22 oktober - En första liten reserapport från Mallorca

Vi unnade oss en vecka på Mallorcas sydostkust, Ulla och jag. Det blev en otroligt skön och avkopplande paus från hemma och i ateljé; en väldig lyx förstås, som också kräver ansvar. I vanlig ordning gör jag därför något av resan genom att berätta om en del av det som jag upplevde. Första inlägget är det här från hotellets närmaste omgivning.

Råskiss av balkongutsikten.

Här kommer mer som är hämtat från utsikten på balkongen där jag ofta satt och skissade. 

En vacker gammal tall stod alldeles utanför balkongen. Jag tänkte först att det var en pinje, men jag är osäker, tycker att kottarna är helt fel. Bland blommande buskar av ofta främmande slag stod dessa gamla tallar, grånade och ofta uppstammade, med väldigt svulstiga kronor precis överallt. Det var glädjande att se dem sparade i alla olika miljöer längs kusten. Tänk tanken att alla dessa gamla tallar var på plats långt innan turistmängden tog över och alla vita turistbyar var byggda.

Enorma enar av obekant art stod planterade här och där. Den här alldeles utanför vårt hotellrum och skissad från balkongen. 

De sista dagarna av vår vistelse satt rödhakar och sjöng precis överallt. De anlände, nya för var dag, för när vi kom hörde jag inte en enda. Så snabbt var de på plats.

Sammetshätta, en hane där den typiskt korallröda ögonringen inte kommer till sin rätt i min skiss, en karaktärsart för Medelhavsområdet som framför allt hördes överallt.

Vanligast var ändå ringduva. Flockar i luften överallt och duvor i varenda buske och träd. Kanske även några från hemma.

Vid den smala vackra viken Cala Gran, med skön sandstrand badades det för fullt. Vattnet var så där en 25 grader. Rödnäbbade trutar tog dagliga lovar in över bukten mot kvällen när badfolket gått hem eller tidigt på morgonen. Tidigare var arten en raritet men de senaste decennierna har den ökat enormt genom att lära sig snylta på mänskliga restprodukter. 

I luften är den rödnäbbad truten elegant och vacker. På land struttar den runt med små clownsteg och ser nästan löjlig ut.

Två förevigade detaljer:

En liten narciss växte i sanden under tallarna. Den var bara två decimeter hög och väldigt tunn. Doften var densamma som påskliljornas.

En präktigt stor och mycket vacker orangebrun vivel kom krypande i sanden. Den fångade jag i skissboken och ska artbestämma när tiden finns.

Det var allt för den här gången. Jag återkommer med mer.

Senare tillägg:

Både Jan Peterson och Ivan Kruys har hört av sig om den här skalbaggen och konstaterar att det är arten Röd Palmvivel, Rhyncophorus ferrugineus, en fin hona dessutom, säger Ivan. När jag nu ser detta kommer jag faktiskt ihåg att jag själv har sett den tidigare, jag tror det var i Marocko.

Jag läser att den röda palmviveln har sitt ursprung i Sydostasien och Oceanien på öarna i Melanesien, närmare bestämt. Den betraktas som ett mycket besvärligt skadedjur på palmer och den har genom transport och plantering av palmer numera spritt sig över jorden och man försöker med kampanjer utrota den bland annat på Sicilien. Så kan det gå, men vacker är den i alla fall.