söndag 17 november 2019

17 november - Öppen Ateljé till jul

.
Lördag - söndag den 7 - 8 december kl 11 - 17 kommer jag att öppna Ateljé Gebbe för utställning och minimarknad. 
Jag arbetare gediget med förberedelserna inför detta lilla evenemang, målar nytt och har målat klart lite äldre alster, sorterar kort, har skaffat hem brickor och böcker, städar, fejar och grejar med annons ... det blir gärna mycket mer än man tänker och det är väl bra, att man tar tag i något.

Jag kommer att datera upp min blogg och min hemsida om det hela men börjar så smått med att här presentera några alster som är på gång.

Boka in och känn er varmt välkomna!














måndag 11 november 2019

11 november - Säsongsavslut

.
Årets avslut i trädgården gick smidigt med hjälp av barn och barnbarn och allt blev klart, nästan allt i varje fall, innan årets första snöfall gjorde entré.





Löven försvann i ett nafs, gräsmattan blev räfsad och alla träden, inklusive tre äppelträd blev klara nästan i förtid.



Så blev det tid över även för annan städning. Från vinden lyfte Ulla och jag ner diverse utgångna apparater, sådant som barn av idag inte ens känner till namnet på: grammofon, skrivmaskin och telefon.



Allt for iväg till sorteringen utan hänsyn taget till funktionsstatus eller kommande möjligt antikvitetsvärde, en nostalgins och själens bortsortering av gamla statusprylar fortsätter.

måndag 4 november 2019

4 november - Första snön

.

Det ligger snö runt husknuten vid ateljén, årets första, och den kom blaskande ner igår kväll strax efter det att jag fått på vinterdäcken, så lägligt.



Hemma badar sparvarna i en smältvattenpöl vintern till trots och vi huttrar båda två vid åsynen, när vi sätter oss i bilen för en liten sväng upp över Omberg. 
Ulla har ordnat med kaffet och jag har nästan utlovat tallbitar, vilket jag tyvärr dock inte kommer att leva upp till. Men vi ser ändå nötskrikor, stjärtmesar och trastar och vi njuter av den första snön som ligger väldigt vackert på Ombergs höjder.



Det är något visst med det där första pudret i landskapet. Det skapar så vacker kontrast och skärper alla detaljer.

fredag 1 november 2019

1 november - Bålgeting är svaret

.
Svaret till gallbildningen på björkkvisten - veckans gåta, se nedan under den 30/10 - har vållat huvudbry och så var det också för mig, ända tills Sverker berättade att det är bålgeting som är orsaken.

Under den tidiga hösten, när energin börjar ebba ut för sena bålgetingar uppsöker de björkkvistar för att suga i sig sockersöt sav genom att gnaga spår i barken. Det är uppenbarligen typisk och unikt för just den arten. 
Om det är nyflygga drottningar eller sena årskullsarbetare är inte helt klart. Det får jag försöka forska vidare om.



Björken försvarar sig med att valla in sårskadan men oftast dör kvisten ovanför gnaget, enligt Sverker, varvid man kan se det hela redan på håll.
Nu vet både ni och jag.

Och här kommer några fler exempel på bålgetingars gnag på björkkvistar. Allt levererat av min vän Sverker som har god koll på det här fenomenet:








onsdag 30 oktober 2019

30 oktober - Öland mellan brunsångare och östlig kronsångare

.
Vecka 42 var det fullt hus överallt på Öland men sista dagen i den veckan, söndagen den 20 oktober och några dagar in i vecka 43, bokade vi in oss på Hotell Skansen i Färjestaden, Ulla och jag. Vi tänkte oss en kombo av både lätt spanande och njutfullt spaande.
Det blev bra, alldeles lagom enligt mitt sätt att se på det hela.

Nu slumpade det sig så, att man första dagen av vår vistelse på ön påträffade en brunsångare vid Ottenby. Den missade jag eftersom jag då säkert låg i badtunnan.
Och sista dagen vi var där upptäcktes en oerhörd raritet av några lyckliga skådare, en östlig kronsångare vid Ölands norra udde. Där var vi dagen innan men att vi skulle ha kunnat hitta den var förstås helt uteslutet.



Den mössan är berömd och berättar att Stockholms rapphönor är på plats i Ottenbys vindskydd under den huvudlösa falksilhuetten, som faktiskt är min mest spridda skapelse.

Jag har inte något larm, alltså den moj som berättar om allt som händer i fågelvärlden i realtid. Jag har valt detta medvetet; skulle nog inte stå ut med stressen och jag säger som några av mina gelikar i fågelskådarvärlden, att fåglarna får komma till mig istället. Detta innebär förstås att jag missar det mesta. Men det gör mig faktiskt inget. Jag njuter av det ordinära inom ornitologin och känner mer för att istället gå på djupet.

Vad hände då oss under dagarna mellan brunsångare och östlig kronsångare vid besöket på det höstligt vackra Öland? Jo, om det tänkte jag berätta nu.

Vi åkte om eftermiddagen första dagen upp mot Halltorps hage för att besöka Vida museum, vilket jag skulle kunna berätta mycket gott om, kanske senare, men nu tänker jag ägna mig helt åt det ornitologiska, bara så du vet vad som gäller för fortsättningen.



En sen sädesärla.

Vid Ekerumsbadet drack vi vårt medhavda kaffe i bilen. Jag satt med öppet fönster och spanade ut över Kalmarsund när en sädesärla plötsligt kom flygande mot oss rakt över bilen. Den hade lyft från strandkanten och sökte sig nu upp mot byggnaderna, antagligen för att söka skydd för natten.
Det blev en fin observation som kortar av mellantiden till aprils återkomst.



Morgonen därpå åkte vi ner till Ottenby för ett något mera inriktat skådande. Med ljuset vaknade udden och fyra kråkor började söka runt fyren Långe Jan i ideliga rundsvängar efter möjliga frånfällen. Udden var nämligen alldeles full av rastande och oroliga småfåglar som kråkorna hoppades kunna greppa i flykten. Rödhakar, kungsfåglar, gärdsmygar, grönfinkar, gulsparvar och trädkrypare levde  rastlöst och lite farligt i gryningen, för efter kråkerna väntade trutarna över havet.



Det vimlade av kungsfåglar överallt.



Ulla har fått korn på en orädd trädkrypare vid Helgolandsfällan. 

Vi satte oss i lä vid trädgårdsmuren, nära till fällor och nät om nu personalen skulle råka fånga någon raritet. Vi var beredda och längtansfullt väntande. Vi visste ju så dags om gårdagsmorgonens brunsångare och hoppades att den kanske kunde vara kvar.



Betande prutgäss.

Framför oss på Västrevet och utanför skifferstranden rastade mängder av fågel. Ett par hundra storskarvar, bläsänder, skedänder, snatteränder, stjärtänder, knipor, tofsvipor, kustpipare, trut och mås samt flera hundra vitkindade gäss. 
Men det var framför allt de orädda prutgässen som mest fångade vår uppmärksamhet. De betade fridfullt på strandängen eller låg blundande i sömn blott ett tiotal meter från oss. Komna från den arktiska tundran hade de små mörka gässen, bara något större än gräsänder, tydligen inte vett att vara rädda och de bjöd oss därmed på närgågna studier.



Tre unga havsörnar håller sams.

På stenarna längst ut vilade havsörnar. De var sammanlagt sju stycken, en gammal med vit stjärt och sex ungarfåglar. Det hände något därute hela tiden och det var spännande att i tuben följa skådespelet.
En lyckades fånga en vitkindad gås och satt med den på en stor sten och kalasde, men den fick samtidigt verkligen kämpa envetet och våldsamt för att freda sitt rov från snyltarna.



Plötsligt lyfte en av dem, tog mäktig fart tätt över vattnet och for iväg schvungfullt med spretande pennor i ett härligt driv. Jag följde den i kikaren när den lätt jagade ifatt en gråtrut som bar något hängande i näbben. Gråtruten tog höjd och havsörnen svepte uppåt efter den och då var det dags för avlämning. Havsörnen dök direkt ner till vattenytan och fiskade upp sitt byte. På återvägen till sin utkiksplats passerade den tätt över en vilande säl, som i en vattenkaskad omgående försvann under ytan.



Blå kärrhök på sträck över alvarmarkerna norr om Äleklinta.

Dagen därpå åkte vi norrut över ön. Vid äleklinta tog vi den oerhört vackra kustvägen upp mot Sandvik. 
Vi såg många rovfåglar längs vägen: havsörn, ormvråk, fjällvråk, röd glada, duvhök, sparvhök och blå kärrhök.


Ung svart rödstjät i vinterdräkt.

Under vårt besök på Öland såg vi sammanlagt tre individer av svart rödstjärt. En höll till på kalkstensmuren mellan restaurangen och gömslet vid Ottenby och två upptäckte jag om kvällen i Färjestadens hamn.
Det är inte mycket som färgmässigt sticker ut på en vinterfärgad svart rödstjärt men den är ändå vacker med sin ljusa ögonring i det grått alldagliga och tonen av tegel på stjärten..


30 oktober - Gallbildning på björk

.
Det finns en verksamhet för dem som också/mest är intresserade av olika slags gallbildningar på växter.
Min vän Sverker kom med en sådan kluring till fiket häromdagen och undrade om vi visste.
Det gjorde vi nu inte varken Lars eller jag, så Sverker berättade om det för mig väldigt överraskande svaret.





Men innan jag avslöjar lösningen kanske du vill gissa, eller så vet du redan. I vilket fall är du välkommen med svar i kommentarsfältet nedan.

hälsningar Gebbe och Sverker

tisdag 29 oktober 2019

28 oktober - Tallbit

.
Omberg brukar vara en säker lokal vid varje invasion av fågeln tallbit, så det är ganska självklart att vi åker en sväng över berget för att spana efter denna vackra fink från Norrland och Ryssland och som just nu väller ner i flockar över landet. Vi det är Christer, Kent och undertecknad.
Sveriges egen population av arten, mycket osäkert uppskattad till mellan 3 000 - 15 000 par enligt uppgift i "Svenskt fågelatlas 1999", fylls under invasionsåren på med kanske hundratusen eller ibland åtskilliga fler exemplar nordostifrån och chanserna ökar då väsentligt för nära studium av "dumsnuten", ett epitet arten fått genom sin oräddhet och okunskap om folks vanor.

- Men vi måste leta efter dem högst uppe i grantopparna, menar Christer. Där sitter de på spaning efter rödlysande rönnbärsträd i landskapet och det är nästan alltid så man först upptäcker dem.



Syn för sägen ... fyra tallbitar i grantopp.

Vi kommer nära. På ungefär tre meters håll kan vi så länge vi vill studera de oerhört vackra fåglarna. 
Fyra exemplar stannar kvar hos oss i låga, fullmatade rönnbärsträd, medan resten av den ca tio individer stora flocken försvinner över skogen. De fyra är en hane, en hona och två ungfåglar.

Jag lägger ute en liten bildsvit nu och lovar att återkomma senare med en mera ordentlig uppföljning.





fredag 25 oktober 2019

25 oktober - Kontakt!

.
Det är hälsningar som den här som ger mig en enorm glädje och stort hopp om framtiden.
Självklart går vi vidare tillsammans.


Inkommen "kontakt" från min hemsida

www.gebbe.se

lördag 19 oktober 2019

19 oktober - Mitt Tåkern är inte sig likt.

.
Det var en så vacker morgon igår, lungt väder, solsken och brittsommarvarmt, att det passade mig perfekt för en förmiddag tillsammans med Tåkerns skäggmesar, tänkte jag. Nu när deras förekomst kulminerar i mitten av oktober.
Jag trängde mig ut genom igenväxningens sly och snubbelrötter på kanalbanken västerut från Renstad båtplats till utsikten mot vassfälten hitom Ramstads aspdunge, dit där jag brukade ta mig förr i tiden, för att njuta av den hetsiga mystiken kring skäggmesarnas massuppträdande.
Då stod vassen frisk, ståtligt hög och fullmatad med frövippor i knädjupt vatten och det riktigt kokade av skäggmesar som rörde sig allt längre ut mot vassens ytterkanter för att slutligen hamna i den återvändsgränd som medförde att fåglarna flockvis tvingades sega sig upp under ljudlig konsert för att sträcka iväg ut över landskapet i alla riktningar i det som kallas artens högflykt. Det var ofta frågan om tusentals skäggmesar bara i detta vassområde av sjön Tåkern, minns jag.

Men, igår var där helt tomt. Inte en skäggmes i sikte varken för öga eller öra. 

(Egentligen skulle jag kanske här lägga in en bild på en vacker skäggmes. Men jag gör inte det för att lite markera avsaknaden.)

Jag noterar att Naturum Tåkern på nätet berättar om "mycket skäggmes i vassarna" och tänker att man i det fallet lever mest på gamla meriter.

"Mysig höstdag vid Tåkern! Att komma in på naturum efter en tur utomhus är riktigt härligt. Naturum har öppet i helgen kl 10-16. Stort tips är sagostunden vi har imorgon kl 14! Många fåglar på sjön och mycket skäggmes i vassarna, vackra höstfärger och spännande upplevelser väntar! Välkomna

Så jag ringer till Konny från Tåkerns fältstation, som alltid på plats för guidning i Naturum Tåkerns fågeltorn, .

- Nej, inga skäggmesar idag hittills, trots bra förutsättningar.

- Hur blev det med ringmärkningen i år vid Renstad vad gäller skäggmesar, frågar jag då.

- Två stycken totalt tror jag, svarar han.

Två!

Mitt Tåkern är inte sig likt. Skäggmespopulationen har minskat katastrofalt till riktig låg nivå. En stor förändring har ägt rum och pågår i Tåkerns vass och detta har jag berättat om tidigare. Jag tänker fortsätta med mina larmrappporter även om de inte verkar leda till någon större reaktion, kanske beroende på att man faktiskt inte vet vad man ska göra åt det hela.



Där jag stod igår, på kanalbanken var det öppen sikt ut mot de mäktiga vassarna på 1970-talet. Idag är där nästan helt igenvuxet av sälg och klibbal.



Vassen som då stod hög och rik är i dag nästan torrlagd, lågvuxen och ofta utan fruktsättning.



I de glesnande vassfälten tar starr och annan vegetation succesivt över och med försvinnandet minskar förstås också förutsättningen för biotopens typiska liv.
Resultatet av förändringen finns att se i den långa sviten av ringmärkningsrapporter och inventeringar som Tåkerns fältstation har genomfört ända sedan 1970-talet.

Jag har diskuterat vassproblemet bl a med min vän Sverker, en gång ansvarig för Länsstyrelsens förhandling med markägarna om Tåkerns blivande naturreservat. Han uttrycker sin inställning ungefär så här.

"Man kanske bara måste acceptera att Tåkern är inne i de sista stadierna av "döendet". Det som man vet alltid kommer att hända i en sjös långa liv, händer just nu. Och jag tror inte på möjligheten till ett högre vattenstånd i ett försök att med en ny vattendom förändra skeendet, det blir alldeles för komplicerat och kostsamt".

När jag nu besviket kämpar mig hemåt över rötter o snärjande besksöta på en numera nästan aldrig använd stig, slår det mig att tiden faktiskt har gått. I mitt sinne känns det inte så länge sedan då skäggmesarna dök upp 1972, men det är för snart femtio år sedan. 

Att acceptera att saker och ting förändras är svårt, lika svårt som att förstå varför jag numera snubblar hela tiden och att inse att man tillhör en försvinnande generation fattar man nog aldrig när nya ögon enbart ser framåt!

Men! När nu skäggmesen uteblev klev representanten för det nya Tåkern in i handlingen istället.



En ägretthäger kom vevande på vita vingar över Tåkerns vass.

Tillägg:
En viss konversation/diskussion på Facebook om både skäggmesar och Tåkerns tillstånd har följt på mitt skriveri i den här bloggen. Jag lägger därför in några av dessa kommentarer också här.

Sofie Hellman: Som en tröst kan jag säga att jag i förrgår hade fler skäggmesar vid Glänås än jag någonsin upplevt. Trots att jag guidade och fokuserade på annat såg jag minst 3 flockar med totalt runt 30 individer och hörde skäggmes mer eller mindre konstant! Häftig upplevelse!

Henrik Pettersson: Var nere vid sjön den 21 sept (se inlägg på min fb). Tillsammanns med C.Elderud, det var gott om skäggmes då.

Gebbe Björkman: Det där med ”gott om skäggmesar” i kommentarerna är ju ett positivt och mera hoppfullt gensvar på min pessimism, men återspeglar också till väsentlig del ålderskillnad i referensramar.

Adam BergnerUtifrån fältstationens material upplever vi att trenderna för flera vassanknutna småfåglar i Tåkern börjar peka nedåt, även om det än så länge är lite för tidigt att utesluta naturliga variationer till följd av t.ex. svagt häckningsutfall (vilket delvis var fallet under torråret 2018). Av skäggmes har vi hittills inte ringmärkt en enda i år och i fjol fångades bara ett ex (och då utanför standardfångsten på hösten). Rörsångare har haft ett par svaga år och uppvisar en långsiktigt negativ trend i sjön. Även trastsångare har gått tillbaka rejält de sista åren efter att ha legat på en stabil men hög nivå i 10-15 år. Sävsångaren (som vi upplever som mindre präglad på rena vassbestånd) uppvisar däremot en ökande trend. Jag tror att en av flera viktiga faktorer till förändringarna i vassfågelbestånden är en uppluckring med påföljande förbuskning av de tidigare mosaikartade vassarna, särskilt i ytterkanterna. Det beror i sin tur troligen på en kombination av högt betestryck från ruggande gäss och mekanisk nötning från is i samband med islossning. På platser där gäss betat ned vassen tycks tranorna tycka om att övernatta och det motverkar säkert nyetablering av vass på dessa platser. Mer forskning skulle helt klart behövas.

Gebbe Björkman: När det gäller just skäggmesen har den hela tiden uppvisat stora fluktuationer i bestånd i Tåkern. Tidigare har det i stort sett varit avhängigt vinterns hårdhet och längd, men detta är inte orsaken till de senaste årens utförsbacke

Hanna Hederberg: Att skriva "mycket skäggmes i vassarna" på naturums sida (jag som skrev) kan jag hålla med om är en sanning med modifikation. Många vill såklart få chansen att se dem och jag (precis som Sofie igår) hade flera större grupper av skäggmesar vid Glänås imorse. Tror även att Gerza fångade och ringmärkte någon/några stycken. Därför tipsade jag om det och många besökare har då fått chansen att se o höra dem. Det är i alla fall en stor skillnad från förra årets totala tystnad i vassarna. Dock upplever jag också att det är färre skäggmesar nu än för bara 3-4 år sedan då jag började på naturum. Något håller på att förändras och som ni säger är nog forskning det som skulle behövas. På våra guidningar har vi ibland tid att gå in på problematiken, men även om jag förstår din ståndpunkt är det svårt att ta upp detta på våra sociala medier. Ibland vill jag också bara inspirera om naturen och Tåkern, inte bara prata om rädslan för allt som försvinner ifrån oss för varje dag som går. Därför hoppas jag att du förlåter mig för att jag ändå peppar människor att få se de karismatiska små fåglarna, vi vet ju inte om det snart blir ännu svårare.

Gebbe Björkman: Hanna, min vän, jag vill inte lasta dig för problemet. Ni utför ett fantastiskt fint informationsarbete på Naturum Tåkern och jag är ju ofta där med glädje.
Lyckligt nog tycks det ju också vara så att vassområdet runt Naturum ändå hyser en del skäggmes i högflykt, så där har jag nog varit för kategoriskt negativ i mitt skriveri.
Kämpa på Hanna!

onsdag 16 oktober 2019

16 oktober - Slumpens skördar

.
Det mesta, även när man nu talar om natur, får man aldrig reda på, endast bråkdelar av det som händer kommer upp till ytan.
Jag tänker just nu på det här med observationer av till exempel sällsynta gästande fåglar. Mängder av  möjliga rapporter kommer aldrig in till Artdatabanken av många olika skäl. Så är det bara och så måste det självklart vara.

Det första och främsta skälet är förstås att någon observation aldrig görs. Vid fågelstationer, typ Ottenby och framför allt den här veckan -  42 - då nästan varenda "fågelkryssare" är där, ökar chanserna förstås för upptäckt av t ex en rödögd vireo från USA eller en brun törnskata från Bortre Asien, två fåglar som nyligen obsats i landet, genom att mängden ögon som stirrar genom tubar och öron som lyssnar i varje buskage ger ett samlat och bättre resultat.
Men på de flesta andra platser är chansen minimal. Förbisträcket är väldigt stort men ändå nästan helt "osynligt".

Det andra skälet är att mycket aldrig rapporteras in trots observation, beroende på okunskap eller "lättja", säkert mycket mera än det som kommer till kännedom.

Slumpens skördar regerar alltså även när det gäller så pass stora och välkända arter som fåglar och däggdjur. Hur är det då inte när det gäller små djur som insekter och spindlar? Naturligtvis monumentalt!
Med en offensiv hållning kan vem som helst bli upptäckare av något nytt lokalt, regionalt eller nationellt på den fronten.

En död lärkfalk hittades av en slump på en gata centralt i Ödeshög i somras. Fågeln kastades i en soptunna och försvann. Men innan dess tog Erik Lindqvist ett foto bara för att han kunde och utan en aning om arttillhörighet.



En gammal lärkfalk, funnen död i Ödeshög och fotograferad av Erik Lindqvist.

Inte för att lärkfalken är särskilt sällsynt i landet, men ändå kan fyndet betraktas som ovanligt. Arten är dessutom tillhörig Staten och skall levereras in för patologiska studier och eventuellt sparande. 
Nu kom ändå det sorgliga fyndet av denna vackra fågel till sist fram till min kännedom och går således vidare in i listsystemet.

En slumpens skörd!

tisdag 15 oktober 2019

15 oktober - På besök i paradiset

.
Paradiset ligger vid sjön Ådran i Huddinge kommun, på Södertörn sydväst om Stockholm; det fick jag lära mig i helgen när dotter Hanna med familj bjöd ut oss alla till skogs, och om detta hade jag tidigare ingen aning. Även om "Paradis" finns lite överallt runt om i Sverige var detta verkligen en liten miniatyr av begreppet på bästa tänkbara sätt, det kände vi alla, då vi fann Hanvedens stora och vilda skogar breda ut sig i reservatsområdet runt stugan. (Gammelordet "Veden" betyder "den stora svårtillgängliga skogen", jfr med mera kända Holaveden och Tiveden). 



Här finns branta berg, klyftor och sumpiga skogar, spännande vandringsleder, grova träd, fällen, svampmarker och imponerande naturturism. Intresset var alltså stort och parkeringen fylld till sista plats även om grusvägen dit hade slingrat både länge och väl orakt ut i "obygden".



I centrum fann vi stugan "Paradiset" med kaffebordet dukat för självservering, låneryggsäckar till barnen packade med utrustning för fångst av vattendjur, studier av groddjur och reptiler, flora och fågelfauna. En vedkammin fanns i stugan att värma sig vid och våningssängar med plats för åtta besökare och tillhörande hushållsutrustning. Ute på gården stod den gröna vattenpumpen till källan med friskt dricksvatten och där fanns även en stor grillplats med plats för många.





Vi vandrade en bit ut i terrängen; inte så långt, men vi lovade oss att snart återvända efter denna, den första rekognonseringsturen. Vi studerade gamla träd, kryp, svampar och mossor samt  åt vattniga blåbär och plockade en handfull trattkantareller direkt i fickan.
Under stugan bodde en större skogsmus vi kunde se väldigt fint på nära håll.



Själv såg jag en florisktisk raritet, en trolig hybrid mellan strimsporre och gulsporre vid parkeringsplatsen. Av någon outgrundlig anledning missade jag helt att dokumentera den med foton. Vilken fadäs!

Medan Naemi täljde på sina pinnar ...



 tog Blanca hand om kaffedisken.



Genom stugvärden för dagen, Johan med dotter Vera, fick jag god information och bra underlag till denna rapport från paradiset.



Johan berättade för oss om hur det hela var upplagt, om den ideella föreningen och om Huddinge kommuns stora hjälpsamhet. Han skickade även med en folder som jag visar valda delar av om du som läser det här nu får lust att gå vidare. Det är det värt, jag lovar!