När solen lättade ur de grå molnen igår kväll hämtade jag upp Lars vid Frösäng för en liten gemensam sväng ner till en av vår bygds skönaste platser, Isberga naturreservat nära Heda by i Ödeshögs kommun, ett stäppängsområde på kalkfyllda moränkullar från glacial tid, fyllt med rara blomster och en spännande fauna.
Vi är överens om, Lars och jag, att kvalitéerna i detta område går utanpå det mesta som kan upplevas i trakten vad beträffar naturrikedom och då skall man inte på något sätt förringa den enorma rikedom av kulturellt och historiskt värde som dväljs i gruset såsom fornåkrar, gravar och skelett medan armringar, dolkar, arabiska krumsvärd och hundratals andra artefakter numera är bortfraktade till Sveriges Historiska Museum i Stockholm som så mycket annat i vårt avlånga land.
Nåväl. Dit var vi på väg igår under en stund vi fick över för eljest och av ren lust.
Att vandra bland torrkullarna mellan enbuskar, slånsnår och vildrosor är både vilsamt och spännande.
I bottnen av reservatet ligger dödisgropen, om våren fylld av blåblankt svämvatten som kontrasterar mot bunkestarrens broddar i dämpad koboltgrön kulör.
Härifrån lyfter nästan alltid en eller två skogssnäppor om våren. Aldrig att man ser dem innan uppfloget. Det kommer alltid överraskande och ljudligt, nästan så att man hoppar till.
Majbaggarna är ute efter att förmera sig.
Vi spanade igår särskilt efter majbaggar. Isberga är en av denna egendomliga skalbagges favorittillhåll eftersom här är både gynnsamt läge och klimat samt en välrepresenterad vildbifauna, som utgör den främsta anledningen till förekomsten då skalbaggens minilarver snyltar på vildbin genom att lifta hem till deras grävda bohålor i varm sand och där ta för sig av både pollen, nektar och bilarver.
Årets första gullvivor blommade på korta skaft ...
... och den bruna kärrhökshanen kom på jaktbesök från närliggande Tåkerns vassar.
När vi vandrade omkring bland alla dessa backsippor, lysande som silver i motljuset, fick vi se en trast försvinna bakom enbuskarna framför oss och vi undrade förstås efter arttillhörigheten. Den var på håll och i hastigheten väldigt lik en koltrasthona men den skulkade så där aptitretande som ringtrastar brukar göra och eftersom vi vet att denna art brukar vara en årlig aprilgäst i området kunde vi inte låta bli att fundera vidare i ämnet ...
... ända tills vi hörde ett väldigt speciellt, saftigt smackande läte - "teck teck" och då blev med ens arttillhörigheten glasklar redan innan vi såg fågeln, som snart lyfte och försvann över ett bakkrön.
I min snabbt uppkastade kikare hann jag se ett brunvitt bröstband och en aning av ljust tonad vingpanel - ringtrast, hona.
Efter denna nästan förväntade men efterlängtade observation kröp vi en stund på knä och beundrade på närhåll de första små telningarna av Isbergareservatets främsta floristiska företrädare. Årets plantor av luddvedel är på gång. Det bådar gott för framtiden och för alla som hittar vägen hit.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar