onsdag 22 mars 2017

22 mars - Synkroniserad groning hos Dvärgpalm

.
Jag tänkte först använda mig av ordet "tajming" i rubriken, men insåg att det kunde tolkas som ett inslag om något från Kina. Och inte ville jag skriva på engelska heller, så nu fick det bli som det blev, synkronisering är ju inte heller något helsvenskt ord precis.

Men det var förstås inte om detta jag jag tänkte skriva. Vid vår resa till sydöstra Spanien i höstas plockade jag med visst besvär hem en handfull frukter från den europeiska kontinentens enda ursprungliga art av gruppen palmväxter, en mycket heterogen samling med ursprung från alla världens hörn och av många skilda familjer och släkter. Jag tänkte att det kunde bli ett trevligt medelhavsinslag hemma bland mina andra växter som citron, kamelia, solanumträd och blommande paradisbuske.



Den palm som jag syftar på heter europeisk dvärgpalm, Chamaerops humilis. Den är nära släkt med både äkta dadelpalm och kanarisk dadelpalm och är en lågvuxen och inte alltid stammad palm som kan bilda täta, vassa bestånd på ruderatmarker, torra hedar och i raviner i sydvästra Medelhavsområdet.



De där frukterna, som var lite gulröda till bruna i färgen och ungefär som små, lite rundade dadlar, planterade jag vid hemkomsten i en stor lerkruka med sandad lerjord. 
Krukan har stått vid ett fönster i hemmet sedan början av november och den har vattnats regelbundet men försiktigt av Ulla. Inget har hänt på fyra månader. Vi har väntat och nästan gett upp men i förrgår tittade ett skott upp. Jippie! Stor glädje.

Men det är inte heller av denna anledning jag skriver. Det är "tajmingen" jag är ute efter. Ty vet ni vad. Igår tittade en ny grodd upp. Nu är de två och de kom med blott en dags mellanrum.



Hur är det möjligt att frukterna har kunnat gro och skjuta skott som bryter upp i ljuset så nära som med en dags mellanrum efter fem månaders vila och väntan i mörka jorden? Hur kan detta synkroniseras så väl, och varför? Finns där något precist reglerat groningsmönster, ett nästan exakt antal dagar inprogrammerat i fröet? Eller talar kärnorna med varandra under tiden med hormoner och feromoner? Eller är det som hände hemma bara följden av ren och skär slump? 

Än så länge har ju bara två groddar kommit upp ur krukan, men kommer en tredje eller fler inom kort börjar jag nog undra på allvar över företeelsens art. Det finns ju så många otroliga, kända och beskrivna synkroniseringar i naturen att inget är uteslutet. 

Att min fundering gränsar till nördigt vetande bjuder jag på.


Tillägg senare på dagen:

Stephen Manktelow uppmärksammar mig på att det finns ytterligare en vild art av palm som betraktas som inhemsk i Europa.

Den heter Kretensk Dadelpalm och den finns mycket sparsamt i östra Medelhavet där den växer på östra Kreta samt på några platser vid Turkiets kust. Läs mer här (från Wikipedia):

"Den kretensiska dadelpalmen (Phoenix theophrastii) är en liten dadelpalm från östra medelhavsområdet. Den har en mycket begränsad spridning till ett fåtal platser på Kreta, i södra Grekland och på halvöarna Datça och Bodrum i Muğla provinsen i sydvästra Turkiet. Phoenix theophrastii finns som Europas enda palmskog, i Vai, en strand i prefekturen Lasithi i östra Kreta.
Arten beskrevs först av Werner Rodolfo Greuter. Den ingår i släktet Phoenix och familjen palmer (Arecaceae).[3][4] IUCN kategoriserar arten globalt som nära hotad.[1] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[3]
Palmen blir upp till 15 meter hög, i regel med flera slanka stammar. Bladen är parbladiga, 2-3 meter långa. Frukten är en oval gulbruna stenfrukt 1,5 cm lång och 1 cm i diameter och som innehåller en enda stor nöt. Fruktköttet är alltför tunt och fibröst för att vara av betydelse för jordbruket. Frukten har en bitter smak men äts ibland av lokalbefolkningen."


    måndag 20 mars 2017

    20 mars - Ett litet projekt

    .
    Efter en knapp veckas besvärligt ryggskott är jag tillbaka en stund i ateljén idag.
    Jag sitter just och daterar upp mig på det som hänt sen sist.
    Och jag konstaterar att jag har ett litet åtagande att förbereda. Det gäller detta:


    Ödeshögs församlingshem måndag den 27/3 kl 14:00 - ca 15:30.
    Program: kort andakt – kaffe – sedan  ditt program på ca 45 min. Och du får (om du kan komma) själv föreslå tema och vad du vill kalla det.  Deltagarna är daglediga och de flesta lite äldre.

    Jo, jag har lovat diakonen Ingrid, som kontaktade mig i ärendet, att jag ställer upp och nu har jag tänkt till lite om vad jag själv vill med det hela.
    Jag tänker mig ett tema som jag kallar "Små under i fågelvärlden"

    Temat är outtömligt; tänk bara fågelsång, fågelflyttning, överlevnadsstrategier, intelligens m m.
    Jag lägger upp programmet kring egna bilder, akvareller av ett tjugotal fågelarter, och sen spånar jag tämligen fritt om allt det spännande runtomkring


    Jag kommer att börja med "koltrast" - Sveriges nyligen utvalda "nationalfågel" och vad det innebär.

    Sen fortsätter jag med ....

     korpens klokskap

      nötskrikans samlande

     sångsvanens återkomst

     kungsfågelns vinterdilemma

    o s v ...

    torsdag 16 mars 2017

    16 mars - Minsta gemensamma nämnare

    .



    Från och med idag råder för mig ett samförstånd, resonans, mellan dubbeltrast och hästhov. En slags minsta gemensamma nämnare.
    Och jag tror att min vän Sven vet vad jag menar.

    onsdag 15 mars 2017

    15 mars - Vårtecknen uppträder i god ordning

    .

    Medan tranor sträcker mot norr över himlen lutar jag mig över dikesrenens gula gräs och spanar efter årets första huggormar vid bergväggen i en krök på gamla Riksettan nära Rök. Här brukar jag se de första för säsongen och idag utgör inget undantag från den goda regeln.



    Jag upptäcker en brun halvmeter lång huggorm direkt när jag anländer. Den är på väg från det hål den alldeles nyss måste ha krupit upp ur, ålar sig upp mot bergets solvärme till lä från vinden.
    Hon rör sig stelt och långsamt, ännu kall av vinterköld.



    När jag kikar närmare ser jag att hon är alldeles lerig i ansiktet. Ögonen är nästan helt igenmurade av jord, men hon använder tungan när hon trevar sig fram mellan stenar och fjolårsgräs och vet säkert sitt mål. Jag säger hon för jag tror av färgen att det är en hona.



    I skydd under bergklacken upptäcker jag ytterligare en orm. Den är skiffersvart med svag antydan till zig-zag-band och har ett blodrött öga; en hane antagligen. Den ligger alldeles stilla och litar till sin försvinnande förmåga.
    Jag rör mig sakta och tyst för att inte störa, men när jag efter fem minuter kommer tillbaka efter vandringen längs vägkanten är de borta bägge två. De har känt min närvaro och tagit sig till säkrade vrår.



    Där jag parkerade bilen, stod förra våren ett ruttet lövträd. Nu har det fallit och stackmyrorna har tagit hand om en möjlighet till ny boplats. En tät "kaka" av sollängtande myror sörplar värme.

    Vårtecknen anländer i god ordning.

    15 mars - En bjudning på skäggmes

    .
    BirdLife Sweden, f d Sveriges Ornitologiska Förening, har årsmöte i Östergötland under våren och jag har blivit ombedd att ställa upp med en bjudning.
    Det är till ett lotteri under själva banketten som jag har målat en akvarell, en studie av en skäggmeshane, vad annars i sammanhanget då jag själv och även andra skådare känner mig som "Mr. Skäggmes himself". 
    Verket är tänkt att bli ett förstapris och ramad och klar blir det ju ganska prisvärt, tycker jag, också eftersom jag inte tar något betalt för uppdraget.



    Men, kanske att jag blir bjuden på banketten. Det skulle ju vara trevligt förstås. Får väl se hur det blir med det.

    tisdag 14 mars 2017

    14 mars - "Liten tuva ..."

    .
    Helt platt däck baktill på höger sida igår eftermiddag, hemma vid garaget som tur är. Bara någon timme tidigare har jag kört hem och inte märkt ett dugg. 
    Jag öppnar bagaget för att ta fram reservhjulet. Det finns inte. På platsen hittar jag istället två inplastade små paket med instruktioner på en pappersremsa. Det är ett s k "Kit", bestående av en flaska med tätningsvätska samt en liten behändig kompressor.
    Det blir till att lära om på nytt.

    Det går bra, nästan geschwint, på tio minuter är det klart, faktiskt mycket bättre än det där reservhjulet som inte fanns.

    Idag har jag varit hos Rickard, han som tar hand om mina hjul och däckbyten. 
    "Kom kl tio",sa han igår kväll när jag ringde. 
    Halv tolv redan kommer han till ateljén med bilen. Färdig!
    "Va kostar de?" 
    "Äh, ge mig tvåhundra",säger Rickard. "Det gick ju bra, däcket gick att tvätta rent, täta och återanvända ".



    "Här är förresten orsaken", säger han och överräcker en pytteliten skruvjäkel. "Den är väldigt nedsliten så du har troligen kört på den ett tag. Det har säkert gått bra ända tills igår när hjulet hamnade fel, eller kanske rätt, sett ur skruvens synvinkel".

    Tre reflektioner av visdom som jag gör av denna episod.

    1. Nummer 1 är förstås given. Det är den om "Liten tuva välter ofta stort lass". Inga fler kommentarer behövs.

    2. Den andra är desto intressantare. Så här bra går det ofta på en liten ort som Ödeshög, där man känner nästan alla och har alla nödvändiga kontakter inom räckhåll. Att få sin bil åtgärdad så omgående med personlig fullservice till ett hedersamt pris finns liksom bara i mindre orter. 
    Där har ni!

    3. Nu har jag lärt mig att använda ett däck-kit. Kan vara bra för framtiden.

    måndag 13 mars 2017

    13 mars - Sparvugglespel på Omberg

    .
    Det blev en alldeles fantastisk kväll på Omberg igår. 
    Vädret var vänt också när solen gick ner över Västergötlands blå horisontlinje och jag körde upp på Omberg och parkerade vid Surmossen en bit bortom Hästhagen.
    I skuggorna låg snön kvar längs vägkanterna och där solen kom åt kippade grusvägen under skorna. Luften var lätt att andas medan ljuset falnade lagom sakta och ögonvänligt.



    Jag hann knappt ur bilen innan en sparvuggla började vissla ganska långt bort över skogen i riktning från Stocklycke. Mjukt och rytmiskt. 
    Och så var det, att just av denna anledning var här denna vackra kväll. Sparvugglan lockade mig oemotståndligt.

    "vuuu   vuuuk  vuuu  vuuu ..."

    Jag satte händerna bakom öronen, blundade och njöt. Ljudet pulserade så där typiskt i styrka när sparvugglan vred på huvudet nära hela varvet runt mot olika väderstreck för att markera sitt revir.

    Ljudet väckte ytterligare en hane till liv. Den började vissla helt nära inne ifrån Surmossens virrvarr av grågranar, rotvältor och sumpmark. Jag noterade att den troligen satt alldeles där stigen mot fornborgen gick upp över berget. Två sparvugglor samtidigt i en liten visselkamp. Kanske skulle även jag ge mig in i leken en kort stund?

    Jag började härma. 
    Den närmaste hanen tystnade med ens, lyssnande och funderande. Sen kom den flygande rakt över mitt huvud och slog till i en grantopp på andra sidan vägen och började vissla intensivt med forskande nålvass blick. 
    Jag tystnade förstås. Nu behövdes ingen ytterligare utmaning. Jag njöt av ett naturligt läge.



    Stilla stod jag där på vägen medan mörket sakta föll och lyssnade till detta härliga sparvugglespel på "mitt eget" Omberg. Det blir bäst så. Det där med hemmamarken är viktigt i sammanhanget.
    Hanen var triggad. Den rörde sig från plats till plats inne i skogen på sluttningen framför mig och visslade hela tiden: Jag plockade upp mobilen och spelade in en sekvens.

    När jag sedan fortsatte promenaden längs vägen norrut fortsatte spelet hela tiden. 
    Det var en kväll att minnas.

    torsdag 9 mars 2017

    9 mars - Årets första tranor

    .
    Mildvädret är tillbaka igen efter en knapp veckas bistervinter. Snön smälter när sydvästvinden råder.
    Det är märkligt men också typiskt hur snabbt snötäcket, som ändå var upp emot två decimeter, försvinner. Det sker fläckvis och detta har sin orsak i snödrevet som alltid sker över slättbygden, med omväxlande drivor respektive tunnstråk .
    Jag vänder på orsak och verkan och kallar detta speciella smältmönster för att vädret anpassar sig och underlättar för vårfåglarnas överlevnad vid återkomsten.



    Tofsviporna var borta idag igen, säkert bara runt hörnet, men de tåligare gässen fanns kvar i stora flockar på åkrarna.



    Och minsann fanns inte där också årets första tranor. 



    Tre par rastade tillsammans med sädgäss men de lyfte snart, tog höjd över Ramstad gård och försvann över Tåkern vidare mot norr, uppenbarligen med en väldig brådska hemåt.

    onsdag 8 mars 2017

    8 mars - Nu sätts överlevnaden på prov

    .
    Nu sorteras det svagaste ut. När en svår vinter plötsligt slår till hårt och lite långvarigt så sent att våren redan tagit stora steg framåt blir det svårt för en del fågelarter.
    Ett kortvarigt bakslag är okej. 

    Första dagen det snöade och det var ett helt dygn, tog trädgårdens fåglar bara en paus. Men nu är det på fjärde dygnet och vårt äppelförråd är slut. Frön har jag gott om, fågelbordet  är välfyllt, men för koltrastar och sidensvansar och framför allt för lite udda arter som svarthättor och rödhakar som börjat övervintra i vår bygd blir det ett nålsöga att ta sig igenom.

    Sålunda formas en bygds fågelfauna och det är naturligt och som det ska.



    Blåmesen är en tuffing. Den överlever även svåra perioder. Den har en stor bredd i sin livsplan. Den är en s k generalist och opportunist som kan variera mellan fågelbord, spindlar i äppelträdet, egna gömmen, Tåkerns vassvärld och vilda växters fröer.
    Den sjunger t o m nästan mitt i värstingvädret.

    Och på torsdag ska det visst vända mot mildare igen. Det känns skönt.

    tisdag 7 mars 2017

    7 mars - En utterresa

    .
    Det bestämdes förra veckan på konditoriet om vår resa ner till grannbygdens Småland idag. 

    Klockan sju åker vi från ateljén och en knapp timme senare sitter vi redan på Deglaberget vid sjön Noens utlopp några mil söder om Ödeshög och spanar, inpackade som rymdfarare i lager av värmande kläder.



    Utsikten är så vacker härifrån berget och vi kan följa den lilla Noenåns meandrade lopp alldeles nedanför oss där vi sitter knäpptysta och väntande medan iskalla snöstjärnor kommer allt tätare farande i vinden och kittlar våra kinder och tårar våra ögon.
    Vassen välver sig vackert ockrafärgad mot förgårdagens nysnötäcke i bländande vitt och åns gråblå lyster. Norrut ser vi mot andra stranden av Noen bort mot samhället Hullaryd, där jag förresten många gånger har spelat trevlig boule. 
    Det är ett mycket vackert landskap detta.



    Väntan blir lång och seg. Domherrar visslar men annars är allt stilla och tyst. Fikastunden vid Deglabergets meditationsbänk avrundar vårt besök och blir räddningen i kylan när nu uttern inte vill visa upp sig.



    Kniporna spelar och uppvaktar.

    Sen följer vi genom Lars kunniga guidning åns korta ringlande lopp bort till sjön Ralången vid Aneby via småvägar kors och tvärs, över broar och forsar, förbi kvarnar och små kraftstationer.

    Ända bort till Munkakvarn måste vi emellertid åka denna bistert vintriga dag innan vi ser några tecken på utter trots att vi spanat ihärdigt efter spår längs iskanter och på nysnöisar 

    - Där! säger Lars och pekar. Äntligen! Jag har aldrig tidigare behövt åka så här länge i denna utterbygd utan att se spår. Men nu!



    Spår och kanor leder ut från och in under stockar och högar av metallskrot bakom den gamla sågen. Det där är typisk utter. Den slingrar sig fram i snö, rör sig mera som en ål än ett mårddjur, säger Lars, om ni nu förstår hur jag menar. Och visst, vi ser och förstår.



    Den var nog ute i natt eller tidigt i morse antar vi och de senaste spåren är de som leder in mot grytet under all bråte
    Det är skönt med känslan att veta att den just nu, när vi står vid dammräcket och samtalar varsamt, ligger tryggt där nere och myser nära under våra fötter, kanske en hona med ungar. Vem vet?

    Senare tillägg: Läs gärna Thord Wimans kommentar nedan om hans fina upplevelse med en utter.

    söndag 5 mars 2017

    5 mars - Bakslaget

    .
    Det var vår ända tills igår men mot kvällen föll temperaturen och duggregnet som började falla kändes plötsligt som is.



    Krokusen hade precis börjat blomma mot husväggen och den första blåsippan var mycket nära. Under en kvällstur ner mot Tåkern i förrgår eftermiddag noterade jag stora flockar av sädgäss och mängder av tofsvipor på vårgröna höstvetefält medan sånglärkor flög omkring och rådjuren käkade vetebrodd i skymningen
    Det var vår enkelt uttryckt. Skönt!



    Nog varnade man på väderleksrapporten för snö och problem under morgondagen med en s k klass1varning, men inte trodde jag på något större besvär. 
    Jag hade ju inhandlat en påse rädisefrön och tänkte mig att ta hjälp av barnbarnen med årets första sådd.

    Av detta blev det nu intet. 

    - Det snöar jättemycket ute morfar, sa Naemi och Blanca, när rullgardinen gick upp. Titta själv får du se!



    Vilket snöväder! Istället för rädisesådd blev det snöskottning i flera omgångar under dagen. Trädgården blev vackert vit och mjukhylt. 
    Trafikproblem uppstod i centrum när en långtradare, vad hade den där att göra, ställer sig på tvären vid torget.



    Vinter igen alltså men tydligen ganska lokalt, eller snarare härifrån och söderöver. Vi hör nämligen att det i stort sett är snöfritt så nära som i Linköping och just det känns ändå lite skönt nu när barn och barnbarn precis har gett sig av ut på vägarna för att komma hem till oxveckornas arbetsdagar.

    Och jag, jag känner väl som både ock inför bakslaget. Jag lider med tofsvipor och skäggmesar men gläds åt nederbörden. Det här är precis vad vår torrlagda bygd behöver och jag känner hopp inför ökande vattenstånd i Tåkern. Äntligen!  och nu när det ändå snöar må det snöa ännu mer en stund ytterligare!


    torsdag 2 mars 2017

    3 mars - Tidig vårgrönska

    .
    På väg till ateljén brukar jag undersöka kyrkbacken lite närmare då och då, gärna någon av de där första vårdagarna när solen nått över hyreshusens tak på min sida av gatan och smält undan snö och vinter och värmt upp backen en smula. 
    Det finns många fina växter ovanför stenmuren vid sidan av trottoaren alldeles under kyrkan, men det exponerade läget gör att floran är snabbt övergående på grund av sommartorka. Dessutom gödslade man med kväve för ett par år sedan, vilket gjorde mig lite ledsen, eftersom det ändå inte går att få gräs att växa i den tunna jordmånen. Okunskap och missriktad ambition kallas sådant.

    Idag letar jag efter den första späda vårgrönskan.



    Tidigare på vägen hemifrån letade jag efter hästhov och fann den här första lilla blomknoppen som stack upp ur leran hemma på Norra vägen. Om en vecka med tjänligt väder kommer den att vara gul istället för röd.



    Råttsvansens övervintringsrosetter är pyttesmå. De grodde ur frö redan i höstas och ligger klara i startgroparna för en snabb och intensiv blomning i det lilla formatet.

    En av de där fina små växterna på kyrkmuren är råttsvans. Den är en smörblommesläkting i det verkligt lilla, oansenliga formatet och heter så för att blomhuvudet ränner iväg till en lång avsmalnande svans. Man måste ta på sig förstoringsögonen för att finna den och också skynda sig om våren eftersom den snabbt blommar över i vårsmältans ytvatten och fort vissnar bort.



    Åkerveronikan är en tuffing. Den blommar nästan under snön, åtminstone direkt efter snösmältningen, ty den måste vara på hugget då den liksom råttsvansen utnyttjar läget att hinna färdigt innan torka och utsatthet tar över. Man måste krypa nära för att upplevad den vackra blomningen i himmelsblå lyster.



    En vacker mossa finner jag också. Den är gulfärgad i topparna och liten och låg. Jag har ingen aning om arttillhörighet men tänker nu strax lägga ut den på nätet och där kommer jag säkert snart att få svar. Efter det återkommer jag med svaret.

    Svar: Jenny Svärdh har svarat mig om mossan. Hon föreslår TAKMOSSA som är den allmänaste i släktet skruvmossor och jag har nu kollat upp den i Nationalnyckeln. Det ser ut som att hon kan sin sak. Visst tycks det vara takmossa. Så har jag lärt mig något nytt också idag.


    Så här ser den ut i förstoring. Typiskt för de flesta skruvmossor är den hårlika vita udden.

    onsdag 1 mars 2017

    1 mars - Vårframsteg och lite annat smått och gott

    .
    I förrgår drog våren in med besked. Himlen var full av gåsplogar hela dagen. Av kacklet förstod vi, barnbarnen Naemi och Alva samt jag, att det var både grågäss, sädgäss och kanadagäss som var på väg norrut. Det var så spännande att vänta ut dem när de närmade sig över oss.
    Ännu mer spännande var det uppe på Omberg när vi smög på en spillkråka som satt och hackade bohål i ett stort träd samtidigt som den ropade  hela tiden så att det hördes över hela skogen.


    Naemis spillkråka. Hon fick låna lite hjälp.


    Vid Alvastra klosterruin upptäckte vi häromdagen att en fin murgröna bar frukt. Det låter kanske helt naturligt men sanningen är att här i Östergötlands inland är detta inte alls vanligt. Växten har nämligen "knort om tid" då den inte blommar förrän långt in på hösten och har svårt med att hinna få tillräckligt med sol och värme för att kunna ro hela processen i hamn. 


    Nu är murgrönans bär snart helt svartvioletta och mogna, färdiga att föda återvändande trastar.

    Jag talade med vännen Lars om det igår och han sa att han kände till fruktbärande murgröna från endast någon mer lokal i vår bygd, bl a Ombergs västra sida vid klippstranden av Vättern.

    Jag har sett spår av troliga vildsvin vid Stugan vid Tåkern igen. Det var ungefär tio år sedan sist som vildsvin observerades här. E4:an med viltstaket är uppenbarligen en svårforcerad barriär, ty på södra sidan vimlar det av grisar och på norra är de ännu så länge få.



    Spåren jag refererar till var ett par bök i backen vid båtplatsen. De liknade inte grävlingens smågropar. De här var långa kraftiga drag genom grässvålen med ett hårt och tåligt tryne.


    Limfjordsmusslinger är absolut bäst klassen i mitt tycke.

    Jag har en liten last som jag passar på med när hustrun är borta någon dag. Jag älskar musslor som jag äter direkt ur burken; riktig lassar in så där. Anledningen till att jag gör det när jag är själv är att Ulla åt sig led i tidigt skede och inte längre ens står ut med lukten.


    När jag satt och tittade på Skid-VM, just den dagen ett svenskt frågetecken, liksom idag, knakade det till i en tand. Den höll som tur var. Jag krafsade fram en benvit liten hårt tingest.


    Det var en liten pärla, inte mer än cirka 2 mm i diameter. Den var kanske ett riktigt klipp, men det vet jag nu inget mera om eftersom pärlan genom slarv försvann in i diskmaskinen. Inte blev jag rik på den, men heller inte fattig.


    lördag 25 februari 2017

    25 februari - Medial reaktion på min varningsklocka om Tåkerns torka.

    .
    Corren var snabbt på efter mitt larm om hur det står till med Tåkern.
    Reportern Mia Karlsvärd hörde av sig direkt och ville skriva om problemen med vattenbristen i sjön.
    Hon önskade dock brädda mina synpunkter med intervjuer från flera håll, vilket jag tyckte var en bra idé.

    Varningsklockan var en artikel jag skrev den  22 februari, se nedan!

    Så här ser B1:an i Corren ut denna dag, lördag 25 februari 2017


    Faksimil Corren B1/reportage Mia Karlsvärd.

    Och här är fortsättningen B2 i Corren, lördag den 25 februari 2017


    Faksimil Corren B2/reportage Mia Karlsvärd.

    Så har då min anmälan gått vidare och blivit offentliggjord så att vederbörliga myndigheter förhoppningsvis kommer att vara på tå inför både fortsättningen av den här säsongen och beredda med åtgärder också inför nästa år.
    Det finns nämligen saker att ta tag i, t ex det här med vattenuttag för bevattning av åkrar; en viktig punkt som uppenbarligen är högst olaglig. 
    En Tåkernnära gård hade en pump som hämtade vatten ur en sinande och t o m uttorkad Disevidå under sensommar och höst, mitt i värsta torkan, för att vattna potatisåkrar. Det är fakta som jag står  för och jag hoppas att dylika tilltag bevakas bättre fortsättningsvis.

    Här är också en länk till Correns reportage i nätupplaga:


    *

    En liten reflektion i all ödmjukhet över tidningsartikeln bara, för att ställa vetenskapliga fakta till rätta. Det gäller mittenbilden av de tre i rad ovan. Den sägs visa dammussla men så är det inte. Den visar en snäcka - en posthornssnäcka, som också är mycket vanlig i Tåkern
    Så här delar man in molluskerna/blötdjuren:


    A. Musslor. Har två motstående skal. Alltid vattenlevande i både sött och salt vatten. Den här är en dammussla. Vanlig i Tåkern.

    B och C är snäckor. De har ett vridet skal och är alltså sniglar med snäckskal. Många arter finns både i vatten och på torra land. De här två är vattenlevande och är vanliga i Tåkern. C = Större dammsnäcka och  B = Posthornssnäcka

    D. Är en snigel. Så kallas de sniglar som saknar yttre skal. Det här är en Svart Skogssnigel.

    Bläckfiskar som också är mollusker lämnar jag därhän. De finns inte i Tåkern.
    Tack för ordet!

    fredag 24 februari 2017

    24 februari - I mörka skogen

    .
    "Där! Schhh!"

    "fu-fu-fu-fu-fu"

    "Lyssna! Schhh!"

    "fu-fu-fu- fu-fu      fu-fu-fu-fu-fu-fu     fu-fu-fu-fu-fu-fu"

    "Pärluggla! Hör ni?"

    Det är visserligen svagt men det är pärluggla, den som jag minst av de tre räknade med.

    Skogen är kolmörk. Vi ser egentligen ingenting. Möjligen svagt om vi lyfter blicken upp mot det tunna himmelsljuset bakom de stora barrträdens kronor och ner mot fötterna där tjällossningens fåror och veck på grusvägen nyss har ställt till förtret med balansen under vår korta vandring.
    Venus blixtrar förstås lite extra mellan grenarna.


    Vi sitter på en trästock och dricker vårt kaffe ur termos. Klockan är ungefär åtta om kvällen och vi befinner oss på uggleexkursion i Holavedsskogarna söder om Rök. Lorasjöns sydspets anar vi under oss och alldeles bakom ryggen finns den resliga furan med det gamla spillkråkehålet där pärlugglan brukar bo, berättar jag.

    Vi har tidigare smått besviket lämnat parkeringsplatsen vid Lorasjöbadet, ett säkert ställe, där vi på väldigt långt håll ändå till slut tyckte oss åtminstone ana ett par visslingar från sparvuggla men intet mera än så och där inte heller kattugglan på orten var bjudsam såsom brukligt.

    Men nu vänder turen. Nu blir det uggleexkursion på riktigt.
    Vi reser oss och går mot spelet som närmar sig allteftersom.

    "fu-fu-fu-fu-fu    fu-fu-fu-fu-fu   fu-fu-fu-fu"

    Vi tar lugna steg, stannar tysta, vända mot ljudet och lägger händerna kupade bakom öronen, öppnar munnen men stänger ögonen för att förstärka ljudbilden.

    "fu-fu-fu-fu-fu-fu   fu-fu-fu-fu   fu-fu-fu-fu-fu"

    Plötsligt hör vi en pärluggla till, ännu mycket längre bort och väldigt svagt, medan "vår" uggla tystnar och istället börjar spela där vi alldeles nyss tog vår fikapaus.
    Sakta går vi alltså tillbaka och ställer oss att lyssna, länge, på ett härligt intensivt pärlugglespel på mycket nära håll, säkert inte mer än trettio meter bort.

    Naturens egentystnad gör att det mjuka ropet från pärlugglehanen riktigt ekar i skogen. Upplevelsen blir total i sitt unikum.

    "fu-fu-fu-fu-fu   fu-fu-fu-fu-fu-fu   fu-fu-fu-fu-fu".

    onsdag 22 februari 2017

    22 februari - En mentor och föregångare är död.

    .
    Ännu är det kanske inte riktigt officiellt men jag kan inte låta bli att tänka högt här i min "privata blogg", att Sven-Erik Fransson, min mentor och föregångare i naturintresse, under helgen lugnt och stilla har insomnat i en ålder av 89 år, vilket meddelades mig idag av anhöriga till honom.

    1958 då Sven-Erik således var drygt 30 år och lärare i biologi på Lagmansskolan i Mjölby startade han en avdelning av Sveriges Fältbiologiska Ungdomsförening, SFU, tillsammans med några jämnåriga kamrater: Svea Thuresson, Arne Blidvall och Sture Öhman. Syftet var inte för "eget bruk" utan målgruppen var alla vi elever på Mjölby Samrealskola.
    Sålunda kallades alla intresserade ungdomar till ett upptaktsmöte i biologisalen och jag var förstås där. Jag var tretton år och en ny epok började i mitt liv; det medfödda stora naturintresset fick en kompass mot ett drömmål.

    Sven-Erik och hans kompisar ledde oss till en början med varsam hand men släppte oss snart fria på egna uppdrag i undersökningsområden vid Svartån och Hulterstad, med exkursioner och fågelspaning och så småningom även till ringmärkning vid Tåkern.


    Sven-Erik i berättartagen sommaren 2008 under vårt möte med det gamla Tåkerngänget inför rivningen och förestående byggande av det nya Naturum Tåkern.
    "Det är ledsamt tycker jag att man inte kan spara vårt fågeltorn, åtminstone som historiskt monument".

     Vi byggde nämligen ett fågeltorn vid stranden av Tåkern på gården Glänås ägor. Utan de hängivna vuxna, som ledde oss i det arbetet hade det förstås aldrig blivit något av med det hela. Projektet var stort och allt gjordes "för hand".

    Tornet revs alltså för några år sedan för att ge plats åt det berömda Naturum Tåkern. Både historiskt och in i framtiden är hela denna resa en mycket märklig och fantastisk berättelse.
    Vi, det ursprungliga gamla kompisgänget, som leddes av Sven-Erik, är idag dryga 70 år gamla och vi har alla lyckats komma vidare i naturspåret som konstnärer, författare, fotografer, filmfotografer, naturvårdare och forskare. Kan man tänka!


    Det ursprungliga gänget samlat vid Naturum Tåkerns nybyggda plattform 2008.
    Från vänster: Urban, Kent, Sven-Erik, Christer, Johan, Frank, Lars och Göran. Själv är jag bakom kameran

    När jag senast träffade Sven-Erik under ett överraskande besök i min ateljé på Konstrundan 2015, talade han lågmält men begeistrat om sitt Tåkern.


    "Jag är där nästan varje dag förstår du Gebbe. Jag tittar på alla människor som kommer dit och tänker på hur det började en gång. Jag är så väldigt glad och stolt över detta, förstår du, och över er alla som det har gått så bra för".

    Och även om hans verklighet ibland något snuddade vid fantasin de sista åren blev det han då sade och upplevde en stor tröst också för mig. Det man har gjort och uträttat lever vidare både i det yttre och inre. Sven-Erik är beviset!

    Tack för allt Sven-Erik!