I bussen på väg till Tramuntanabergen på nordvästra Mallorca ska vi först fylla bussen med ett gäng fransmän någonstans vid Drakgrottorna och på vägen dit, precis när vi har kört igenom en ganska vild och risig skog, just där landskapet åter öppnar sig mot bergen som ligger inåt ön, framför Manacor, möbelstaden där tennisspelaren Rafael Nadal förresten är född, seglar en enormt stor, svart rovfågel plötsligt upp vid sidan av bussen. Med väldiga vingtag häver den sig framåt över landskapet på ganska låg höjd, seglar då och då lugnt med långa spretande pennor över hus och åkermark med oliv och mandel. Fågeln är alltså mörk, nästan helt svart, tycker jag och den är verkligen enorm, det måste sägas två gånger, större än havsörnen jag är van vid hemifrån och jag har väl aldrig sett en så väldig fågel tidigare, känner jag, men kommer i samma stund på att jag faktiskt har gjort det, i landskapet Estramadura i sydvästra Spanien för så där en tio år sedan. Nog vet jag vad det är, fastän jag knappt kan tro det.
En grågam, säger jag upphetsat till Ulla som sitter bredvid mig samtidigt som jag pekar ut genom rutan mot himlen över buskarna. Där uppe, ser du? Över de ockrafärgade tegelhusen sveper nu fågeln runt i vida svängar med en blå solskugga i följe och ställer sig plötsligt på kant med båda vingflaken helt utbredda, bred som en logdörr, nära tre meter vid, och dyker sen vertikalt ner mot backen och försvinner. Det är förbi och vi också.
Sen ser jag faktiskt en grågam till under dagen som kommer. Det blir uppe vid nordkusten bland de skyhöga kustbergen Tramuntana som stupar nästan lodrätt rakt ner i det turkosblå havet. Där ser jag under eftermiddagen ytterligare en grågam seglande i uppvindar.
Det finns en stiftelse, en plats där grågamarna får asyl. Under 1980- talet var arten som alltså har långvarig och stadig arvsrätt till ön nämligen väldigt nära utrotning; endast ett fåtal individer hade överlevt mänskligt oförstånd och förföljelse. Enligt tradition lade man ut gift för att ta livet av kroknäbbarna som ansågs vara ett hot mot människans liv, får och getter. Så cyniskt och elakt och ledsamt typiskt. Med EU och ett lagfäst fågeldirektiv började nya vindar blåsa och gamla sedvänjor och synsätt sattes i fokus, på Mallorca liksom i Sverige och i hela Europa sammantaget. Grågamen blev ett gemensamt Europaprojekt och nu ökar stammen stadigt igen och stiftelsen hjälper skadade och utsatta fåglar till nytt liv.
Grågamen är räddad, förhoppningsvis också på lång sikt.
När jag nu ändå berättar om gamar vill jag även inkludera den andra arten som heter gåsgam. Den är allmän i södra Europa och på det spanska fastlandet kan man över bergstopparna se hundratals och åter hundratals av dem. Den är är något mindre, har mer rundade vingar och är brokigare till färgen. Den är en riktig flockfågel dessutom och har börjat bli ganska vandringsbenägen när populationen fortsatt växer så det knakar. Den närmar sig faktiskt vårt eget land också.
Branta kustberg med flock av seglande gåsgamar.
På Mallorca har emellertid gåsgamen inte ursprunglig hemortsrätt. Den kom till ön först för ett par årtionden sedan då en flock gåsgamar från fastlandet blev vinddrivna hit. Efter det har arten etablerat en fast och växande stam på ön och numera betraktas den som en riktig mallorcansk art. Över flera av Mallorcas bergstoppar, tio stycken över tusen meter i höjd, såg jag under dagsutflykten ganska många sällskap av gåsgamar.
För övrigt såg jag av rovfåglar denna dag en stycken hökörn och en senfärdig dvärgörn av mörk fas som inte förstått att ge sig av söderut i tid, till lycka för mig.
Det kommer en slutlig, tredje rapport så småningom.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar