Vi bodde inte långt från varandra i Mjölby, min gamle vän och bästa kompis Göran. Men avstånden var längre på den tiden; ett par kvarter bort var främmande mark och under 1950-talet fanns mängder med jämnåriga kamrater så behovet att söka sig utanför egna domäner fanns inte. Vi var båda grabbar i tioårsålder när vi första gången möttes på skolgården och insåg vårt gemensamma intresse i natur, men vi gick inte i samma klass, så först som trettonåringar, i första klass av realskolan, hittade vi varandra slutligen.
Efter fyra år i realskolan - examen 1962.
Jag var vänd mot naturen i sydost, det fantastiska Måndalen, med sin kuperade topografi och häftiga, glaciala geologi, vilket jag i och för sig inte hade någon aning om på den tiden. Men, jag kände skogen hela vägen bort mot soptippen vid Bockarp och skjutbanan. T o m vägen till Kolstad och vidare mot Västra Harg ingick i "mina domäner". Landskapet i sig var stort nog, det och djuren och fåglarna.
Vägen mot Västra Harg. Mina hemmamarker.
Göran bodde bara en knapp kilometer västerut. Han var alltså vänd mot andra hållet, mot Svartån och järnvägen. Där fanns marker och miljöer som jag först 1958 kom i kontakt med. Det var Lokstallarna, "Hästholmabron och Svartåns mörka stränder, säregna och spännande nyheter, i stort sett helt okända för mig.
*
Jag åkte förbi på Ringvägen i Mjölby häromdagen, den nya alltså, den som inte var utbyggd på andra sidan ån i min ungdom. Jag såg den lilla gröna tunneln vika in från asfalten och jag visste ju vad det var.
Jag måste se hur det ser ut idag, tänkte jag.
Rostig räls och gråslitna syllar låg kvar som förr. En minimal sträcka av den normalspåriga järnvägen från Mjölby station till Hästholmen fanns alltså kvar och det gjorde också bron över Svartån - Hästholmabron.
Området där blev till ett livsavgörande kapitel för mig och också för Göran, tror jag, ty det var här alltihop började; vårt stora naturintresse planterades och fördjupades.
Varenda meter av rälsen har jag balanserat på. Varenda syll har jag trampat.
Mina fötter har balanserat över varje nit uppe på spantbågen och på de stundtals smala balkarna därunder. Sju meter och mer över åns yta gick man med avvägda steg i vågade och olagliga turer, ibland jagade av den tutande dieselrälsbussen på väg till Hästholmen eller Mjölby. Jag kan ännu känna det stegrande dunket från rälsen som förvarnade om det lämpliga i snabb reträtt.
Några modiga gossar hoppade t o m från bron ner i ån, men där gick gränsen för mig.
Meningen med våra dåd var inte järnvägen och järnvägsbron i sig, även om spänningen, lagbrottet och äventyret var en extra krydda. Det var mera otillgängligheten i denna undanstoppade vildmarksoas som fanns så nära staden, som drog i oss.
Vårt "Undersökningsområde" var verkligen en veritabel vildmark, nästan oåtkomlig och tät alldeles ovanför Svartåns strand.
Vi Fältbiologer skapade under realskoletiden med stöd av vår eminente mentor, biologiläraren Sven-Erik Fransson, ett "Undersökningsområde" mitt i vildmarken; en plats för naturstudier, fällfångst av smådäggdjur, insektsinsamling, holkuppsättning, florainventering med mera, som ledde vidare till ökat intresse, djupare studier och även specialarbeten.
Sven-Erik Fransson.
Jag ser när jag nu går längs spåret igen, att vildmarken består, nästan mera oåtkomlig idag, när området är avskärmat och passagen över Hästholmabron ett avslutat kapitel. Skogen i sluttningen ner mot ån känns nästan ogenomtränglig och idag med min dåliga balans och minskade muskelstyrka finns ingen förhoppning eller ens önskan om att ge sig in där bland block och fallna träd. Det bleve nog slutet.
Men minnen och nostalgi sköljer över mig. Jag går längs den korta spårlängan och ser att det mesta är igenvuxet av buskar och träd som inte fanns då när allt var röjt och rälsen blank. Järnvägen till Hästholmen är idag, med undantag av dessa ynka hundra meter, för alltid bortbruten och överbyggd av asfalt, industri, villaområden och jordbruksmark hela vägen till Ödeshög och Hästholmen.
Men bakom buskarna och träden anar jag de sprängda bergssidorna som bildar en liten en ravin. Det är klippväggar, jag tror av porfyr, men det visste jag inte då, som en gång tycktes skyhöga, men numera har krympt väsentligt. Det var där i någon av alla klippskrevor som den grå flugsnapparen varje år byggde sitt vackert "spunna" bo med fem brunfläckiga ägg.
Och ännu idag finner jag att strimsporren är kvar som en rest från en svunnen och aktiv järnvägstid när jag var barn. Ett par exemplar blommar vid staketet till den numera avstängda och rivningsfärdiga bron.
Nu har nästan sjuttio år gått och vi är ännu bästa kompisar Göran och jag. Och numera har vi båda passerat de 80 åren.
Inlägg
