12 oktober - Det där med uttern

   "Ja hej, välkommen! Det är polisen."

   "Det handlar om en trafikdödad utter", säger jag. "Den ligger på E4:an i sydgående riktning, alldeles innan Mjölbys östra infart, vid Albacken ungefär. Jag själv är på väg norrut mot Linköping och kan inte stanna, men jag är tämligen säker på att det verkligen är en utter även om den ligger på andra sidan och farten är hög". 

  "Tack för att du har ringt. Vi tar hand om den. Kan jag få ditt mobilnummer, tack. Men vi kommer inte att återkoppla till dig, bara så att du vet".

Uttern såsom jag uppfattade den, där den låg utsträckt och definitivt sorgligt död. Det är den tjocka svansroten, storleken och den mörkt bruna färgen som avgör min bestämning.

Ännu en gång har jag således ringt polisens 11414 för att anmäla trafikdödat vilt. Jag brukar ta mitt ansvar framför allt när det kommer till Statens vilt, vilket uttern är. Det är faktiskt fjärde gången för mig att rapportera eller själv ta hand om uttrar sedan tio år tillbaka, ett ledsamt faktum. Alla de döda uttrarna har sänts in till min kompis Peter Nilsson på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm.

Det är väl för märkligt, detta med uttern, att den så länge gäckat mig. Som jag spanade, sökte och väntade. Jag var på alla platser där utter ses regelbundet: vid sjön Noen i närheten av Uppgränna, längs Svartån på flera platser såsom Boxholm, Aneby och Spångsholm, på en utbildningsdag tillsammans med utterspecialisten Mia Bisther, längs Stångån och också i mitt älskade Tåkern, där jag flera gånger varit så otroligt nära, med spår i snön av en lekande utterfamilj vid Stugan t. ex. eller den gången då jag vände mig åt fel håll för att visa på ett utterspår genom vassen och hela sällskapet som jag guidade skrek - UTTER! Jag snodde runt men för sent, ensam om att missa den upplevelsen.

Jag har skrivit om spektaklet  i min Naturlig dagbok många gånger och beklagat mig. Samtidigt har jag tröstat mig med att jag har det bästa kvar, något att längta efter.

Därför blev det ännu mera märkligt, att när jag så äntligen fick se en levande utter var det väldigt nära att jag själv körde på den. Jag hade lämnat Motala och var på väg hem vid Fågelsta, då en utter helt plötsligt springer rakt över vägen alldeles framför bilen mitt på dagen; otäckt nära! Detta var förvisso inte ett optimalt uttermöte, inte så som jag hade tänkt mig det, men det får duga, så länge.

På väg hem igen, från min gamle far i Linköping, passerar jag platsen vid Mjölby där uttern låg. Nu är den borta och tillvaratagen, så bra mitt i eländet. Det fungerar!