26 juli - Skogsknipprot på Omberg

Orkidéen skogsknipprot, Epipactis helleborine, är rikligt företrädd i Ombergs lövdominerade områden. Men den är ändå en av de mera okända eftersom den oftast växer i lite dunkla skogar och lätt försvinner i grönskan. Dessutom blommar den sent i slutet av juli och början av augusti och nästan alltid i smärre bestånd eller solitärt. Den kan bli hög, upp emot åttio centimeter där den står i rik mull. Skogsknipproten är mycket mer anspråkslös än de flesta andra orkidéer och den kan spontant dyka upp t o m i rabatter.

Jag har hälsat på den idag uppe på berget, i en frodig lövskog där flera exemplar stod vackert högväxta längs en halvskuggad vägren. Intressant med skogsknipproten är att den skiftar så i färg, inte braskande utan alltid finstämt och subtilt.

Jag presenterar nedan foton av tre olika exemplar fotograferade idag och jag kompletterar med en närbild på var och en.

25 juli - Kompott av blandade upplevelser

Jag hade tänkt bygga på skrivandet igår efter "Tripseländet" med lite lättare inslag. Men jag kände att det blev nog bara så. Alltså fortsätter jag idag med följande små notiser:

Från min era för länge sedan som skalbaggssamlare minns jag en favorit. Den gulröda blombocken.

Den gulröda blombockens hona är vackert tegelröd. Idag heter arten vetenskapligt Stictoleptura rubra men på den tiden jag var aktiv endast Leptura rubra. Detta sitter än.

Arten ligger mig fortfarande varmt om hjärtat. Den är en av våra allmännaste långhorningar, knuten till gammalt furu-/granvirke, inte alls kräsen t o m impregnerade syllar kan duga, hur det nu kan gå till med allt gift som finns där. Den kommer ofta flygande, lätt brummande. Honan på bilden är helt tegelröd medan hanen, som är något mindre, har gula täckvingar och svart mellankropp.

På Omberg längs Sjövägen har hampflockeln slagit ut nu. Det är tyvärr väldigt torrt och den börjar redan se en aning vissen ut. Jag inväntar detta blomsterevent varje sommar. Vägrenen blir nämligen en fantastisk fjärilsmagnet och detta brukar jag berätta om varje år.

Bara i den här buketten av hampflockel räknade jag in 17 silverstreckade pärlemorfjärilar och fler kommer garanterat, det har ju bara börjat.

Häromdagen räknade jag in minst 75 silverstreckade pärlemorfjärilar på sträckan Storpissan till Bramsens väg. I vanlig ordning står jag då och då i vägen för en del "ytliga" Ombergsturister, som som fattar "nada". En tutade på mig irriterat varför jag kände mig nödgad att gå fram och berätta. 

- Jag räknar fjärilar, sa jag, till den stressade bilföraren. Fler än så här många kan man knappast se någonstans. Det här är Omberg på riktigt!

Ulla och jag har nyss besökt en av dessa små trästäder som finns i landet. Jag undrar om du kan gissa vilken. 

De har oftast ett vattendrag tvärs igenom, som markerar både en slags gräns och en mötesplats.

Vid strosandet bländade oss prakten av alla sköna trädgårdsblomster. Stockrosor bland annat och så den här vackra rosen.

Nå, vet du var vi är?

Senare tillägg:

Javisst är det Trosa, precis som angetts i kommentarerna nedan. Andra exempel på kända villastäder med vattendrag är t ex Vimmerby, Söderköping, Sigtuna, Skänninge, Mariefred och Eksjö.

24 juli - Tripseländet

Låt mig börja med att berätta om ett elände. Trips-helvetet! Det är sju år sedan sist vi var med om en så besvärlig trips-invasion som den vi upplever just nu i Ödeshög. 

Dessa små rackare, insekter i familjen blåsfotingar är nästan osynliga, blott 1-2 mm långa, som kommer flygande likt lätta dammkorn. De slår sig ner på ljusa ytor i mängder, även ljushylt folk, och ställer till med riktigt elände. Vi är alla eniga, vi i bynn, att de är en fullkomlig pest, inte minst för att de även borrar hål i vårt skinn, så små de än är, och sprutar in stark magsaft som för vissa av oss mindre tåliga ger upphov till dagar av intensivt kliande röda märken överallt. Jag har verkligen haft en vecka med väldigt dålig sömn, trots kortisonsalva och antihistaminpiller; det kliar så att jag blir tokig.

Länk till förra gången, sommaren 2018.

Det räcker med att åka några mil bort så märks tripsen knappast. I Linköping, Bollnäs och i Stockholm senast fanns inte ett spår. Det är mitt i den mest intensiva jordbruksbygden de massuppträder på detta sätt i tider av hög temperatur och solsken och alltid i anslutning till att stråsäd och rapsfält hastigt mognar och torkar. Då deras föda plötsligt försvinner lämnas de hungriga och törstiga och ger sig av i miljoner på jakt efter ersättning.

Jag läste att på Varaslätten i Västergötland, jämförbar med vår Östgötabygd, har folk protesterat offentligt och krävt åtgärder från kommunens sida, som om de skulle kunna göra något. Ett rejält temperturtapp samt rekorderligt med regnskurar är det som skulle behövas. Och det nu tack!

21 juli - Under bad vid Vätterkust

Igår i nästan trettio graders värme var det inte så dumt att ta vägen ner till Vätterns strand. Jag fann en stilla vrå för mig själv på en lenslipad klipphäll som lutade ner mot sjöns kristallklara vatten. 

Där kunde jag smidig som en lerkoloss glida ner i den ljumma böljan och simma ut mot skären utanför. Ytvattnet var säkert över tjugofem grader men mot fötterna var det sval kontrast.

Dagsländedans, akvarellskiss.

Över den låga horisonten, med näsan alldeles ovanför ytan kunde jag njuta av små mörka dagsländors rytmiska dans vid mitt ansikte. 

Ute på skären härskade fåglarna vars ljudkuliss ibland steg till crescendo när en kajak kom nära. Gråtrut, fiskmås, strandskata och kanadagås.

Inne vid strandklipporna rådde svalka under lövet; hällkar med varmvatten, vindlande askrötter och runda stenar skapade en annorlunda miljö som intresserade mig särskilt.

Vad var till exempel de där gallerna för något? De satt på en risig och svulten ung alm med halvvissna blad men ännu utan tydliga spår på almsjuka.

Gallerna på almbladen fångade mitt intresse. Med almarnas bortdöende följer annat med i kvav. Sådant måste jag få veta. Jag dokumenterar, följer upp och återkommer.

Senare tillägg: gall av almpunglus, Tetraneura ulmi.

Vad för en mätarfjäril?

Senare tillägg: Arten är en rovmätare, Crocallis elinguaria. Tack till Martin Andersson och Johan Sandström för hjälp med artbestämningen.

Eller den där fina gula mätarfjärilen som vilade strax intill. Så vacker och orädd. Den vill jag också känna. Även här återkommer jag. 

Ett dopp till bara.

20 juli - Heta dagar i Bollnäs

Det känns inte normalt, men vädermässigt har Sverige varit ställt på ända den senaste veckan, med varmast och soligast väder i norr. Och det har varit värme långt över det normala med runt trettio grader ända uppe i Norrlands fjällvärld.

Vid Orbaden nära Bollnäs ligger ett härligt friluftsområde och välkänt bad kringgärdat av blånande berg runt Ljusnans vattenspegel. Vi ser mot norr ända bort till Järvsö.

Ulla och jag gästade goda vänner i Bollnäs några dagar och kom hem igår kväll. Där uppe vid Hälsingslands blånande bergsryggar, djupa skogar och glittrande sjöar var det också hett, en värme som vi ändå kunde njuta fullt ut av eftersom Pär och Barbro på sin hälsingegård Häggesta tog emot oss med Ljusnans dämda vattenspegel alldeles utanför husknuten. Där kunde vi löga oss fritt hur mycket vi önskade.

Interiör.

Exteriör.

Vi vandrade något genom staden Bollnäs, vackert omfluten av Ljusnan och kanske borde jag berätta här, men allt om stadens historia och utveckling finns förstås sen länge väl dokumenterat. Värmen nu när jag skriver detta vid datorn i ateljén går ut över det mesta och jag tar därför den enkla vägen:

Länk till Wikipedia och Bollnäs.

Bollnäs kyrka vill jag ändå nämna. Den unga vaktmästare som tar emot oss med värme berättar att altartavlor och altarskåp är medeltida praktverk som inte står långt efter Vadstena klosterkyrkas.

Den stora och berömda altartavlan har nyss återkommit hem, berättar hon, efter att den har varit utlånad till museum utomlands.

På kyrkogården finns en minnessten, gravsten, över de tretton dövstumma barn som så tragiskt förolyckades under en båtfärd på sjön Warpen 1896.

På Världsarvslistan finns också begreppet Hälsingegårdar. De är sju till antalet, de som är värderade allra högst och vi besökte en av dessa, gården Gästgivars i Vallsta i närheten av Bollnäs.

Gästgivars vid Vallsta.

På tre sidor kringbyggd med härbre, brygghus och bodar tronar mangårdsbyggnaden två våningar hög mitt i centrum, väldigt typiskt. Vida, orörda skogar och nyrika träpatroners ambitioner att utnyttja den resursen och också att bräcka varandra med alla medel var grunden till detta världsarvs uppkomst.

Levande folkmusik mötte oss när vi klev in genom grinden till Gästgivars. Där satt två spelemän, en med dragspel och en med fiol, i skuggan under träden. Det var äkta och oblygt buskaspel också för oss men mest ändå för sin egen skull. Jag gjorde en inspelning som tyvärr är för stor för bloggen, fick jag just till svar när jag skulle överföra den. Så synd!

15 juli - Exkursionsdagar i hembygd

Igår åkte vi en sväng över Omberg, Ulla och jag, kröp längs Sjövägen från Alvastra till Borghamn, för att titta till hur långt hampflockeln kommit i sin blomning. Så långsamt gick det att vi fick ideligen släppa om turistfordon som inte förstått kråksången med Omberg utan istället susade vidare, ofta på tok för fort, till utsikterna.

De allra första hampflockelblommorna började precis slå ut.

Nu var det visst en vecka för tidigt. De tidigaste, de som stod i full sol, hade öppnat sina första blommor i flockarna och där fanns redan humlor, blomflugor, fjärilar och annat, men vi vet, att med en veckas tålamod kommer där vara fullt med dylika insekter. Då kommer Omberg att visa sin fulla prakt där fjärilar av olika arter kan räknas i månghundratal.

Luktfjärilarna, de allmänna och lite oansenligt bruna, studsade långsamt runt över blommorna i diket och till slut lyckades jag fånga en i en hampflockel med min mobilkamera.

Ett tiotal bastardsvärmare upptäckte vi. Hemma har jag bestämt dem alla till arten smalsprötad bastardsvärmare.

En strimlus hade hamnat hos "fel" värdväxt. En umbellat ska det ju vara och inte som här, bladverket på en hampflockel.

Silverstreckade pärlemorfjärilar söker nektar i spenört.

När nu inte hampflockeln bjöd in till nektarfest fick kvardröjande blommor av spenört stå som värd åt de silverstreckade pärlemorfjärilar som nyligen kläckts. Snart kan de räknas i tresiffriga tal över vägrenens rika flora.

*

Omberg idag den 15 juli tillsammans med tisdagsvänner. Vi stämmer möte vid parkeringsplatsen vid Ombergslidens skidbacke för att ta oss an Ombergslidens fantastiska rikkärr. Vi vandrar först runt på den breda spången, rullstolsanpassad och välanvänd men nu med begynnande rötskador. 

Vi skapar oss en översyn. Jag har larmat gruppen nämligen, att jag tycker att en viss igenväxning av bottenskiktet i orkidékärret kan anas. Grässvålen börjar bli tät och ogenomtränglig, fukt och vatten saknas och många växter, såsom fläcknycklarna som just går i frukt känns undernärda, kortväxta och taniga. Något fattas. Något känns fel.

För minst andra året i rad saknas fynd av den unika reliktarten svarthö och trots att vi idag med fem kunniga ögonpar genomsöker området hittar vi inte ett enda exemplar, vilket är ett mycket oroande tecken på oönskad förändring.

Organiserat genomsök och räkning av luktsporrar. Resultatet av årets räkning är gott. Antalet luktsporrar i kärret ligger runt 75 exemplar.

Försiktigt, med varje steg vägt på guldvåg ger vi oss ut i kärret för att räkna luktsporrar, något som görs varje år sen många år tillbaka. Orkidén luktsporre är det här rikkärrets drottning, om inte kung - en oerhört sällsynt art med sporadisk förekomst endast på Gotland samt i Östergötland och Västergötland i vårt land, inte mer.

Luktsporre.

Luktsporren är en finlemmad orkidé, med smalt gräslika blad, en tät smal kolv av tilltrycka blommor med korta sporrar i kulören från vitt, över olika grader av rosa till karminrött. Blomman doftar härligt som av nejlika. Den är sent blommande.

Luktsporre. 

Fläcknycklarna som i år varit små och fåtaliga har blommat över. I överigt finner vi enstaka ännu blommande orkidéer av arten kärrknipprot.

Kärrknipprot.

Efter fikastunden som följer ser vi oss omkring i området ovanför rikkärret, alldeles under kanten av skidpistens nedre häng. Även här finner vi att åtgärder borde genomföras. Vi saknar slåtter och möjligen ett visst betestryck. Kjell får i uppdrag att föra vår synpunkter vidare in till Länsstyrelsen.

Prästbaggar, Rhagonycha fulva, som förmerar sig.

Prästbaggar finnes rikligt i morotens blomklasar. Luktgräsfjärilar, pärlgräsfjärilar, en amiral samt en ängspärlemorfjäril noteras bland annat.

En kartfjäril av den mörka sommarversionen, flyger omkring som årets första för mig.

När kartfjärilen sätter sig stilla försvinner den helt i sin omgivning.

Jag fotograferar en för mig okänd parasitstekel och har så gott som omedelbart fått nedanstående svar av Robert Back i FB-nätverket "Insekter". Stort tack för hjälpen Robert.

Släktet är Gasteruption, dvs. någon av bisteklarna (ingen brokstekel, Ichneumonidae)

Artalternativen är slätnackad bistekel (G. jaculator) och gropnackad bistekel (G. caucasicum), men man kan på basis av bilden inte avgöra vilken.

14 juli - Högsommar

Efter dagar med regn och blåst har högsommaren svept in över landet. I ett bälte tvärs över Svealand regnar det men norr därom och uppåt är det temperaturvarning för utsatta individer; trettio grader och kanske mer. Pite havsbad gör skäl för namnet Norrlands riviera.

Hos oss i norra Götaland är det behagligt varmt, just nu 25 grader och vindstilla. Höga vita moln lyfter över landskapet och högt däruppe seglar måsar och och tornseglare i jakt på flygmyror. 

Tid att dämpa sig, att njuta. Snart kommer grannen över för ost, korv och öl. Så lämpligt.

10 juli - Trädgårdslycka

Jag är oerhört glad och stolt över ett par av mina växter hemmavid. 

Den ena är en mönjelilja som idag är ungefär tjugo år gammal. Den är omplanterad två gånger under den tiden och då har jag också delat den något. Nu har den stått i samma kruka de senaste sex åren; trångt och lite fattigt blommar den nu ut för fullt. Idag räknade jag blomklasarna. De var 15 st och ytterligare några på gång i knopp. Så mäktigt

Jag friserar bladen då och då när de brunar i ändarna. Det är direkt sol den inte tål så väl.

Clivian står på trappan till vårt hus, mestadels i skugga/halvskugga och får vatten mindre ofta än andra växter. Den vill gärna torka till lite ibland. Den besöks av humlor och bin och går i frukt med vackra korallröda bärklasar. Jag har aldrig försökt så några frön, men tanken finns.

De vackra blomklasarna och frukterna i närbild.

Min andra stolthet är ett gammalt solanumträd, lite tråkigt benämnt som potatisträd ibland. Jag föredrar det feta namnet.

Trädet är verkligen gammalt, säkert tjugofem år och jag minns då jag köpte det att stammen var sugrörssmal och hela uppenbarelsen spinkig och tanig. 

Mitt solanumträd står i full sol under halva dagen och trivs i värme.

Med åren har det vackra trädet blivit allt kraftigare och vackrare och det blommar numera väldigt rikligt när det får komma ut i friska luften i maj månad. Under trädet har andra plantor slagit rot och jag låter dem vara kvar. 

Jag beskär trädet kraftigt när jag tar fram det. I år har jag fått kämpa med bladlöss som önskat överta trädet som sitt. Nyckelpigor har hjälpt mig på traven.

Solanumträdets vackra lilablå blommor med sin gula knapp i närbild.

Förutsättningen för dessa lyckade resultat är säkert att jag kan förvara träden i min ljusa och svala ateljé vintertid. Där får de vila och ro.

7 juli - Makalös fågelsamling

För precis en vecka sedan, kvällen då Christer och jag gav oss ut på nattskärrespaning i Holavedsskogarna i gränstrakterna till Småland söder om Ödeshög, började vi ändå, som det anstår vårt gamla gäng, med ett besök vid Holmenmaden längs Tåkerns södra strand.

Det som här var en helt vattenfylld strandmad, en grund sjö med häckande doppingar och knölsvanar förra året, är torrlagt i år i väntan på kommande miljöåtgärder. Här skall grävas djuprännor och skapas öar för att gynna naturen och fågellivet på lång sikt. Det kommer att bli fint för Tåkerns fältstations nyrenoverade stuga vid vattenlinjen, numera Holmenkollen kallad. Ett veritabelt eldorado är på uppsegling mitt framför alla tubar och handjagare.

Fullt med fågel var det redan den här kvällen. Det sparsamt tå-grunda vattnet, dybankarna och lerstränderna var prickade av olika fågelarter.

Alla de vita prickarna och några till utanför bildens ram är ägretthägrar.

Vi räknade ungefärligt in:

200     änder varav 90 % var krickor, resten viggar, bläsänder, gräsänder och brunänder.

56    ägretthägrar, de flesta troligen årsungar. Minst 60 par häckar i år  i Tåkerns vassar.

32     gråhägrar

50    brushanar, varav ca 35 var hanar

30    gluttsnäppor och ca 10 svartsnäppor

1     myrspov samt tofsvipor, grönbenor och skogssnäppor 

Dagen därpå åkte jag ner under förmiddagen för ett teckna ägretthägrar. Ingen enda var på plats. Jag satte mig i Holmenkollens trädgård och råskissade brushanar istället.

Råskisser på brushanar.

De flesta av dem började rugga bort sin speldräkt och började se nåogot rufsiga ut. Mitt i tecknande började regn falla med stora droppar och jag fick avbryta. 

Jag slänger ner en snabb skiss över havsörnen som passerar med öppen näbb. Men den känns helt galet fel, så läs gärna min korrigerande text i bilden.

Samma skiss som ovan, men reviderad 13 juli. Nu fick jag till en havsörn på riktigt!

När jag packar ihop och är på väg hem igen kommer en havsörn svepande förbi på ganska nära håll. Det är minsann inget ovanlig detta, eftersom flera par häckar i strandskogen runt sjön. Men det som är lite annorlunda med den här är, att den flyger med näbben på glänt, kanske beroende på den kvardröjande värmen.

4 juli - Fynd av mycket sällsynt fjäril

Igår under en trevlig resa med goda vänner till ön Harstena i Östergötlands skärgård fick jag som extra bonus nöjet att påträffa en av vårt lands mest sällsynta fjärilar, en art som för några år sedan betraktades som utdöd, men som de allra senaste åren har återfunnits i Blekinge, sydöstra Småland samt på Öland.

Arten är flenörtskapuschongfly (hur svårt kan det inte bli), en mycket oansenlig vuxen fjäril (imago), men vilken som larv är skarpt och vackert varningsfärgad i neongult, vitt och svart.

Larv av flenörtskapuschongfly.

Under vår vandring från bryggan upp mellan husen till byn, visade jag vännerna på växten flenört och upptäckte därvid att ett av exemplaren härbärgerade fjärilslarver jag inte kände igen. Där fanns upp till tio larver som åt på blommor och knoppar av denna något giftiga och fränt doftande växt. Som tur är förstod jag angelägenheten av att dokumentera med foto och senare, hemma på kvällen igår, undersökte jag möjligheterna och fann till min stora förvåning att det var frågan om just arten flenörtskapuchongfly. Vilken sensation!

Troligen är det här det första fyndet för Östergötland och det nordligaste för vårt land. Kanske är det en ny våg på gång norröver med klimatutvecklingen som grund. Fyndet är idag rapporterat till Artportalen.  (Se tillägg nedan!)

Jag återkommer i ärendet och med rapport också om själva resan.

Tillägg 5/7-25

Mycket har hänt med den här arten. Uppenbarligen är flenörtskapuschongflyet stadd i en ny hastig invandring och spridning norrut i landet. Den har hittats på flera platser i Östergötland de senaste åren. Se rapport från AP.

Lista från Artportalen på flenörtskapuschongflyets invandring till vårt län.

Och spridningen norrut i landet har åtminstone nått upp till Stockholmsområdet. Hastigheten i spridningen imponerar och jag själv har inte hängt med. Men nu är det åtgärdat till dags dato.

2 juli - En magisk natt med nattskärror

Jag tror mer på kanten av något hygge, säger Christer när vi har stannat för tjugonde gången längs vägen genom Allmänningens hällmarksskogar söder om Ödeshög och ännu inte hört någon nattskärra.

Allt fler nattfjärilar dansar i billjuset framför oss. Sommarnatten är skjortvarm men ändå frisk. Myggen saknas helt och bromsarnas timme är förbi. En gul kvartsnymåne stiger mellan trädstammarna. Stämningen är laddad och förväntansfylld.

Klockan närmar sig halv tolv på natten när vi återigen stannar, nu vid ett stort hygge, som jag inte känner igen från tidigare. Genom nervevade rutor hör vi direkt - en nattskärras surrande spel. Ja! 

"Rerrrrrrrrrrrorrrrrerrrrrrrorrrerrrrrrrr rerrrororrr ....." Minutlångt och upprepat igen och återigen, framför en nattskärra sin monotona och svårbegripliga sång i nattens begynnande mörker. Vi ser den inte, avståndet dit är långt, säkert flera hundra meter men vi förstår att den sitter i någon av de lämnade frötallarna där borta.

Så blev det. Christer fick rätt om det där med hyggen.

Vi kliver ur bilen förstås och står i det dalande ljuset och njuter av det magiska lätet som ljuder länge och ensamt. Och medan vi står där, eller stillsamt tyst strosar längs grusvägen, lyssnande och aningen vända inåt mot egna tankar så börjar ytterligare en nattskärra sjunga, ännu längre bortifrån, i vägens förlängning. Två fåglar samtidigt och sen på det, morkullan som kommer likt en vibrerande skugga genom luften mellan träden alldeles över oss. En magisk natt har börjat.

Vi har gott om tid för nattskärrornas spel men efter någon timme kör vi vidare, stannar vid ett nytt stort, nytt hygge med enstaka frötallar kvarlämnade och genom de öppna rutorna hör vi då direkt vår tredje nattskärra spela. Även här hörs fågeln långt bortifrån. Bakom den stora granen, där några frötallar står, där tror vi att den sitter, så vi kör fram ytterligare en liten bit och får på så sätt fri insikt mot scenen.

Lättvindig akvarellskiss av nattskärrespelet vi upplevde.

Vi kliver ut. Vi ser den, nattskärran. Den sitter på en torrgren en bit ner på stammen av en tall. Nattskärror sitter alltid längs, aldrig tvärs över grenen. Så gör också denna. Det är väldigt långt avstånd, med foto går det inte  så det får bli en akvarellskiss hemmavid senare.

Så förlöper vår härliga natt. Vi kör över hela allmänningens korsande små grusvägar, aldrig vilse. Efter så många år har jag vägnätet i min egen bakficka. 

Jag får inte glömma att vi också såg en älg. Fast mest var det de ljusa benen som lugnt kavade uppför en slytäckt sluttning som vi såg. Men har man blott sett bakhasor har man ändå sett en älg. 

Klockan två är jag hemma. Jag är trött men lyckligt efter en magisk natt och jag vet att lyckan är lika stor för vännen Christer som var den som väckte idén. En sommarnatt att lägga i minnesarkivet.