onsdag 30 november 2016

30 november - Det var en gång

.
Undan för undan rensar jag bland papper och övrigt material såsom stenar, knivar, naturfynd, skissblock, tavelkrokar, akvarellunderlag m m. Återställningsarbetet i ateljén tuggar alltså på långsamt men säkert.
Mycket hamnar i svarta säckar och en ringa del går till arkivet.

I en byrå, som också den ska slängas, finner jag gamla viktiga dokument såsom postgiroblanketter, inbetalningskuvert och en liten galonväska som jag fick eller möjligen lånade av banken här i bynn; banken som hette Alfa på den tiden.
Den lilla väskan använde jag för att stoppa kontanter i, till bankboxen vid behov efter dagens slut.

I väskan hittar jag några sedlar av smärre valörer, värdelösa idag, femtioöringar likaså, men också runt fyrahundra enkronor. Hoppsan!


Det var en gång så alltså, att banken faktiskt var behjälpliga med penningtransaktioner, både sedlar och mynt, in och ut.
Tro´t den som vill, men så var det!

Banken var en bank!



torsdag 17 november 2016

17 november - Världen och ateljén av idag.

.
Det är mitt i november, när årstiden är som "värst". Nu gäller det att bara "överleva".
Äsch - vilka floskler. Känner vi igen dem? 
Jag tänker sluta med sådant omedelbart och beständigt!
Det finns ju ändå så mycket att vara glad och tacksam över satt i relation till vad som händer i världen runt omkring oss. Att gå inomhus, in i den rika värmen, tända ljus och njuta av stillhet är ett privilegium för de flesta i vårt land.
Så kan till och med snökaos i Stockholm bli till ett ämne att skämtsamt raljera omkring.



Vi vaknar till en djupsnöigt vacker morgon i Segeltorp med dotter Hannas familj.

Det våldsamma dödandet fortsätter runt omkring oss, värre och närmare oss än på många århundraden och flyktingar som flyr för sina liv blir till ett "problem" i den rika västvärlden.

Det stora liberalkapitalistiska landet USA, fyrljuset för många av Sveriges medborgare och flera politiska partier har valt en dåre till president. 

Förnekare och konspiratörer får alltmer luft under vingarna och klimatapokalypsen är snart ett faktum enligt många experter medan politikerna i världens länder tjabblar om petitesser.

Populistiska politiska partier ökar sin närvaro och röstandel också i vårt land. Från att bara för ett par år sedan ha varit ett frisinnat och öppet land har vi snabbt närmat oss ett främlingsmörker så svart att vi borde skämmas.

I min ateljé går livet vidare.  
Min avloppsvattenskada är slutgiltigt åtgärdad. Ännu fattas ett par radiatorer i galleriet men väggar, golv och tak är fräscha och tavlorna är åter på plats. Städning återstår, röjning och tillrättaställande i övriga utrymmen samt förhandling med försäkringsbolag och hyresvärd.


Stora galleriet i Ateljé Gebbe är färdigt.

Det har i mitt perspektiv varit en jobbig sommar och höst, men så sakteliga kommer allt i ordning, renare och lättare än förut, efter årtiondens samlande och verkande. Under hösten och vintern kommer jag att arbeta mig framåt mot en ny Ateljé Gebbe. En fågel Fenix reser sig ur askan.



Min verkstad är belamrad. Jag ger resten av år 2016 åt iordningsställande och röjning.


Jag överdriver inte om jag säger att jag har slängt ett ton med material. Ungefär trettio svarta sopsäckar med tidskrifter, skisser, gamla skräpakvareller, överupplagor av misslyckade litografier och övrigt har "gått i putten". Möbler, hyllor, mattor, stenar, fågelvingar, insektssamlingar och böcker har slängts eller bjudits bort.

Ännu återstår som ni förstår av bilderna mycket att sortera och slänga. 
Det kommer således inte att bli mycket målat ännu på en eller två månader. 
Men sen! Vilket sug jag kommer att ha, och redan har förresten. Det behövs, eftersom 2017 kommer att bli ett massivt arbetsår med fyra separata utställningar.

Ja!

tisdag 15 november 2016

15 november - Recension om Omkulturs samlingsutställning

.
Omkulturs samlingsutställning i K-ringen, Motala är recenserad i dagens Corren. 


torsdag 10 november 2016

10 november - Samlingsutställning i Motala

.

På lördag är det vernissage på OMKULTURS samlingsutställning på K-ringen i Motala.
Jag representeras med två små oljemålningar.

Tyvärr kan jag själv inte närvara under öppningen eftersom jag befinner mig i Stockholm då. Men alla ni som har tid, lust och närhet önskar jag varmt välkomna!

måndag 7 november 2016

7 november - Utställningen i Tranås är hemma

.
Så är den över, utställningen på Galleri Konstgården i Tranås, och de verk som blev osålda har jag på halkiga vägar, rakt över skogen, hämtat hem igen till ateljén. Det gick bra!

Efter hemkomsten från vår resa har jag nu bläddrat igenom alla tidningar och därvid fann jag denna anmälan i Tranås Aktuellt. 


lördag 5 november 2016

5 november - Hemma igen efter en paus i Spanien

.
Några snabba foton ur mobilen för att visa att Ulla och jag är hemma igen efter elva dagar söder om Alicante på Spaniens östkust.
För mig blev det en mycket välbehövlig paus från en höst fylld av arbete och ateljébekymmer.
Att vi dessutom kom att njuta av helt underbart väder blev extra bonus; det var faktiskt som de bästa av sommardagar hemma i Sverige. Då förstår ni nog ungefär.


Jag spelade bland annat hem förstavinsten i flaskboulen i Mil Palmeras och satte därmed några självutnämnda spanska mästare på plats och vann tre matcher av tre med 27 pluspoäng. Därefter blev jag bemött med vederbörlig respekt och ny syn på svensk petanca.


Vi tog oss tid för skön kontemplation. Aldrig någon stress. Bara lugn och ro.



Vi unnade oss god mat, frukt och grönsaker. Här en burk Navajas - rakknivsmusslor - till mellanmål. De smakar som blåmusslor men med mera tuggmotstånd och lite som ett mellanting till Calamares - tioarmad bläckfisk. Mycket gott med andra ord. Och utseendet, vad sägs om det?


Härligt avkopplande strandväder, här vid playan i Torre Vieja. Varmt i vattnet och lugna dagar runt 25 grader. Det kan faktiskt inte bli bättre och ändå var detta i början av november.

Hemkomsten blev lite chockartad förstås med minusgrader och snö. Tänk att skillnaden kan vara så stor inom Europa!


måndag 24 oktober 2016

24 oktober - Vernissage

.
Äsch! 
Jag tog lite bilder med kameran under lördagens vernissage på min Tranåsutställning, men jag får inte över dem till datorn just nu, efter att ha snubblat på kabeln. Tydligen blev någonting stukat. 
Men helt strandsatt är jag inte eftersom dotter Karin har sänt mig ett mejl, där jag bland andra finner en beskrivande bild som hon tog inför den publika tillströmningen; ett ganska illustrativt foto av en trött verkmästare.



fredag 21 oktober 2016

21 oktober - Välhängt

.
Utställningen på Galleri Konstgården i Tranås är nu väl hängd. Allt är klappat och klart och jag kan inte göra mer.
Imorgon kl 11.00 slår portarna upp. 



Varmt välkomna!


Imlnigen

tisdag 18 oktober 2016

18 oktober - Utställningen närmar sig

.
På lördag är det efterlängtad vernissage på galleri Konstgården i Tranås; efterlängtad åtminstone för mig själv, som ser fram emot ett avslut på ett långt åtagande och en krävande insats.
Det var definitivt enklare förr. 
Jag menar, jag minns mina första utställningar, då det mest var eufori och förväntan i sinnet. Skaparlusten var barnsligt trygg och förankrad och jag var lycklig över möjligheten att få verka och åtminstone i förväg nästan alltid nöjd med mina verk.

Efter ett långt konstnärsliv, snart fyrtio år, har mina egenkrav skärpts rejält och självförtroendet får sig ständiga knäppar under resans gång. I mitt huvud finns idag hela tiden känslan av att "mina verk måste bli bättre på alla sätt varje ny gång". 
Så är det bara! Det går inte känslomässigt att kohandla i ämnet. Själv är "bästa" kritiker.

Jag känner att jag ännu utvecklas. Det står inte still och det går inte bakåt, ännu. Det är bra. Det är t o m nödvändigt för att kunna fortsätta.
Huruvida det konstaterandet stämmer överens med andras upplevelse av min konst är däremot inte självklart korrelerat. Men jag kan bara svara upp mot mig själv.

Jojo ...

På lördag kl 11 öppnar utställningen. Jag har idag skrivit rålistan färdigt och den omfattar 50 verk, akvareller och oljor samt några teckningar ur boken "Pilfink". Vad som kommer att visas av detta får vi se när fredagskvällen är kommen, då är det nämligen färdighängt.

Hoppas att ni känner för att komma. Det är värdefullt för mig! 
Allt om tider och sånt finns i bilden nedan.
Välkomna!



fredag 14 oktober 2016

14 oktober - Nu tar jag helg

.
Efter ett oerhört intensivt och enträget oljemåleri, först hela sommaren vid Stugan och därefter, den senaste månaden, inomhus i ateljén, tar jag långpaus nu ... tror jag. Fast på måndag är jag möjligen på det igen, så där petigt, men jag ska verkligen försöka låta bli. Jag är färdig, det blir inte bättre. Alla motiven gick inte i hamn förstås, precis som det brukar vara, men så långt som jag orkat är det färdigmålat, så nu är det dags att dra ett streck för den här gången.



Nu tar jag helgledigt och därefter kommer jag att ägna början av nästa vecka åt förberedande arbete inför utställningen med vernissage nästa lördag såsom att skriva listor, måla dukkanter, göra upphängningsanordningar m m.

Vi ses, hoppas jag, på Galleri Konstgården i Tranås nästa lördag på vernissagen. Då får ni se mitt verk "Hommage à Monet" live.
Kan de va nåt?!



Välkomna!

torsdag 13 oktober 2016

13 oktober - Mitt i hösten

.
Lika överraskande varje år är det hur fort hösten framskrider när den väl har börjat. Det är bara exakt en månad sedan som jag badade i ett behagligt varmt Vättern en alldeles ljummen och vindstilla sommarkväll.



Detta har jag faktiskt svårt att föreställa mig idag, när det är ordinarie höstruskväder ute. Och sen det svåra mörkret på det. 

Tre frostmorgnar har vi haft redan i Ödeshög och kylan tränger in i kroppen idag igen när jag hämtar tidningen. 
Men, längs förrådsväggen blommar det samtidigt väldigt vackert.
Det är en art av "småspritig" solros som vi har växande där. Växten tar god tid på sig och varje år brukar det bli knappt med själva blomningen eftersom blommorna slår ut först i oktober trots sin frostkänslighet.



Men i år drev den milda förhösten på ordentligt och i god tid och knopparna utvecklades snabbt och lyckosamt. När jag traskar ut till postlådan för tunt klädd och i träskor lyser de upp mitt sinne och vårt prång likt hundra små minisolar. Nog blir man glad av sånt!

Glad blir säkert också min närmaste granne Anders om han händelsevis skulle slinka in i min Naturliga Dagbok. Han är nämligen stadigt förankrad HV71-fan. Det gäller alltså ishockey om någon undrar. Vi brukar ha våra ordduster han och jag, eftersom jag som f d Linköpingsbo känner att jag måste hålla till där, även om jag tar det hela med mera jämnmod än jag tror Anders gör på sin kant.

Den gåva jag fick av honom för en sommar sedan, en luvtröja med HV-71-insignier, han hade väl växt ur den själv och ville uppmuntra mig till lagbyte kantänka, har kommit till god användning i min målarutstyrsel. 
Se själva hur väl den passar vid staffliet.



Man får stå ut med somligt!

onsdag 12 oktober 2016

12 oktober - Sparat för framtiden

.
Lördagen den 1 oktober, under Ödeshögs konstförenings kulturhelg i Hästholmen, samtalade konstnärerna Lasse Frisk, Olle Schmidt och undertecknad om konst inför publik under suverän ledning av Moa Frisk från Kulturskolan. Elin Redin som också var inbjuden konstnär kunde tyvärr ej medverka under samtalet.
Den initierade, tjoget stora publiken tycktes nöjd och intresserad och vi fick gott om frågor under tiden och rika applåder efteråt.
Själva var vi, ganska överraskande, också mycket nöjda över hur det hela gick. Det blev, tyckte vi, ett givande samtal om konst, konstnärskap, skapandets glädje och vånda och konstnärens villkor.



Allt dokumenterades av vår egen "Gustaf Danielsson", den nyutbildade filmfotografen Anders Magnusson från Hästholmen.
Han har lovat att redigera materialet till hanterbart format för presentation.

Och tänk, jag insåg just nu att med denna lilla "happening" lördagen den 1 oktober i Hästholmen, skapades historia i någon form. Så bra att allt blir kvar; sparat för framtiden.

måndag 10 oktober 2016

10 oktober - Nära kan också kännas häftigt

.
Jag läser på morgonen kåseriet i Västmanlands Läns Tidning av Per-Ola Holm om skogsmarken norr om Västerås, hur  älgjakten påverkar skogspromenaden, och i blickfånget tronar en lappuggla, i ett foto av Roland Löfdahl.


Faksimil ur VLT - en artikel av Per-Ola Holm.

Vi är på besök hos Ullas mor Brith som firar 95-årig födelsedag och jag funderar efter läsningen på att försöka slita mig till lite egentid i skogen.

För tre veckor när vi också var på besök i Västerås träffade jag ornitologen Bernt vid den numera rekonstruerande Frövisjön utanför Skultuna, en fågellokal som med tiden har blivit "min egen" under alla besök här uppe i Bergslagens södra skogsbygder i Ullas barndomsmarker tillika min fars, i Skultuna respektive Ramnäs, två små grannorter.
Nåväl. Bernt frågade till slut om jag möjligen hade varit och tittat på lappugglorna i skogen.

"De har jag inte. Men jag känner till historien," svarar jag, "men jag vet förstås inte riktig var den äger rum".

"Känner du till Slagårda?" säger Bernt

"Mycket väl", svarar jag. "Där har jag varit på besök flera gånger hos Elsy och Arne, mina svärföräldrars allra bästa vänner".

"I den trakten är det ", säger Bernt och förklarar sen lite närmare eftersom han uppenbarligen har kommit att lita på mig.

Jag tar vara på det lilla fönstret av tid. Inte för att jag tror att jag så här mitt på dagen och under ett kort besök verkligen ska ha en chans på lappuggla, men mera för rekognonserings skull, för framtiden.


Så nu sitter jag där vid vägbommen. Vädret är grått och regnet faller stilla i lä. Spillkråkan ropar, talltitan varnar och nötskrikorna far i skytteltrafik över skogen. Bakom mig leder en nyanlagd skogsväg rakt in genom granmuren. Skogsvägarna är många i trakten men skogen däremellan är ganska folktom, jämfört med skogarna hemma i Östergötland. Här finns plats för vildmark, ett vargrevisr till exempel, men också för en hiskelig mängd stora fula kalhyggen.


Det finns en klar Norrlandskänsla här uppe i vissa av Bergslagens skogar. Snön kommer tidigt och faller djupare än hemmavid och granarna är smalare, undervegetationen mellan de talrika stenblocken är nästan bara mossgröngrå och ofta blomsterfattig.


Du kan spana ut över de igenlagda åkermarkerna på andra sidan vägen, har Bernt sagt till mig. Ibland har jag stått där i timtal, fortsätter han, och så plötsligt har det hänt. Det är fina jaktmarker för lappuggla.

Men jag har förstås inga timmar på mig och dagen är säkert för ljus, men spanar gör jag.
Kikarfältet glider fram och tillbaka över terrängen. Inget mera händer men spänningen kryper i skinnet. Ibland kan det räcka med detta. Närheten till möjliga upplevelser kan ibland vara nog.

Hemfärden går över skogen bort till Bovallen och mina ögon spanar intensivt efter vargar som jag vet finns här i trakten.

fredag 7 oktober 2016

7 oktober - Oljemåleri i ateljén

.
Den senaste veckans intensiva nordanvind gjorde det till slut omöjligt för mig att stå på min målaraltan vid Stugan och måla. Dukarna fladdrade och mina händer stelnade och efter någon dags enträget försökande gav jag upp.
Jag kontaktade entreprenören för renoveringen av ateljén och bad om en paus i återställningsarbetet som faktiskt efter tre månader börjar närma sig slutet. Målarna som skulle återkomma under dagen fick återbud fjorton dagar framåt. 

- Ni är välkomna tillbaka efter den 24 oktober. Jag är i akut behov av min ateljé. Jag måste själv få disponera den för att ha en chans att avsluta mitt viktiga arbete inför min utställningen, meddelade jag när jag till slut insåg att det ändå var jag som hade beslutanderätt i ärendet.



Från en dag till en annan löste sig knuten; vilken tur att galleridelen i ateljén ändå var användbar, t o m ljusare, renare och för ändamålet bättre skaffad än brukligt. Skaparusten infann sig direkt.



Så nu sitter jag här, instängd för en gångs skull i mitt oljemåleri, men lycklig över att vara igång. Ångorna från oljemåleriet som jag egentligen inte tål får jag stå ut med en tid men jag har ventilationen igång på manuellt högvarv hela dygnet.



Och istället för på stugväggen hänger mina pågående verk på galleriväggen. Nu kör jag!

söndag 2 oktober 2016

2 oktober - Flyttväder

.
Så tog den stenhårda sydvästen slut och ersattes av ett betydligt lugnare drag från norr. Det är sånt väder som passar tranor perfekt den här tiden på året och nu går plogarna fram däruppe i himlen stadigt och snabbt.


Transträck idag över Ödeshög.

Överallt brusar det också av starflockar. De far mellan stubbåkrarna och trädgårdarna på jakt efter både animaliskt och vegetabiliskt.


Mycket mat finns att hämta i äppelträden som dignar av frukt och samma sak gäller både rönnbär och fläderbär. Fläderbuskarna är riktigt svarta av fruktställningar.


För något år sedan provade jag att käka några såna där fläderbär men jag gör inte om det. Jag tänkte att kan svarthättor och ärtsångare, björktrastar, koltrastar och starar så kan väl jag. Men, jag blev illamående och lite yr faktiskt och idag vet jag bättre.
Fläderbären innehåller nämligen blåsyra och är ätliga först efter kokning i ungefär 20 minuter, då cyaniden dunstar bort all världens väg. Sen är det ok att göra smaklig saft och sylt.

Jag tog en sväng ner till Stugan även idag, utan ambitioner att måla. Ibland känns det nödvändigt att bara studera mina verk helt torrt och idag var just en sån dag.
Och då kunde jag förstås inte hålla mig från att ta en sväng ner till vassarna vid kanalbanken för att se till skäggmesarnas högflykt.


Skäggmesar var det tämligen gott om. Jag stötte på tre rejäla flockar på en sträcka av tvåhundra meter. Men det var lugnt på flygfronten, högflykten verkar inte ha kommit igång ordentligt ännu efter den osedvanligt milda hösten. Men snart så! Det verkar ladda upp rejält.

Vid båtplatsen kom jag rakt in i ett tätt meståg. Där fanns stjärmesar, blåmesar, talgoxar, trädkrypare och flera gransångare men hur jag än lyssnade fann jag ingen efterlängtad taigasångare. Det hade suttit fint annars denna taigasångarhöst utan sin like. Men än är jag inte bönhörd i det ärendet hemmavid.


torsdag 29 september 2016

29 september - Inbjudan till Konsthelg i Hästholmen

.
Nu har det blåst rejält i två dagar, idag värre än igår och så hårt att dörren flyger upp ur händerna vid Stugan när jag öppnar och så vida pass (som man säger i Östergötland) att mina dukar på staffliet därefter kommer att skaka med "shaking news" som möjligt resultat, vilket i så fall är nytt grepp i mitt måleri.
Inte vet jag precis var gränsen går mellan kuling och storm, runt 17 m/s troligen, men känslomässigt är det ändå storm som råder och jag hukar mig vidare runt stugknuten och tittar mot de stora asparna för att beräkna om höjden i vågrät position möjligen kan utgöra ett hot mot huset och min passage. 

Grågässen kommer i motvinden, kämpande och långsamt tätt över hustaket. Annars är det inte mycket som flyger, mer än vissna löv och tunna grenar.

Trots vinden är jag tålig, måste vara tålig. Mitt kall och beting är oåterkalleligt. I god tid till den 22 oktober och utställningen i Tranås måste jag vara färdig och det alldeles oberoende av hetta, regn, storm eller snö. 
Friluftkonstnärens lott är hård men rättvis och gott om kläder har jag.

Jag tar med tre oljor hem till ateljén, tre troligen färdiga ena men helt säker på det är jag ännu inte, ty jag brukar vilja ha några dagar extra för att fundera på och begrunda detaljerna.



Nåväl med i bilen är de i varje fall, de tre oljorna. Men längre än till Lövängsborg vid Väversunda kommer jag just inte. 
Trädet som ligger över vägen är inte stort, en tanig men högrest sälg bara. Men den hindrar mig att komma vidare. Så mycket vind är det alltså, tänker jag. Och så tänker jag lite till: ska jag våga försöka köra över grenarna?
Jag bestämmer mig dock, intelligent nog, för att försöka släpa undan trädet. Det är emellertid segare än väntat och ryggen är inte till någon större hjälp heller, så jag vänder bilen istället och tar en annan väg hem. Värre än så är alltså inte problemet. Lite nytta gör jag faktiskt också genom att meddela skolskjutsen som jag möter att vägen är blockerad längre fram. 
Man måste hjälpas åt när det stormar.



Tavlorna är mindre suddiga under utställningen.

Att jag tar hem tre oljor, ramar och fixar och sen  riggar upp dem för tillsyn och fotografering på ateljéväggen beror på att jag har tänkt mig dessa tre alster, bland annat, som representanter på en liten utställning i Hästholmen nu till helgen.



Det är Ödeshögs Konstförening som har bjudit in mig och fyra andra kända konstnärer till en jubileumsutställning i bygdegården.
Konstverken skall levereras imorgon för hängning och sen är det öppet ... se ovan ...

Lördag kl 15.00 kommer vi konstnärer att medverka i ett samtal om våra konstverk och om konst överlag under ledning av Moa Frisk.

Jag och Ulla tänker också närvara vid och njuta av den fina jazzkonserten på söndagen kl 16.00

Kanske vi ses? Jag hoppas det! Välkomna!

29 september - Vattenskadan i ateljén

.
Nu har fläktarna arbetat färdigt i mitt galleriutrymme i Ateljé Gebbe. Äntligen har de tjocka timmerväggarna torkat. Det tog tre månader.


Nu är byggjobbarna tillbaka. Golv, tak och väggar byggs om på nytt. Ett moment återstår därefter - målningen - och med den kan det bli bekymmer får jag reda på av förmannen "Kimmen". Det är just nu nämligen akut brist på tillgängliga entreprenörer i den branschen. I värsta fall kan det ta minst en månad extra, meddelar han.
 Men jag håller tummarna för bättre utfall föstås.

Jag har förresten skrivit ett ganska precist formulerat brev till min hyresvärd Ödeshögs bostadsbolag, ÖBO. Jag har framfört en del ganska skarpa åsikter. Nu får vi se!

måndag 26 september 2016

26 september - Oljemåleriet

.
Precis hemma nu, efter en lång målardag vid Stugan. Underbart sommarväder september till trots gör verksamheten och närvaron till en fröjd.
Jag arbetar sedan lång tid tillbaka med ett tiotal oljemålningar samtidigt och idag har jag nog definitivt avslutat dessa bägge motiv. Ett antal återstår.



Efter vårregn


Jupiter

fredag 23 september 2016

23 september - Besök

.
Igår hörde jag mjuka röster från baksidan när jag anlände till Stugan och jag undrade, eftersom jag såg varken bil eller cykel.

På altanen sitter två kvinnor och småpratar. De ser mig inte först men vänder sig om och ber om ursäkt för intrånget vid "Gebbes målarstuga".
De dricker kaffe ur termos och har beteshagen med korna framför sig och de är på utflykt.
De heter Annika och Katarina och jag känner dem väl. De är från Ödeshög precis som jag.



Annika och Katarina.

- Vi sa just det, säger de, tänk om Gebbe kom nu och fick se oss sitta här och fika på hans altan. Och så tänkte vi också på korna som ligger där borta i solen, att de inte verkar vara vana vid att komma fram till staketet. Kanske han inte är så social och pratar med dem, Gebbe, kor brukar ju vara så nyfikna.

- Nog pratar jag med dem, svarar jag, och sjunger. Men de njuter säkert av solen och vilan bara.

Annika och Katarina är barndomsvänner och skolkamrater från Svanshals gamla skola; i huset där Tåkerns Vandrarhem ligger idag, säger de, och vi var alltid tillsammans som barn och unga och idag, i det sköna höstvädret, tänkte vi oss en nostalgisk promenad genom vår barndoms bygd.

- Vi har parkerat borta vid Ramstadbron eftersom det var fullt på parkeringsplatsen vid Holmens gamla skola. Det har blivit en lång promenad men vi tar god tid på oss, säger de.

Sen samtalar vi en stund om bygden, gårdarna, människorna och våra gemensamma bekanta.

- Vill ni se hur jag har det härinne? frågar jag, och så går vi in en stund.

- Vilket mysigt hus och så många fina tavlor. Jag tror att de är färgstarkare idag än som jag känner dem sen tidigare, säger Katarina. Tack för titten förresten. Det har varit en härlig dag, men nu är det nog hög tid för oss att gå vidare om vi ska komma hem i tid.



På vägen bortom åkern ser jag dem försvinna, hela tiden småpratande, tillbaka mot bilen i sin vandring över slätten.

Nostalgi av bästa sort, tänker jag, när livet är som bäst!

onsdag 21 september 2016

21 september - Höst

.
Höstdagjämning. Dygnet balanserar ljus och mörker över hela jorden. Men redan om någon dag kommer natten att dominera. Och det går fort utför med det ljusa. En halvtimme i veckan säkert nu när det går som fortast.



Igår, just när dagen skumnade och ljuset blev för svagt för mitt måleri, njöt jag en stund av tranornas mäktiga insträck mot sjön, där de samtidigt mötte grågässens lika mäktiga utsträck från sjön.



Vid komposten pågick ett bröllop i det fördolda. Spindelhanen var på besök i honans nät med tydliga avsikter.



Samtidigt som jag stod där ringde mobilen. Det var Christer, min gamle vän, som bjöd in till ugglefångst borta i Glänås strandskog, där han och Henrik riggat upp sexmetersnät i fyrkant, men en ljudspelare i centrum.
Tipset hade han fått av Juhani Vuorinen som i sin tur fått tipset från Finland eller Baltikum, tror jag, att det med hjälp av en ugglas spelläte i kombination med muspip på en ljudfil, lätt skulle gå att fånga ugglor av alla de sorter för en effektiv ringmärkning.



Nu var det dags att pröva, tyckte Christer och Henrik. Så med laptopen laddad och bluetoothen på tryckte Henrik igång projektet samtidigt som jag anlände.



Sen var det att vänta en smula. 

- Vi ger ugglerna en timma, säger Christer. Det är lämpligt enligt Juhani. Det brukar kunna hända redan efter en kvart i och för sig, men det här är ju första gången för oss.

Nå, hur gick det?



Jojomen, vid första försöket hänger en kattuggla i ett av näten. Vi blir väldigt överraskade faktiskt. Kanske ingen av oss trodde på försöket. Fantastiskt helt enkelt!

Ugglan vi fångade är av s k röd eller brun färgfas. Det finns också en grå variant s k grå fas. Den "grå" kattugglan är nordligare och bunden till skog och obygd medan den "röda" tillhör slätt och jordbruksbygd med träddungar och gårdar. När det slår till och blir en hård vinter är de "röda" kattugglorna betydligt känsligare och påträffas ofta döda.
Dags för en splitt av kattugglan till två arter? Det skulle många fågelskådare gilla. Tänk att få ett extra kryss helt utan ansträngning.


Två lycklig ugglefångare på väg till ringmärkningsbordet.

Tack för att du ringde Christer, så att jag fick vara med om detta lyckade experiment!

tisdag 20 september 2016

20 september - Ett ansvar och en glädje

.
Ullas och mitt engagemang med flyktingar som anlänt till Ödeshögs kommun är ett ansvar och en glädje som tar sig många uttryck.