7 april - En vårklassiker

.
En dag att längta efter. Den då våren äntligen tog bygden i sin famn.
Men ...

Med Mike och Sue vid Stonehenge februari 2016

Så var den tänkt men den förmörkades av vår vän Mikes alldeles för tidiga bortgång borta i England. Många trevliga och kära minnen har vi tillsamman med familjerna både från här och där och våra ledsna tankar drar därför västerut. Det känns tomt och sorgligt. Det fanns så mycket kvar ...

Men våren är ostoppbar och livet går vidare i alla lägen.
Krokusarna slår ut i rasande fart och humlor och bin surrar runt frenetiskt. Grannen Åse berättar att en padda passerade rakt över hennes tomt och jag finner de första rejält utslagna hästhovsblommorna vid diket i kvarteret, varav de första tre får följa med hem till äggkoppen på frukostbordet enligt gängse tradition.

Jag utlovade sädesärla redan igår, "säkert som amen i kyrkan", men det blev aldrig av att jag åkte ner till Stugan för att följa upp mitt löfte och på sockenstugans tak vid ateljén är det fortfarande tomt. 
Det fick bli idag istället, på eternittaket vid Gottorp loge kilade en hane omkring på flugjakt. Den kvittrade hela tiden i anfall av ankomstens förväntan och livsglädje.

Det blev kanske inte så mycket till bild där uppe, så jag gör en fiktiv en istället, en akvarell med sädesärla och tussilago i skön förening såsom en vårfanfar jag aldrig kan vara utan. Detta bara måste manifesteras, varje vår.

Då jag sitter i kvällssolens sista strålar vid Stugan och njuter av tranor, gäss och tofsvipespel ser jag en siluett som närmar sig i riktning från Ombergs mörka sydspets. Från att blott ha varit en liten fjärran prick kommer fågeln snabbt närmare med hög och typisk vingföring, vilket gör att jag redan på långt håll vet vad det är får något. Närmare mig, alldeles intill åkerkanten mot stugtomten kastar den sig åt sidan när den får syn på mig. Det är årets för mig första bruna kärrhök, en hona.

Det är själva ankomsten jag är med om och detta är särdeles speciellt när man tänker på resan som hon företagit ända från något medelhavsland eller till och med från själva Nordafrika. 
Senare ser jag ytterligare två brunhökar över vassarna.

Vid Holmen huserar ett par hundra skrattmåsar i åkerblötan. I väntan på Tåkerns islossning är detta ett gott substitut. De pickar ideligen i sig av små djur som flyter upp till ytan under trampet bland stubb och gräs.

På åkrarna går flockar av rådjur överallt. De stannar upp och vänder sig lojt om när jag passerar strax intill och är nästan oförskämt orädda. Bockarnas horn har svällt upp rejält och ser tunga ut att oka men snart kommer de att lättas, under fejandets våldsamma bestyr.