jag var här, sa Kilroy!"

Utsikten över Gibraltarsund mot Marocko, akvarell.

Utsikten från bergen ovanför Tarifa lilla stad var magnifik. Ur dimmolnen på andra sidan Gibraltarsund, reste sig Marocko och kustnära utlöpare av Atlasbergen. Staden Tanger blänkte stundtals i solen.

Skruvarna av gåsgamar höll sig på avstånd från havet idag.

Åt andra hållet, norrut in mot land letade jag efter rovfåglar i termiken. Länge behövde jag inte söka, det var på långt håll som gåsgamar steg upp i skyn över bergstopparna, men de var hundratals.

Akvarell av skådespelet.

Nästan alla gåsgamar höll sig emellertid lång borta från mig. I den rådande starka motvinden var det ingen som ville försöka sig på passagen över havet. Enstaka individer drog över oss en aning närmare men vände snart och anslöt sig till skruvarna längre in mot land.

Studie av gåsgamar. Akvarell.

Jag ser mitt besök vid Tarifa hösten 2024 som en rekognoseringstur inför nästa eventuella besök. Då i bättre tid för fågelsträck. Nu vet jag hur jag ska göra.

29 oktober - Min historia om den vita hattmurklan

Så dök den upp igen, den lilla, nästan genomskinligt vita hattmurklan, Helvélla crispa. Återigen i min gräsmatta vid ateljén där jag upptäckte den förlidet år. I år var den nästan ynkligt liten och oansenlig, så att jag fick leta extra noga. Men den fanns där till slut inför mina sökande ögon och gladde mig med sin återuppståndelse.

Vit hattmurkla, Helvélla crispa.

Det finns en historia berättad nämligen, i flera steg i min blogg från tidigare. Den började med en notis i en av Gunnar Brucewitz böcker, där han beskrev sitt eget möte med den "vita helvellen". Den fina lilla artikeln väckte mitt intresse och så småningom kunde jag så själv hitta den fina lilla svampen - vid Tåkern, var annars. Här finns länkar om du vill veta:

Första mötet 2012

Andra mötet 2021

Tredje mötet 2023

26 oktober - Hemma igen

Efter nio dagar på spanska sydkusten är vi hemma igen. Det blev sol och bad, vila, avkoppling och ökande promenader för fotens räkning. Vi gick minst fem kilometer varje dag och efter den upprepade träningen kan jag långsamt börja släppa kryckans stöd vilket var var ett av målen med resan.

Den nervkittlande utsikten från stadsmuren i staden Ronda i Spanien.

Två andra viktiga mål var att för första gången besöka fornstaden Ronda och de magnifika bergstrakterna runt omkring samt att rekognonsera vid Europas sydligaste udde och stad - Tarifa - inför möjlig resa någon gång i framtiden med syfte att beskåda de magnifika fågelsträck som försiggår där under framför allt månadsskiftet september/oktober.

På besök vid fågelstationen i Tarifa i Spanien. Foto Ulla Björkman.

Nu är vi hemma igen i milt gråväder. Borta bra men hemma bäst gäller ändå; konstigt det där med hemmakänslan som alltid finns på plats. Resväskorna är tömda, Ulla har tredje tvätten igång och posten är genomgången.

Efter dagstidningarna tar jag en hastig blick i tidskriften Vår Fågelvärld och finner, under "Retrospektivt" av Anders Wirdheim, en tillbakablick om skäggmesens etablering i vårt land, ett kåseri om en naturens sannsaga där även jag fick en liten plats. Så känner jag mig riktigt hemma igen.

Faksimil ur tidskriften Vår Fågelvärld, 5/24 sid 62 av Anders Wirdheim.

Naturligtvis kommer det mer om besöket i Spanien senare, men en sak i taget!

15 oktober - Jag tar en kort paus

Med den här kryptiska bilden på en snigel som har ätit sig fram över ett före detta vitt trädgårdsbord och därmed skapat ett vackert spår genom den blågröna algmassan, meddelar jag att jag tar en kort paus i mitt skriveri. Jag återkommer mot slutet av oktober. Vi hörs och ses!

En trädgårdssnigels ätspår. Den använder den kitinräfflade tungan, radulan, för att skrapa av det energirika lagret av blågröna alger som föda.

11 oktober - Föraktad men potent

De är inget ornitologer ägnar en tanke. De bara finns där i stadsmiljön som ett oundvikligt inslag och i värsta fall endast som en irritation av smuts och stök.

Klippduvan är tamduvans anfader.

Men jag står på taket av ett parkeringshus i Linköping en morgon och ser flockar av oerhört flygskickliga tamduvor dra ut från staden på hög höjd och försvinna till näringssök i omgivande landsbygd. Då är det en annan fågel än den som spatserar oblygt framför mig på torget någon timme senare. 

Mina tankar går bakåt till en händelse för flera år sedan.

Tamduvorna.

Till en upplevelse vid ett besök i "Duvdalen" i Turkiet då jag plötsligt insåg att tamduvan nog var en viktigare följeslagare under människans första tid som jordbrukare för flera tusen år sedan, än vi idag förstår.

Tamduvor fotograferade i Indien. Lägg märke till att duvorna här är mera ursprungligt vildfärgade, såsom klippduvor, än hos oss.

Läs och begrunda via länk till detta skriveri:  "Tamduvans roll ..."

8 oktober - Upphöjelsen

Hänvisande till min sorgliga upptäckt av de första mördarsniglarna i vår trädgård påminner jag om detta skriveri från den 2 september i år:

Ingen slipper undan.

Jag bjöd ut akvarellen av "min" mördarsnigel till högstbjudande och nu har jag fått respons från vederbörande.

"Nu har snigeln fått en liten ram", meddelar Anita.

Härmed är det bevisat att det mesta uppenbarligen kan upphöjas till konst, t o m en mördarsnigel. 

5 oktober - Turkduva, en märklig fågel

Jag har alltid tyckt att turkduvan är en märklig fågel. Inte så mycket själva fågeln utan mera dess ambivalenta uppträdande.

För ett par år sedan upptäckte jag turkduvor med nyflygga  ungar så sent i oktober att frosten började bita. Arten tycks vara årsviss i Ödeshög nu igen efter något decennium kring sekelskiftet då den dippade rejält och i stort sett försvann från stora delar av Sverige, så även från vårt samhälle.

Men nu är den alltså tillbaka om än väldigt oregelbundet. Jag brukar ha spelande turkduva varje år i de hamlade lindarna utanför ateljén men jag blir aldrig klok på om de häckar där eller ej, ty rätt som det är så är de åter borta.

Igår landade tre turkduvor i ateljéträdgården. De kom liksom från ingenstans, svepte in i asktoppen med sitt vibrerande flyg-/landningsläte och blev kvar ett par minuter inom de åter tog höjd och bara drog iväg. Vart och varför.

Jag har en teori. Den kan jag säkert få skit för och den lyder så här: Jag tror att turkduvor kan häcka redan sitt första levnadsår. Tidigt födda individer söderifrån i t ex Mellaneuropa drar runt in i hösten och kan etablera nya revir, där väldigt sena häckningar kan ske.

 Teorin bygger på känsla mer än vetskap, såsom jag är känd för.

3 oktober - En hälsning från Ola

" Hej Gebbe, hoppas allt är bra med dig!

Vi tänkte på dig igår sonen Lukas och jag när vi passerade Tåkern. En snabb mellanlandning på väg hem till Göteborg, men underbart att bara gå ut på bryggan vid Glänås och känna på atmosfären med alla änder och gäss, och en ägrett som kom seglande och slog sig ner med sin krummande hals.

Körde sakta vägen ut mot Väversunda och kunde beundra tranorna på åkern på vänster sida, och annat smått och gott på höger sida. Fick sen svänga åt sidan och vänta ut en vassklipparmaskin, även det en Tåkernupplevelse. Allt sammantaget så himla härligt i sin enkelhet, men en ros återstod i buketten.

Någonstans utmed 919 mot Ödeshög, i full fart för jag hade trafik bakom mig, en rejäl drös med glador som tumlade omkring varann som vårystra fjärilar. Vilken prakt! Andra fåglar deltog också i skådespelet, såg en sparvhök pila iväg, och en till, men övriga hann jag inte med. En liten glänt på luckan till paradiset, ja du vet hur det är!

Ville bara dela med mig av vår upplevelse i din hembygd!"

Kära hälsningar / Ola

*

Någon gång vid den tiden passerade även jag, såsom jag gör i stort sett dagligen, gården Sjöstorp mellan Hästholmen och Ödeshög längs väg 919. Över bonden Henrik i traktorn, mitt under vallslåtterns tredje skörd, noterade jag åtta glador som hängde över honom.

Tecknat under vallslåtter vid Sjöstorp alldeles norr om  Ödeshög den 30 september.

Det händer precis så, att gladorna dras som till fest när möss, sorkar och annat ätbart plötsligt synliggörs och dödas av slåtterbalken som ligger tätt över backen. Liksom gamar över Afrikas savann håller fåglarna koll även på varandra över långa avstånd och lockas till frossande gäng. Rekordet vid Sjöstorp, meddelar Ola som just kollat på Artportalen, är sexton individer den 22 september och Olas son Lukas menar att de själva såg minst tio glador.

Stenfalkhane med byte.

Dagen den 30 september kom jag i retur från Vadstena simhall där jag badat och gympat min fot och min själ. Jag kunde inte låta bli svängen ner över Väversunda där jag skrämde upp en vacker gammal stenfalkhane från vägrenen. Nästan ljusblå över rygg och vingar lyfte den tungt med ett byte i klorna; jag kan tänka mig ängspiplärka som det var gott om den här dagen. Falken tog en sväng in i motljuset där den mörknade mot blåsvart.

En ung brun kärrhök sträcker mot söder.

Därefter följde jag med kikaren en ung mörk brunhök som tog höjd över strandmaden och försvann, med tranorna, mot söder över Dags mosse. Det var en fin dag vid Tåkern och den fick vi gemensamt Ola, Lukas och jag. 

Tack Ola för ditt fina gästskriveri.