.
Idag ägde det rum i full skala - svartmyrornas bröllop.
Temperaturen var perfekt, cirka 24 grader, och under spridd och mörknande molnighet var lufthavet helt stilla.
Klockan var ungefär tolv då det hela började. Arbetarmyror vällde upp ur sina gångar, stressade och hyperaktiva. De kröp upp över mina händer och armar när jag drog upp morötter till middagen i trädgårdslandet, bet mig överallt med små, knappt kännbara nålstick och ville ha bort mig från området för att säkra sitt event.
Strax efteråt började vingade exemplar komma upp ur sina hålor och trots att arbetarna slet i dem till en början för att försiktighetsvis hindra dem från att ta vidare steg, vällde allt fler upp - små vingade hanar och dubbelt så stora vingade honor, drottningämnen.
De klättrade uppåt på allt tänkbart som reste sig över marknivån, så högt som möjligt för att få tillräcklig höjd för att kunna lyfta. Sen bar det iväg uppåt, uppåt uppåt under molnen. Tusental och åter tusentals vingade svartmyror steg till väders överallt ur varenda svartmyrebo i hela min trädgård, hela Ödeshög och i hela trakten där förhållandena var just de rätta. Alla på en gång, en manifestation av gigantiska mått - ett superbröllop!
Överallt klättrade och landade flygmyror, hela kroppen kliade av krypandet när man kom för nära och barnbarnen vägrade, trots hettan på glasaltanen, att ta middag utomhus.
Efter en timme var det över. Det blev helt tomt på vingade myror där det alldeles nyss var fullt. Arbetarna for ännu runt i extas, kanske undrande de också över varför allt plötsligt var slut.
Men det är förstås inte över. Högt däruppe under molnen, på upp till ett par hundra meters höjd och således osynligt för människoögon, äger det verkliga bröllopet rum.
Vingade drottningar stiger allt högre i luftmassan, testar gränsen för kämpande hanar att följa efter i dansen och till slut, högt där uppe vid maximum, sker parningen. Dit når bara de starkaste vingade hanarna att följa efter och där blir resultatet av den sexuella föreningen så god som möjligt.
Drottningarna nöjer sig emellertid inte med en partner. De låter fler "superhanar" från många skilda samhällen över ett stort område få komma till med sina varierande anlag för att säkra en stark avkomma för framtiden. Det är nämligen så att spermabanken hon kommer att förvara i sin kropp skall räcka hela livet ut, kanske tio år eller mer, genom att hon skickligt kan ransonera resursen genom att portionera ut spermier i små mängder till sina ägganlag.
Efter bröllopsflykten har hanarna levt färdigt, medan de befruktade honorna, nu verkliga drottningar, landar, biter av sig sina vingar och genast börja söka sig en egen vrå som start på nya samhällen.
Några timmar efter svärmningen söker arbetare över hela trakten efter nyparade vinglösa drottningar att släpa hem till sin egen stack som förstärkning.
Man kan fundera över fenomenet myrorna bröllopsflykt. Samordningen till exempel, kan nog lättvindigt förklaras av faktorer såsom lämplig väderlek. Men är det hela sanningen?
Jag tänker att de yttre förutsättningarna kan trigga igång det hela men att ytterligare en viktig faktor möjligen finns med i sammanhanget, nämligen feromoner, doftämen.
Jag tänker så här.
När arbetarna i områdets alla svartmyrestackar känner att förhållandena vädermässigt är de rätta och rätt i kalendertid blir de hyperaktiva, vilket verkligen kan noteras, producerar mängder med s k feromoner på grund av stress och upphetsning och som en osynlig dimma sprider sig molnet av doftämnet i vidare ringar över området och triggar allt fler stackar att "hänga på".
Sanningen om den finns kan möjligen sökas i vetenskapliga studier eller annaler. Om inte kan kanske någon adept forska vidare i ämnet.
Det förslaget bjuder jag på!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar