15 juli - Den giftiga odörten

Väldigt ofta i nätverken, oftast utan att man ber om det, får man förutom svar på sin fråga om arttillhörighet också ett pekande finger om farlighet, giftighet, allergenitet eller liknande epitet. Det gäller ibland ganska "trivial" giftighet om jag nu vågar säga så om t ex tibastens, ormbärets och jättelokans. Denna fokusering på annat än art väcker ofta en viss irritation bland botanisterna.

Det finns emellertid ett par riktigt potenta växter, vars giftighet verkligen är livsfarlig. Idag mötte jag en av dessa - ODÖRT, Conium maculatum.

Odört vid en vägren på Dags mosse.

Jag genade över Dags mosse söder om Tåkern och där, vid vägkanten, upptäckte jag ett fint bestånd av den pampiga växten; nästan två meter hög, frodigt grön och vackert blommande.

Senare tillägg:

Botanisten Torbjörn Tyler har protesterat mot min artbestämning i det här fallet och säger att mina foton visar vildpersilja. Efter kontroll och nödvändig andningpaus håller jag absolut med Torbjörn. Han har helt rätt! Denna artikel bygger alltså på fel förutsättningar och jag ber alla om ursäkt för detta. Det som lurade mig, jag som trodde mig veta precis hur vildpersilja ser ut, är att exemplaren var så höga och att de var rödanlupna nedtill på stjälkarna.

Nu läser jag i Nordens flora att även vildpersiljan, också den potent giftig, kan bli upp till två meter i höjd och att stjälkarna ofta är rödvioletta. Se där - då har jag fått bita i ett surt äpple men också lärt mig för livet.

Artikeln i sig, om odört, äger dock ännu sitt intresse, tycker jag och låter allt stå kvar som jag skrev det. Nästa gång jag möter odört ska jag vara mer noggrann.

Jag träffar på odört då och då. Inte så ofta och nästan alltid i närheten av bebyggelse, gårdar, torp och skräpmarker. Så här säger Nordens flora om odört.

Mossberg, Stenberg - Nordens flora 2018.

Senast innan idag studerade jag odört vid hönsgården hos en gammal vän, väldigt typiskt! Men allra mest minns jag nog besöket hos en annan vän som hade grävt en kräftdamm och där grävmassorna året därpå fick en heltäckande klädsel av en två meter hög odörtsmatta. Till historien hör att i detta täta bestånd lekte vännens barn gärna kurragömma. Dagen efter mitt besök med inbakad information om växtens reella farlighet var all odört borttagen och bränd. Det kunde ju vara lätt hänt att ett blad eller blomma hamnat snett.

Spännande är att tänka sig hur odörten kan vila i en s k fröbank i jorden, säkerligen i många årtionden och kanske mer ändå och med riklighet blomma upp när marken rörs om.

Odörten är lik flera andra umbellater t ex hundkäx men är högre och liksom glesare växt, med flinflikiga blad, lysande vita blomklasar som är ganska små i förhållande till växtens storlek. Stjälkarna är kala och blanka och rejält kraftiga med en blåton i grönskan och det mest typiska är att de i nedre delar är rödanlupna, vilket är en viktig igenkänningsfaktor som man ska leta efter. En annan bra sak att minnas är att när odörten blommar mitt i sommaren har hundkäxen i stort sett redan vissnat ner. Odörten har en oangenäm, rutten doft och sägs lukta råtturin, vilket jag menar är en tveksam beskrivning. Vem idag har koll på sånt!

Odörtens rödanlupna stjälkar är arttypiska.

Odörten har rödanlupna stjälkar. Orden maculatum i det vetenskapliga namnet betyder just fläckig. Det är ett viktigt tecken att leta efter om man är osäker.

Man kan gott beundra odörten, så som jag gjort idag, men man bör undvika närmare kontakt med den. Den är faktiskt dödligt giftig om man får i sig tillräcklig mängd av framför att de gröna delarna, blad och omogna frukter, som innehåller mest gift, en alkaloid med namn koniin - ett nervgift.

Giftet förlamar musklerna utan att skapa medvetslöshet och symptomen börjar perifert i lemmarna och sprider sig inåt tills giftverkan slutligen kan nå lungornas muskler varvid man kvävs om man inte får hjälp av t ex en respirator.

Sokrates - den berömde grekiske filosofen dömdes till döden för "Gudlöshet och för att ha fördärvat ungdomar". I motsats till råa och grova förbrytare som tvingades dricka plågsamt dödligt Stormhattsgift, acconitum, fick han tömma en bägare med den "vänligare" blandningen av Odört och Opium, som gav ett rus och ett succesivt bortdomnande.

Sokrates, som den vetenskapsman han var, lät hela tiden notera hur förloppet flöt på ända in i döden. Så nu vet vi alla.