Den har blivit även "min hemmamark", bygden inom triangeln Skultuna-Ramnäs-Västerfärnebo med de vida skogarna, småbruksinägorna och alla de små spännande sjöarna och vattendragen: Svartåsystemet med Gnien, Rörbosjön, Fläcksjön, Hällsjön, Frövisjön och Gussjön med flera.
I Brattheden i Ramnäs bodde min farmor och farfar när jag var liten, farfar var kamrer på bruket och från Skultuna kommer min fru Ulla.
Skiss från Ramnässkogen
Alltså har det blivit åtskilliga beök i området.
Jag har vandrat omkring här i många mil och kört med bil ännu fler. Men ändå saknar jag nog djupet i kunskapen, det ska erkännas. Det blir nämligen kvalitetsskillnad på tillfälliga besök och kontinuerlig bofasthet. Upplevelserna har blivit rapsodiska på något sätt.
En sparvuggla 1993
Jag har visserligen sett hökuggla och sparvuggla och hört slaguggla några gånger men var lappugglan, en av Sveriges sydligaste häckar, har jag aldrig tagit reda på, trots att jag vet att den finns på plats.
Ung havsörn vid Fläcksjön, 80-tal.
Tjädrar har jag sett många i skogarna, både speltokiga och flyktande, en gång med en kungsörn i hasorna. Orrarna var allmäna på 80-talet, satt i klasar i björkdungarna. Jag noterade tallbitar vid obsplatsen vid Frövisjön en höst och såg de första skäggmesarna i de på den tiden ännu oåtgärdade vassbältena där men varje gång i skogen har jag missat den tretåiga hackspetten som jag vet också finns.
Ängslador vid Fläcksjön, 80-tal.
En gång såg jag en glada vid Fläcksjön just som ortolansparven sjöng skönt medan jag räknade svarttärnorna och samtidigt spanade in i havsörnens bo från motsatta sjösidan men varg har jag förstås aldrig noterat, däremot ett lodjur en gång, som sprang över vägen mitt framför bilen vid Engelsberg.
Många av de här utflykterna har jag gjort tillsammans med svärfar Lars-Erik.
Det är över nu efter hans bortgång strax innan jul. Efter begravningen i helgen som gick behövde jag lite luft och lugn så jag satte mig i bilen tillsammans med dotter Karin för att köra den där rundan som så många gånger tidigare: Skultuna - Ramnäs -Fläcksjön - Skultuna, "vår runda".
Många av de här utflykterna har jag gjort tillsammans med svärfar Lars-Erik.
Det är över nu efter hans bortgång strax innan jul. Efter begravningen i helgen som gick behövde jag lite luft och lugn så jag satte mig i bilen tillsammans med dotter Karin för att köra den där rundan som så många gånger tidigare: Skultuna - Ramnäs -Fläcksjön - Skultuna, "vår runda".
Studie av ladusvalor vid Näs.
Ytterligare en anledning till utflykten var de artiklar om varg i området som jag tagit del av i bygdens morgontidning VLT. Två dagar i rad hade nämligen några gårdar mellan Svanå och Ramnäs, inte mer än en mil från Skultuna varit utsatta för vargattacker på sina hundar.
Mina minnen går till svärfars och mina ofta ganska animerade diskussioner för och emot detta vilda djur - svärfar som jägare och jag som " orealistisk naturromantiker" (som han menade) stod på var sin sida av barrikaderna.
Karin och jag lämnar bilen och går längs den gamla banvallen som skär genom en del av skogen. Vi spanar efter spår i snöslasket. En strategisk plats alldeles nära de senaste vargobservationerna.
Det finns sedan några år tillbaka ett etablerat vargrevir just inom den triangel som jag ovan har beskrivit. Det har beteckningen "Skultuna/Västerfärneboreviret" och i år har paret där fått fem valpar i kullen, detta är känt.
Sju vargar strövar alltså runt i skogen i "mina hemmamarker på bortaplan" och jag känner ett stort sug förstås efter att få känna en doft av detta; kanske innan det är försent eftersom trycket på skyddsjakt börjar bli stort från människor som bor och jagar där (suck!).
Många spår ser vi men inte av varg. Detta foto visar rävens nattliga gång.
Det har kommit blaskig nysnö under natten, vädret är grått och rått. Karin och jag spanar på var sin sida i vägkantens snösträng efter korsande spår men finner inget stort. Så är det förstås trots allt, som att leta efter en nål i en höstack.
Men jag anar närheten av det fria vilda och känner doften av spänning och laddning.
Detta är stort och viktigt för mig i framtiden och nu har jag fått ytterligare skäl att fortsätta strövtågen i denna bergslagsbygd och jag ska bära med mig minnet av svärfar Lars-Erik i varje nästa steg jag tar. Jag vill bära med mig ansvaret för en fortsättning.
.
Mina minnen går till svärfars och mina ofta ganska animerade diskussioner för och emot detta vilda djur - svärfar som jägare och jag som " orealistisk naturromantiker" (som han menade) stod på var sin sida av barrikaderna.
Karin och jag lämnar bilen och går längs den gamla banvallen som skär genom en del av skogen. Vi spanar efter spår i snöslasket. En strategisk plats alldeles nära de senaste vargobservationerna.
Det finns sedan några år tillbaka ett etablerat vargrevir just inom den triangel som jag ovan har beskrivit. Det har beteckningen "Skultuna/Västerfärneboreviret" och i år har paret där fått fem valpar i kullen, detta är känt.
Sju vargar strövar alltså runt i skogen i "mina hemmamarker på bortaplan" och jag känner ett stort sug förstås efter att få känna en doft av detta; kanske innan det är försent eftersom trycket på skyddsjakt börjar bli stort från människor som bor och jagar där (suck!).
Många spår ser vi men inte av varg. Detta foto visar rävens nattliga gång.
Det har kommit blaskig nysnö under natten, vädret är grått och rått. Karin och jag spanar på var sin sida i vägkantens snösträng efter korsande spår men finner inget stort. Så är det förstås trots allt, som att leta efter en nål i en höstack.
Men jag anar närheten av det fria vilda och känner doften av spänning och laddning.
Detta är stort och viktigt för mig i framtiden och nu har jag fått ytterligare skäl att fortsätta strövtågen i denna bergslagsbygd och jag ska bära med mig minnet av svärfar Lars-Erik i varje nästa steg jag tar. Jag vill bära med mig ansvaret för en fortsättning.
.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar