1 april - Några tankar om upplevelser vid Tåkern idag.

På stora lurardagen, samma dag som Naturum Tåkern öppnar för säsongen och spontana reservatsbesök därmed begränsas till angivna platser, är vi på plats enligt tradition. Vi njuter av ett underbart vårväder, till skillnad från 2024 när snön låg djup över bygden som ett misslyckat aprilskämt.

Foto från vår trädgård den 2 april 2024. Så snabbt kan man förtränga det obehagliga.

Detta år är målsättningen främst att finna den första sädesärlan och första snoken. Ärlan var jag innan ganska säker på, men hur vi än spanar runt längs stranden, eftersom den redan har noterats där av dagens tidigare besökare, kan den inte återfinnas. Vi har däremot stor tur med snokarna. 

Två olika individer hittar vi liggande lugnt i gräs, löv och mossa för att lapa go´ sol. Det är stor lycka för oss att även i år se dem på plats, till skillnad från alla tidigare års åkergrodor, som svårförklarligt tycks vara helt borta från området, varvid strandvattnet inte längre "bubblar" som förr.

Ulla spanar ute över sjön mot två havsörnar som leker i luftrummet över Lindören i fjärran. Två nyfikna gäster kommer fram till oss.

Två avlägsna men spelande havsörnar är i Ullas kikare långt där borta.

- Är det tranor? Har de kommit? Var är de? Vi undrar och letar.

De båda är här för att skåda tranor såsom man brukar vid fågelsjön Hornborgasjön. Detta händer mig varje gång, nästan, att besökare vid Tåkern har samma förväntansfulla fokus på just tranor. De riskerar  att bli "tomhänta" och besvikna eftersom våra båda stora fågelsjöar har helt olika sätt att "förvalta" arten.

Jag försöker förklara, att tranorna i Tåkern är här sedan flera veckor tillbaka och i antal av flera tusen för några dagar sedan, men att de, som inte redan har dragit vidare mot häckningsområden norrut, nu under dagtid, är utspridda över hela bygdens alla åkrar och fält för att äta. Till sjön kommer de först om kvällen, i solnedgången, för att sova i vassar och skyddade laguner.

- Tåkern och Hornborgasjön har helt olika strategi att förvalta sträcket av passerande tranor, säger jag. Vid Hornborgasjön matar man in sträckande tranor till en publiknära och intensiv matplats, "Tranrasten". Vid Tåkern tänker vi oss en mera naturlig, vildare syn på arten, fortsätter jag med illa dold, aningen sarkastisk ton. Det kan nog bli för mycket cirkus och fågelpark över det som händer på andra sidan Vättern! säger jag, fast det är förstås min egen åsikt.

Ute på bryggan sitter ett annat äldre par och spanar. Hon suckar tungt:

Usch! Här är ju bara en massa fiskmåsar och det skränar ju så man får ont i öronen. Ska de verkligen va så här? Kan man inte göra något åt problemet?

Jag försöker finna tålamod och ord att förklara skrattmåsarnas oerhört viktiga potential för fågelsjöar och artens betydelse både upplevelsen av en fågelsjö och för den biologiska mångfalden.

Skrattmås vid bo och varför inte, återbruk av en gammal suddig tuschteckning!

Sen går jag vidare och skänker en tanke åt personalen på Naturum som säkert väldigt ofta får ta del av liknande spörsmål från en ibland något svajig naturpublik. Jovars, här finns minsann ständigt jobba vidare med.

För övrigt kan jag inte låta bli att lägga ut den här något daterade men uppmärksammade oljemålningen, som presenterades av Roman Kolomietsch på nätet idag, helt utan min förskyllan. I rättan tid är den inlagd dessutom och den håller bra ännu, tycker jag! Stolt tar jag emot den.

29 mars - Nu är sippornas tid på Omberg

Omberg är som vackrast nu och en månad framåt, menar jag. Just när blåsippor och vitsippor breder ut sina mattor i dunkla granskogar, över ängar och under lövskogens spirande löv vill man vara där varje stund.

Inte är det då en slump att jag målar på en stor olja som berättar om just detta. Upplägget gjorde jag redan i vintras och nu när tiden är den rätta kan ja ta mig dit när jag vill, till stigen genom blomsterhavet för att hämta uppdaterad inspiration, helt perfekt för känslan att slutföra mitt verk i rätt anda.

Här är min tavla ännu inte färdig. Dunklet är på plats och nu är det dags för ljuset att få spela med och höja upplevelsen. Den här målningen har jag också tänkt mig vara färdig för Konstrundan i slutet av maj månad. 

Välkommen då att se hur den blev.

28 mars - Omberg igen

Det går undan nu, med våren. Idag är det som mest 14 grader varmt och en frisk sydvind drar in över bygden där traktorer brummar på nästan varje åkerlapp. Mycket är sått redan.

Skrattmåsarna som kom förra veckan drar runt i små förband, alltid på linje, över slätten och letar efter plogar och harvar där daggmask kommer upp i ljuset.

Hemma i vår trädgård börjar krokusäventyret lida mot sitt slut och balkansipporna tar över alltmer.

Efter att ha skjutsat Ulla till "Stan" har jag dagen fri för eget men ryggen kinkar mer än vanligt. Den är nästan hellåst i ett begynnande ryggskott, typiskt, och när jag kommer upp till Ombergs backar tar jag mig blott med nöd och näppe ur bilen, stapplar över en en smärre lutning och sätter mig där det blir, men mitt i sipphavet ändå.

Jag gnyr och snabbskissar, först på en studie av en vriden bok bland blåsipporna och därefter har jag tänkt ta mig an ett par vackra klibbtickor som växer på en mossig låga. En sista ansträngning för dagen, tänker jag.

Klibbticka. När jag sitter och kämpar med skissen noterar jag vårens första blommande skogsbingel. Det är växten under svampen. Nu är det verkligen högvår.

Svampskissen blir bara skit så jag tar ett foto med mobilen i stället och vänder hemåt. Jag kan inte mer än så här idag. Jag måste lägga mig och vila. Ryggen är en plåga.

25 mars - Jag målar en av våra Lillåar

Det finns gott om "Lillåar" i Sverige, ofta som bifloder till större vattendrag. Jag målar just nu en av dessa och den rinner vid Bankeryd på andra sidan Vättern. Den meandrar vackert genom tjocka sedimentlager i en mycket frodig lövmatta av asp, al och ask med tät undervegetation av örter och buskar samt den fina ormbunken strutbräken.

Lillån vid Bankeryd är också känd som en av Vätterns lekfloder för öring och harr.

Min olja "Lillån" målas i genuin impressionistisk anda efter skisser som jag gjorde för ett par år sedan och jag har tänkt att den ska vara helt färdig för visning till Konstrundan i Kristi himmelsfärdshelg. Den och fler andra.

18 mars - Inför Konstrundan 2025

Arbete pågår för fullt i Ateljé Gebbe inför Konstrundan 2025, alltid Kristi himmelsfärdshelg sedan 25 år tillbaka  i en lång och gedigen tradition. Hoppas att Du kommer i år också! Jag lovar att ha mycket nytt att visa upp. 

Nu är det hög tid att slå ett slag för detta. Det är bara drygt två månader kvar innan vi öppnar.

Varje år brukar ett par tusen personer besöka min ateljé och har du inte varit här förut tycker jag att du ska passa på i år. Jag är inspirerad och motiverad även om jag snart fyller 80 år. Att lägga penslarna på hyllan har jag emellertid inte tänkt. Jag arbetar vidare  i last och lust.

Just nu på staffliet - ett avslutat och ett pågående verk.

Just nu är det oljemåleri som gäller. Ett tiotal nya dukar står på lut och har gjort så sedan ett år tillbaka och jag hoppas kunna slutföra åtminstone hälften av dem till vernissagen.

Vi ses!

14 mars - Jag vågar inte ta ut något i förskott.

Jag dokumenterar snösläden vid garageporten. Den har stått där overksam någon månad och jag hoppas tyst att den förblir så. Men, ställa undan den vågar jag inte; gubben vinter får inte tro att jag tar ut något i förskott. Därför har jag sparat lite snö på skoveln.

Nere vid Tåkernstranden såg jag häromdagen varfågeln på span i videbusken. 

Det blev en liten snabbskiss.

13 mars - Trots allt!

En knapp decimeter tung och blöt snö ligger över rabatter och  trädgårdsmöbler. Det är allt som är kvar efter mer än ett dygns ganska intensivt snöfall. Mot helgen ska visst värmen komma tillbaka och redan nu smälter snön snabbt undan.

Den blommande krokusen hukar tryggt under det ombonade vita täcket; väntar ut nyckfullheten bara.

Och mitt i snöyran, råfukten och blasket börjar "vår" talgoxehane sjunga energiskt, tvåstavigt och rappt från syrénträdet. Ingen panik där inte. Våren tycks vara här för att stanna. Trots allt!

12 mars - Idag sjunger ingen koltrast

Vägen till vår är aldrig spikrak; snarare krokig och oväntad. 

Häromkvällen, för två dagar sedan, hade tre koltrasthanar konsert utanför ateljén åt olika håll när jag kom ut i den ljumma kvällen efter oljemålningsarbete ända in mot mörkret. Det var en ljuvlig vårkväll så skön att hjärtat kvillrade av lust och glädje.

Jo, jag vet. Det var alldeles för tidigt; en månad ungefär.

Idag sjunger ingen koltrast. Snön har lägrat sig över livet, satt det på sparlåga ännu en tid. Det är ett steg fram och två steg tillbaka såsom det brukar vara med våren. Det är som det ska!

8 mars - Då är det vår

När temperaturen är 14 grader och solen värmer så att ansiktsskinnet stramar mot kvällen. Då är det nog vår trots att vi ännu är bara i början av mars.

När rapporter om blommor och bin, fjärilar och årets första humla, som Ulla såg, duggar in. Då är det säkert vår.

När ramslöken sticker upp sina smaragdgröna blad ur löv och gräs i vårt plockdike på Omberg, så är våren absolut här.

När skogsduvorna blåser butelj från sina bohål bland träden på berget, känns våren nästan oåterkallelig, trots att man vet ...

Och när jag, som i kväll, hörde den första koltrasten sjunga ur buskkrattet på andra sidan gatan runt hörnet vid ateljén, då känns våren definitiv och fantastisk. Tänk att man fick vara med i år igen!

6 mars - Extremvarmt väder

Det är faktiskt bara den 6 mars, men det känns som vore det mitten av april. Ur led är vädret. Idag på väg till ateljén visar termometern 11 grader plus.

Visst är det ljuvligt skönt men jag fasar för de bakslag som man vet finns runt hörnet. Det blir inte så roligt med minusgrader och snö, kanske i flera omgångar till, innan våren är här på riktigt; inte för att jag vill ta ut den sorgen i förskott, eller att jag själv ska drabbas hårt, men vintern återkommer med bestämdhet och då kommer förutsättningarna för allt det liv som grott att spetsas till rejält.

Idag har krokus och blåsippor vällt fram med sin blomsterprakt i rabatterna runt huset. Jag gick ut dit nyss för att njuta och förundrades över mängden av honungsbin som var på nektarbesök.

11 plusgrader är vad jag förstår den nedre gränsen för bins flygtemp. Eja - är vi alltså där. Redan! I vårens tecken.

6 mars - Akvarellstudier

Hemma hos dotter Karins familj igår smet jag iväg någon timme för eget bruk. Eklandskapet runt Rengensjöarna, Kinda kanal och Bjärka Säby slott är makalösa. Du som kan, vet vad jag menar. 

Det var just i det här området som Sveriges sista mellanspettar höll ut allra längst. Nu är arten utdöd sedan flera årtionden tillbaka men jag hade tur att vara med dem in i det sista. 

Tänk att Karin slog sig ner just här.

Jag stannade till vid en av backarna där mäktiga ekar växer och blommande hasselstrutar står över fagade ängar. Jag önskade ägna mig åt en stunds rofyllt akvarellskissande och ville visa något av det som utgjorde grunden för mellanspetten; både av stort ...

... och smått och vilket tillika är grunden i ett konstnärskap, själva skissandet.

 

5 mars - Västvind och transträck

Med den hårda västvinden som plågar landskapet följer fylking efter fylking av sträckande tranor med mot norr. Det går fort för dem, runt hundra km/h i medvinden.

Med dem följer tanken att de startade sin återresa från den spanska Dehesan, från korkekar och svartfotssvin, för blott några veckor sedan. De visste att våren i bolandet var tidig. 

Nu är de redan här, nästan en månad före (tidigare) normal tid.

4 mars - Baggar emellan

Extra roligt för mig, är det ju att mottagaren av den akvarell som jag ombads göra till den avgående ordföranden i Östergötlands entomologiska förening också är min gode vän, tillika tisdagsklubbsmedlem Kjell Antonsson.

Magnus var den som beställde tavlan som skulle överräckas som gåva under årsmötet förra söndagen i Linköping och nog visste jag vem som skulle få den, men jag höll det hemligt in i det sista.

Kjell Antonsson föräras tavlan av Magnus Wadstein. Grattis!

Kjell gjorde något som jag aldrig gjorde, han återfann den av Thure Palm vid Tåkern under 1920-talet påträffade jordlöparen Chlaenius nigricornis, som på på svenska har fått namnet Guldgrön sammetslöpare. Inte alls konstigt är det förstås att Kjell lyckades. Han har ju genomfört ett gigantiskt insamlingsarbete vid sjön, medan min insats på 1960-talet var betydligt blygsammare. 

Men, som jag letade just efter denna oerhört vackra skalbagge! 

- Kan du göra en sån, frågade Magnus. Vi har haft två olika förslag. Hinner du? Det är ju inte så mycket tid kvar.

Första skisserna.

- Ja, om jag får fria händer och ja, den här gör sig säkert bäst i bild och jag kommer att hinna. Jag har rutin på snabba jobb.

Upplägget.

Jag tog tag i det hela direkt och redan två dagar senare var allt klart. Jag plockade in akvarellen i en ram till övers och bums var det färdigt för leverans.

Klart!

Så, kunde jag gå tillbaka till mina oljor igen.

28 februari - Oljemåleri mellan vinter och vår

I brytningstid mellan vinter och vår fångar jag det gamla betet där djuren försvann för några år sedan. Den gamla eken står kvar, stor och stolt. Under den kunde kritterna söka skydd från regn och rusk.  Staketet är uttjänt men ännu är hagen i älsklig fas. Snart tar igenväxningen över och därefter återstår bara minnet från "det var en tid".

Ännu kvar på staffliet.

De här dagarna när hasseln blommar gul kommer allt tidigare numera; år 2025 redan i mitten av februari. 

Var ska allt sluta?

28 februari - Stor och liten

Min stolthet, kamelian, blommar nästan hela vintern och ibland känns det som att den blommar hela året runt. Jag fick den som gåva av Bosse i Hästholmen för ett par år sedan, då föregångaren, en ännu större kamelia, växte mig ur huset och därför såldes.

Den, som jag så generöst fick, är idag dryga metern hög och kraftig till växten, mörkt grön i det städsegröna, glansiga bladverket med stora och dubbelt rosenröda blommor. Hela sommarhalvåret står den ute i friska luften i vår trädgård, medan den får tillbringa vintern i min ateljé.

Ofta har jag känt mig privilegierad över den här vackra ägodelen; upplevt att den är lite sällsynt och udda som hemmaväxt, ett unikum i sammanhanget. Ja, jag har känt stolthet helt enkelt!

I förrgår blev jag nedtagen till jorden igen. Döm om min förvåning, då jag vid ett besök på vårt stora och välkända möbelvaruhus, fick se rack efter rack med vackra små kamelior vräkas ut till fyndpris. Lite taniga till växten ännu, men fulla av knopp och blommor stod de där som lockvara i flera hundratal för 99 kr per styck.

Jag blev nästan tillintetgjord, men köpte en förstås, som påläggskalv för framtiden. Den står nu också i min ateljé och jag lovar att ta hand om den väl. Det ska bli spännande att se hur det kan gå.

Stor och liten. Min två kamelior.

Alla ni som ännu inte har provat på arten kamelia tycker jag ska passa på. Bättre än så här blir det nog aldrig.

27 februari - Dimma över slätten

Från sjön, från Vätterns öppna vatten, vräker sig idag dimman in över slättlandskapet och fyller ut nästan varje vrå. Den lämnar endast glesa gläntor över subtilitetens minsta höjder, där solen kan stråla in och värma vilsna själar.

Tätast ligger sjoket över Hästholmen där kusten är låg och bjuder upp tjockan till virvlande dans. För ovanlighetens skull sticker Omberg upp sin mörka mössa över den vita väggen. Oftast brukar det ju vara tvärt om.

26 februari - Fågelmataren Micke

Det var långtråkigt att sitta och vänta på bänken vid Trädgårdstorget i Linköping igår. Den lite råkalla vintervåren nöp i näsan och ändan stelnade mot de kylslagna brädorna. Mina tjejer shoppade runt i affärerna men dit in ville jag absolut inte och naturligtvis tog allt längre tid än jag hade anat, men valet var ju mitt eget.

Då kom Micke. Med ett par bärkassar fulla av matbröd gick han obesvärat runt omkring mig på torget och strödde ut brödsmulor. Hela tiden diskuterade han med sig själv om hur mycket och var.

- Lite här också och så där borta!

- Matar du duvor och kajor, sa jag.

- Dom behöver mat dom me´, svarade han och kom fram till mig. Du förstår, fortsatte han, att jag har gjort de här i många år och jag matar överallt i sta´n och även uppe i dammarna vid Ryttargårdskyrkan ibland, men där är det ju mest änder förstås, men de vill ha mat dom me.

Micke matar duvor och kajor.

- Har du med dig köpebröd?

- Jaa, men ibland får jag gratis också. På något kondis, eller så får jag av mamma.

- Är det ingen som har sagt något dumt till dig om det där med att mata duvor och kajor? Jag menar, folk i allmänhet är ju inte alltid så förtjusta i dem.

- Näe, aldrig. Alla är snälla bara.

- Får jag ta ett kort på dig? Och vad heter du förresten?

- Okej då! Jag heter Micke, egentligen Mikael Samuelsson, men du kan kalla mig för "Micke Smurf", det gör alla andra. Kolla får du se, så förstår du varför. Nej, nu måste jag köra vidare. Det är många fåglar som vill ha mat. Hej då!

- Tack själv, det var trevligt att prata med dig. 

Så drar en av eldsjälarna i vårt rika land vidare i sitt värv att serva andra.

23 februari - Återblick

Historien om blåfinken och general Franco.

Här är länken till återblicken för ett år sedan.

22 februari - Jo men visst!

Så var det ju. Jag glömde en viktig grej när jag skrev tidigare idag och anledningen till det var att vi var inbjudna till goda vännen Lasse Frisks 80-årsfest i Hästholmens bygdegård och mitt minne sviktade i fokus på grund av lite tidspress.

Det var vid Holmens dämme vid Tåkern, som jag under förmiddagen stod och spanade en stund efter våren jag sökte, då kråkor började varna intensivt från skogskanten på andra sidan. Två stycken tog höjd och flög runt skränande som kråkor plägar göra då en stor rovfågel hotar deras existens. Snart började de också dyka, om lott med varandra, mot sin leda fiende sittande öppet utmanande i en grantopp.

I kikaren såg jag mest en mörk silhuett mot ljuset i bakgrunden, inte så mycket mer. Men, den där silhuetten skvallrade om något annat än ormvråk eller fjällvråk. Möjligen kan den där bredskuldrade och nedåt avsmalnande kroppen ha varit en duvhök fast jag tror inte det eftersom duvhökar oftast undviker ett dylikt toppsittande för att istället prioritera vakande under ly. 

Mera troligt, menar jag, är att det kan ha varit en storfalk, d v s pilgrimsfalk eller varför inte en jaktfalk. Jag upplevde den som stor jämfört med de båda kråkor som energiskt dök mot den. 

I handkikare utan tillgång till tub får upplevelsen sluta med en gissning bara; ibland är det så att vara fågelskådare, att man aldrig får veta säkert, men däri ligger också en del av hela spänningen. Någon rapport blir det heller inte. Mer än här förstås. Här kan jag ta ut svängarna mer än lovligt om andan faller på.

Tillägg den 23 februari:

Jag träffade Bengt Andersson från Tåkerns fältstation idag vid sjön och redogjorde för upplevelsen och om min känsla av "storfalk". Han visste då att berätta om den gamla pilgrimsfalk, en stor hona, antagligen från reviret på Omberg, som setts flera gånger i området de senaste veckorna. Så föll bitarna på plats och min känsla besannades.

22 februari - I ateljén

Både igår och idag har jag åkt en bit runt sydvästra Tåkern i jakt på vårtecken. Målet har framför allt varit lärkor och tofsvipor, men resultatet hittills är magert på just den fronten. Men snart så!

Jag vänder tillbaka till ateljén och jobbar vidare med mina oljemålningar. Sju olika motiv är under vardande. Det är verk på olika nivå och med skilda uttryck. Allt kommer inte att gå i mål, det vet jag av erfarenhet, men somligt kommer att finnas med till Konstrundan i maj, det hoppas och tror jag på. Här kommer ett smakprov.

En av mina oljemålningar i vardande. Icke färdig bör noteras. Mycket kan hända fortsättningsvis. 

21 februari - Jättarnas möte

Nu har mildvädret dragit in med dis och moln på alla fronter. Det skedde i natt och med det sägs att Sydsveriges första vårdygn tog sin början denna dag, den 21 februari. Våren är här utropar man redan i Skåne och rapporterar om tofsvipor och lärkor. Fem kommande dygn på raken med medeltemperatur över noll är redan intecknat som en lågoddsig option.

Så är det möjligen också över för den här gången; den fantastiska vinternattens klara himmel med braskande stjärnor och planeter. De senare har stått på rad över himmelskupan varje kväll efter solnedgång med Venus, Saturnus, Jupiter och Mars i en båge från väster till öster. Jag har verkligen njutit varje kväll av deras klara ljus.

Den senaste natten med klar sikt noterade jag att Jupiter stod mycket nära, alldeles ovanför stjärnan Aldebaran i Oxens tecken. Det blev ett härligt möte två jättar emellan, som kan vara värt en berättelse, tänker jag.

Imaginär och inte alls sann är dock min beskrivning av jättarnas möte. Upplevt med ett obeväpnat öga - ja, men med kunskap om det vetenskapliga perspektivet helt lögnaktig. 

Vårt solsystems obestridlige jätte Jupiter är en grannplanet till vår jord medan Aldebaran är en röd jättestjärna oerhört avlägsen vårt planetsystem. 

Några fakta hämtade ur kunskapsbank:

Jupiter är den femte planeten från solen, en gasjätte med en diameter 11 gånger större än jordens och en massa 318 gånger större. Jämfört med vår sol är Jupiter ändå liten. Solens volym är 1 000 gånger större. Det går att resa till Jupiter med rymdfarkoster av idag men den resan tar fler år.

Jupiter är den fjärde starkast lysande himlakroppen efter solen, månen och Venus.

Aldebaran är en röd jättestjärna i slutet av sin långa levnadsbana. Den hittas i Oxens stjärnbild och är den 14:e starkast lysande stjärnan på himlen och känns igen på sitt rödaktiga sken. Den utsänder mer än 500 gånger energi per tidsenhet än vår egen sol och befinner sig ca 65 ljusår från solen. D v s det skulle ta 65 år att resa dit med ljusets egen hastighet. Ergo är Aldebaran ofattligt långt avlägsen oss och således helt onåbar

Och ändå ser jag de båda jättarna så nära och påtagligt närvarande. En spännande chimär i vinternattens mörker värd sin berättelse.

19 februari - Isvandring på Tåkern

Under en makalöst vacker vinterdag på Tåkerns is tillsammans med goda vänner, vandrade vi igår över hårdpackade snöstråk alternativt tjock blankis, längs med sjungande issprickor mellan resliga vassfält, förbi vattennäbbmössens och skäggmesars spårbroderier och spanade tårögda ut över sjön mot ultramarinblå isfria råkar där svanvingar sjöng och grågåsflockar höjde sig skräckslaget kacklande då havsörnens svarta skugga smög sig på.

Solen gassade, om nu en februarisol gör så; den värmde åtminstone vår anleten och gjorde kaffestunden i vasskanten väldigt behaglig. Jag gjorde som jag brukar, en egen vasstron enligt självlärt recept där jag tronade bekvämt och ombonat.

foto - Ulla Björkman

Den 18 februari blev en av dessa dagar som kommer att stanna evigt som en referens för själva livet.

15 februari - Snöby i Tåkernbygd

En pinfärsk akvarell från morgonen just när dagens första snöby drar in över landskapet vid Tåkern nära kanten av Dags mosse med Omberg anat i fonden.

Nu på eftermiddagen har samma terräng hunnit bli vit och vacker med ett par centimeters snödjup. Inte mycket att yvas över om man är lagd åt skidåkarhållet, men jag är halt och slipper; längtar mer efter en ispromenad på Tåkern istället och den blir kanske av i morgon om vinden mojnar till behaglig nivå. 

Himlen klarnar nu. Det kommer att bli kallt i natt!

15 februari - Min mistel är med bär

Jodå, i år igen är min stora mistelhona med bär. Förra året försvann alla bären i ett nafs när en sen flock sidensvansar i mars månad rensade henne på ett par minuter.

Min mistelhona i full mundering. Min käpp står lutad därunder ifall du undrar.

Men nu hänger åter nya bär där. Porslinsvita men kletiga och lite sega i skalet är de begärliga för trastar och sidensvansar. 

Mistelbären är väldigt vackra. Som porslinsvita pärlor.

Men mest är det arten dubbeltrast som gillar dem. Den trasten har till och med fått namnet efter sin favoritföda:

Misteldrossel på tyska

Mistle Thrush på engelska

Anledningen till att den inte fått namnet misteltrast hos oss beror troligen på att vi knappast har haft mistlar i vårt land, med få undantag.

Men med den accelererande klimatuppvärmningen har mistlarna spritt sig med rekordfart också i vårt lands södra delar. I Mälardalen där de haft sin refug för överlevnad ända sedan bronsålderns värmetid, för flera tusen år sedan, har bestånden fullkomligt exploderat och spridning pågår intensivt med hjälpa av fågelbesöken.

Det är med proveniens från Västerås som bär fått följa med hem till vår trädgård i Ödeshög, Östergötland. Numera växer ett tiotal mistlar i våra äppelträd. De är vår stolthet!

Vill du pröva en insådd i egen trädgård? Jag kan erbjuda dig att komma hem till oss för att hämta bär och prova på. Ring först bara så får vi ta det därifrån. Välkommen!