Jag längtade efter en paus igår, i arbetet med köksrenoveringen hemmavid, vilket förresten pågår hela veckan ut. Jag behövde andas och övertalade också Ulla att hänga med ut en sväng ner till Tåkernlandet för att se om de tolv tofsviporna möjligen fanns kvar vid Kälkestads svarta åkrar. Vårtecken kan vara förföriska och uträtta underverk med trötta människor
Det var de nu inte, tofsviporna alltså.
Lite misslyckat ur den aspekten blev det således men å andra sidan blev "surrogatet" inte så oävet det heller.
En utfärgad hane av blå kärrhök jagade nämligen över den mörka stubben vid Holmens mad. Den for fram och tillbaka tätt över backen, skannande marken efter spår och tecken från möss och sorkar, kastade ibland upp i kort ryttling med intentioner till störtdyk, for vidare i vida svängar över hela ytan.
Att få uppleva en nästan måsvit blåhökhane jagande så där, är en av de vackraste fågelupplevelser man kan få, enligt min åsikt. Den kontrasterande svärtan i fem handpennor underströk skönheten.
Ulla var helt med på noterna. En magnifik upplevelse helt enkelt.
Inlägg
Det ni upplevt är en ynnest, få förundrat, men en i luftrummet dansande blåhökshane är mer än jag kan ta in utan att tårarna kommer.Så fantastiskt vackert och liknelsen av älvorna som dansar en tidig morgon över en svartglänsande skogstjärn är det närmaste jag kommer en liknelse.
SvaraRaderaIgår flög en flock med ett sextiotal vipor in i mitt synfält, och som de brukar kretsade de länge fram och tillbaka innan de slog sig ner på en lerig åker här på ön. Där satt de, vårbudbärarna mitt i kikarfältet och mitt hjärta värmdes och tankarna for iväg bakåt i tiden. Tofsvipan är min absoluta favorit från sextiotalets trevande fågelskådning utanför Boxholm. Den har alltid betytt vår och framtidstro för mej. Våren är på väg - Tofsvipan har kommit!
Lev väl vännen önskar
Frank från Öland