26 februari - Ett årsvarv av vårtid har passerat och tofsvipan är här igen.

Så har det gått nästan på dagen ett år sedan jag såg årets första tofsvipor år 2025. Jag skrev om det i min dagbok den 22 februari detta år, men kunde då konstatera att viporna ännu inte var på plats i Tåkernbygden. Att de kom bara någon dag senare, möjligen på den här dagens datum, det minns jag, men saknar anteckningar därom.

Jag har gjort resan nästan varje dag den senaste veckan, ända sedan mildvädret satte in, tagit svängen ner om Väversunda - Holmen i Tåkerns sydvästra hörn, för att spana efter vårens första tecken, men hittills har jag inte sett något vårlikt alls. Jag vet, jag brukar ligga i framkant, så där någon dag före själva eventet, om du förstår hur jag menar; jag har det ju på känn, vet att det är nära och det brukar komma snabbare än anat.

En hård sydväst blåser upp under eftermiddagen. Temperaturen närmar sig plus tio, de väldiga drivorna som snösvängens alla plogar har skrapat ihop suckar och sjunker smutsbruna ihop vid samhället alla gatukorsningar. Marken är inte alls beredd att ta emot mängden frigjort vatten och rännilar och små sjöar bildas överallt. Allt är blött och smutsigt, men ändå på pluskontot.

Jag är tillbaka vid sjökanten nu igen. Det är eftermiddag bara några timmar innan skymning. Idag måtte det väl vara dags?! Jag parkerar vid vägkanten intill Tåkerns fältstation och sätter mig att spana ut över den anlagda våtmarken som smälter fram ur snö och is. Jag letar länge men ser inget från bilsätet utan bestämmer mig för att gå ut i blåsten och ta en bättre titt, bakåt. 

Tofsviporna går därborta bakom stenhögen mot den gula vassruggen i skogskanten. Det är för långt för att avbildas. Man får tänka sig det hela. Men lita på mig. De är där - årets första.

Där är de, årets första tofsvipor. De går långt ut mot skogskanten vid Holmsören. Jag ser dem tydligt men smått i kikaren, som siluetter mot stråken av ljust vatten och snö som randar maden. De är minst ett tiotal fåglar och bland dem finns även en flock nyanlända starar, kanske ett tjugotal samt en flock om tio gräsänder. 

Ett årsvarv av vårtid har gått sedan förra gången och jag är ännu på plats och lika upphetsad som vanligt. Hade jag haft hatt, hade jag lyft den och hälsat välkommen, med keps hade det också gått bra men min yllemössa får sitta kvar på skulten i den ryckiga vinden. Det här är stort. Lika stort varje gång. Våren är här! Igen!

25 februari - Tankar under promenad

Om du nu inte har läst det tidigare här i min blogg, så är det så, att jag efter många års besvärlighet till slut stelopererade min vänstra fot. Den står numera stadigt fast i 90 graders vinkel och med det är jag faktiskt nöjd; jag har inte ont längre och det andra, allt vad det nu är, kan jag vänja mig vid, lära och förbättra vid behov.

Jag har kommit igång idag med allt fler promenader och utökar distansen succesivt och börjar närma mig en halvmil med stavar och tillrättalagda skodon. Det känns riktigt gott, nästan som det gamla vanliga igen.

Idag parkerade jag bilen vid Lövängsborg vid Väversunda och gick fram och tillbaka mellan vägkröken och Holmen, i kanten av maden ut mot Tåkerns vassar. Jag ville promenera in vårkänslan. Kanske kunde ett första grågåspar ha anlänt, tänkte jag. Men så icke, allt var tyst och stilla. Fortsätter plusgraderna väntar nog våren inom en vecka skulle jag tro, med grågäss, sånglärkor och tofsvipor. Man få ha tålamod med våren. Det gäller alltid!

Det enda vårtecken jag noterade var tjällossning. Isen som bildats under asfalten trycker på nu när allt börjar tina och vägbanan skjuter rygg som en ilsken katt med sprickor och vallningar som följd. Om några veckor har det lagt ner sig igen och allt blir som förut.

Kråkor och korp är det jag noterar samt ett vildsvin, som jag skrämmer iväg när jag passerar med klapprande stavspetsar. Först sätter den av i snabb galopp men lugnar ner sig till trav in mot mosskanten.

När jag sitter i bilen på väg hem igen kommer "dagens havsörn" högt upp i himlen. Tänk så bra det har blivit med det.

Hemma vid köksbordet igen sitter jag och studera gråsparvarna. Jag känner att det motivet skulle jag vilja göra något mer av. Där finns något hemtamt, personligt och mysigt och gråsparvar är ju dessutom väldigt vackra Jag testar så här med en liten skiss i all enkelhet:

Studie av gråsparvar i tujan hemmavid.

22 februari - Med isklirr i örat och pensel i handen.

Jag kan inte låta bli att åka iväg en kort sväng ut i naturen efter vår hemkomst från två dagars bortafestande, även fast kvällen redan står för dörren och ljuset skymmer.

Jag tar därför mitt närmaste - Vätterstranden vid Stora Lund - går ner på bryggan alldeles ensam och skissar en grön sjö med melodiskt isklirr i örat samt snötoppade klippor i fonden; en rå snabbskiss alldeles innan mörkret faller och händerna domnar. 

20 februari - Oljemålningsskisser

Nu har jag lagt allt annat i ateljén på hyllan för en tid. Akvareller har jag till Konstrundan och det jag behöver komplettera med är oljemålningar. Jag lägger därför, sedan några veckor tillbaka, upp nya dukar och arbetar som alltid på det sättet, att jag har en handfull målningar att växla emellan när det tar emot eller då jag måste fundera på en fortsättning som kan bli bra. 

Ibland visar jag även arbetet i denna ofärdiga form och här är tre varianter av motiv i sitt första skissupplägg på duk. Hur de blir när allt är färdigt, om någonsin, är skrivet i stjärnorna och kan beskådas först till Konstrundan 2026, under Kristi himmelsfärdshelgen 14 - 17 maj. 

Ta det jag presenterar nedan för vad det är - skisser i sin första form:

16 februari - Den bästa av vinterdagar, men idag helt utan skäggmesar.

Det är nu som gäller. Finare vinter än så här blir det inte. Snötäcke, rejäla minusgrader, is på sjöarna, sol och solvärme dagtid och ovanligt blåsfritt, så passa på att vara ute och njuta! 

Själv vänder jag mig oftast till mitt favoritställe, Tåkern med omnejd. Häromdagen var det en kylig kvällspromenad och igår gjorde jag en otroligt skön vandring genom vintervassen på den kanal som känns som min, eftersom den ligger rakt utanför min gamla stuga. Hur många gånger jag vandrat här, paddlat, skrinnat eller tagit mig fram på skidor vet jag inte, men hundratals är det förvisso och, som sagt igår igen i underbart solsken och vindstilla väder.

Jag skissade ner en akvarell i boken, men färglade den gjorde jag i ateljén för att inte förfrysa mina färger och fingrar. Den blev lite dramatisk i överkant, men ok.

Jag tog alltså inte turistvägen den här gången, men den vill jag annars rekommendera alla er som inte är så vana vid det vintriga Tåkern. Starta vid naturum Tåkern, det är lättåtkomligt och vänligt med toaletter och grillplats m m. Härifrån kan man vandra ut, ta skidor över sjön eller varför inte skridskor (en liten isplan är renskottad av traktens ungdomar). Perfekt för barnfamiljer med andra ord!

Men, jag tog alltså en annan väg ut - Renstadkanalen - en sträcka på ca två kilometer ut genom vass och kärrmarker. Skidspåren var redan på plats och jag hade att välja mellan vännen Gerza eller familjen Isacsson. Det är de som också har gjort kanalen till sin. Det var Isacssons, nästan hela högen med hundar och allt, som jag mötte där ute.

Det är en fantastisk upplevelse att få vara här igen. Min gamla, numera stelopererade fot, har länge varit ett aber men NU!, nu kan jag vandra hela vägen ut och tillbaka, tre kilometer, utan problem. Fantastiskt är det och efter detta vill jag inte längre nämna ordet fotproblem mera. Stadiet är passerat.

Mycket har hänt på några år här ute. Vassen ger vika. Den har blivit allt glesare och lägre. Starr och videbuskage vandrar in och biotopen omvandlas från vass till mad. Förvandlingen av delar i Tåkern har gått väldigt snabbt under ett par decennier; den förväntade historien om Tåkerns omvandling från sjö till träskmark har snabbats upp rejält. På 1970- 1980-talet hängde jag härute mest hela tiden. Vi ringmärkte skäggmesar, som vissa år var oerhört talrika i de täta och storvuxna vassarna. 

Fotot av den här skäggmeshanen är från tidigare.

Idag går jag hela vägen ut och tillbaka och har inte kontakt med, eller ser ett endaste spår, av skäggmesar. Det känns tomt och ödesdigert. Jag läser på Tåkerns fältstations hemsida att observationer har gjorts alldeles nyligen, men härute i den tidigare absolut förnämsta och rikaste vassen för skäggmes tycks de alla vara som bortblåsta. Vassen duger inte längre. 

länk till Tåkerns fältstation

Så har jag fått vara med om hela processen av en sjö i omvandling och det fortare än någonsin anat.

14 februari - Vilken vinterkväll

Efter en härlig och vacker vinterdag, med OS-skidor, solig promenad vid Höje på Omberg så avslutar jag dagen med ett kvällspass på Tåkerns is.

Solen har gått ner, klockan är en kvart över fem och ett turkosgrönt skimmer ligger över Ombergs val. Mot det reser sig ett grått mörkt dimmoln med kondens från Vättern. Idag har sjön rykt rejält och jag tror det kan vara nära att delar lägger sig i natt. Att det skulle kunna bli is över hela sjön är väl ändå inte troligt. Men det är kallt ordentligt.

Jag är ensam ute och har stavar med mig, för mellan drivbildningarna som sträcker sig diagonalt ut framför mig finns hala isfält täckta av ett centimeterdjupt lager av lätt pudersnö. Den packade snön under skorna morrar som arga hundar och stavspetsarna skriker som ilskna vipor. Alltemellan smäller det till i istäcket under mig och sprickorna dånar iväg som långskott bort mot fjärran. Isen är tjock och helt bärkraftig, kanske t o m för en elefant om så vore.

Känslan är mäktig och  känd, så här har jag vandrat många vintrar och kvällar. Det är något alldeles speciellt.

Kylan biter i kinderna. Jag har fällt upp kragen högt. Det av kylan frambringade näsdroppet, kondens, fryser snabbt till is och mina tummar kalldomnar i de alldeles för tunna handskarna medan låren svider i tunna jeans och inget mer under. Men, det är inte synd om mig. Jag visste det väl och jag tänker inte stanna längre än möjligt, bara ta mig fram och tillbaka till vasskanten där på andra sidan isviken. 

Jupiter gnistrar rakt över Naturum Tåkerns vackra byggnad i skogskanten.

Medan jag vandrar kommer mörkret; det är blåviolett och stjärnorna tänds. Ja, man säger så, men det är  under Jupiter jag går min väg. Vore jag ute en stund ytterligare hade jag även kunnat få se både Mars och Saturnus, de ligger nämligen alla på rad just nu. 

Men jag börjar bli kall. Jag måste tillbaka.

När jag sitter i bilens sköna värme och har kommit en bit på väg hemåt, noterar jag att temperaturen som djupast når 22 minusgrader. Det är vi Överby gård vid Tåkern. Det får bli mitt nya rekord för säsongen. 

Vilken vinterkväll! Den här kommer man att minnas.

11 februari - Skissarbete i Ombergsbygd

Momsredovisning och deklaration är klar, tror jag, åtminstone har jag idag överlämnat ansvaret till min revisor, att göra allt klart och presenterbart.

Så får jag då lite ro igen, att arbeta vidare med mitt långsiktiga bokprojekt. Till ett tänkt kapitel utgår jag från en vy av Omberg från söder, ett foto taget för någon vecka sedan vid Sverkerstenen nära bron över Ålebäcken.

Framför mig höjer sig landskapet stegvis upp mot Omberg och dess branter. Ungefär tjugo meter bort finns en första höjd av ett par meter; en mjuk lågslänt ås i väst-östlig riktning, subtil för ett otränat öga. Jag undrade vid varje passage över den formationen, eftersom den också var tydligt beströdd med rundslipade stenar, vad detta månde vara och fick svaret av geologen Hans G. Johansson. Det är Yoldiahavets gamla strandlinje. Havet brusade alltså runt mina fötter där jag står.

Detta vill jag nu försöka illustrera hur det kan ha tett sig då för ca 10 000 år sedan. 

Här är ett första skissförsök i akvarell, där havet i förgrunden ännu inte har kommit på plats. Sånt här tycker jag är extra spännande. Fantasi och verklighet i härlig gemenskap.

8 februari - Vinterpromenad på Omberg

Idag var det dags att vandra en bit av vägen vid Ombergs sydvästra hörn, alldeles intill Ellen Keys vackra hus Strand. Vinden i kombination med kylan bet ordentligt i kinderna så det var skönt att komma in i lä bakom berget, under de resliga bokarna.

Utsikten mot söder och den fjärran blå bården av Holavedens djupa skogar, varifrån man med en smula planering skulle kunna gå osedd  hela vägen, tvärs över Småländska höglandet, ända ner till Blekinge och norra Skåne.

En blek sol kämpar som synes med molnen och vinner till slut kampen under några eftermiddagstimmar och skapar den underbaraste av alla färger - himmelsblå.

Ett parti av Ombergs bokskogar.; möjligen nordligast i landet av naturlig bokskog, d v s icke planterad sådan.

7 februari - Tankar för dagen

Det var igår, på hemväg från käre vännen och svågern Stig-Oves ljust sorgliga och väldigt personliga begravningsakt i Bankekind, i en kyrka och ett församlingshem till bredden fylld av släkt och vänner, som vi körde hemåt längs E4:an, uppfyllda av tankar och reflektioner som alltid efter ett slutgiltigt farväl .

Till minne av Stig-Ove. Foto - Jenny Seger.

Det blev en långsam färd i det besvärliga vädret. Vinden låg på hårt från öster och tät yrsnö ringlade sig som plågade maskar över asfalten och myllret av små flingor suddade ut alla skarpa konturer mot fjärran; trafiken försvann i snöblint dis. Det gick i försiktighetens anda och nästan alla trafikanter respekterade sammanhanget. För oss blev även själva långsamheten på något sätt betydelsefull.

Jag bad Ulla ta ett foto genom vindrutan. Det kanske kan vara bra att ha som underlag, tänkte jag, till ett akvarellexperiment kanske.

*

Idag på morgonen, innan frukost, kikar jag nyfiket ut genom köksfönstret. Hur är läget? Blir det snöskottning igen, för femte gången denna rejäla vinter.

I snödrivan under fågelmatningen är det ännu tomt sånär som på rödhaken. Otroligt att den klarar sig i detta ihållande och hårda väder, tänker jag även denna morgon efter en ny köldhård vinternatt. Utan ständig påfyllning av fågelfrö och sönderstampade talgbollar och äpplen hade det säkert varit kört. 

Skisser från morgonen. Rödhaken knixar och niger. Den finplockar av det småttiga.

Rödhaken ser så liten och främmande ut bland sparvar och koltrastar. Märkvärdigt tuff, kan den i sin litenhet ta för sig även så, men den föredrar solituden som ges under tidiga mornar och sena kvällar. Vi håller tummarna varje ny morgon för att den ska klara sig hela vägen genom bistervintern. Fågeln ger fågelmatningen en ny mening i år.

Jag skissar några snabba drag, sen går jag ut och skottar och hinner precis lagom få undan allt innan kommunens plog kommer och kör bort högarna jag har lagt upp. Är det färdigt så?

5 februari - Några skisser från eftermiddagen

När den blå timmen närmar sig, bryter jag sifferarbetet för statens räkning och snart nog befinner jag mig i Tåkerns domäner som genom av sig självt. Ibland, eller ganska ofta, blir det bara så. Det drar som från en omöjlig magnet.

På Dags mosse ser jag en övervintrande ormvråk, en har jag mött lite tidigare, närmare hemmet. Det är bistra tider även för dem, men eftersom snötäcket är tunt, förmodar jag, att de klarar sig ganska väl och finner sina sorkar och möss.

En räv är ute mellan de små torpen på Dags mosse. Den stannar upp i sin sorkjakt inte mer än tjugo meter bort, ställer sig bredbent och rannsakar mina avsikter. Jag sitter lugnt kvar i bilen, tar fram min skissbok och tecknar trångt, kantigt sittande som jag är för att inte förstöra mötet.

"Skabbräv" på Dags mosse. Den ser bedrövlig ut, nästan som konstgjord.

Räven är svårt drabbad av skabb. Bakre delen av kroppen, hela ryggen och nästan ända ut längs den taniga svansen, är den rävröda konturpälsen bortsliten, eller snarare bortgnuggad av klåda. Endast den grå underullen är på plats och även den är gles. Så sorgligt är det att se djuret så hårt drabbat. Jag som verkligen gillar rävar vill uppleva dem friska och vackra.

Tre kråkor fick vara staffage i min akvarellskiss. De kom flygande för att söka nattkvist i dungen bakom mig.

Jag stannar till vid Väversundaviken vid Tåkern och sätter mig bättre tillrätta genom att flytta sätet helt bakåt och börjar måla utsikten över maden genom bilfönstret. Så känner jag mig väl tillfreds och nästan som hemma medan mörkret sakta kryper inpå.

5 februari - Ett isigt Omberg

Vi tar på oss termodress. Utrustade med nya stavar vandrar vi sen en sväng på ett isigt Omberg. Det blir inte så långt. Vi går genom bokskogen vid Stocklycke bara, det får räcka, när vintern biter i kinderna och stigarna är knaggliga och slippriga.

Här startar naturstigen.

En kort del av vår promenad går längs naturstigen "Omberg och istiden", som jag gjorde på uppdrag av Sveaskog för några år sedan. Idag får vi med oss en liten realistisk känsla av ha ha varit med på riktigt. Det är en rejäl och uthållig vinter i år.

Hemma i ateljén letar jag fram mappen med allt material från uppdraget. Kan väl vara intressant att här presentera några av illustrationerna som jag gjorde. När det blir mera tillgängligt igen vill jag ta hela promenaden, ca 5 km lång, och det skulle jag vilja rekommendera er alla att göra. 

Omberg i den Baltiska issjön för ca 11 000 år sedan.

Nunataken Omberg sticker upp ur inlandsisen.

4 februari - Pappersgissel

 Ja, det är den tiden på året nu, att jag nöds arbeta med siffror istället för penslar på papper och duk. Jag har momsredovisning en gång per år och den ska vara inne mot mitten av februari och då tycker min revisor Ann att det är lika bra att jag gör hela deklarationen klar samtidigt. Det är trist men nödvändigt förstås. Nu har jag ändå bättre ordning på mina papper än tidigare; skokartongen har ersatts av månadsmappar och pärmar, vilket underlättar betydligt. Gamla hundar kan visst lära sig och om några dagar drar jag en suck av lättnad. 

Nu är det rackarns segt med kylan ute så det är ju ingen större förlust att hålla sig inomhus. Jag försvarar ändå vintern mot alla som tjafsar om den. Jag brukar säga att "så här var det när jag var liten", och "det är såna här vintrar som har format vår unika natur". Lite självtröst är det väl i de orden men även sanning.

Jag har ändå varvat med lite annat arbete. Bland annat har jag jobbat med en minisvit "Bokskog på Omberg", tre akvareller med tema om orkidén kal knipprot.

Det känns bättre att lägga in dessa tre bilder i min blogg istället för pärmar och deklarationsunderlag även om de känns malplacerade i årstid. Men varsågod!

Kal knipprot som de brukar se ut.

Kal knipprot med drag av skogsknipprot.

29 januari - Att inte ge upp

Många gånger har jag spanat efter utter; ett djur som har gäckat mig hela livet. Jag har visserligen sett utter, dels i Spanien och en gång för något år sedan, när jag var nära att köra på ett djur som sprang över vägen alldeles framför min bil. Och sen har jag tagit hand om tre trafikdödade uttrar och rapporterat in minst lika många till polisen, för att inte tala om alla spår och spårlöpor av utter jag har sett på många platser och nära mig samt alla de där "nästanlägena" som jag också varit med om. Vänt mig åt fel håll och så där. Men, ...

... den där riktig fina observationen som jag önskar mig, den där jag har fri sikt mot djuret i aktivitet eller vila. Bara uttern och jag! Den saknar jag. Den letar jag ständigt efter och det berättar jag ofta om, och nu igen.

 
"På andra sidan, akvarellskiss". I kikaren ser jag alla utterspåren.

I helgen hos dotter med familj i Brokind ägnade jag några timmar åt utterspaning i området runt Brokinds slussar mellan Järnlunden och Lilla Rengen. De, hela familjen med båda pojkarna hade precis sett en utter på isen vid bron och således tänkte jag, att nu eller aldrig kanske det kan vara dags också för mig.

Utterlöpan.

Det blev som tidigare. Jag var nära men inte riktigt ända framme. Jag såg de blott timsfärska spåren leda in från vattnet över isen ända fram till lyan i stenfoten vid slussporten. Uttern var där inne. Inga spår ledde ut. Det var nästan att jag kunde ana violdoften av den skulkande varelsen. 

Utterlyan i stenfoten i slussen.

Men jag är ju inte den som ger upp så lätt. Jag kommer igen. Jag har det bästa framför mig; alltid på spaning efter nya utterspår att följa.

Utterspåret.

Vi är kanske många som suktar och spanar. Frank Runtegen på Öland, en kär gammal vän, berättar denna historia från ungdomen:

"Ge dig inte, jag vill oxå gärna se en levande utter, vilket är möjligt här på ön. Det har rapporterats om några trafikdödade djur, och jag har i min barndom själv fångat en utter i en mjärde, som jag hade lagt ut i en bäck på vårt sommartorp i Blåvik. Men den var tyvärr död när jag vittjade mjärden, så den räknar jag inte, och min pappa artbestämde den dessutom till en vattenråtta (!)

Men så här i efterhand var det ett en Utter, iaf i min värld".

27 januari - Miniutställning på Konstgalleri Vättern i Motala

I samarbete med Konstgalleri Vättern i Motala, presenterar jag sju nya akvareller i mini/mellan-format under några veckor framöver. Passa på att kika in om du är i närheten eller passerar. Du kan också titta in via länken och studera verken i digitalformat. Här visar jag två av verken så att du får ett hum! Först till kvarn gäller förstås. 

Välkommen!

länk:    (1) Facebook

25 januari - Det var igår ...

Det var igår... 

... när jag skulle hämta hem stolar från ateljén till födelsedagsfesten, ungefär mitt i samhället, som alla byns tamduvor och kajor plötsligt var på vingar. De stressade omkring i splittrade flockar på hög höjd. Kajorna drog vidare bort mot Svämb, medan duvorna for omkring som tokiga, härs och tvärs.

Ödeshög hade besök av pilgrimsfalk. Den kom farande genom luften strax över kyrktornet, men utan byte den här gången. Snart var det över. Pilgrimsfalken drog till Omberg och det blev lugnt igen, när jag for hemåt.

23 januari - Apropå kronisk nästäppa

Så otroligt strategiskt, fint tänkt och väl balanserat vår butik i Ödeshög häromdagen presenterade orsak och verkan till "kronisk nästäppa". Det är väl värt en eloge!

20 januari - Vinterpromenad

 Ulla och jag tar en liten vinterpromenad och njuter av stillheten.

Jag skissar på en snabb akvarellskiss; liten och vild. Det kan duga gott det också.

19 januari - Minnen från en sommar

Jag jobbar idogt med mitt bokprojekt; letar efter skissmaterial bland block och bilder. Mitt i sökande efter illustrationsunderlag till skilda kapitel, kom den här sidan upp, med skisser på varianter av orkidén ängsnycklar. Det var en sommar för några år sedan, men när jag nu ser skisserna igen, känns det som vore det igår. Och jag kan inte låta bli att lägga in bilden nu, helt fel i tid och rum. Förstår du mig?

En samling ängsnyckelvarianter direkt ur skissblocket, gjord 2022.

Åren rusar och dagarna hänger på. Vi är redan förbi mitten av januari och våren kan anas någonstans nära horisonten. Vi var helt överens om det, Ulla och jag, att det var som en första våraning i luften idag. Ljuset, doften och känslan.

Snart nog är vi där igen, hos orkidéerna. Men jag tar inte ut det i förskott. Det får lugna sig lite.

14 januari - Ett pussel blir till - på riktigt

Jag förvaltar en egen tradition. När nyårsbordet är avdukat breder jag ut pusselmattan istället och sätter mig tillrätta för lite avkoppling och pyssel till och från under några veckor framöver.

Ulla hittade ett begagnat pussel på Röda Korset som hon tyckte kunde vara lämpligt för mig detta år. Motivet är det välkända Taj Mahal vid staden Agra i Indien.

Idag kom den sista biten på plats. Då känner man sig stolt och nöjd. 

Det har tagit mig nästan exakt två veckor att få bilden klar. Pusslet är på 750 bitar, lite lagom svårt eller lätt för den som känner så; för mig var det i alla fall precis lagom.

Motivet väcker extra starka känslor, eftersom Ulla och jag hade den stora förmånen att få uppleva detta världens underverk på plats. 

Jag noterar att enbuskarna har vuxit en bit och att vissa plattor som kantar dammen uppenbarligen har bytts ut. Den resan som vi gjorde till Indien under några veckor år 2015 lever för alltid vidare i oss. Och idag tänker vi att det känns ofattbart att vi faktiskt var där en gång - på riktigt!

Jag skrev flera rapporter i min blogg om den här resan. Det avsnitt som handlar om Taj Mahal kan du ta del av via den här länken.

Gebbes Naturliga Dagbok: Indien - 2. Vackrast av renhållningshjonen

12 januari - Riktig vinter

Jag bär en känsla från barndomen när snön ligger djup och temperaturen är under 10 minusgrader. Det är en fin känsla. Så här var det varje vinter förr i tiden. Det är väl detta som är, eller borde vara, det normala. Jag blir arg över att beskrivningen av vintern utanför dörren överdrivs i TV och tidningar. Vadå "Vintersmocka" och "Vargavinter"? Bah!

Jag far runt och letar motiv och inspiration. Det är otroligt vackert och vem vet när vintern blir så här nästa gång. Det kan dröja, så jag laddar upp.

Studie vid Holmens gård när eftermiddagssolen är på väg att försvinna bakom mossens skogsbård. 

Det sades förr, och det var säkert sant då, att Vättern lade sig rejält, d v s i stort sett heltäckt, vart sjunde år. Nu är det verkligen länge sedan, säker minst tjugo år, som det hände. Kanske kan det bli i år om vintern fortsätter som nu med duktiga minusgrader.

Ett tecken på sjöns avkylning är att den under den senaste månaden har haft ett tjockt täcke av dimmoln över sig i hela sin längd. I medljus har de liknat en lös limpa av fetvadd men annars mest gått i en mycket mörkt stålgrå kulör.

Vättern ryker.

Idag kunde jag inte låta bli att ta den drivtäckta vägen ner mot Stora lund. Någon hade kört före mig, det kändes riskfyllt ändå, men det gick bra. Jag tecknade på plats.

Fältharen har skuttat färdigt.

Nedanför Omberg, mitt på vägen, låg en död fälthare. Ögat stirrade på mig som om den ännu inte fattat att allt var över. Jag langade den bestämt men ödmjukt ner över diket med omtanke om ormvråkar och korpar.

Döden är alltid nära även om man inte vet och förstår. Två av mina vänner i min egen ålder har gått bort alldeles nyligen. Min käre måg Stig-Ove mitt i juletid och igår fick jag sorgebesked om min granne och vän Svante som ledsamt har somnat för alltid. Det känns tomt, döden är alltid nära. Min gamle far Acke, på det 103:e, är idag alldeles ensam kvar av hela sin gamla vänskaps- och bekantskapskrets. Det är lotten med den åldern. Jag är glad att få leva ett tag till. Det finns så mycket jag vill göra och uppleva. Och pappa förresten, han har skaffat nya vänner. Det finns hopp. Alltid, sa haren!

10 januari - Varfågelns tid

Den varske väktaren vilar och bidar. Av falkenerare använd i förgångna tider för sin varlighets skull. Idag vid Tåkerns strand i lugn och ro. Det är den tiden nu. En hård vinter att vänta ut. Varfågelns tid.

9 januari - Trevligt meddelande

Min kompis i Göteborg, Ola Freijd, skickade ett meddelande till mig igår. Det blev en fin överraskning.

"Hej Gebbe! Hoppas du har det fint i vinteryran! Här en hälsning från en av dina telningar.. / Ola"

Med meddelandet kom denna bild:

Ett frö av mönjelilja har lyckosamt grott hos Ola Freijd.

Han hade lyckats alltså, att från det frö av min vackra mönjelilja, som han fick som gåva av mig i höstas, driva fram en grodd i kruka. Så kul, och samtidigt fick jag/vi svar på att det faktiskt fungerar.

Mönjeliljan står utomhus i vår trädgård hela sommaren. Det är en fantastisk växt, ungefär 25 år gammal och delad ett par gånger under tiden, som bär fram ungefär 30 blomklasar under säsongen. De första kommer redan i januari inomhus under vinterförvaringen i ateljén, (när jag skriver detta står en klase i knopp).

Jag har noterat att mönjeliljan ofta får besök av flitiga pollinatörer, framför allt av humlor, som är de som orkar med storleken på draget. Detta gör att nästan alla blomklasarna går i frukt. Och dessa står minsann inte långt efter själva blommorna i skönhet. Vackert lackröda och stora som dadlar förgyller de växten genom hela vintern. Jag har aldrig gjort något med frukterna förrän i höstas, då Ola besökte ateljén. Han la märke till den vackra växten och dess fina frukter.

Mönjeliljans vackra fruktklase.

"Vill du ha en frukt för att försöka med sådd", sa jag. Sagt och gjort.

Frukterna ser ni i bilden ovan. Om man delar dem finner man 1 - 3 kärnor, frön, inuti. 

Mönjeliljans frön är hårda kärnor som är stora som rejäla bönor.

När jag fick det trevliga meddelandet från Ola, kom jag på att även jag gjorde ett försök strax efteråt. Jag plockade tre kärnor ur en frukt och satte i krukor någon vecka efter Olas besök. Hade möjligen någonting liknande hänt hos mig? Bäst att kolla.

Jo minsann. Även i en av mina krukor kikade ett första groddblad av egenavlad mönjelilja upp. Ännu var bladet anemiskt blekt och tunt, men ändå. Det har lyckats även i Ödeshög.

Någon mer som vill försöka? Välkommen till min ateljé i så fall. Intresserade besökare utlovas en frukt för eget såförsök av en fantastisk mönjelilja, så långt som lagret räcker.

Ring först! 070 - 678 17 21