Vi hyrde boende på östra sidan av Öland i trakten av Långöre/Ormöga förra veckan. Vi har varit där tidigare, flera gånger, och trivs såsom vore vi hemma. Det finns så mycket att berätta om alla upplevelser och småresor över ön, att jag inte riktigt orkar.
Låt mig bara beskriva en speciell händelse under en lugn kväll vid havet, när vi som vanligt tog vårt kvällsdopp i friskt och klart vatten alldeles nära vårt boende. För flera år sedan fann vi denna långgrunda strand med ren, vit och räfflad sand under svävande små öronmaneter, då vikt bara för dem som visste och kunde, men idag hittad av allt fler. Utanför udden söder om oss började en gammal havsörn jaga. Vi såg ett ljust huvud, en and förmodligen, försvinna i stänk när örnen svepte ner mot den. Strax därpå kom fågeln upp till ytan igen och örnen som redan hade gjort en skarp sväng var tillbaka för att ånyo testa sin egen förmåga och bytets uthållighet.
Så höll det på ungefär en kvart. Örnen svängde fram och tillbaka över fågeln i en snäv "åtta-bana". Då och då hängde den över platsen med tungt ryttlande vingslag, allt för att trötta ut bytet. Kampen var seg och nästan kusligt envis, men till slut gav örnen upp och satte sig att vila på en låg sten utanför stranden. I ljuset från den låga solen bakom vår rygg blev fjäderdräkten ljus men den genomblöta magen var nästan svart.
Så satt den och pustade ut efter sin ansträngande jakt när ytterligare en gammal, vitstjärtad havsörn flög in från havet lågt över sjön och satte sig bredvid på samma sten. Den var större; det var honan i paret. Fem minuter satt de där tillsammans innan de försvann ut över havet, där vi noterade att en ny jakt påbörjades, på samma sätt men nu med två jägare i effektivt samspel.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar