Jamen, där hängde man ju åtminstone en gång per vecka, då på 1970-talet och framöver. Lönen hämtades, paket skickades och mottogs, postsparbanken var ett bra alternativ och man köpte frimärken till alla brev man sände iväg. All personal, bara damer i kassorna, kände man väl och småpratade med. Flera av dem är borta idag. Och där bakom disken kunde man ibland skymta någon uniformsklädd brevbärare på språng. Flera av dem är också borta idag, liksom hela postväsendet förresten. Det är över. Allt är historia.
Posthuset rivs i Ödeshög. Här skall byggas ny vårdcentral, folktandvård och apotek.
Det finns ingenting längre som heter Posten och just nu går själva byggnaden i graven i Ödeshög. Den har hängt med länge redan som objekt utan mening, använd ibland för vaccinationskampanjer men i övrigt helt tom och öde. Kranar och skopor äter sig nu igenom huset bit för bit, tegelsten för tegelsten, regel för regel. Allt sorteras väl i containrar: plåt, sten, trä och övrigt. Det är ju bra och annorlunda mot förr, men visst känns det ledsamt på något sätt, man är ju uppväxt med en Post.
Något från verksamheten har jag dock räddat undan. Det var då, när beslutet togs att stänga igen, som jag var på plats och fick se att möbler ställdes ut för dumpning. Jag fick ögonen på en trevlig pulpet, ni vet en sån där man använde när man skulle fylla i papper, man satt där och skrev ner siffror på blanketter, uttag eller insättningar, rekvisitioner med mera. Den där vill jag gärna ta hand om ifall jag får, sa jag.
Varsågod! Den är din. Nu är den i min ateljé som en del av en snart helt glömd historia. Så kan det gå. Posten är borta men pulpeten är kvar.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar