fredag 25 maj 2018

25 maj - Våra grannar

.
Ser jag tillbaka genom alla decennier som vi har bott på Norra Vägen 39 i Ödeshög år så har vi nästan hela tiden haft skator inpå knuten. De ingår i en kedja av händelser och kontakter genom historien och jag tror att där också finns genetiska länkar bakåt i tiden beträffande släktträdet. Kunde jag  penetrera hus och buskar med min blick skulle jag se åtminstone fem tämligen närbelägna bon i alla riktningar och vid speciella tillfällen samlas hela denna storfamilj av släktingar till sociala spel och teater på vårt eller grannarnas tak, till mobbning av en katt eller kivandes om ett köttben vid en kompost.
När det gäller skator finns både ett revirtänkande och en överraskande altruism mot andra skator, säkert mest släktingar dock, så till vida kan döttrar möjligen tolereras att slå ner sin bopålar i någorlunda närhet av föräldrarna.

Jag tänker här ge ett exempel på ett sådant habitatmönster:
Sålunda högg vi ner vår stora sembratall för fem år sedan. Där fanns då tre års skatbon i kronan och följande vår tvingades skatparet därför till ny plats, ett äppelträd i närmaste grannes trädgård. Här blev det häckning endast ett år ty förra året igångsattes ett nybygge i vår tuja inte mer än femtio meter bort från äppelträdet. Grannen lämnades och skatorna kom tillbaka till "ursprunget" alltså.

I vår höga tuja alldeles inpå huset, i direkt anslutning till dörrar, altan, gångvägar och ständig företagsamhet, häckar i år skatorna för andra året i följd och jag skulle vilja säga, att de i år verkar vara totalt obekymrade om vår närhet.


Vi kallar skatparet för vår "grannar". Vi inser att de bor här precis som vi och de visar med tydlighet att detta boende verkligen gäller i allt. När vi sitter och dricker kaffe spatserar honan nästan runt våra ben, om vi reser oss skuttar hon lojt undan några meter framför oss, så fort vi fyller på fågelbadet är hon där och dricker och häromdagen gick hon in genom den halvöppna dörren till vårt inglasade rum och bar ut nästan alla stearinljus som vi hade i koppar och glas, för att testa ätbarheten. Sicken en luring! Jag säger hon för det är just så. Hanen verkar vara lite mer avvaktande.

Nu till ännu en märklig sak. Tidigt i våras insåg vi att ett par kajor också fattat tycke för vår tomt men vi förstod först inte var exakt.
Så småningom insåg vi, att även kajparet höll till i nämnda tuja. Alldeles ovanför det nya boet där skatorna byggde, inte mer än en meter högre upp låg det förra årets skatbo och i detta fann kajorna sitt nya egnahem.


Aldrig har jag väl hört talas om kajor i ett skatbo, men så är det faktiskt. Och som ett bevis på att det hela inte är ren lögn eller ens fantasi så kan vem som helst nu komma hem till oss på en fika under tujan och lyssna på den kakafoni som både skatungar och kajungar samtidigt bjuder på just nu.

Men nu är det inte nog heller med detta, ty i grannens äppelträd finns återigen skator, så nära alltså som endast femtio meter bort från vårt"eget" par. Det torde nog vara en dotter som har flyttat in där borta med sin nya make. De har också ungar nu förresten. Se skator!

onsdag 23 maj 2018

23 maj - Årets första bad i Vättern

.
Så är det gjort, det som brukar göras innan maj månads utgång varje år; det första doppet i Vättern är taget. Det blev aldrig svårt den här gången, snarare efterlängtat och nästan direkt när jag kom fram till de solvarma klipporna vid Öninge kastade jag av mig alla kläder och hoppade i.



Stilla och lugn ligger Vätterns vattenspegel under klipporna. Pollen från bergens enar färgar vattnet ofarligt gult i lävikarna medan stora flockar av spigg dansar i solvärmen närmast under ytan.

Jag kommer visserligen upp ganska snabbt igen eftersom det biter något i skinnet. Men det är betydligt bättre än de fyra grader Ronald berättade om i går och mer än de förväntade ungefärliga tio till tolv som jag varit inställd på.



Mitt "badkar" börjar bli uppvärmt. Inga strömmar eller oroligheter stör harmonin och solvärmen söker sig ner allt längre under ytan.

Jag gissar att det är cirka fjorton grader, nästan så "varmt" att jag med lite ansträngning och god vilja hade kunnat plaska några tag längre. 
Nu gör jag inte det utan hivar mig upp på närmaste porfyrhäll som en ansträngd säl en smula undrande över den uteblivna köldchocken.



Molnen och en ensam småskrake speglar sig i sjön.

Jag är ensam, så när som på småskrakhanen som vaktar sin hona någonstans i skrevorna bland hällarna under mig så badkläder kan jag vara utan precis som det brukas.

Efter ett par vändor ytterligare ner i kristallpalatset pallrar jag mig uppåt de branta klipporna för att spana efter hasselsnok. De har jag sett här tidigare nämligen, men idag är den lyckan inte med mig. 



De första blodnävorna har emellertid slagit ut och det är ju vackert så. Svettig efter den ansträngande turen längtar jag åter till vattnet, efter årets andra vätterdopp..

tisdag 22 maj 2018

22 maj - Hemma hos gullvivefjärilen

.
Det bestämdes på fiket idag att vi ska ta en tur till Ostmossen på Omberg för att se hur gullvivefjärilarna mår i år.



Christer och Lars i Ostmossens naturreservat på östra Omberg.

Det har varit ett par magra säsonger tidigare år, med kyla och nederbörd i maj månad, vilket har dragit ner beståndet av denna rara lilla dagfjäril men med sommarkänslan i år borde det vara bättre, tänker vi.



Gullvivefjäril

Vi behöver heller inte ta många steg in i reservatet innan vi finner de första exemplaren och snart har vi räknat in ett par dussin av denna sällsynthet, de flesta på södra sidan av vägen, inne i betesfållorna, men även en handfull på den norra, högra sidan av den asfalterade vägen, högst upp, i skydd av skogen.



Det är full fart på parningsflykten över de öppna markerna och här och där i läiga men soliga partier längs vägen sitter också några exemplar till vila.
Gullvivefjärilen gillar inte vind, så vi finner nästan alla av dem i lä av bakomliggande skog, allra rikligast i de små gläntor som bildas mot bergets resning.


Ostmossen är ett naturreservat med många kvalitéer. Vi håller oss till de torra partierna idag, väldigt fint betade marker med en rik flora och ett sammansatt insektsliv. 



Att gå förbi en rikt blommande buske av hagtorn är inte alldeles angenämt. Doften får mig att tänka gammal sunkig pissoar.

Det glesa buskskiktet domineras av småhassel, trubbhagtorn, berberis, skogstry och blåhallon och markvegetationen är lågvuxen och mycket rik på en kalkgynnad torrängsflora: brudbröd, småfingerört, blodrot, klasefibbla, kornfibbla, backsmultron, toppjungfrulin, vildlin och färgmåra.



Toppjungrulin och möjligen smultronvisslare, men om den senare är jag mycket osäker. Jag måste kolla upp om det inte är en mätare i alla fall.

Tillägg: efter att ha presenterat bilden i Nätverket Facebook/Vi som gillar fjärilar, har jag fått svar av Fabian Idensjö som bestämt arten till Vitbrokigt slåtterfly. Jag tackar Fabian för detta! Nu har jag lärt mig något nytt också idag.



Blommande Sankt Persnycklar.

I det frodigare och högre gräsbevuxna området på högra sidan av vägen räknar vi ca 130 exemplar av orkidén Sankt Persnycklar men det är en nedgång av beståndet, säger Lars. Han har som bäst räknat in nästan 500 exemplar i området.



En törnskatehane har sitt revir här och han flyger runt omkring oss från busktopp till busktopp något orolig.



Min fjärilshåv kommer under besöket till flitig användning och vi studerar i närbild både aurorafjärilshonans grönmelerade undersida och den vackra citronmätaren, förutom flera av gullvivefjärilarna förstås. En härlig dag men utan rosenfink som jag nästan utlovade.

lördag 19 maj 2018

19 maj - Sköna sommardag

.
Vore det inte för den sega gräsklippningen skulle besöket vid Stugan kännas perfekt. Men har jag inte klippt någon gång tidigare i år så blir arbetet med halvmeterhögt gräs väldigt drygt och måste göras omgångsvis och det hjälper ju föga att skylla på Konstrundans skarpa beting.



Nu blommar hundkäx och då är det sommar, säger Göran.

Nåväl, nu är det äntligen gjort. Gräset är malt till boss mer än klippt och utan min trogna Klippo hade det nog varit omöjligt.
Skyddskåporna över öronen stängde effektivt ute alla ljud och när jag var klar och lossade greppet överraskades jag av verksamheten runt omkring mig



I den lummiga grönskan vid dasset sjöng trädgårdssångaren hysteriskt. Jag fick en kort glimt av honom i bladgrönskan när näbben stod vidöppen och sången ramlade ut som en fulltonig symfoni.
Törnsångaren sjöng lite längre upp längs grusvägen och svartviten från grannskapet.



Över den nyklippta gräsmattan dansade nästan tio aurorafjärilshanar runt på jakt efter honor, som jag också såg några stycken av, då utan oranga vingtoppar. Dansen gick hela tiden blott en halv meter över backen utan stopp och uppehåll och ledde ibland till smärre incidenter med flera hanar inblandade.



Högt över taket och ut över strandängen jagade lärkfalken fyrfläckiga trollsländor på klippande vingar.

Näktergalar sjöng, trots ljus och hetta, från samtliga håll och göken gol från Ramstads dunge. Stötar från rördromsbasen interfolierades med rödbenornas sopranpipa ute mot sjön, medan bofinkar och lövsångare och mesar fyllde trädgårdens lövridåer.

Men inte en enda tornseglare. Så märkligt! Har det hänt något?



Vid Väversunda stod vallen upp mot Omberg gul som av raps, men nyansen var något mörkare, en aning mera röd vilket indikerade ett mäktigt bestånd av sommargyllen.


fredag 18 maj 2018

18 maj - Trädgårdsvardag

.
Tvätten hänger på tork i det vackra sommarvädret. Blir den gul av pollen får man skaka extra noga men ozondoften gör det mödan värd.


Under tvätten breder "gräsmattan" ut sig vitpudrad av tusentals majveronikor. Jag har inte gödslat den på snart tjugo år och därför är den full av allehanda sköna blomster och mjuk mossa.


Årets första rädisor är skördade. En njutning väntar gommen.

tisdag 15 maj 2018

15 maj - Andhämtning efter konstrundan

.
Jo, konstrundan 2018 är lyckosamt avslutad. Den var fantastisk på alla sätt: vädermässigt, besöksmässigt, ekonomiskt och socialt; kunde inte bli bättre helt enkelt. Jag kommer antagligen att skriva något mer om det hela när jag orkar, ty trötta var vi efteråt, Ulla och jag, och vi har sovit lite längre de senaste morgnarna. 
Men idag till "grabbgängets sociala fika" på konditori Lysing var jag på hugget igen och föreslog en liten naturrunda efteråt. Lars kunde en stund, så vi drog tillsammans iväg till Skrapegårdens fantastiska lilla grusområde ett par hundra meter från eget hus; en plats som jag upptäckte för några år sedan och har skrivit om flera gånger i min naturliga dagbok. Området har en härlig torrängsflora och en riktigt spännande insektsfauna tillika och är numera registrerat i Länsstyrelsens arkiv som skyddsvärt.



Tätt bestånd av månlåsbräken finns i området.

Vi började med att se till populationen av månlåsbräken. Låsbräkenväxterna finns av flera arter och den här upptäckte jag för tre år sedan växande i de torraste partierna på kanten till frodigare områden. Beståndet uppgår till många hundra exemplar, vilket måste betraktas som ovanligt.



Plantor av smålåsbräken i olika storlek hade just arbetat sig upp genom det sandiga förnalagret och började nu breda ut sina smånaggat helbräddade blad som visade på arttillhörighet och det fertila toppskottet med begynnande sporgömmen likt en liten druvklase.



Just när Lars böjde på sina något stela knän en smula för att se bättre hörde jag ett smått "skällande" läte någonstans ifrån, men det tog en stund innan jag insåg och också hittade den försvinnande och stora flocken av vitkindade gäss som precis drog förbi på höjd över oss mot Ishavets avlägsna stränder.



Fotografiet jag fick genom den snabbt uppkastade kameran blev suddigt och odefinierat, bättre då, tänker jag att tillverka en egen, lika suddig akvarell, som möjligen förmedlar en mera konstnärlig känsla istället.
Minst trehundra fåglar fanns i flocken.



Toppjungfrulin.

Den första plantan toppjungfrulin hade just slagit ut, vilket förvånade oss en smula.



Grusvivor.

Det som i övrigt och kanske framför allt ger området en fin karaktär och lyster är den stora mängden grusvivor som liksom en stjärnesky breder ut sig på ett tredimensionellt vis över den lägsta markvegetationen.



Grusviva i närbild.

Aldrig tidigare har jag sett så resliga och vackra exemplar av denna skira och sällsynta blomma. Goda dagar av regn och värme har gett resultat.



En grävstekel (ett gökbi, Nomada sp., enligt senare kommentar) i full fart, vaktad av någon art av snylt-eller parasitfluga.

Av områdets andra fina kvalité, stekelfaunan, visade sig endast något idag. Troligen var det trots sommarvädret för tidigt för bivargar, och för guldsandbin är det definitivt så, men vi fann ändå ställvis gott om småkolonier av en stekel i full fart med bobyggandet. Jag har skickat en förfrågan till specialisten Tommy Karlsson och inväntar svar om arttillhörigheten på denna insekt.

Kommentar: Tommy Karlsson föreslår att det är arten sälggökbi som parasiterar på både sälgsandbi och sobersandbi.
Han bifogar även ett eget foto som jag publicerar här:


Sälggökbi - foto Tommy Karlsson




Vi ser ett par, tre sobersandbin, stora som små humlor och dammiga av grävandet.

Senare tillägg, se ovan, samt att vi, undertecknad och Jan Peterson, under besök på eftermiddagen idag även såg ett par tre exemplar av Sobersandbi, Andrena cineraria, i området.

onsdag 9 maj 2018

9 maj - Musik under Konstrundan

.
Under Kristi himmelsfärdshelgen och vid vår fina Konstrunda, imorgon torsdag kl 13.00, kommer Annika och Hanna att spela flöjtmusik för publiken i Atelje´Gebbe
Varmt välkomna till en rik konstupplevelse.


måndag 7 maj 2018

7 maj - Den ostoppbara våren

.
När det väl lossnar, lossnar det ordentligt med allt på en gång. Meteorologisk sommar har vi redan, sen ett par veckor tillbaka, efter den sanslösa värmeböljan runt den 20 april och sånt tar man aldrig tillbaka, säger vädervetarna. Sen blev det urrigt och blött igen, men nu är sommaren åter på plats. 

Man är ju i och för sig luttrad som gammelsvensk och vet att midsommar brukar bjuda på annorväder. Vi får i vanlig ordning vänta och se samt acceptera under galgen.



Inget kan stoppa en maskros som vill upp när våren går mot sommar. 

Igår kväll tränade jag boule med klubb Lejonkulan vid Berg, nära Roxen strax norr om Linköping. Trots att det var långt till aftonsång sjöng näktergalarna som galningar i buskagen intill grusplanen. Det var en mäktig konsert av en handfull fåglar som nyss kommit hem igen och klarnade strupen för första gången i år. Det är samma märkliga och fantastiska känsla av upprepning och nystart och mitt hjärta bultar alldeles extra inför sådant, även om jag egentligen borde lugna ner frekvensen eftersom jag med stressen inför Konstrunda och allting annat som är på gång har fått alldeles för högt blodtryck numera. Imorgon blir det läkarbesök för checklista och åtgärdsprogram.


Päronblom.



Körsbärsblom.

Idag slog både spaljépäronträdet och bigarråträdet ut samtidigt och vildbin av alla sorter svärmade runt i det vita solgasset.

På tal om vildbin kan jag berätta fortsättningen på historien om glödsandbiet. Förra året fann jag, som jag berättat några gånger redan, det första exemplaret i Östergötland vid Isberga, Heda. 
Numera verkar det "drälla" av dem. De senaste dagarna har vi sett upp emot ett tiotal hanar (de syns bäst genom sin glödande kulör) bara i vår egen trädgård och Ulla kom efter en promenad i grannskapet hem med ytterligare ett fynd, ett trafikoffer. 



Denna gången är det vad jag tror en hona. (Jag kommer att lägga ut en bild på det döda biet för experter att bedöma).

"Det är verkligen "GL" som gäller numera", sa Ulla när vi åkte till Linköping för att hämta våra pass idag, passerade Väderstad längs E4 och för "femtielfte" gången redan i år såg en glada hänga över  biltaken.
 "GL - som i glador och glödsandbin!"

Vi plockade ramslök igår på Omberg, lade dem packade blad för blad i plastpåsar och la dessa direkt  i frysen för kommande soppa, omelett, pesto och aromsmör till grillköttet. 
Gullvivorna, grannar till ramslöken fast på torrare och mer exponerad mark, reste sig allt högre och i en torrbacke vid vägkanten strax bredvid fann jag något tiotal blommande plantor av småfingerört.


Småfingerörten blommar med en alldeles egen illgul kulör. Jag trodde dessutom först att detta var frågan om växten "vårfingerört", men se den ska ha oranga fläckar på kronbladens bas, vilket den här tydligt saknar. 
Småfingerört tycker jag inte är ett så passande namn förresten, när blommorna faktiskt är så här stora.

Bokarna börjar grönska. Det går fort nu och rödstjärten sjöng vid Höje, liksom grönsångare och svarthätta. Snart är det bara tornseglare, rosenfink och kärrsångare kvar att invänta innan laguppställningen är fulltalig.

God sommar!


torsdag 3 maj 2018

3 maj - Göken har kommit

.
När jag berättar om våren och flyttfåglarna idag på Rotary i Ödeshög kontrar president Nils-Olof med att han i morse, i regn och rusk, hörde årets första gök.

"En västergök dessutom".

Så dags på året är det alltså redan 



Nu är det tornseglaren som är nästa och en av de sista att vänta på men då känns det mera som sommar. Men inte riktigt än!

onsdag 2 maj 2018

2 maj - Efter tungt regn kommer solsken

.
Valborg och första maj blev ett kallt och blött kapitel. Vi firade emellertid i god och skön stämning i Brokind, söder om Linköping i det vackra eklandskapets kärna, hemma hos dotter Karin och Micke och det var hur trevligt som helst även om vi struntade i brasan vid Vårdnäs stiftsgård och njöt framför braskaminen av eget sällskap, god mat och en Bond-rulle istället.

Dagen idag började kall och ruggig men framåt eftermiddagen har det klarnat upp och solen skiner just nu på typiskt vis i "Gläntan",  med en krans av moln runt horisonten. Det är en liten nödvändig glimt skönvår innan regnen återkommer.

Alltså gäller det att passa på, tycker vi, så Ulla och jag åker iväg till Isberga naturreservat för en backsippepromenad.



Det är ett skönt blomster, backsippan och en blomma jag har en ungdomlig relation till från min uppväxt i Mjölbyområdets gamla glaciärdelta runt Kungshögaåsen. Undrar om de finns kvar i samma antal idag? Det måste nog kollas.



Blomningen kulminerar just nu, några plantor är fortfarande på väg upp men flera har också börjat vissna. Men i motljus är de nästan lika vackra.



Vi hittar majbaggar idag också. Jag smyger mig inpå en äggsvullen hona som kravlar runt i det solfyllda gräset.



Men när jag kommer alltför nära med kameran krumbuktar hon och pressar giftig saft ur sina tarsleder och är beredd på försvar.

Min främsta önskan för idag är att återfinna glödsandbiet, den insekt som jag gjorde ett förstafynd av för Östergötlands räkning förra året vid den här tiden. Då såg jag tre hanar som svärmade omkring i områdets västra del.



Glödsandbi hane.

Jag blir inte besviken idag heller. Vi upptäcker faktiskt en liten minikoloni längs stigen nära vattnet. Ungefär tio hanar och ett obestämt antal honor svärmar runt på platsen och fler kommer nog fram när värmen blir stabil. 
Fantastiskt trevligt är det att numera ha "tillgång" till ett så vackert vildbi hemmavid.



En fågel lyfter ur ett nyponsnår och jag ser en tegelrödstonad stjärt blixtra till mot bakgrundens skugga innan den snabbt försvinner in i ett nytt buskage. Ulla och jag går runt från var sitt håll men vi stöter inte upp fågeln igen.
Jag säger till Ulla att jag tror att det kan ha varit en rödstjärthona, men strax kommer jag på att det troliga är, att det istället är en näktergal.
Skulle nu detta vara riktigt, vilket jag alltså tror, så är det nog första gången som jag ser arten om våren innan jag har hört den.

Buskskvättan har också anlänt från söder, i en enbusktopp sitter den och spanar på oss tystlåtet och försiktigt. Kanske kom den sistlidna natt.



Jo just - imorgon ska jag berätta lite om vårens flyttfåglar på Rotary i Ödeshög, en miniversion av mitt fågelprogram men utan bildspel den här gången. 

"Näktergalen har kommit till vår bygd" kan väl bli en perfekt start på det programmet, men buskskvättan är förstås så okänd för sällskapet i fråga att jag hoppar över den. Det finns så det räcker till ändå.

söndag 29 april 2018

29 april - Konstrundeambition

.
Denna tid, veckorna innan Konstrundan under Kristi himmelsfärdshelgens fyra dagar, är jag alltid stressad och pressad av konstrundeambitionen. Blodtrycket rusar i topp och sömnen fladdrar omkring som en våryr nässelfjäril. Jag våndas och exalteras omväxlande inför de sista försöken att att få till just det där!

I år är det tre sena och ganska stora akvareller som ligger på väntplan, tre vinterstudier jag skissade upp för några månader sedan och som jag har lusten och drivet att söka få färdiga i tid, medan dagarna försvinner i allt snabbare tempo. Jag brukar aldrig lyckas fullt ut men jag nöjer mig med något och det som blir kvar får bli början till nästa "projekt".

Men, idag känner jag att jag har avslutat ett av dessa tre resterande motiv.


Disevidåns övre lopp en vårvinterdag.

En studie från Disevidsåns övre lopp genom Holavedens skogar söder om Ödeshög under begynnande vårsmältning.
Länge undrade jag om det där med strömstaren på plats vid iskanten och ännu är jag osäker på om fågeln, trots sin procentuella litenhet, tar för mycket plats och fokus från vattnets dans i landskapet.
Vi får se hur det blir till slut. Det visar sig under konstrundan när allt är ramat och hängt.

Välkomna då att se!

fredag 27 april 2018

27 april - Sommarutställning i Vadstena "Fåglar, fjädrar, ägg"

.
Söndagen den 6:e maj börjar en samlingsutställning i Rödtornet i Vadstena. 
Utställningen pågår hela sommaren och kallas "Fåglar, fjädrar, ägg" och handlar således om fåglar. 

Vi är tretton medverkande konstnärer och jag lovar att det finns en väldig bredd i vår kader när det kommer till inriktning, utformning, temperament och teknik.
Mitt bidrag blir åtta illustrationer ur de två böckerna "Pilfink" och "Korp" av vännen Göran Bergengren, två svartvita serier i blyerts respektive blandteknik.

Allt du behöver veta står att finna i bilden nedan. Välkomna!





27 april - Naturkonst i regn

.
Det är typisk aprilvår med högresta, mörka, regnbärande moln men också med blå himmelsgluggar och värmande solsken.


Det haglade nyss och iskornen slet loss en lav från trädet utanför ateljén och när jag hämtade in posten - räkningarna ska betalas idag - passade jag på att dokumentera denna äkta naturkonst på den regnvåta asfalten.



Ett lavträd.