Jo, konstrundan 2018 är lyckosamt avslutad. Den var fantastisk på alla sätt: vädermässigt, besöksmässigt, ekonomiskt och socialt; kunde inte bli bättre helt enkelt. Jag kommer antagligen att skriva något mer om det hela när jag orkar, ty trötta var vi efteråt, Ulla och jag, och vi har sovit lite längre de senaste morgnarna.
Men idag till "grabbgängets sociala fika" på konditori Lysing var jag på hugget igen och föreslog en liten naturrunda efteråt. Lars kunde en stund, så vi drog tillsammans iväg till Skrapegårdens fantastiska lilla grusområde ett par hundra meter från eget hus; en plats som jag upptäckte för några år sedan och har skrivit om flera gånger i min naturliga dagbok. Området har en härlig torrängsflora och en riktigt spännande insektsfauna tillika och är numera registrerat i Länsstyrelsens arkiv som skyddsvärt.
Tätt bestånd av månlåsbräken finns i området.
Vi började med att se till populationen av månlåsbräken. Låsbräkenväxterna finns av flera arter och den här upptäckte jag för tre år sedan växande i de torraste partierna på kanten till frodigare områden. Beståndet uppgår till många hundra exemplar, vilket måste betraktas som ovanligt.
Plantor av smålåsbräken i olika storlek hade just arbetat sig upp genom det sandiga förnalagret och började nu breda ut sina smånaggat helbräddade blad som visade på arttillhörighet och det fertila toppskottet med begynnande sporgömmen likt en liten druvklase.
Just när Lars böjde på sina något stela knän en smula för att se bättre hörde jag ett smått "skällande" läte någonstans ifrån, men det tog en stund innan jag insåg och också hittade den försvinnande och stora flocken av vitkindade gäss som precis drog förbi på höjd över oss mot Ishavets avlägsna stränder.
Fotografiet jag fick genom den snabbt uppkastade kameran blev suddigt och odefinierat, bättre då, tänker jag att tillverka en egen, lika suddig akvarell, som möjligen förmedlar en mera konstnärlig känsla istället.
Minst trehundra fåglar fanns i flocken.
Toppjungfrulin.
Den första plantan toppjungfrulin hade just slagit ut, vilket förvånade oss en smula.
Grusvivor.
Det som i övrigt och kanske framför allt ger området en fin karaktär och lyster är den stora mängden grusvivor som liksom en stjärnesky breder ut sig på ett tredimensionellt vis över den lägsta markvegetationen.
Grusviva i närbild.
Aldrig tidigare har jag sett så resliga och vackra exemplar av denna skira och sällsynta blomma. Goda dagar av regn och värme har gett resultat.
En grävstekel (ett gökbi, Nomada sp., enligt senare kommentar) i full fart, vaktad av någon art av snylt-eller parasitfluga.
Av områdets andra fina kvalité, stekelfaunan, visade sig endast något idag. Troligen var det trots sommarvädret för tidigt för bivargar, och för guldsandbin är det definitivt så, men vi fann ändå ställvis gott om småkolonier av en stekel i full fart med bobyggandet. Jag har skickat en förfrågan till specialisten Tommy Karlsson och inväntar svar om arttillhörigheten på denna insekt.
Kommentar: Tommy Karlsson föreslår att det är arten sälggökbi som parasiterar på både sälgsandbi och sobersandbi.
Han bifogar även ett eget foto som jag publicerar här:
Sälggökbi - foto Tommy Karlsson
Vi ser ett par, tre sobersandbin, stora som små humlor och dammiga av grävandet.
Senare tillägg, se ovan, samt att vi, undertecknad och Jan Peterson, under besök på eftermiddagen idag även såg ett par tre exemplar av Sobersandbi, Andrena cineraria, i området.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar