lördag 19 oktober 2019

19 oktober - Mitt Tåkern är inte sig likt.

.
Det var en så vacker morgon igår, lungt väder, solsken och brittsommarvarmt, att det passade mig perfekt för en förmiddag tillsammans med Tåkerns skäggmesar, tänkte jag. Nu när deras förekomst kulminerar i mitten av oktober.
Jag trängde mig ut genom igenväxningens sly och snubbelrötter på kanalbanken västerut från Renstad båtplats till utsikten mot vassfälten hitom Ramstads aspdunge, dit där jag brukade ta mig förr i tiden, för att njuta av den hetsiga mystiken kring skäggmesarnas massuppträdande.
Då stod vassen frisk, ståtligt hög och fullmatad med frövippor i knädjupt vatten och det riktigt kokade av skäggmesar som rörde sig allt längre ut mot vassens ytterkanter för att slutligen hamna i den återvändsgränd som medförde att fåglarna flockvis tvingades sega sig upp under ljudlig konsert för att sträcka iväg ut över landskapet i alla riktningar i det som kallas artens högflykt. Det var ofta frågan om tusentals skäggmesar bara i detta vassområde av sjön Tåkern, minns jag.

Men, igår var där helt tomt. Inte en skäggmes i sikte varken för öga eller öra. 

(Egentligen skulle jag kanske här lägga in en bild på en vacker skäggmes. Men jag gör inte det för att lite markera avsaknaden.)

Jag noterar att Naturum Tåkern på nätet berättar om "mycket skäggmes i vassarna" och tänker att man i det fallet lever mest på gamla meriter.

"Mysig höstdag vid Tåkern! Att komma in på naturum efter en tur utomhus är riktigt härligt. Naturum har öppet i helgen kl 10-16. Stort tips är sagostunden vi har imorgon kl 14! Många fåglar på sjön och mycket skäggmes i vassarna, vackra höstfärger och spännande upplevelser väntar! Välkomna

Så jag ringer till Konny från Tåkerns fältstation, som alltid på plats för guidning i Naturum Tåkerns fågeltorn, .

- Nej, inga skäggmesar idag hittills, trots bra förutsättningar.

- Hur blev det med ringmärkningen i år vid Renstad vad gäller skäggmesar, frågar jag då.

- Två stycken totalt tror jag, svarar han.

Två!

Mitt Tåkern är inte sig likt. Skäggmespopulationen har minskat katastrofalt till riktig låg nivå. En stor förändring har ägt rum och pågår i Tåkerns vass och detta har jag berättat om tidigare. Jag tänker fortsätta med mina larmrappporter även om de inte verkar leda till någon större reaktion, kanske beroende på att man faktiskt inte vet vad man ska göra åt det hela.



Där jag stod igår, på kanalbanken var det öppen sikt ut mot de mäktiga vassarna på 1970-talet. Idag är där nästan helt igenvuxet av sälg och klibbal.



Vassen som då stod hög och rik är i dag nästan torrlagd, lågvuxen och ofta utan fruktsättning.



I de glesnande vassfälten tar starr och annan vegetation succesivt över och med försvinnandet minskar förstås också förutsättningen för biotopens typiska liv.
Resultatet av förändringen finns att se i den långa sviten av ringmärkningsrapporter och inventeringar som Tåkerns fältstation har genomfört ända sedan 1970-talet.

Jag har diskuterat vassproblemet bl a med min vän Sverker, en gång ansvarig för Länsstyrelsens förhandling med markägarna om Tåkerns blivande naturreservat. Han uttrycker sin inställning ungefär så här.

"Man kanske bara måste acceptera att Tåkern är inne i de sista stadierna av "döendet". Det som man vet alltid kommer att hända i en sjös långa liv, händer just nu. Och jag tror inte på möjligheten till ett högre vattenstånd i ett försök att med en ny vattendom förändra skeendet, det blir alldeles för komplicerat och kostsamt".

När jag nu besviket kämpar mig hemåt över rötter o snärjande besksöta på en numera nästan aldrig använd stig, slår det mig att tiden faktiskt har gått. I mitt sinne känns det inte så länge sedan då skäggmesarna dök upp 1972, men det är för snart femtio år sedan. 

Att acceptera att saker och ting förändras är svårt, lika svårt som att förstå varför jag numera snubblar hela tiden och att inse att man tillhör en försvinnande generation fattar man nog aldrig när nya ögon enbart ser framåt!

Men! När nu skäggmesen uteblev klev representanten för det nya Tåkern in i handlingen istället.



En ägretthäger kom vevande på vita vingar över Tåkerns vass.

Tillägg:
En viss konversation/diskussion på Facebook om både skäggmesar och Tåkerns tillstånd har följt på mitt skriveri i den här bloggen. Jag lägger därför in några av dessa kommentarer också här.

Sofie Hellman: Som en tröst kan jag säga att jag i förrgår hade fler skäggmesar vid Glänås än jag någonsin upplevt. Trots att jag guidade och fokuserade på annat såg jag minst 3 flockar med totalt runt 30 individer och hörde skäggmes mer eller mindre konstant! Häftig upplevelse!

Henrik Pettersson: Var nere vid sjön den 21 sept (se inlägg på min fb). Tillsammanns med C.Elderud, det var gott om skäggmes då.

Gebbe Björkman: Det där med ”gott om skäggmesar” i kommentarerna är ju ett positivt och mera hoppfullt gensvar på min pessimism, men återspeglar också till väsentlig del ålderskillnad i referensramar.

Adam BergnerUtifrån fältstationens material upplever vi att trenderna för flera vassanknutna småfåglar i Tåkern börjar peka nedåt, även om det än så länge är lite för tidigt att utesluta naturliga variationer till följd av t.ex. svagt häckningsutfall (vilket delvis var fallet under torråret 2018). Av skäggmes har vi hittills inte ringmärkt en enda i år och i fjol fångades bara ett ex (och då utanför standardfångsten på hösten). Rörsångare har haft ett par svaga år och uppvisar en långsiktigt negativ trend i sjön. Även trastsångare har gått tillbaka rejält de sista åren efter att ha legat på en stabil men hög nivå i 10-15 år. Sävsångaren (som vi upplever som mindre präglad på rena vassbestånd) uppvisar däremot en ökande trend. Jag tror att en av flera viktiga faktorer till förändringarna i vassfågelbestånden är en uppluckring med påföljande förbuskning av de tidigare mosaikartade vassarna, särskilt i ytterkanterna. Det beror i sin tur troligen på en kombination av högt betestryck från ruggande gäss och mekanisk nötning från is i samband med islossning. På platser där gäss betat ned vassen tycks tranorna tycka om att övernatta och det motverkar säkert nyetablering av vass på dessa platser. Mer forskning skulle helt klart behövas.

Gebbe Björkman: När det gäller just skäggmesen har den hela tiden uppvisat stora fluktuationer i bestånd i Tåkern. Tidigare har det i stort sett varit avhängigt vinterns hårdhet och längd, men detta är inte orsaken till de senaste årens utförsbacke

Hanna Hederberg: Att skriva "mycket skäggmes i vassarna" på naturums sida (jag som skrev) kan jag hålla med om är en sanning med modifikation. Många vill såklart få chansen att se dem och jag (precis som Sofie igår) hade flera större grupper av skäggmesar vid Glänås imorse. Tror även att Gerza fångade och ringmärkte någon/några stycken. Därför tipsade jag om det och många besökare har då fått chansen att se o höra dem. Det är i alla fall en stor skillnad från förra årets totala tystnad i vassarna. Dock upplever jag också att det är färre skäggmesar nu än för bara 3-4 år sedan då jag började på naturum. Något håller på att förändras och som ni säger är nog forskning det som skulle behövas. På våra guidningar har vi ibland tid att gå in på problematiken, men även om jag förstår din ståndpunkt är det svårt att ta upp detta på våra sociala medier. Ibland vill jag också bara inspirera om naturen och Tåkern, inte bara prata om rädslan för allt som försvinner ifrån oss för varje dag som går. Därför hoppas jag att du förlåter mig för att jag ändå peppar människor att få se de karismatiska små fåglarna, vi vet ju inte om det snart blir ännu svårare.

Gebbe Björkman: Hanna, min vän, jag vill inte lasta dig för problemet. Ni utför ett fantastiskt fint informationsarbete på Naturum Tåkern och jag är ju ofta där med glädje.
Lyckligt nog tycks det ju också vara så att vassområdet runt Naturum ändå hyser en del skäggmes i högflykt, så där har jag nog varit för kategoriskt negativ i mitt skriveri.
Kämpa på Hanna!

onsdag 16 oktober 2019

16 oktober - Slumpens skördar

.
Det mesta, även när man nu talar om natur, får man aldrig reda på, endast bråkdelar av det som händer kommer upp till ytan.
Jag tänker just nu på det här med observationer av till exempel sällsynta gästande fåglar. Mängder av  möjliga rapporter kommer aldrig in till Artdatabanken av många olika skäl. Så är det bara och så måste det självklart vara.

Det första och främsta skälet är förstås att någon observation aldrig görs. Vid fågelstationer, typ Ottenby och framför allt den här veckan -  42 - då nästan varenda "fågelkryssare" är där, ökar chanserna förstås för upptäckt av t ex en rödögd vireo från USA eller en brun törnskata från Bortre Asien, två fåglar som nyligen obsats i landet, genom att mängden ögon som stirrar genom tubar och öron som lyssnar i varje buskage ger ett samlat och bättre resultat.
Men på de flesta andra platser är chansen minimal. Förbisträcket är väldigt stort men ändå nästan helt "osynligt".

Det andra skälet är att mycket aldrig rapporteras in trots observation, beroende på okunskap eller "lättja", säkert mycket mera än det som kommer till kännedom.

Slumpens skördar regerar alltså även när det gäller så pass stora och välkända arter som fåglar och däggdjur. Hur är det då inte när det gäller små djur som insekter och spindlar? Naturligtvis monumentalt!
Med en offensiv hållning kan vem som helst bli upptäckare av något nytt lokalt, regionalt eller nationellt på den fronten.

En död lärkfalk hittades av en slump på en gata centralt i Ödeshög i somras. Fågeln kastades i en soptunna och försvann. Men innan dess tog Erik Lindqvist ett foto bara för att han kunde och utan en aning om arttillhörighet.



En gammal lärkfalk, funnen död i Ödeshög och fotograferad av Erik Lindqvist.

Inte för att lärkfalken är särskilt sällsynt i landet, men ändå kan fyndet betraktas som ovanligt. Arten är dessutom tillhörig Staten och skall levereras in för patologiska studier och eventuellt sparande. 
Nu kom ändå det sorgliga fyndet av denna vackra fågel till sist fram till min kännedom och går således vidare in i listsystemet.

En slumpens skörd!

tisdag 15 oktober 2019

15 oktober - På besök i paradiset

.
Paradiset ligger vid sjön Ådran i Huddinge kommun, på Södertörn sydväst om Stockholm; det fick jag lära mig i helgen när dotter Hanna med familj bjöd ut oss alla till skogs, och om detta hade jag tidigare ingen aning. Även om "Paradis" finns lite överallt runt om i Sverige var detta verkligen en liten miniatyr av begreppet på bästa tänkbara sätt, det kände vi alla, då vi fann Hanvedens stora och vilda skogar breda ut sig i reservatsområdet runt stugan. (Gammelordet "Veden" betyder "den stora svårtillgängliga skogen", jfr med mera kända Holaveden och Tiveden). 



Här finns branta berg, klyftor och sumpiga skogar, spännande vandringsleder, grova träd, fällen, svampmarker och imponerande naturturism. Intresset var alltså stort och parkeringen fylld till sista plats även om grusvägen dit hade slingrat både länge och väl orakt ut i "obygden".



I centrum fann vi stugan "Paradiset" med kaffebordet dukat för självservering, låneryggsäckar till barnen packade med utrustning för fångst av vattendjur, studier av groddjur och reptiler, flora och fågelfauna. En vedkammin fanns i stugan att värma sig vid och våningssängar med plats för åtta besökare och tillhörande hushållsutrustning. Ute på gården stod den gröna vattenpumpen till källan med friskt dricksvatten och där fanns även en stor grillplats med plats för många.





Vi vandrade en bit ut i terrängen; inte så långt, men vi lovade oss att snart återvända efter denna, den första rekognonseringsturen. Vi studerade gamla träd, kryp, svampar och mossor samt  åt vattniga blåbär och plockade en handfull trattkantareller direkt i fickan.
Under stugan bodde en större skogsmus vi kunde se väldigt fint på nära håll.



Själv såg jag en florisktisk raritet, en trolig hybrid mellan strimsporre och gulsporre vid parkeringsplatsen. Av någon outgrundlig anledning missade jag helt att dokumentera den med foton. Vilken fadäs!

Medan Naemi täljde på sina pinnar ...



 tog Blanca hand om kaffedisken.



Genom stugvärden för dagen, Johan med dotter Vera, fick jag god information och bra underlag till denna rapport från paradiset.



Johan berättade för oss om hur det hela var upplagt, om den ideella föreningen och om Huddinge kommuns stora hjälpsamhet. Han skickade även med en folder som jag visar valda delar av om du som läser det här nu får lust att gå vidare. Det är det värt, jag lovar!



torsdag 10 oktober 2019

9 oktober - Konsert för Världens barn

.
Det var en härlig konsert i Ödeshög igår kväll. Kyrkan var full av barn som sjöng och spelade till förmån för insamlingen "Världens barn".



Jag brukar inte lägga ut bilder på ungdomar och barn hur som helst men ibland kan man ju inte bara låta bli när musikglädjen går så högt i tak.
Vi åkte hem med hjärtat fyllt av glädje.

söndag 6 oktober 2019

6 oktober - Lite lokal idrottshostoria

.
Åvallen var hemmaplan för Svanshals idrottsförening. Vallen ligger fortfarande kvar en bit upp mot Dalbobeta räknat från gamla Riksettan vid Kvarntorp. Klubben bildades 1933 och till embem valdes naturligtvis en "Tåkernsvan"



1972 gjordes en sammanslagning med Röks idrottsförening varvid den nya Rök Svanshals idrottsklubb bildades med fotboll mestadels i division VI på schemat.

Ur Roland Hagbergs sammanställning Svanshals: "1976 Rök - Svanshals IK har återinvigt sin idrottsplats Åvallen med 400 besökande att titta på damfotboll och senare veteraner mot ungdomar i herrfotboll. Planen har iordningställts av ortsbor sedan kommunen gått i borgen för kostnaderna 25 .000:- kronor. År 1972 bildades klubben av ett gäng ungdomar och medlemsantalet är vid invigningen 170. Invigningstalet hölls av kamrer Åke Andersson, kommunfullmäktiges ordförande" .



Två gamla trotjänare med matchtröjan, P-O och Ronny.

lördag 5 oktober 2019

4 oktober - Höstens första mus

.
Vi hade ett samtal om möss förra veckan, Sverker, Lars och jag. Det är ju dags nu, att se om sitt hus inför musproblematiken.

Lars och Sverker, som båda bor mera på landet än vad jag gör, är rörande överens om att större skogsmus brukar dominera i fällfångsterna och så har det börjat också denna höst för dem. Mindre skogsmus fastnar också i fällorna ganska regelbundet men Sverker säger att han nog aldrig har tagit en husmus hemmavid men att detta förekommer hos Lars.

Jag som bor inne i samhället får alltid mest husmöss men också ganska många mindre skogsmöss under vissa år. Större skogsmus är däremot mycket ovanlig.
Alla tre arterna varierar också i antal mellan åren precis som det "ska" vara.



Säsongens första husmus är fångad i förrådet.

Häromdagen fastnade den första musen i fällan och som oftast blev det en husmus, den art som är vanligast i och intill samhällen och som knappast klarar en vinter i terräng tom på människor.

Komplettering 16/1.
Ingen regel utan undantag. Idag fanns en större skogsmus i en av fällorna i garaget.


Ursäkta de lite makabra bilderna av döda möss, men allt kanske går an för pedagogikens skull.

Länk till tidigare skriveri om skogsmöss   

torsdag 3 oktober 2019

3 oktober - Stora tranflyttardagen

.
Från den sista veckan i september tills någon vecka in i oktober brukar alltid den stora tranflyttardagen äga rum. År 2019 blev det idag, den 3 oktober.



Vädret är perfekt med hög himmel, ulliga moln som skvallrar om termik samt en svag nordlig vind, den första på länge. Allt stämmer precis för tranorna att "mangrant" lämna bygden och fara mot söder och det hela sker momentant över hela bredden av vårt land från Uppland i norr, över Ölands alvar till de välkända rastplatserna vid fågelsjöar som Kvismaren, Hornborgajsön och Tåkern.



Tiotusentals tranor samspelar genom luftcirkus och intensiva läten som berättar om de perfekta förhållanden som råder och man riktigt känner upphetsningen och energin som sprids och förmedlas. Detta är verkligen ett av våra finaste sociala naturfenomen. Flyttandet i flock underlättar nämligen färden rent aerodynamiskt.



Kvar på backen blir endast enstaka par, oftast de med ännu lite dåligt flygga, kanske sent födda ungar. De brukar kunna vänta ända in mot november vid behov.

Från sovplats eller betesmark stiger i morgonljuset en flock uppåt, helst i termik med bra varmluftslyft, vartefter fler och fler flockar ansluter. De ger sig alla iväg mot söder på så hög höjd som möjligt, glidflyger snett nedåt och latflyger i plogformation eller på bågiga band mot en ny bubbla termik i fjärran, som redan ofta utmärks av en annan tidigare flock. Där börjar de cirkla runt för att ta ny höjd upp mot kanske 500 m, varvid lite kaos utbryter och luften fylls av skorrande och klingande kontaktläten för att familjerna och paren med ungar inte ska tappa bort varandra. 
Över samhällen och skogsdungar blir temiken extra god så det är därför som nästan alla flockar som tog vägen över min hembygd stannade upp och tog höjd i den varmluftsbubbla som bildades över Ödeshögs samhälle. 



Min granne Gunhild Larsson njuter av skådespelet från sin balkong.

Det är alltså inte tveksamhet som gör att flockarna helt plötsligt börja ropa intensivt och cirkla runt, som många jag har mött idag har trott. Många har uppmärksammat det hela. Ansikten har vänts mot skyn överallt och frågorna till mig har varit mångtaliga.

- Vart ska dom? är en av de vanligaste frågorna

- Först till Rugen på andra sidan Östersjön och sen etappvis vidare ända ner till Spaníen dit de anländer i november - december, har jag svarat lite övergripande enkelt. Sen startar de tillbakaresan mot norr i februari nästa år.



I den här stora flocken, en av väldigt många liknande, finns nästan exakt 500 individer. Jag har räknat.


Det hela är ett fantastiskt naturligt skådespel som sker varje år men i år extra intensivt och momentant. Jag skulle tro att ungefär 3 000 tranor passerade bara över den luftkorridor som jag har någorlunda koll på och bredden i flyttningen är som sagt mycket vid. Sammanlag är det möjligen upp emot 50 000 tranor som idag har dragit iväg mot söder över vårt land. Så mäktigt!

Senare tillägg

Även den5 oktober pågick ett stort transräck över Ödeshög. Dock betydligt färre individer än den 3 oktober och på så hög höjd uppe i dimmolnen att de kunde ses bara i små glimtar.

onsdag 2 oktober 2019

1 oktober - Innan kräftskivan

.
Innan kräftskivan i Stugan tar sin början har vi ett lugnt upplägg utomhus. Fika i solen runt mitt lilla rostiga trädgårdsbord med en mugg glögg årgång 2019 som extra tillbehör först och därefter en promenad vid Tåkerns strandängar. 
Inne tänder jag brasor och ljus, delar ut ett litet tävlingsformulär och sen käkar vi kräftor.


Jag prövar med en selfie, det händer minsann inte var dag. Kompisarna är från vänster till höger - Lennart, Janne och Sven.


Studier av bålgetingar, vänliga och aktiva långt in i hösten.


Höstens flugor passar på att tanka solenergi innan övervintringen. De med brokiga vingar tror jag kallas för fönsterflugor.


En vacker jordlöpare studeras - Pterostichus aterrimus. Den har blivit väldigt allmän på Tåkerns strandängar under de senaste decennierna. Vid 1970-talets början då jag satsade ett par år på skalbaggar var arten mycket ovanlig.


Högt uppe under molnen kommer en havsörn in över oss. Den seglar majestätiskt runt på sina stora vingar, fäller ihop och glider sen långsamt bort mot Ombergshållet och ut ur vårt synfält. 
En vanlig syn vid Tåkern av idag.


Så in i vassen med gossar.


tisdag 1 oktober 2019

30 september - Källan

.
Betydelsen av ordet källa är enorm, tänk bara på det gamla uttrycket livets källa, fundamentet för själva livet, det goda, friska vattnet sprunget ur marken eller klippan som mer värt än guld. Alla bokliga källor, berättar om detta - Torarullarna, Bibeln och Koranen inte minst.

Källan med det friska vattnet har varit livsavgörande genom historien. Men hur är det med detta i Sverige av idag. Inte mycket! Jag själv tillhör en generation just i brytpunkten till källans nedgradering.
Jag är så gammal att jag har druckit vatten direkt ur källor. Min far kom ofta hem till familjen med mjölkrukor fyllda med källvatten från den källa han kallade "Windolfs källa" vid Eldslösa utanför Mjölby eftersom kommunens Svartåvatten knappast var drickbart, åtminstone inte sommartid.


Men idag hämtar knappast någon vatten ur källor och våra ungdomar känner kanske inte ens till fenomenet med friskt vatten från källflöden direkt ur backen, eftersom gott vatten numera strömmar rikligt ur kranar inne i hemmet.

Då min far studerade på lantbruksskola under 1940-talet, vilket dock aldrig gav bestående resultat, fick han för sig att cykla hem de nästan tjugo milen från skolan till hemmet i Ramnäs i Västmanland en gång.
Det var smala, grusiga och gropiga vägar som gällde men cykeln var utrustad med nypumpade och tåliga däck som galant klarade resan som pågick under en hel sommarnatt.

Nästan hemma, strax norr om Skultuna fanns en välkänd källa, Råsäters källa, med mycket gott vatten. Där stannade han till när morgonsolen började lysa för att dricka sig otörstig och för att vila någon timma.

Om detta berättade min far häromdagen när vi gjorde en nostalgitripp i hans barndomsmarker.

- Kan vi stanna till vid källan där jag drack vatten? undrade han.


Många gånger har jag själv passerat här de senaste fyrtio åren men aldrig tidigare har jag noterat den rostiga skylten.
Vi kliver ur bilen men diket är brant och källan helt igenväxt och svårtillgänglig, så pappa väntar på asfalten.
Här har inte någon hämtat vatten de senaste decennierna, kan vi konstatera och inte har heller vi lust att dcricka ur en källa i direkt anslutning till asfalt och makadam.


Vi talar om detta, pappa och jag, hur källflöden försvinner ur folks medvetande, förlorar sin betydelse och blir sorgligt bortglömda och förstörda. Mängder med möjligheter har ratats och oåterkalleligt försvunnit in i onåbarhet av bebyggelse, vägar och annan markförstöring. Allssammans så sorgligt och dumt!

SGU har en sida på nätet man kan besöka om man vill veta mer om källor och jag rekommenderar starkt att besöka den för att få information om man är det minsta intresserad av källor.


Också jag gör ett besök på sidan för att se, om Råsäters källa utanför Skultuna, pappas vederkvickelse under den långa cykelturen, möjligen finns med. Och så är det, den är noterad och utmärkt vilket känns skönt och spännande ända in i själen på något sätt. Där finns nämligen ett litet vattenglas med på kartan.

Något bearbetad detalj från karta ur SGU arkiv.

Det som slår mig är ändå att jag på den stora klickbara kartan över hela Sverige saknar så många prickar. Flera av de källor som jag själv känner till finns inte med . Egentligen skulle kartan över vårt lands källor bli alldeles blå om alla våra gamla källor varit på plats.

Karta ur SGU arkiv - källor.

Jag känner att det är hög tid att uppgradera vår kunskap och vårt förvaltande av landets källflöden. Hur går vi vidare?

torsdag 26 september 2019

26 september - Besök i ateljén

.
Min gamle Tåkernvän Tomas (tvåa från höger) ringde igår och undrade om jag kunde ställa upp som stand in för besök av en liten Hantverksförening från Örebro. 
Klart att jag ställer upp bara det går att ordna praktiskt, var mitt svar.



Idag var de här. Det blev ett kort intermezzo på väg till en annan plats för gruppen och i väntan på passning hemmavid av annan sort av hantverk för mig. Men det blev trevligt ändå trots denna tidsbegränsning.
Jag passade förstås på att bjuda in dem alla till Heda Gammeldags marknad nästa år - alltid den första lördagen i juli månad.



foto - Tomas Bergkvist

onsdag 25 september 2019

24 september - Det unika "lilla" på Omberg

.
Idag riktade vi vår utflykt mot Omberg efter den sedvanliga fikastunden på konditoriet i Ödeshögs centrum. Christer befann sig i stadium av flyttkaos och hoppade av i sista stund, men Lars, Sverker och jag åkte iväg denna vackra "indiansommardag" till Stora Klints branter på bergets södra sida för att göra ett tappert försök, inte på det stora turistiska Omberg, utan vid det unika "lilla". Det avsedda målet var nämligen bland annat den klippoxel, Sorbus rupicola, som biologen Thomas Fasth mycket överraskande upptäckte för något decennium sedan.



På väg ner för Stora Klint påpekar Sverker att det inte kommer att framgå hur brant det är om man tar foton nerifrån. Men ändå ...



På väg upp har vi så nått platsen där sluttningen äntligen planar ut. Det känns skönt att kunna andas normalt igen.

Vandringen ner till trädet är väldigt brant och utmanande och den med nödvändighet följande uppstigningen lårvärkande och andnödsframbringande och trots att vi har varit där tidigare så är vi överens om att vi måste fortsätta,  smida medan järnet är varmt, ta chansen en gång till och allt man intalar sig, ty nästa år kan det vara för sent om åldern plötsligt tar ut sin rätt.



Här är den unika och sällsynta klippoxeln, (mitt i bild). Vi är oerhört imponerade av Thomas Fasths insats att mitt i denna tvärbranta grönska kunna se de subtila skillnader av mönster och färg som indikerar klippoxel; en inventeringsinsats av Guds nåde!

Efter mycket kasande och snubblande når vi till sist gläntan vid klipphällen mitt i branten där klippoxeln har funnit fäste och kämpat sig upp till ungefär fem meters höjd utan störning från omgivande trädskugga. 
Det är ett finlemmat träd med spännande rot och stam. Såsom vi noterade redan förra gången vi var här, Lars och jag, verkar det som att trädet har fått börja om från början någon gång efter ett troligt brott i knähöjd, varvid en ny bukett stammar och grenar, de grövsta tjocka som lår, har rakat iväg uppåt mot ljuset och gett trädet nytt liv.



Lars och Sverker vid Ombergs unika klippoxel.

Det var som vi önskade, Klippoxeln har blommat rikligt under sommaren och är nu full med bärklasar. Bären är röda till gulröda och lyser vackert i ljuset. Vi jublar åt denna apomiktiska mångfald.



En bärklase i närbild med de för klippoxel så typiska helbräddade, något sågtandade blad som är bredast över mitten.



Utbredningskarta för klippoxel enligt Mossberg/Stenberg "Nordens flora" 2018. Huruvida den där lilla pricken som befinner sig lite nordost om Vättern ska vara Ombergsfyndet eller ej återstår kanske att ta reda på.
Jag ser förresten på kartan att Bornholm är representerat. Så också i mitt fotoalbum. Se bild nedan på en klippoxel som jag fotgraferade på Bornholm under ett besök där 2016.


Vi diskuterar "vår" klippoxels möjliga ålder men konstaterar att vi egentligen inte har så stort hum om detta, men hoppas på att här återstår många goda år. Vi finner dessutom två små nya telningar, troligen fruktsatta, växande alldeles under moderplantan, vilket ger extra gott hopp om en ljus framtid. 



Två nya plantor på väg.

Ombergs kippoxel kommer säkert att överleva oss tre med råge och vid detta, kanske vårt sista besök, vill vi alltså önska god tur till kommande besökare med uppföljningar medan vi fortsätter mot nästa spännande plats på berget.



En "skälsten" vid Stocklycke Söderänge. Numera framröjd ur döljande buskage.

Det är nämligen så, att Lars under sina Ombergsvandringar för något år sedan fann en gränssten, en skälsten, söder om Stocklycke, inväxt i krattet under en sval, grovstammig bokskog. Han förstod att detta var markeringen för en gräns, en rågång mellan ägor, och konsulterade arkeologen Anders Persson, som trodde sig förstå att Lars äntligen funnit den tidigare beskrivna, men i nutid borttappade "Söderängen" tillhörande Stocklycke gård.

Vid en nylig exkursion i området, vilken jag tyvärr inte kunde delta i, återbesökte man området och fann resterna av ett tidigare beskrivet torp från sent 1600-tal inte långt från nämnda skälsten; ett vackert och unikt fynd må man väl säga, efter så många år av bortglömdhet.



En hög med jord och sten är allt som finns kvar av eldstaden till det gamla torpet.

Bland tät hassel, mitt i en skog av äske och övervuxen av blåsippor, måbär och kirskål hittade Lars och arkeologen Anders Persson det sen länge eftersökta torpet nära Stocklycke, strax intill skälstenen, i ett område som betecknas som Stocklycke Söderäng. 



Att det är rester av en eldstad och därmed ett försvunnet torp kan man förstå av mängden tegelskärvor i spishögen, men det är också endast det som återstår och sådana tecken är minsann inte alltid lätta att tyda.

Jo visst ja. Jag har tidigare, då vi samlade erfarenhet av skogslindens årsplantor, funderat över den nygrodda askens utseende.



Här Gebbe har du en årsplanta av ask, pekar Sverker.