tisdag 15 juli 2025

15 juli - Exkursionsdagar i hembygd

Igår åkte vi en sväng över Omberg, Ulla och jag, kröp längs Sjövägen från Alvastra till Borghamn, för att titta till hur långt hampflockeln kommit i sin blomning. Så långsamt gick det att vi fick ideligen släppa om turistfordon som inte förstått kråksången med Omberg utan istället susade vidare, ofta på tok för fort, till utsikterna.

De allra första hampflockelblommorna började precis slå ut.

Nu var det visst en vecka för tidigt. De tidigaste, de som stod i full sol, hade öppnat sina första blommor i flockarna och där fanns redan humlor, blomflugor, fjärilar och annat, men vi vet, att med en veckas tålamod kommer där vara fullt med dylika insekter. Då kommer Omberg att visa sin fulla prakt där fjärilar av olika arter kan räknas i månghundratal.

Luktfjärilarna, de allmänna och lite oansenligt bruna, studsade långsamt runt över blommorna i diket och till slut lyckades jag fånga en i en hampflockel med min mobilkamera.

Ett tiotal bastardsvärmare upptäckte vi. Hemma har jag bestämt dem alla till arten smalsprötad bastardsvärmare.

En strimlus hade hamnat hos "fel" värdväxt. En umbellat ska det ju vara och inte som här, bladverket på en hampflockel.

Silverstreckade pärlemorfjärilar söker nektar i spenört.

När nu inte hampflockeln bjöd in till nektarfest fick kvardröjande blommor av spenört stå som värd åt de silverstreckade pärlemorfjärilar som nyligen kläckts. Snart kan de räknas i tresiffriga tal över vägrenens rika flora.

*

Omberg idag den 15 juli tillsammans med tisdagsvänner. Vi stämmer möte vid parkeringsplatsen vid Ombergslidens skidbacke för att ta oss an Ombergslidens fantastiska rikkärr. Vi vandrar först runt på den breda spången, rullstolsanpassad och välanvänd men nu med begynnande rötskador. 

Vi skapar oss en översyn. Jag har larmat gruppen nämligen, att jag tycker att en viss igenväxning av bottenskiktet i orkidékärret kan anas. Grässvålen börjar bli tät och ogenomtränglig, fukt och vatten saknas och många växter, såsom fläcknycklarna som just går i frukt känns undernärda, kortväxta och taniga. Något fattas. Något känns fel.

För minst andra året i rad saknas fynd av den unika reliktarten svarthö och trots att vi idag med fem kunniga ögonpar genomsöker området hittar vi inte ett enda exemplar, vilket är ett mycket oroande tecken på oönskad förändring.


Organiserat genomsök och räkning av luktsporrar. Resultatet av årets räkning är gott. Antalet luktsporrar i kärret ligger runt 75 exemplar.

Försiktigt, med varje steg vägt på guldvåg ger vi oss ut i kärret för att räkna luktsporrar, något som görs varje år sen många år tillbaka. Orkidén luktsporre är det här rikkärrets drottning, om inte kung - en oerhört sällsynt art med sporadisk förekomst endast på Gotland samt i Östergötland och Västergötland i vårt land, inte mer.


Luktsporre.

Luktsporren är en finlemmad orkidé, med smalt gräslika blad, en tät smal kolv av tilltrycka blommor med korta sporrar i kulören från vitt, över olika grader av rosa till karminrött. Blomman doftar härligt som av nejlika. Den är sent blommande.


Luktsporre. 

Fläcknycklarna som i år varit små och fåtaliga har blommat över. I överigt finner vi enstaka ännu blommande orkidéer av arten kärrknipprot.


Kärrknipprot.

Efter fikastunden som följer ser vi oss omkring i området ovanför rikkärret, alldeles under kanten av skidpistens nedre häng. Även här finner vi att åtgärder borde genomföras. Vi saknar slåtter och möjligen ett visst betestryck. Kjell får i uppdrag att föra vår synpunkter vidare in till Länsstyrelsen.


Prästbaggar, Rhagonycha fulva, som förmerar sig.

Prästbaggar finnes rikligt i morotens blomklasar. Luktgräsfjärilar, pärlgräsfjärilar, en amiral samt en ängspärlemorfjäril noteras bland annat.

En kartfjäril av den mörka sommarversionen, flyger omkring som årets första för mig.


När kartfjärilen sätter sig stilla försvinner den helt i sin omgivning.

Jag fotograferar en för mig okänd parasitstekel och har så gott som omedelbart fått nedanstående svar av Robert Back i FB-nätverket "Insekter". Stort tack för hjälpen Robert.

Släktet är Gasteruption, dvs. någon av bisteklarna (ingen brokstekel, Ichneumonidae)
Artalternativen är slätnackad bistekel (G. jaculator) och gropnackad bistekel (G. caucasicum), men man kan på basis av bilden inte avgöra vilken.

måndag 14 juli 2025

14 juli - Högsommar

Efter dagar med regn och blåst har högsommaren svept in över landet. I ett bälte tvärs över Svealand regnar det men norr därom och uppåt är det temperaturvarning för utsatta individer; trettio grader och kanske mer. Pite havsbad gör skäl för namnet Norrlands riviera.

Hos oss i norra Götaland är det behagligt varmt, just nu 25 grader och vindstilla. Höga vita moln lyfter över landskapet och högt däruppe seglar måsar och och tornseglare i jakt på flygmyror. 

Tid att dämpa sig, att njuta. Snart kommer grannen över för ost, korv och öl. Så lämpligt.


torsdag 10 juli 2025

10 juli - Trädgårdslycka

Jag är oerhört glad och stolt över ett par av mina växter hemmavid. 

Den ena är en mönjelilja som idag är ungefär tjugo år gammal. Den är omplanterad två gånger under den tiden och då har jag också delat den något. Nu har den stått i samma kruka de senaste sex åren; trångt och lite fattigt blommar den nu ut för fullt. Idag räknade jag blomklasarna. De var 15 st och ytterligare några på gång i knopp. Så mäktigt


Jag friserar bladen då och då när de brunar i ändarna. Det är direkt sol den inte tål så väl.

Clivian står på trappan till vårt hus, mestadels i skugga/halvskugga och får vatten mindre ofta än andra växter. Den vill gärna torka till lite ibland. Den besöks av humlor och bin och går i frukt med vackra korallröda bärklasar. Jag har aldrig försökt så några frön, men tanken finns.

De vackra blomklasarna och frukterna i närbild.

Min andra stolthet är ett gammalt solanumträd, lite tråkigt benämnt som potatisträd ibland. Jag föredrar det feta namnet.

Trädet är verkligen gammalt, säkert tjugofem år och jag minns då jag köpte det att stammen var sugrörssmal och hela uppenbarelsen spinkig och tanig. 

Mitt solanumträd står i full sol under halva dagen och trivs i värme.

Med åren har det vackra trädet blivit allt kraftigare och vackrare och det blommar numera väldigt rikligt när det får komma ut i friska luften i maj månad. Under trädet har andra plantor slagit rot och jag låter dem vara kvar. 

Jag beskär trädet kraftigt när jag tar fram det. I år har jag fått kämpa med bladlöss som önskat överta trädet som sitt. Nyckelpigor har hjälpt mig på traven.


Solanumträdets vackra lilablå blommor med sin gula knapp i närbild.

Förutsättningen för dessa lyckade resultat är säkert att jag kan förvara träden i min ljusa och svala ateljé vintertid. Där får de vila och ro.

måndag 7 juli 2025

7 juli - Makalös fågelsamling

För precis en vecka sedan, kvällen då Christer och jag gav oss ut på nattskärrespaning i Holavedsskogarna i gränstrakterna till Småland söder om Ödeshög, började vi ändå, som det anstår vårt gamla gäng, med ett besök vid Holmenmaden längs Tåkerns södra strand.

Det som här var en helt vattenfylld strandmad, en grund sjö med häckande doppingar och knölsvanar förra året, är torrlagt i år i väntan på kommande miljöåtgärder. Här skall grävas djuprännor och skapas öar för att gynna naturen och fågellivet på lång sikt. Det kommer att bli fint för Tåkerns fältstations nyrenoverade stuga vid vattenlinjen, numera Holmenkollen kallad. Ett veritabelt eldorado är på uppsegling mitt framför alla tubar och handjagare.

Fullt med fågel var det redan den här kvällen. Det sparsamt tå-grunda vattnet, dybankarna och lerstränderna var prickade av olika fågelarter.

Alla de vita prickarna och några till utanför bildens ram är ägretthägrar.

Vi räknade ungefärligt in:

200     änder varav 90 % var krickor, resten viggar, bläsänder, gräsänder och brunänder.

56    ägretthägrar, de flesta troligen årsungar. Minst 60 par häckar i år  i Tåkerns vassar.

32     gråhägrar

50    brushanar, varav ca 35 var hanar

30    gluttsnäppor och ca 10 svartsnäppor

1     myrspov samt tofsvipor, grönbenor och skogssnäppor 

Dagen därpå åkte jag ner under förmiddagen för ett teckna ägretthägrar. Ingen enda var på plats. Jag satte mig i Holmenkollens trädgård och råskissade brushanar istället.


Råskisser på brushanar.

De flesta av dem började rugga bort sin speldräkt och började se nåogot rufsiga ut. Mitt i tecknande började regn falla med stora droppar och jag fick avbryta. 

Jag slänger ner en snabb skiss över havsörnen som passerar med öppen näbb. Läs gärna min korrigerande text i bilden.

Samma skiss som ovan, men reviderad 13 juli. Nu blev det till sist just en havsörn.

När jag packar ihop och är på väg hem igen kommer en havsörn svepande förbi på ganska nära håll. Det är minsann inget ovanlig detta, eftersom flera par häckar i strandskogen runt sjön. Men det som är lite annorlunda med den här är, att den flyger med näbben på glänt, kanske beroende på den kvardröjande värmen.


fredag 4 juli 2025

4 juli - Fynd av mycket sällsynt fjäril

Igår under en trevlig resa med goda vänner till ön Harstena i Östergötlands skärgård fick jag som extra bonus nöjet att påträffa en av vårt lands mest sällsynta fjärilar, en art som för några år sedan betraktades som utdöd, men som de allra senaste åren har återfunnits i Blekinge, sydöstra Småland samt på Öland.

Arten är flenörtskapuschongfly (hur svårt kan det inte bli), en mycket oansenlig vuxen fjäril (imago), men vilken som larv är skarpt och vackert varningsfärgad i neongult, vitt och svart.

Larv av flenörtskapuschongfly.

Under vår vandring från bryggan upp mellan husen till byn, visade jag vännerna på växten flenört och upptäckte därvid att ett av exemplaren härbärgerade fjärilslarver jag inte kände igen. Där fanns upp till tio larver som åt på blommor och knoppar av denna något giftiga och fränt doftande växt. Som tur är förstod jag angelägenheten av att dokumentera med foto och senare, hemma på kvällen igår, undersökte jag möjligheterna och fann till min stora förvåning att det var frågan om just arten flenörtskapuchongfly. Vilken sensation!

Troligen är det här det första fyndet för Östergötland och det nordligaste för vårt land. Kanske är det en ny våg på gång norröver med klimatutvecklingen som grund. Fyndet är idag rapporterat till Artportalen.  (Se tillägg nedan!)

Jag återkommer i ärendet och med rapport också om själva resan.

Tillägg 5/7-25

Mycket har hänt med den här arten. Uppenbarligen är flenörtskapuschongflyet stadd i en ny hastig invandring och spridning norrut i landet. Den har hittats på flera platser i Östergötland de senaste åren. Se rapport från AP.


Lista från Artportalen på flenörtskapuschongflyets invandring till vårt län.

Och spridningen norrut i landet har åtminstone nått upp till Stockholmsområdet. Hastigheten i spridningen imponerar och jag själv har inte hängt med. Men nu är det åtgärdat till dags dato.


onsdag 2 juli 2025

2 juli - En magisk natt med nattskärror

Jag tror mer på kanten av något hygge, säger Christer när vi har stannat för tjugonde gången längs vägen genom Allmänningens hällmarksskogar söder om Ödeshög och ännu inte hört någon nattskärra.

Allt fler nattfjärilar dansar i billjuset framför oss. Sommarnatten är skjortvarm men ändå frisk. Myggen saknas helt och bromsarnas timme är förbi. En gul kvartsnymåne stiger mellan trädstammarna. Stämningen är laddad och förväntansfylld.

Klockan närmar sig halv tolv på natten när vi återigen stannar, nu vid ett stort hygge, som jag inte känner igen från tidigare. Genom nervevade rutor hör vi direkt - en nattskärras surrande spel. Ja! 

"Rerrrrrrrrrrrorrrrrerrrrrrrorrrerrrrrrrr rerrrororrr ....." Minutlångt och upprepat igen och återigen, framför en nattskärra sin monotona och svårbegripliga sång i nattens begynnande mörker. Vi ser den inte, avståndet dit är långt, säkert flera hundra meter men vi förstår att den sitter i någon av de lämnade frötallarna där borta.

Så blev det. Christer fick rätt om det där med hyggen.

Vi kliver ur bilen förstås och står i det dalande ljuset och njuter av det magiska lätet som ljuder länge och ensamt. Och medan vi står där, eller stillsamt tyst strosar längs grusvägen, lyssnande och aningen vända inåt mot egna tankar så börjar ytterligare en nattskärra sjunga, ännu längre bortifrån, i vägens förlängning. Två fåglar samtidigt och sen på det, morkullan som kommer likt en vibrerande skugga genom luften mellan träden alldeles över oss. En magisk natt har börjat.

Vi har gott om tid för nattskärrornas spel men efter någon timme kör vi vidare, stannar vid ett nytt stort, nytt hygge med enstaka frötallar kvarlämnade och genom de öppna rutorna hör vi då direkt vår tredje nattskärra spela. Även här hörs fågeln långt bortifrån. Bakom den stora granen, där några frötallar står, där tror vi att den sitter, så vi kör fram ytterligare en liten bit och får på så sätt fri insikt mot scenen.

Lättvindig akvarellskiss av nattskärrespelet vi upplevde.

Vi kliver ut. Vi ser den, nattskärran. Den sitter på en torrgren en bit ner på stammen av en tall. Nattskärror sitter alltid längs, aldrig tvärs över grenen. Så gör också denna. Det är väldigt långt avstånd, med foto går det inte  så det får bli en akvarellskiss hemmavid senare.

Så förlöper vår härliga natt. Vi kör över hela allmänningens korsande små grusvägar, aldrig vilse. Efter så många år har jag vägnätet i min egen bakficka. 

Jag får inte glömma att vi också såg en älg. Fast mest var det de ljusa benen som lugnt kavade uppför en slytäckt sluttning som vi såg. Men har man blott sett bakhasor har man ändå sett en älg. 

Klockan två är jag hemma. Jag är trött men lyckligt efter en magisk natt och jag vet att lyckan är lika stor för vännen Christer som var den som väckte idén. En sommarnatt att lägga i minnesarkivet.


tisdag 1 juli 2025

1 juli - På jakt på Dags mosse

Det finns några väldigt rara växter man gärna vill eftersöka. I Artportalen kan man notera att den lilla nordliga Carex-arten Ävjestarr har sin enda östgötaförekomst på Dags mosse i Ödeshögs kommun. Detta triggar naturligtvis vår vän botanikern m m, Kjell Antonsson, så till den grad att han (nästan) självsvådligt har bestämt att tisdagsgruppens utflykt idag ska ta vägen dit.

Rekonstruktion av arten ävjestar, Carex oederi var. bergrothii

- Den måste återfinnas! säger han bestämt och då blir det så, men med kaffe.

Och så befinner vi oss alltså idag, i sommarhetta med bromsar och allt på Dags mosse, den gamla högmossen som en gång var en vik av Forntåkern.

Jag minns hur mossen såg ut före 1979 då industriell brytning startades, en klassisk högmosse med mossor, lavar, ljung, tall, skvattram och hjortron tillsammans med blåbär och odon. Det sades när vi började upptäcka markerna runt Tåkern i början av 1960-talet att ljungpipare och dubbelbeckasin ännu kunde häcka där. Ängspiplärkor minns jag och sånglärkor också och en fiskgjuse häckade i en undangömd stortall där inne mot mitten, dit där en rostig järnvägsräls ännu ledde fast redan då utan lok och lastvagnar.

Idag är det ett finskt företag som äger koncession på torvbrytning i stor industriell skala. Men tillståndet är på väg att gå ut, brytbar torv börjar ta slut och idag är man i vissa delar nere vid glaciärleran i botten av bäckenet. 

Ansökan om ytterligare 25 års brytning ligger inne hos myndigheterna idag, säger Lars Pettersson, platschef i företaget som välvilligt och intresserat tar emot oss. I bil skjutsar tar han oss ut över mossvidden, som mest liknar en stor brunfärgad öken. Han är själv intresserad av vårt projekt. 

Vi far förbi stora upplag av fräst torv som väntar på att säljas som jordförbättringsmedel. Det är detta det hela handlar om idag, säger Lars, nu när bränntorv inte längre är gångbar. Den klassas som ni säkert vet som fossil produkt, men tidigare gick mycket bränntorvpellets iväg till värmekraftverk i t ex Örebro och Västerås, men nu är allt det över.

Uppdraget då? projekt Ävjestarr.

Jo, redan efter hundra meters promenad upptäcker vi en intressant kandidat till ävjestarr i ett dike. Kjell och Lars ställer upp för ett foto, Kjell med krattan i hand, den han högg loss ett beläggsexemplar med. 

Platschef Lars Pettersson är intresserad av starren som Kjell nyss har krattat upp ur ett dike.

- Det finns fler exemplar här, säger Kjell, så att jag tar med en planta för säker artbestämning är helt okej.

Utan att föregripa artbestämningen helt, lutar det mot att den starrplanta som Kjell tar med hem, inte är en ävjestarr.

- Stödbladet mot toppen ska ju peka ner och inte upp, säger Kjell och visar. Troligen är det en syskonart jag har i näven - ärtstarr eller kanske näbbstarr. Jag skickar den till Anders.

En liten kvist av den åkerkulla jag fann har hamnat som beläggsexemplar i egen flora.

Vi får väl se vad det bliver. Tills vidare gläds vi åt hela upplevelsen på Dags mosse, av alla rorippor vi såg, slokstarr och Juncus i mängder och minsann en ensam planta av den fina lilla växten Åkerkulla.


måndag 30 juni 2025

30 juni - Örbackens kalkkärr i Mjölby

För en vecka sedan fick jag tillfälle till ett en timme kort besök i Örbackens kalkkärr norr om Mjölby. Hustrun var hos fys-terapeut medan jag skyndade mig fram och tillbaka för att precis hinna runt hela kärret på dess spänger. Låter stressat kanske men det var värt varje minut.

Friskt källvatten porlar fram ur Mjölbyterassens mäktiga glaciärlager av grus, sand och kalkrik morän och väter löten med ständig fukt och trots en besvärlig torrvår är kärret oerhört rikt på rara blomster, orkideer inte minst.

En fotokavalkad på några av Örbackens fina växter följer här. Det blir allt jag hinner med för tillfället.


Flugblomster. Jag har nog aldrig någon gång tidigare eller någonstans sett så många exemplar av denna härliga orkidé. Från halvdecimetern höga till nära nog halvmetern. Precis överallt!


Fläcknycklarna är väldig många och väldigt varierande i form, storlek och färg. De flesta tillhör underarten Jungfru Marie nycklar.


Honungsblomster är en sällsynthet i kärret. Den trivs bäst på de förhöjda slänterna och uppe på små gräsiga kullar, inte i blötan. Jag räknade in ungefär 30 exemplar, inte fler och många av dem var väldigt taniga och små. Inget bra år för denna art. Jag tror det är den ljusgulgröna färgen som gett namnet på denna sällsynta orkidé.


Svarthö är en riktig raritet. Det är den högarktiska fjällväxten som blivit kvar på några få platser i Östergötland som en unik relikt. 


Vaxnycklar är en vit orkidé som är reslig och storvuxen. I Örbacken är den rikt representerad och vacker som få.


Tre av Örbackens olika"nyckel"-orkidéer finner du på bilden. Saknas gör bara ängsnycklar som också finns här. Men jag fann faktiskt bara en enda ängsnyckel på min promenad runt kärret.


fredag 27 juni 2025

27 juni - Snigeljakt

I höstas tog jag livet av vår trädgårds absolut första mördarsnigel. Jag fann tre stycken stora och feta ena i närheten av våra trädgårdslådor. Det var nästan som en chock även om jag länge förstått att allt var blott en tidsfråga så spridda som de var runt omkring oss i samhället och bygden.

Den här målade jag av i höstas innan döden och sålde till högstbjudande direkt. Den blev billig!

Nu går jag en sväng genom trädgården varje kväll och har klippt ett tjugotal redan. Det är emellertid endast en början på eländet berättar alla min vänner i närheten med ett något snett leende.

- Du har haft tur du, som har klarat dig så länge!

Idag på väg hem från Tåkern, kom jag tätt inpå två taltrastar som fångade sniglar längs grusvägen över Dags mosse. Det var redan trafikkrossade små vinbergssnäckor som de tog hand om på sitt sätt.

Nära inpå varandra var de, nästan som i samarbete och jag förstod att de var ett par. De letade upp skadade snäckor som de med skakiga huvudrörelser ruskade ur sina skalrester, behandlade vidare i grusdammet för att bli av med slem och laddade upp i näbben och flög iväg med samfällt till förmodade ungar  närheten.

Snigelfångst av glädje och behov eller av nöd och tvång så olika kan livet te sig.


måndag 23 juni 2025

23 juni - Äntligen regn

Kl 15.05 började regnet falla. Jag hade koll på väderradarn och såg både digitalt och reellt hur fronten närmade sig från sydväst, drog in över samhället och släppte sin nederbörd. Så efterlängtat! Till och med tornseglarna där uppe under molnen, de som gillar sol och torrväder mer än något annat, tycktes njuta av att kunna fånga droppar av regn direkt i sina strupar.

Annars går det väldigt makligt just nu. Förkylningen håller i sig ännu på tolfte dagen och jag är trött och loj. Då passar det bra att betala räkningar, svara på e-post och sortera papper; inte mycket mer. Visst försökte jag måla något nyss men det gick åt skogen, som förväntat.

Just det. Jag har något i fickan.

Så fiskar jag upp ett par glänsande reptilskinn som jag samlade in på vägen över Omberg, det var nog igår. De låg där platta, torra och glänsande i gasset på asfalten, pressade till något som jag först trodde var borttappade silversmycken. 

Det är svårt att säga vad det egentligen är, men jag tror att den lilla är en skogsödleunge och den större en del av en liten huggorm. Resterna är värda en dokumentation, tycker jag, som en ära över avslutat liv, vackert in i döden.


söndag 22 juni 2025

22 juni - Vallmofältens eviga lockelse

- Kan du stanna? ber Ulla, trots att vi har sett det så många gånger tidigare i hembygden. Jag måste ha några nya foton.

Det är inte lätt att bara åka förbi. Den här dagen när solen lyste så varmt över fälten klev också jag ur vid en parkeringsficka längs vägkanten. Det var bestämt vackrare än någon annan gång tidigare. Alldeles blodrött över åkern. Några foton ytterligare är nog aldrig fel.

Detta händer varje år numera vid flera gårdar längs Vättern norr om Ödeshög. Det började för så där femton år sedan, eller kanske mer, när en ny generationen unga lantbrukare tog på sig ansvaret över ärvd jord. Flera av dem blev KRAV-bönder, en merpart faktiskt längs den här sträckan, och med det fick det vilda, det tidigare helt eftersatta en ny chans till liv. 

Jag har berättat om dem tidigare, de s k "åkerogräsen": åkerviol, trädgårdsveronika, sminkrot och blåklint, hur de efter flera års bortavaro på grund av giftsprutning nu kommer tillbaka, ibland i stor skala och förför våra sinnen.

Vallmo är den art av "ogräs" som genom sin lysande färg noteras allra främst. Det är numera arten kornvallmo, som dominerar helt över sin släkting rågvallmo, vilken idag är förpassad, utkonkurrerad till kanter och diken av sin nykomna släkting.

Kornvallmo i sin prakt.

Jag har målat motivet många gånger. Hur skulle man kunna låta bli! Det händer ofta att jag vid det färdiga verket får synpunkter både om färgbehandling och reprisering. 

- Nu har du väl tagit i med det röda i alla fall! Så där ser det ändå inte ut på riktigt.

Men det kan jag säga med gott samvete, att jag aldrig har varit i närheten av den intensitet som ett riktigt vallmofält i sol kan utstråla, och jag är i trygg hamn även när det kommer till upprepning av vallmomotivet - tänk bara på Monét och hans näckrosor, brukar jag säga.


torsdag 19 juni 2025

20 juni - På dansk papir

Fångad av intryck från ljus och rymd blir min önskan att återskapa några bilder från resan till Skagen i Jylland som vi gjorde för en dryg vecka sedan. Utgångspunkten är en hög snabbfoton tagna med mobilen i olika miljöer och målet är att skapa något nytt och eget ur detta material.


Ett av många foton från Råbjergs mile, beläget alldeles söder om Skagen i Jylland. Norra Europas största sanddyn, som använts för många ökeninspelningar i filmer - "Utvandrarna" t ex.

Det är så här jag alltid arbetar om foton istället för direkta skisser utgör mitt underlag, vilket ofta blir fallet under komprimerade resor.

Akvarell från Råbjergs mile på dansk papir.

Så här kan det då bli. Förhoppningsvis har jag lyckats tillföra något. Mera ljus, tycker jag själv och det var också själva meningen.

Så fick jag även användning av det nya akvarellblock, som jag köpte in i Danmark. Det var ok om än inte av alldeles bästa kvalitet.



tisdag 17 juni 2025

17 juni - Tillbaka i ateljén

Vid hemkomsten från Jylland och Danmark för snart en vecka sedan slog snuvan till med full kraft. Jag vill bara berätta att jag först nu börjar repa mig igen och att jag är tillbaka i ateljén en kort stund för översyn av blommor och annat. 

Jag kollar lojt på det fotomaterial jag har med hem från den korta resan och tänker att jag vill försöka måla en liten skiss i akvarell därur för att berätta om mitt tillstånd. Nu vet ni att jag lever.

Akvarellskiss från klitterlandskapet runt Råbjergs mile och Kandestedene i Jylland.

torsdag 12 juni 2025

12 juni - Fyra dagar i Skagen

Hemma igen efter fyra spännande dagar i Skagen i Jylland. (Min danskspråkiga vän Anne Bajlum ber mig använda just de prepositionerna).Det är nog mitt femte besök, eller så, på platsen som jag äskar. Speciellt minns jag förstås för trettio år sedan, hur jag fick en vecka för mig själv på Bröndums hotell, som 50-årspresent av min kära familj.

Här blir det nu endast en kort rapsodi av bilder. 

Vädret var minst sagt växlande som det brukar vara på en utsatt kust. Sol, regn och hård blåst i olika valörer. Inget badväder den här gången.


Grenen.


Huggorm i klitteren.


Ängsnycklar.


Paus, ringmärkaren Rolf sover.


I gott sällskap av Michael Ancher och Sören Kröyer. Foto - Ulla Björkman.


Fondvägg i Skagens museum.


Råbjergs mile.


Den övergivna kyrkan.


Tam räv på exklusiva Hjorth:s badehotel vid Kandestedene.


Och jag köpte på mig en ny dansk utrustning, då den förra skissboken just tagit slut