25 oktober - Skäggmesarnas högflykt

.

Över Vättern bortom Omberg stiger molnen upp ur sjövärmen.

Dagen lovar guld. Det är vindstilla, nästan i alla fall, och framför allt regnfritt och soligt, en avgörande skillnad från veckan innan, som bestått oss med regn och rusk i överflöd.
Sånt får mig att tänka positivt och jag lastar snabbt stövlar i bilen, kamera och kikare och åker ner till Stugan genom det vackra slättlandskapet.

Solen ligger lågt och morgonen är färgad i brons och turkos. Över Vättern, bortom Ombergsvalen, hänger mörka dimmoln som berättar om kalla nätter och värmeflykt.

.
.
.
.
.
.
.
.
.


Morgonsolen glittrar i frost och kristaller.

Det frasar i det höga gräset av mina stövelsteg och jag blir blöt ovan skaften.
På vallen glittrar besksötans rubinröda bär och slånbärets frostnupet svarta.
Jag sneddar längs åkerkanten där solen värmt den svarta jorden till stövelklet och tar mig ut på vägen, asfalten, som sträcker sig vidare mot Omberg
Så vandrar jag långsamt denna väg bort mot Ramstadbron, förbi brötar av salix och vass.

Redan på håll hör jag skäggmesarna.

Här tar vassen och Tåkern slut mot söder. Längre kommer inte skäggmesarna ostörda. Här måste de välja återgång eller avfärd. .

.

Vassbården är full av skäggmesar. Även i sälgbuskarna är det fullt. Stämningen är uppjagad och nervös. Flockar av nya fåglar anländer hela tiden från vasshavet därute. Längre än hit kommer de inte, skyddade av sin kära vass, här sviker biotopen, här måste valet ske.

.

Så långt som möjligt trängs de i de sista stråna och buskarna som står vid vägkanten. Det blir en rejäl förtätning och det känns, såsom jag sagt många gånger tidigare, som att stå i en burfågelaffär.

.

Sälgbuskarna blir stundvis fyllda av upphetsade skäggmesar.

Mitt i all högflyktsstress kämpar paren också för att hålla närkontakt med varandra. Att tappa bort sin partner under högflykten kan få ödesdigra konsekvenser.

Den här flocken skäggmesar följer jag allt längre bort i kikaren. De försvinner mot Ombergs sydspets och är troligen "förlorade" för Tåkern. Var de kommer att dyka upp och eventuellt slå sig till ro, vet man aldrig. Resan kan i etapper gå så långt söderut som till Skåne eller Danmark.

Flock på flock tar höjd under uppjagad läteskonsert. Grupptrycket är stort. Många fåglar bryter sig parvis ur högflykten och störtar våldsamt tillbaka ner till i den skyddande vassen, hela flockar stiger och faller, virvlar runt, velar och återvänder.

Men mitt i allt detta ger sig också flockar iväg, tar allt högre höjd och försvinner mot fjärran. Vilka individer det är som slutligen ger sig iväg och varför och på vilka villkor är ännu tämligen outforskat, och omvänt, de som stannar, vad är det som får dem att bestämma sig för det valet.

Högflykten är inte en egentlig migrationsrörelse. Visst är det en fågelflyttning. Men utan riktning. Utsträcket sker radiärt från sjön i alla riktningar, mot norr likväl som mot söder, öster eller väster.

Företeelsen startar första veckan i sepember, efter färdig ruggning, kulminerar första veckan i oktober och avtar sedan för att upphöra en bit in i november. Det är alltså snart över för i år - skådespelet Högflykt. Se där ytterligare en anledning att besöka fågelsjön Tåkern.

.