12 januari - Riktig vinter

Jag bär en känsla från barndomen när snön ligger djup och temperaturen är under 10 minusgrader. Det är en fin känsla. Så här var det varje vinter förr i tiden. Det är väl detta som är, eller borde vara, det normala. Jag blir arg över att beskrivningen av vintern utanför dörren överdrivs i TV och tidningar. Vadå "Vintersmocka" och "Vargavinter"? Bah!

Jag far runt och letar motiv och inspiration. Det är otroligt vackert och vem vet när vintern blir så här nästa gång. Det kan dröja, så jag laddar upp.

Studie vid Holmens gård när eftermiddagssolen är på väg att försvinna bakom mossens skogsbård. 

Det sades förr, och det var säkert sant då, att Vättern lade sig rejält, d v s i stort sett heltäckt, vart sjunde år. Nu är det verkligen länge sedan, säker minst tjugo år, som det hände. Kanske kan det bli i år om vintern fortsätter som nu med duktiga minusgrader.

Ett tecken på sjöns avkylning är att den under den senaste månaden har haft ett tjockt täcke av dimmoln över sig i hela sin längd. I medljus har de liknat en lös limpa av fetvadd men annars mest gått i en mycket mörkt stålgrå kulör.

Vättern ryker.

Idag kunde jag inte låta bli att ta den drivtäckta vägen ner mot Stora lund. Någon hade kört före mig, det kändes riskfyllt ändå, men det gick bra. Jag tecknade på plats.

Fältharen har skuttat färdigt.

Nedanför Omberg, mitt på vägen, låg en död fälthare. Ögat stirrade på mig som om den ännu inte fattat att allt var över. Jag langade den bestämt men ödmjukt ner över diket med omtanke om ormvråkar och korpar.

Döden är alltid nära även om man inte vet och förstår. Två av mina vänner i min egen ålder har gått bort alldeles nyligen. Min käre måg Stig-Ove mitt i juletid och igår fick jag sorgebesked om min granne och vän Svante som ledsamt har somnat för alltid. Det känns tomt, döden är alltid nära. Min gamle far Acke, på det 103:e, är idag alldeles ensam kvar av hela sin gamla vänskaps- och bekantskapskrets. Det är lotten med den åldern. Jag är glad att få leva ett tag till. Det finns så mycket jag vill göra och uppleva. Och pappa förresten, han har skaffat nya vänner. Det finns hopp. Alltid, sa haren!

10 januari - Varfågelns tid

Den varske väktaren vilar och bidar. Av falkenerare använd i förgångna tider för sin varlighets skull. Idag vid Tåkerns strand i lugn och ro. Det är den tiden nu. En hård vinter att vänta ut. Varfågelns tid.

9 januari - Trevligt meddelande

Min kompis i Göteborg, Ola Freijd, skickade ett meddelande till mig igår. Det blev en fin överraskning.

"Hej Gebbe! Hoppas du har det fint i vinteryran! Här en hälsning från en av dina telningar.. / Ola"

Med meddelandet kom denna bild:

Ett frö av mönjelilja har lyckosamt grott hos Ola Freijd.

Han hade lyckats alltså, att från det frö av min vackra mönjelilja, som han fick som gåva av mig i höstas, driva fram en grodd i kruka. Så kul, och samtidigt fick jag/vi svar på att det faktiskt fungerar.

Mönjeliljan står utomhus i vår trädgård hela sommaren. Det är en fantastisk växt, ungefär 25 år gammal och delad ett par gånger under tiden, som bär fram ungefär 30 blomklasar under säsongen. De första kommer redan i januari inomhus under vinterförvaringen i ateljén, (när jag skriver detta står en klase i knopp).

Jag har noterat att mönjeliljan ofta får besök av flitiga pollinatörer, framför allt av humlor, som är de som orkar med storleken på draget. Detta gör att nästan alla blomklasarna går i frukt. Och dessa står minsann inte långt efter själva blommorna i skönhet. Vackert lackröda och stora som dadlar förgyller de växten genom hela vintern. Jag har aldrig gjort något med frukterna förrän i höstas, då Ola besökte ateljén. Han la märke till den vackra växten och dess fina frukter.

Mönjeliljans vackra fruktklase.

"Vill du ha en frukt för att försöka med sådd", sa jag. Sagt och gjort.

Frukterna ser ni i bilden ovan. Om man delar dem finner man 1 - 3 kärnor, frön, inuti. 

Mönjeliljans frön är hårda kärnor som är stora som rejäla bönor.

När jag fick det trevliga meddelandet från Ola, kom jag på att även jag gjorde ett försök strax efteråt. Jag plockade tre kärnor ur en frukt och satte i krukor någon vecka efter Olas besök. Hade möjligen någonting liknande hänt hos mig? Bäst att kolla.

Jo minsann. Även i en av mina krukor kikade ett första groddblad av egenavlad mönjelilja upp. Ännu var bladet anemiskt blekt och tunt, men ändå. Det har lyckats även i Ödeshög.

Någon mer som vill försöka? Välkommen till min ateljé i så fall. Intresserade besökare utlovas en frukt för eget såförsök av en fantastisk mönjelilja, så långt som lagret räcker.

Ring först! 070 - 678 17 21

4 januari - Vinter med besked

Utsikt mot Vätterlandskapet. Tunga blågrå moln vilar tungt bakom trädridån mot sjön. De dominerar ljusbilden totalt. Allt blir tvåfärgat.

Skiss in mot Ombergs sydsida med snöklädda Klintar - direkt ur skissboken.

Det är synd om rödhaken.

Tre decimeter nysnö  ligger i vår trädgård och ännu snöar det. Jag har skottat två rejäla omgångar redan. Vintern är här med besked, efterlängtad på ett sätt. Men nu går det förstås åt skogen för rödhaken som försökt sig på övervintring. Den var framme nyss under fågelmatsautomaten. 

31 december - Ett Gott bättre År!

Äntligen kom det lite snö. Och sol. Snö och sol definierar min idealvinter, så idag, den sista dagen på i det många avseenden jobbiga skitåret 2025, med fortsatt krig och elände av olika slag och avslut med två bestialiska kvinnomord, bara så där, så vill man, jag, se fram emot bättre tider, om de finns, vilket gör att dagens morgonljus över en något snölagd, en centimeter bara, Östgötaslätt, med insikt mot Omberg i fonden, känns bra, ja, nästan nödvändig för att orka gå vidare. (Svensk meningsbyggnad à la nobelpristagare.)

Gott slut och Gott Nytt År vill jag tillägna alla min kära vänner i datanätets alla vrår med en akvarell direkt från boken den sista årsdagen!

Med mycket kärlek från Gebbe Björkman!

23 december - Den första snön

Mycket lätt snö har täckt marken under natten. 

Jag stannar vid Väversunda mader och tecknar av landskapet mot Omberg. Det blir en riktigt vild och smutsig akvarellskiss. Det räcker för idag. Imorgon är det julafton. Det blev en vit jul, om än smått.

21 december - Vintersolståndet är överståndet

Så bra det känns att solen skiner just idag, så att vi får njuta av det lilla ljus och den sparsamma värme som ändå lever också i denna den mörkaste av tider och världar. 

Klockan 16.03 idag den 21 december, började jordlutningen sin resa tillbaka mot sommarsolståndets maximala upprätning. När jag nu skriver detta, senare om kvällen är vintersolståndets minimum alltså överståndet. Många säger att det nu står stilla några dagar, men icke så. Ingenting i vår värld står egentligen stilla; allt rör sig på ena eller andra sättet. Visst är ljusets återkomst väldig långsam till en början, några sekunder bara till eller från; ja, märkligt nog kan även minimala baksteg av tid tas morgon eller kväll de första dygnen, men still står det alltså inte. 

Solnedgång på årets mörkaste dag, den 21/12-25.

Jag gick ut och spanade mot väster när det var dags idag. Där fanns en strimma av gultonat ljus under mörka moln alldeles ovanför horisonten. Det var vackert och laddat.

Redan i morse bestämde vi, när rullgardinen gick till topps, att den här soliga och lite frostbitna dagen skulle utnyttjas. Omberg eller skogen, eller vad? Det beslutades om en promenad längs Vättern mellan Hästholmen och Omberg nu när vinden hade lagt sig nästan helt till ro, vilket är tämligen ovanligt på trakten.

En knappt kännbar luftrörelse anades mot kinden när vi vandrade förbi Sverkerkapellet bort mot Gråtorp och Ellen Keys Strand. Gräset var grönt och jorden lerig. Vi vandrade förbi slånbuskage, väderbitna oxelträd och fågelbär. Talgoxen "kinkade" och korpen ropade från Omberg. Överallt ute på sjön låg vita båtar och trollade efter lax.

Blommande ringblommor mitt i vintersolståndet. Så märkligt!

Gult gräs och höga nässelståndare, tistelsnärj och blommande ringblommor kantade vår väg. Jo, du hörde rätt. Via ett s k utkast hade några plantor av ringblomma fått fäste vid vägrenen. Till råga på all underlighet blommade de för fullt - ståtligt och vackert. Det är sånt som tydligen kan hända på årets kortaste dag.

17 december - I ateljén och ute

Jag har plockat lite bland gamla skisser och bilder och arbetar vidare med det materialet på akvarellpapper som jag inköpte i Skagen under sommaren. Det är ett ganska stumt papper, i A4, med obetydlig gräng och det suger inte så bra, utan färgen ligger liksom ovanpå.

Jag gör flera ganska "enkla" akvarellskisser i olika stil och har en idé om att kanske utgå från dem för att göra oljemålningar så småningom, men det är förstås inte helt säkert.

Fyra små akvarellskisser har det blivit hittills under två dagar. Den här ovan presenterade jag igår redan. Den är av den "lätta" typen och kan jämföras med de tre som jag lägger in nedan. De är tunga och färgrika, med den teknik av måleri som van Gogh ägnade sig åt (utan vidare jämförelse dock!), d v s tjocka stråk och mycket färg, för att vara akvarell. Jag experimenterar alltså som avkoppling till allt annat jag gör just nu. 

Färgåtergivningen och ljuset i bilderna är  inte bra. Med mobilkameran blir det svårt med vitbalansen. Ni får tänka er att papperet ska vara helt vitt egentligen, inte som här tonat i rosabrunt. Håll till godo ändå!

En julklapp kanske, en får truga lite! Jag skulle behöva få in lite kosing till skatten. Ska vi säga 3 000 kr/st oramade som de är i A4-storlek. Ring mig i så fall 070 - 6781721

16 december - Vinter vid Stora lund vid Vättern

Man kan inte tro det att det är vinter just nu när temperaturen ligger stadig något under 10 plusgrader. En ny tid har just börjat och hur den slutar är i värsta fall skrivet i avgrunden.

Jag gjorde en studie i akvarell på vägen ner mot naturreservatet vid Stora Lund vid Vättern. Men jag gjorde den betydligt ljusare för att lätta mitt sinne. Det blev nästan en vårbild men så ser det faktiskt ut bara solen ville titta fram.

*

Denna dag, när Förvaltningsrätten i Luleå lade in sitt veto mot den av regeringen bestämda, mycket kontroversiella, licensjakten på 48 vargar i fem län i vårt land. Det är en viktig dag; en bestämd markering.

Det är en stor dag för alla oss som har en ödmjuk och vetenskapligt förankrad syn på förhållandet mellan  människa och natur. 

15 december - Nobel i Stockholm

Resan till Stockholm över helgen renderade förutom födelsedagstårta och socialt umgänge i familjen, till efterlängtat besök på Nobelmuseum. Det var verkligen på tiden att det blev av, känner jag , som ju faktiskt varit med om Nobelfirande alldeles på riktigt. (Se länk en bit ner till höger, under medaljen, om mitt Nobelengagemang).

Det var intressant att kika runt inne på Svenska akademiens lokaler vid Stortorget, där Nobelmuseum är i bottenvåningen och Svenska Akademien har sitt säte på våning två.

Ändå tycker jag nog, att själva utställningen var lite sisådär jämfört med många muséer i landet. Lite "gammeldags" om jag så säger. Bäst var videorummets visning av småfilmer om olika nobelpristagare och deras banbrytande arbeten i blandad kompott. Där kunde jag blivit kvar hela tiden.

Utanför på Stortorget var det full fart, liksom förresten inne på muséet, nobelveckan pågick. På torget var det intensiv julmarknad à la tysk modell, fast i mindre skala. Men känslan var densamma. Fullt med folk och glögg.

Sen gick vi runt på stan och kollade in tre olika Nobelljusarrangemang. Hemma igen i Segeltorp var Ulla och jag ganska möra i gammelbenen. Alltid trevligt att få komma till huvudstaden, som den här gången var mer än vanligt full av främmande språk.  Stort tack till dotter Hanna och familjen.

På hemvägen från Stockholm hände något alldeles märkvärdigt. Det tunga grå regnmolnen sprack upp över Nyköping och en blek vintersol lyste över oss. Jag struntade i solglasögon, satt och kisade och njöt hela vägen ner till Linköping, där himlen åter grånade. Det var stort! Första glimt av solen på nästan en månad! Det pirrade i hela kroppen av uppladdade batterier.

12 december - Ombergspromenad

Luften är frisk och syrerik. Vi andas med lugna tag och vandrar långsamt genom bokskogen vid Stocklycke på Omberg. Ett lätt duggregn, fint så det bara anas, väter pannan. Ulla hör några mespip och till mina halvdöva öron tränger åtminstone nötväckans läte igenom.

Det blir den lätta och korta vägen. Ögonen får mest ut av promenaden. Färgkombinationen av boklövens massa och de ljusgrå stammarna med gröna fötter är suverän.

Vid bäcken stannar vi på bron och njuter av porlande ljud och känsla av ursprunglighet.

Det vita vid bäcken är inte snö. Det är skum. Annat vore konstigt denna extrema mildvinter.

Även denna vinter har vi tur. Jag plockar en näve ostronmussling från en en almstock. Förra året på nästan samma plats plockade jag arten blek ostronmussling. Det blir bra till kommande lunch. 

11 december - Arbete med trädlärkor

I mitt ännu icke helt avgjorda eller presenterade bokprojekt, arbetar jag just nu med ett kapitel om "Fattigmanslärkan". Jag har skissmaterial, anteckningar och små skriverier sedan årtionden tillbaka. Skrivit någorlunda klart om arten har jag gjort om än inte "korrat" och nu förädlar jag allt jag har i gömmorna till en uppdaterad version i akvarell.

Så här ser det ut på arbetsbordet just nu. I datorn lyssnar jag till kompisen Johan Eklund och vänners musik. Spännande svensk ny musik som jag rekommenderar. Jag känner mig privilegierad. 

9 december - Studier vid Vättern

 I gråväder och smårusk.

Studier vid Vättern.

8 december - Det blir inte alltid som tänkt. Det kan bli bättre.

Amaryllisen i vårt julfönster såg så bra ut. En stor och fin knopp på en stadig stängel var på plats och ytterligare en var beredd nedtill när blomman inhandlades. Men nu har något hänt. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Den första knoppen vissnade och dog halvvägs. 

Ge aldrig upp. Hoppet måste leva och ibland kommer en ny chans snabbare än anat. Det kan till och med bli bättre än tänkt.

6 december - Det hände igår eftermiddag vid Alvastra

Jag tänkte mig att ta en sväng över Omberg igår eftermiddag. Klockan närmade sig tre och redan så, började det skumna rejält. Omberg låg som en blålila bulle i fonden med lätta stråk av dis över Hjässan. Jag var på väg dit. Mitt tänkta mål var att besöka eken med kattugglan längs Sjövägen bortom Älvarum. Det var ett tag sedan och det var blott en artighetsvisit för att se om den var hemma.

Men något annat kom emellan. Just när jag passerade över Ålebäcken vid Alvastra lyfte en pilgrimsfalk någonstans till höger om mig, från videbuskarna längs åns meanderbågar. Den kom i sakta mak rakt framför bilen, kanppt trettio meter bort, och jag sa bara "Oj, oj ,oj" i en tung lyckosuck. 

Den vevade med vingarna som en duva för att få upp fart och lyft, formad som en projektil med svart huvud mot den i övrigt kvällsgrå kroppen. Det var något det! Så lyckligt kunde jag inhösta ännu en upplevelse med Ombergs falkar, som uppenbarligen är kvar även denna vinter, åtminstone en, men säkert båda i paret. De brukar stanna vinter på berget.

Jag hade tur, ingen bil mer än jag på vägen åt något håll, så jag tvärnitade och begrundade uppenbarelsen och situationen. Bilden etsades fast i min näthinna, transporerades via synneven till längst bak i min hjärna där den förankrades så rotfast att jag idag, ur minnet kan hämta hem den  som en variant till min skissbok. Varsågod!

Jag blev kvar där vid vägrenen, fastnade i tid och rum medan mörkret föll och blev allt blåare. Just då, när klockan var ungefär 15.15 gick månen upp som en orange apelsin alldeles i gipen där Omberg försvann mot Alvastrakorset. Det var vackert som attan.

Där i fred på en rastficka vid vägen, fick jag tid att fästa månen direkt i boken. Bygden bjuder och jag är uppmärksam på det mesta som sker.

1 december - Dallerspindel, "takmossa" och egna fikon

I taket på toaletten i ateljén, men inte bara där, hänger en spindel. Jag har sett den där, på samma plats, under säkert en månad och den har knappast rört sig alls under den tiden. Så långtråkigt, har jag kommit på mig själv med att tänka; tur att man inte är en dallerspindel, har jag också tänkt.

Man kan ju undra hur de fungerar, spindlarna, rent filosofiskt alltså. Vilket konstig liv. Sitta där och vänta, vecka efter vecka vid ett nät på att någonting ska hända. Hur står de ut? Tur för dem att de bara är spindlar. Rent fysiskt vet jag redan att de klarar detta galant med tålmodighet. De kan vänta ut en portion mat, ett byte som en fluga, en gråsugga eller en silverfisk, åtminstone i månader, det finns det vetenskapliga bevis för. Men extra jobbigt tycker jag att det måste vara för just den här arten, dallerspindel, eftersom den lever nästan hela tiden i mörker, i alla fall på toaletten hos mig. Kanske tycker den att det är en riktig fröjd när jag kommer in ett par gånger i veckan, tänder ljuset och sitter en stund. 

Lite lika lockespindlarna är de, dallerspindlarna, men istället för en klotformad hel kropp, har de en midja.

Dallerspindlarna intog min ateljé för bara några år sedan. Det är en ganska ny artgrupp för landet och de har verkligen funnit sin plats hos mig, där också långsprötade silverfiskar har trängt sig in nyligen och säkert ofta blir till mat.

Sitt namn har dallerspindlarna fått för att de lever rövare i sina nät, som riktiga akrobater, om de blir störda. Detta gör de för att förvilla eventuella fiender. Med jämna mellanrum måste jag ta fram dammsugaren och suga rent ordentligt i hörnen, annars hotar de att ta över helt, tror jag.

*

På tal om taket, där dallerspindeln sitter menar jag, så tog jag nyss ett foto på den mossa, som vi har gott om på yttertaket hemmavid. Vi väntar på en stor och snart helt nödvändig takrengöring. Den var beställd till denna höst men alla gynnsamma rotavdrag har fyllt uppdragskvoten för företaget så nu blir det till våren istället; med mindre avdrag, suck. 

Här är ett foto på mina "takmossor". Jag tror på ett par olika arter. Nu vet jag förstås fuller väl att det inte är enkelt att bestämma just mossor. Jag hoppas på hjälp.

Vilken växtkraft mossan på taket uppvisar; helt enormt! Jag sopar och försöker hålla rent på gårdsplanen och i hängrännan men det fylls på snabbare än jag hinner med. Nu har jag bestämt mig för att försöka ta reda på vad det är för arter som trivs så väldigt bra på vårt betongtegeltak. Jag återkommer med svaret för den som nu vill veta. Någon kanske.

Tillägg någon timme senare:

Minst tre olika arter där. Nederst någon Schistidium-art och överst en blandning av Ceratodon purpureus (brännmossa) och Syntrichia ruralis (takskruvmossa). Hälsningar från Torbjörn Tyler.

Hur skulle jag kunna klara mig utan all vänlig hjälp från kunniga vänner. Stort tack Torbjörn!

*

Och så har vi skördat alla våra fikon. Det blev många i år, säkert ett trettiotal. Trädet är numera inpackat i bubbelplast och står tryggt på vår inglasade altan i vinter igen. Det har gått bra tidigare.

Ulla fick det sista fikonet för säsongen, eftermognat och ganska litet, tycks det ha smakat gott ändå.

24 november - Kurande rödhake och frysbekymmer

Jag hade egentligen inte tänkt att skriva om rödhake igen, men nu kan jag ju inte låta bli. 

Vår grovfrys i förrådet pajade i helgen någon gång och vi upptäckte det i förrgår när vi kom hem från barnbarns födelsedagskalas. Då orkade vi inte ta tag i det hela, det fick anstå till igår morse. Vi hade bara två animaliska produkter därute: vildsvinskorv och en fläsksida för grillning. Grilltiden har runnit iväg och så även köttet, så fläsksidan spikade jag fast vid utomhuskomposten och korven gick till gröna påsen.

Skatorna var framme direkt förstås men mot skymningen när de hade gått till kojs kom en rödhake fram till fläsket. Jag blev väldigt glad, med hela arrangemanget hade jag faktiskt haft rödhake i åtanke, och så kom det en på riktigt! Vi kunde njuta av den även idag på morgonen, i den första gryningen, innan skatorna vaknat. Nu kanske den blir där, så länge som jag matar.

Det fick bli en liten akvarell ytterligare.

Rödhaken hoppade omkring i frosten, så där uppburrad och kurande som man är som frusen och hungrig. Nu har jag någonting viktigt och fint att bevaka och ge omsorg resten av vintern. Hoppas att den kommer att klara sig. Det är alltid en utmaning.

Allt det andra i frysen, som var full, var mest bär av olika sorter. Från tidiga morgonen till sena kvällen gick spisen och kittlarna varma. Kok av många slag hela dagen igenom och nästan allt lyckades vi rädda.

Det blev:

3 liter hallonsaft

10 burkar lingonsylt

3 burkar björnbärssylt

2 liter rabarbersaft

5 burkar hallonsylt

20 småburkar röda vinbärsgelé

och kanske mer ändå som jag inte kommer på just nu.

15 november - Boule

Efter nästan fyra års tvingande uppehåll var jag häromdagen tillbaka på pisten. Foteländet har ordnats till det bästa efter en smärre och två stora operationer och tvingande konvalescens därpå. Numera har jag en helt stel fot att stå på, i 90 grader och som inte längre värker och molar. Så skönt! Balans och steg får jag ta som det går och kommer, sådana är villkoren numera. Jag har fått ett bra liv tillbaka och kan leka lite med kulor igen. Verkligen avkopplande.

Min gamle boulekompis Labbe gav mig i födelsedagspresent en betald inbjudan till dubbeltävling i veteran 65 i Jönköping. Där var fulla banor med 24 lag anmälda i s k Monrad. 

Det gick bra. Vi ordnade till en meriterande 2:a plats och fick tillbaka en hel bunt prispengar och stor ära. Nu är jag alltså på banan igen och på fredag hoppar jag in som ersättare i två matcher seriespel hemma i Lejonkulans hall i Linköping; en mjuk start men ändå en början.

14 november - Akvarellstudier från Vätterkust

Nu har jag fastnat i tanke och gärning vid vätterstranden mellan Omberg och Ödeshög. Det är det parti jag kallar Vätterkust, eftersom stranden är så vild och klippig. Endast om man smakar på vattnet förstår man att det inte är vid havet man befinner sig. 

Jag har mängder med skisser och foton från området och just nu förädlar jag några av dessa till akvarellalster i mindre format. Jag skulle, om jag nu får tid och ork att genomföra det, vilja göra en bred och djup presentation av Vätterkusten på någon konstsalong. Men då måste jag alltså ge mig tid att göra mer, enstaka målningar duger inte i sammanhanget. Vättern behöver uppmärksamhet, sjön är hotad från alla håll och då skulle ett sånt här arbete kunna hjälpa till med några steg åt rätt håll. Jag får se hur det blir, jag har som alltid flera järn i elden.

Här kommer två alldeles färska akvareller från området. Tyck gärna till om du har en åsikt, både om målningarna och om min idé. Har jag något att bygga på?

För övrigt kom den första snön i natt. Den var blöt och tung och den damp ner under en timmes tid och smälte lika snabbt igen. Den 14 november alltså, det är  ungefär, eller nästan precis faktiskt, 14 dagar senare än när jag var barn och ung. Då var alltid Alla Helgons Dag premiären för första snön i hembygden så gott som utan undantag.

Idag på morgonen letade jag efter spår av snön och fann den på lammtungornas luddigt välisolerade bladöversidor. Det får vara bevis nog. 

Ha det! Vintern kanske är på gång.

11 november - På besök i Tåkerns fältstation

Tisdagsklubben var på besök hos Tåkerns fältstation senast. Vi hade bestämt träff med stationschefen Lars Gezelius, alias Gerza, för en genomgång av läget med den nya fältstationen vid Holmen vid Tåkerns södra strand.

Tisdagsklubben informeras om den nyanlagda våtmarken vid  Holmen, Tåkern, av Tåkerns fältstations stationschef tillika byrådirektör på länsstyrelsen - Lars Gezelius, två från höger.

Gerza tog emot oss utomhus där han berättade om tankarna med den nyanlagda våtmarken i direkt anslutning till fågelsjön. Området är ett gammalt invallningsföretag som tagits av daga i en ny vattendom. Numera har man inrättat en regim som innebär att man istället för utdikning och torrläggning har skapat en reglerad våtmark, där man ska hålla ett ganska konstant vattenstånd oavsett Tåkerns och omgivande markers vattenstånd genom att aktivt pumpa in vatten vid behov. 

- Här har skapats ett våtmarksområde för fåglar, djur och växter; ett område som dessutom kommer att vara lättillgängligt för besökare. Allt är precis färdigt, efter diverse omtagningar och korrektioner, till en total kostnad av ca 3 miljoner, avsatta från Naturvårdsverkets medel för återställande av våtmarker, berättar Gerza. Han är mycket nöjd över resultatet och ser med spänning fram emot utvecklingen som noga kommer att följas upp av fältstationen. Kom igen till våren!

Extra intressant är det ju att vara med på mötet mellan Sverker Kärrsgård och Lars Gezelius, "chefen och tjänstemannen". Det var ju du som anställde mig på länsstyrelsen i Östergötland en gång för nu länge sedan säger Gerza och ler. De båda har mycket gemensamt att avhandla och förtälja.

Sen går vi inomhus. Vädret är rått och urrigt.

Inne i den alldeles nyrenoverade, av Tåkerns fältstation inköpta Holmenstugan invid våtmarken, sätter vi oss tillrätta med fika för en ny genomgång av Gerza. Här berättar han historien om tillblivelsen av den nya fältstationens centrum.

Runt omkring oss finns pärmar, böcker, ringar, foton och uppstoppade fåglar. En hel del av detta känner jag förstås väl igen själv från min egen aktiva period i fältstationen.

Jag måste berätta om den gången när en "seriös" besökare fick se vår bokhylla och där upptäckte mappen märkt "RUGGKORT". Jag har nog aldrig sett någon vrida sig i skratt så våldsamt tidigare, säger Gerza.

Ruggkort, om du nu vill veta, är dokument om fåglarnas ruggning, vilken dokumenteras under ordinarie ringmärkningsarbete. 

Tack för att vi fick komma på intressant besök.