27 juli - Vad Omberg är för mig

För mig är Omberg som en fantastisk Noaks Ark, full med upplevelser av liv i alla dess former i smått och stort. Ständigt gör jag nya fynd av växter, fåglar, djur och insekter. Omberg är verkligen en mosaik av detaljer som jag med långsamt tempo och stor nyfikenhet ägnar massor av tid åt. 

Där jag går och skrotar, långsamt och bligande, väcker jag ofta förundran bland de flesta andra Ombergsbesökare. Bilarna passerar mig i raskt tempo och fattar förstås inte ett jota av det jag håller på med. Passagerarna därinne, är på väg till det Stora, det Magnifika: utsikterna vid Västra Väggar och Älvarum, Hjässatorget med Hjässanutsikten eller befinner sig blott i upplevelsen av själva vägen som slingrar sig bort över berget med sjöblänk från väster. Snabbt kör de förbi nästan allt annat av värde.

Cyklisterna likaså. Ofta kommer de susande mot trafiken på Sjövägen (dock tillåtet), i gulsvarta, rödgröna eller blåvita trikåer, i rasande tempo och ibland med musik inom utestängande hörlurar. Vad gör de här egentligen? Eller mountinbike-arna, som flänger runt alldeles för fort längs slingrande stigar mellan sällsynta storgräs, genom blåsippsbackar, över skogsbingelmattor och förbi sjungande mindre flugsnappare och visslande gjusar. Vandrarna också, de där som bara går, minst en mil men ofta mer, med upplevelsen att bli svettig och trött bara. De grupperna har jag försökt guida några gånger, men de blir bara irriterade på alla stopp jag vill göra för att berätta. Aldrig mer.

Så här var det idag för mig på "mitt" Omberg.

Hampflockeln, den ovanliga och pampiga växten med rosa flor har just börjat blomma frenetiskt längs Sjövägen. Den tillställningen borde föranleda undran och stopp bland bilisterna, tycker man, och alla fjärilarna som studsar mot vindrutan, de vill man väl veta mer om? Icke!

Fyra tjejer kommer mot mig på vägen, säkert lite undrande, i vandringskängor och med ryggsäckar på ryggen. Jag kan förstås inte låta bli att ingripa i skeendet, när de ser så där undrande ut.

Skarpa visslingar når oss nämligen just då. En hel liten familj av fiskgjusar vilar i lufthavet högt däruppe rakt ovanför oss. Två nyflygga ungar med fräsch vit ytterbård på stjärten är med sina föräldrar, kanske för första gången. De seglar alla fint i uppvinden, glider sedan ner mot Vättern och försvinner bakom träden medan ropen klingar av.

- Fiskgjusar, har jag ropat tjejerna till mötes. Ser ni dem högt däruppe.

- Oj vaddå?

- Och de här vackra växterna som heter hampflockel och alla dansande fjärilar, har ni sett dem? frågar jag när gjusarna har tystnat och försvunnit.

- Nej, vi är bara ute och går.

Pedagogen i mig måste bara berätta om det här; de silverstreckade pärlemorfjärilarna, som just nu kläcker och som snart kommer att finnas i hundratal, om alla citronfjärilar och om den sällsynta lilla almsnabbvingen, som ivrigt flyger runt bredvid oss, nu hotad av almarnas snabba bortdöende. Den måste vi passa på med idag, imorgon är det för sent.

Hona av silverstreckad pärlemorfjäril söker näring i en hampflockel.

En almsnabbvinge likaså. (ursäkta suddig bildkvalitet). Som snabbvingar brukar göra, sitter den upp och ner, varvid de spetsiga små spröten på bakvingen lurar rovdjuren att tro att det är antennerna. Då slår de till mot fel ände så att säga och fjärilen kommer undan.

En av de rariteter som jag finner idag i en hampflockel är en Ädelguldbagge, Gnorrimus nobilis. Den utvecklas i gamla ihåliga ekar men den vuxna skalbaggen, imagon, äter färska och näringsrika blommor, gärna av hampflockel och det är minsann inte varje dag jag har turen att hitta en.

Gall på åkertistel av borrflugan, Urophora cardui.

För några år sedan hittade jag för första gången i Östergötland galler av en liten borrfluga som lägger ägg i stjälkarna på åkertistlar, jag vill förstås gärna kalla arten för åkertistelborrfluga, men jag vet just inte om det är så riktigt. För säkerhets skull berättar jag att den vetenskapligt heter Urophora cardui. Jag noterar att arten var sent ut i år. Gallerna har jag tidigare alltid funnit i juni/juli och då nästan alltid lägre i plantan. I år finns alla gallerna upptill och i topp, säkert beroende på väder, men de finns ändå kvar, konstaterar jag glatt, ty för några veckor sedan gav jag nästan upp om artens överlevnad i området.

Bort emot Bramsevägens uppfart stannar jag till för att se om kattugglan är hemma i den döda eken. Det brukar hända ungefär var tionde gång då jag passerar, att den sitter där och beskådar turistströmmen.

Jag stannar mitt på vägen för att ta några foton av den i dag mycket lugna och trygga ugglan som alltså är på plats. Det blir omedelbart en liten kö av bilar bakom mig. 

Jag gör så då, att jag pekar mot ugglan och det blir säkert dagens bästa gärning. Lyckan blir fulländad för några av Ombergs alla turister; att få se en livs levande kattuggla är en sällsynt gåva. De vinkar glatt som tack!

Kattugglan sitter kvar i lugn och ro när jag åker vidare. Undrar hur många av dagens alla Ombergsturister som kommer att notera den. Någon mer? Knappast troligt och ändå så nära.