Så är det gjort, det som brukar göras innan maj månads utgång varje år; det första doppet i Vättern är taget. Det blev aldrig svårt den här gången, snarare efterlängtat och nästan direkt när jag kom fram till de solvarma klipporna vid Öninge kastade jag av mig alla kläder och hoppade i.
Stilla och lugn ligger Vätterns vattenspegel under klipporna. Pollen från bergens enar färgar vattnet ofarligt gult i lävikarna medan stora flockar av spigg dansar i solvärmen närmast under ytan.
Jag kommer visserligen upp ganska snabbt igen eftersom det biter något i skinnet. Men det är betydligt bättre än de fyra grader Ronald berättade om i går och mer än de förväntade ungefärliga tio till tolv som jag varit inställd på.
Mitt "badkar" börjar bli uppvärmt. Inga strömmar eller oroligheter stör harmonin och solvärmen söker sig ner allt längre under ytan.
Jag gissar att det är cirka fjorton grader, nästan så "varmt" att jag med lite ansträngning och god vilja hade kunnat plaska några tag längre.
Nu gör jag inte det utan hivar mig upp på närmaste porfyrhäll som en ansträngd säl en smula undrande över den uteblivna köldchocken.
Molnen och en ensam småskrake speglar sig i sjön.
Jag är ensam, så när som på småskrakhanen som vaktar sin hona någonstans i skrevorna bland hällarna under mig så badkläder kan jag vara utan precis som det brukas.
Efter ett par vändor ytterligare ner i kristallpalatset pallrar jag mig uppåt de branta klipporna för att spana efter hasselsnok. De har jag sett här tidigare nämligen, men idag är den lyckan inte med mig.
De första blodnävorna har emellertid slagit ut och det är ju vackert så. Svettig efter den ansträngande turen längtar jag åter till vattnet, efter årets andra vätterdopp..
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar