7 mars - Naturmorgon med svanar och falkproblem

.
Det blev en ordentlig portion svanprat med Naturmorgons reporter Jenny vid Tåkern idag.
Hon ringde igår och beställde träff med mig för att göra ett reportage till kommande lördagssändning om en av våra "vanliga och vackra" fågelarter som annars nästan aldrig kommer till tals - knölsvanen.

Vi träffas i ateljén, äter revbensspjäll i Väderstads kulinariska Centralkrog och sen börjar vårt arbete vid Glänås.
Därefter, passande nog, färdas vi vidare till under Svanshals kyrkas gyllene kyrksvan, där vi har den stora utsikten över sjön med alla dess svanar. Hela inspelningen blir lång och omfångsrik. Men detta basmaterial kommer Jenny hemma att klippa ner till cirka 10 minuters inslag, tror jag.



Jenny fotograferar ett lågt byggt ekorrbo i en liten tall vid spången i närheten av Naturum Tåkern.

Efter själva intervjun önskar Jenny spela in lite ljudeffekter och vi vandrar ner mot Sjöstugan för att få med gässens kackel, vipornas gnäll och kajornars tjatter.

En havsörn snurrar runt över strandskogen och får upp mängder av gäss på vingarna och därmed blir Jenny mer än nöjd.

Just där och då ser jag en större rovfågel hastigt vina förbi över strandängen i höger ögonvrå. Jag anar en snabb och stark fågel som kastar sig ner i skydd av vegetationen och min direkta känsla säger duvhök, men en egendomligt spetsvingad sådan.

Fågeln försvinner bakom en stor sälgbuske och förblir borta för våra ögon där vi står.

Så vi smyger försiktigt något närmare och ser att den sitter på en staketstolpe mitt på Svanshals äng ungefär 150 - 200 bort.

Jag får uppenbara problem med att bestämma vad det egentligen är för sorts fågel.

Jenny har åter fått fram mikrofonen. Den har jag alldeles framför ansiktet och mina spontana idéer och mitt resonemang om fågeln går således från och med nu rakt in i arkivet; en intressant och något stressande ny upplevelse för mig.

Det är en stor fågel, som en duvhök, men tecknad nästan som pilgrimsfalk, men ändå inte helt och fullt. Den har en mörk mask på huvudet med ljust ansikte och haka. Den ser längsstreckad ut på bröst och mage och har en något gulbeige ton ner mot buken. Vingar och stjärt går i grått med brun anstrykning.

Så min slutsats där på platsen leder mig ändå mot pilgrimsfalk, en stor sådan och ännu inte helt utfärgad; alltså en något ung hona av pilgrimsfalk, tänker jag och meddelar också detta in i mikrofonen. Sålunda fortsätter vi att resonera med detta som utgångspunkt, Jenny och jag, även om jag i mitt huvudet inte får till allt det där med teckningen och storleken. Jag vill ju inte verka velande och tveksam i radion.

Plötsligt lyfter fågeln, under inspelningen, och då ser jag direkt att detta inte är en pilgrimsfalk. Det är en jaktfalk. Den är stor och tung med mäktiga och relativt långsamma vingslag, har spetsiga men breda vingar och rejäl stjärt.

Det hela är fantastiskt. Den kommer rakt mot oss och jag ser in i ögat. Så svänger den bort något från linjen, passerar över hukande och skrämda grågäss, stiger över taggtrådsstängslet inte mer än 75 meter bort och flyger kraftfullt in över höstvetet där två kanadagäss går upp i väsande och upprätt försvarsställning med utbreddda vingar och öppna gap. Jaktfalken gör några halvtama utfall, testar gässen, och försvinner därefter lågt över terrängen bort i sydlig riktning. Vi ser den inte mer.



Här står vi Jenny och jag med gapande munnar. Jag berättar att jag inte har sett jaktfalk i Tåkernbygden sedan 1990-talet och så kommer den så här, mitt under en radioinspelning, där jag är utan tub och rejäl kikare. Och jag tänker förtvivlat: vilka bilder jag kunde ha fått om min kamera med 300-telet hade varit med. Att man aldrig lär sig!

Nu hemma i ateljén är jag ännu kallsvettig av upphetsning och känner samtidigt ganska så stor oro över hur mitt resonemang kommer att te sig i Naturmorgons lördagssändning. Det där med att "fastna på" pilgrimsfalk känns så här i efterhand alldeles tokigt; jag som har så mycket erfarenhet av den arten, men allvarligt talat, jag förstod först aldrig att detta var en jaktfalk.

Och det är väl som Jenny säger, att det här inslaget kommer att bli en väldigt bra illustration i radion över hur besvärligt och svårt det kan vara ibland för en fågelskådare - inte minst om personen samtidigt ska resonera om det hela direkt i mikrofonen. Tid för eftertänksamhet fanns inte på plats.

Och med detta i huvudet får jag väl trösta mig en smula. Med detta och med min nya naturmorgonsmössa utanpå detsamma.

Och Jenny, hon är jätteglad. Nu fick hon en extra 5-minutare att stoppa in i programmet.
Hör själv i Naturmorgon på lördag fr o m kl 06.00

7 mars - Fel inställning

.
Från och med nu vet jag att om knappregeln på kamerahuset råkar vara inställd på S så blir bilderna alldeles väldigt underexponerade.

Trots en solig dag blev alla foton jag tog igår på Lars och min vårresa i södra tåkernbygden verkligen skumma, i ordets dubbla bemärkelser, på grund av denna inställningsfadäs.
Slättens alla nyanlända lärkor försvann i mörkret, tusentals gäss, spridda flockar av tofsvipor och den ensamma tranan i starrmaden vid Väversunda likaså.



När den ensamma tranan sedan lyfte lyckades jag skramla fram ett kornigt bevis i kontrast mot himmelsljuset ändå.
Men, så tidigt. Och ensam dessutom. Märkvärdigt!



Jag skrev igår om att vintern bromsar, och det är väl något sant, ty inatt har det varit nästan tio grader kallt igen, men nog överraskar både det ena och det andra med sin vårliga tidighet.
Ormvråkarnas kärlekslek till exempel.
Honan sitter på en torrgren vid Alvastra pålbyggnad, hanen kommer med bomaterial i klorna, landar på hennes rygg och en parning äger rum, oblygt mitt framför våra ögon.

Det är till att vara på hugget, menar vi åskådare i bilen. Det är ju ändå bara i början av mars månad.

6 mars - Vinterbroms

.
Vintern bromsar något lite just nu, sätter broddarna i backen och spjärnar emot vårens frejdiga framfart, och tänk, det tycker jag faktiskt är bra. Allt stannar upp en smula så att jag hinner ta ett par extra andetag och njuta av vårtecknen lite mera i lugn och ro. Det har gott så fort redan och än är vi ju bara i början av mars och oron för allvarliga bakslag finns alltid på plats.



Det är ett nytt mäktigt högtryck i öster som stänger den västliga väderporten. Nätterna blir kalla, morgnarna ibland dimmiga med vacker rimfrost i spåren och sen följer underbart soliga dagar med dagsmeja och möjligheter till middag ute i vår inglasade altan.

Det är ju bara så bra som det kan bli.

Vid Stora klint i Ombergs sydöstra hörn, alldeles ovanför Alvastra kloster, har det setts många örnar de senaste dagarna. De har legat i de östliga uppvindarna och skruvat och lekt över den frostglittrande trädbården.

Uffe ringde häromdagen och berättade om detta, då jag ännu var i Stockholm och kunde lyssna in den första sjungande koltrasten, att han noterat tre havsörnar och ett par kungsörnar samtidigt över bergsbranten på hög höjd.



Då jag anländer till ateljén idag på morgonen överraskar mig en skrattmås, vilket väl kanske inte kan tyckas så märkligt.
Men, här i inlandet, i min bygd brukar jag inte se de första skrattmåsarna förrän runt vårdagjämningen.
Den här skrattmåsen kommer ensam rakt över taket och skränar till så där som skrattmåsar gör och annars hade den väl smugit mig ombemärkt förbi.

4 mars - Tåkernfolder

.

Mittuppslaget till den nya Tåkernfoldern är färdigmålat.

Nu väntar omslag och vinjettillustrationer och sedan ska allt iväg till repro och tryck.

1 mars - Heda kyrka

Himmelskt ljus över den gamla romanska 1100-talskyrkan i Heda i Ödeshögs kommun när det är som vackrast.

29 februari - Möte med kungsörnar

.
- Kolla där, säger Janne.

Jag vänder huvudet uppåt och spanar mellan jättekarnas kronor och får syn på den mäktiga segelytan av en stor rovfågel.



- Det är en kungsörn, säger jag.

Fågeln kommer på skrå längs berget, glider allt närmare och börjar sedan ta höjd i termiken och uppvindarna alldeles över oss.
Jag följer den med kameran, men svär, kanske inte bara helt tyst, över att skärpeautomatiken hela tiden fokuserar om på ekgrenarna i förgrunden.

- Ja men kör manuellt då, säger Janne. Men jag svarar att jag inte hinner ställa om nu.
Ändå får jag korn på fågeln i gluggarna några gånger och ett tiotal bilder blir riktigt bra.

- Där är en till, pekar Janne, medan jag kämpar med kamerans fokus.

-Var, var?

Ytterligare en kungsörn, en hona uppenbarligen eftersom hon är påtagligt större, dyker upp på lägre höjd över skogsbrynet.
Hon seglar snabbt upp mot hanen och de möts, men på distans, i lufthavet, sedan vänder hon snabbt ner igen och försvinner bakom klippkantens tallar utan att jag får bra korn på henne i min kamera.
Hanen däremot, seglar upp till högre höjd, makligt och stillsamt och försvinner även han bortom skogskanten söderut längs berget.

Detta är två fåglar som ännu har "fönster" i vingarna och hemma i ateljén igen bedömer jag hanen till att vara minst tre år gammal åtminstone inte född förra året, alltså ännu en ung fågel.
(På nätverket Svalan har jag fått synpunkten att denna kungsörnshane med anledning av ruggningsschemat torde var 4 år gammal).

Det är spännande det här med örnarna på Omberg. Både havsörn och kungsörn ses varje år och vi väntar alla på den dag då någon av dessa pampiga fågelarter kan konstateras häcka på vårt eget berg.
Börjar vi månne närma oss den dagen nu? Hoppas det!

29 februari - Ett par vårtecken på Omberg

.
- Kan vi inte åka upp till Omberg i morgon och se om vi hittar några utslagna blåsippor, sa Janne igår då han ringde.

Självklart!
Så gör vi alltså idag; bilar iväg till bästa stället för att leta efter de första blåsipporna som jag vet.
Jag tror ändå att det kan vara någon dag för tidigt, men det kommer att visa sig att jag bara får nästan rätt.

I skärningen till den lilla och sen länge igenlagda åkerlappen vid vägen strax bortom Ombergs turisthotell, alldeles under de idag tyvärr döende jättekarna som står vid kanten av den vackra slukrännans lilla änddelta, letar vi bland löv och gräs.
I lä och i starkt lutande friytor under rötterna på de små buskarna som står där, finnner vi faktiskt de allra första små, blått ädelstenslysande punkterna, glimma mot det mörka. Det är blåsippor!



Blommorna är inte riktigt färdiga ändå, men egentligen är det bara skillnad på timmar, inte dagar, därav mitt tidigare påstående om att jag bara delvis fick rätt.
När vi var där, på förmiddagen, lyste solen mest med sin frånvaro och när jag skriver detta senare samma eftermiddag, förstår jag att de där små nästan skaftlösa knopparna säkert är utslagna i solvärmen som kommit under dagens lopp.
Tänk att det är så dags, redan i februari, även om det nu råkar vara just på februari månads extradag.



En nyckelpiga är också ett vårtecken. Här är den första som har klättrat upp på gammelekens solsida för att värma sina stela leder.

26 februari - Besök hos barndomen

.
Häromveckan var jag på beök i mitt barndoms Mjölby, min uppväxts stad, där jag bodde från 7 års ålder ända tills jag slutade gymnasiet och flyttade bort för militärtjänst på Gotland och därefter bebodde endast sporadiskt.

Jag ägnade ett besök åt nostalgin.
Det var ett typiskt HSB-hus från 50-talet på Västra Hargsvägen nr 16 som vi flyttade till från födelsestaden Linköping; som jag önskade besöka; en plats fylld av tusentals minnen av upplevelser.

Från början flyttade vi in i en liten lägenhet i trappuppgång 16 C men snart blev det istället mellanvåningen i andra änden, nr 16 A, som var något större och ljusare med sitt stora burspråksfönster i köket som vette ut mot Ringvägens backe ner från Vattugatan, som livet kom att kretsa kring.

Så småningom flyttade familjen vidare till andra sidan staden, till Mårtensgatan 14, ett då helt nybyggt område. Men det är en annan historia.



Bakom andra våningens utbyggda köksfönster fanns mitt hem.Det var här på Hargsvägen 16 som min barndom präglades. Mina minnen av alla barnen där, friheten, tryggheten och närheten till naturen är ett väsentligt fundament för den jag är idag.
Den stora linden utanför minns jag som ett liten vek, tre meter hög tana.



Jag kliver in genom porten.
Jag har barndomens doft i min näsa, och ekot av mina steg från trappan i öronen. Men även här, i det lilla intima, är allt förändrat.
Trapporna är nya, väggarna är målade och alla dörrar är utbytta.
Inget är sig likt, inte heller den trygga doften i mitt minne.

Utanför ligger den väldiga och branta tallbacken med tallar som är exakt lika stora idag som igår, ty där är tidsskalan en annan. Men själva backen har krympt ihop rejält i längd och höjd.
Alla cykelställen är borta, inga nya stjärtkanor och skidhopp är på plats och framför allt saknas alla barnen: Bertil, Lars-Gunnar, Nils, Eva, Kennet, Lars-Olov, Gisela, Gunnel, Håkan, Christer, Kristian, Ann-Katrin, Marianne, Birgitta, Leif, Lone, Yvonne, Violet, Kerstin,Tomas, Rolf, Ann, Arne, Stig, Jörgen, Göran, Sonja och Lisbeth m fl.

Innan jag åker härifrån tar jag svängen upp mot Måndalen via det vi kallade Lilla Måndalen.

Den äng jag minns med en kådigt spretig bertall på sidan är numera asfalterad och bredvid den ligger ett par hus som inte ens de är särskilt nya längre.

Här i lilla Måndalen, bara ett par steg från våra barnrikehus, spelade vi enkel fotboll bland tuvor och småbuskar. Det känns så avlägset.
Det var en annan tid och den var så bra.

Vi barn, i hundratals runt om i hyreshusområdena, lekte alltid ute hela dagarna alla dagar på året och in gick vi bara under protest när alla mammor nästan samtidigt öppnade fönstret och ropade in oss till middag eller sängläggning.
Papporna? Dom fanns om kvällen.

.

25 februari - Himlaspel

.
Igår kväll fick jag idén då jag såg det mäktiga ljusspel som den nya Månskäran med först Venus ovanför och därefter Jupiter bildade i sned riktning rakt upp från solnedgången mot zenit; att, i den kväll som nu är, åka iväg upp till Västra Väggar på Omberg för att försöka dokumentera det hela.




Alltså står jag nu i det lätta motdraget framför det branta bergstupet som störtar rakt ner i den mörkblå sjön alldeles under mig och betraktar solen som sakta vandrar ner mot horisonten. Det är en pampig utsikt, mycket rofyllt i ensamheten och himlen är ... klar ... nästan.
Det ligger förstås några retligt låga moln över Västergötland exakt där dit solen är på väg att försvinna.

Så synd, jag hade ju hoppats på att få en skymt av Merkurius också, jag tror nämligen att det åtminstone börjar närma sig ett läge för bra observationsmöjligheter av denna den närmsta solgrannen av planeterna. Den ligger snart på helt rätt sida i snurren runt solen för oss att kunna ses från vår jord.



Men, där går den planen om intet. Solen försvinner mycket riktigt i små förargliga moln som täcker Merkurius om den nu redan skulle vara på plats. I början av mars månad ökar emellerid förutsättningarna ytterligare om vädret också ställer upp.



Igår kväll pressade sig nymånen upp mellan solen och Venus, men ikväll har den vandrat upp en bit ytterligare och lagt sig vid sidan om. Trots att den "räta" linjen från igår kväll är bruten är också detta vackert.
Det har blivit en så kallad konjugation mellan de två.
Och, inte långt snett ovanför ligger förstås ännu Jupiter kvar och glänser nästan lika starkt som aftonstjärnan Venus.

Jag gör vad jag kan för att kunna fotografera detta. Men det är verkligen inte lätt. Jag har stativ med mig och riggar upp utrustningen noga och låser alla klampar och skruvar ordentligt men trots detta blir bilden blurrig och vet du varför?
Jo, det beror på att himlakropparna rör på sig. Slutartiden är nästan 5 sekunder, märker jag, och trots att det inte går att uppfatta med ögat under en så kort tid så registrerar kameran att kropparna rört sig en liten bit ner mot höger.

Ja, ja det var värt försöket och upplevelsen i alla fall. Till på köpet får jag del av ännu en planetupplevelse då jag vänder hemåt. Alledeles över horisonten i öster går nämligen Mars upp; med orangeröd lyster.
Vilken kväll!

25 februari - Viporna

.
Här är de på bild - vårens första vipor.

Idag ser jag alltså ytterligare tio stycken. Dessa rastar vid några smältvattenspölar på Jeannebergs svarta potatisjordar alldeles intill Ödeshögs samhälle, men endast några minuter för att dricka, sedan lyfter de åter och drar vidare mot norr.

Jag kunde alltså inte låta bli att åka ut en sväng till för att njuta av vädret och söka efter nyheterna och möjligen blir det ännu en vända. Våren söker och drar.



Däremot blir det inget av med skridskoåkandet.
Jag har lastat in skridskorna i bilen och tagit mig till Lundtorpskanalen norr om Väversunda men där är det överraskande stopp.
Den tjocka isen är vattentäckt med en överfryst och besvärlig nyisskorpa i skuggorna. Här och där är också kraftiga fräthål på väg uppåt genom isen.
Nog skulle det väl gå att ta sig ut men snubbel- och jumpningsrisken känns för utmanande.



Vid Alvastra kommer en blå kärrhök längs med ett dike. Den glider sakta i motvinden från nordväst, på jakt efter sork. Jag har inte sett någon blåhök själv sedan sent i höstas. Möjligen är även denna nyanländ och på väg upp genom landet.

25 februari - Vass skörd

.
Danskarna är på plats igen. Skördetröskan ställdes i ordning i går vid Berzeligården i Väversunda och idag går första repan ut till det väldiga vassområdet i västra Tåkern.
En knapp kvadratkilometer står till buds och i år kommer säkert allt att gå på export söderut efter att under två säsonger ha använts till täckning av det nya Naturum Tåkern och dess fågeltorn vid Glänås.



Du kan läsa mer om vad jag har skrivit om Tåkerns vass, skörden och bearbetningen om du skriver in vass i sökrutan till höger. Där finns mycket att hämta.

Det hela är väl inte alldeles okontroversiellt. I Tåkern är det fråga om en kompromiss mellan nyttjande och naturvård som resulterat i att högst 1 km² av inalles 12 km² vass får lova att skördas varje vinter. Det gäller naturligtvis att spara på biotopen för de vasshäckande fåglarna rördrom, vattenrall, skäggmes och brun kärrhök med flera, som alla är beroende av gammal vass i bobyggnadsskedet.
Samtidigt finns det även fåglar som bättre älskar lite mer öppna ytor och kantzoner i vassbältet, vilka skapas av vasskörd. Exempel på sådana arter är änder, gäss, doppingar och måsar.

När skötselplanerna för Tåkern skrevs i mitten av 70-talet fanns aldrig efterfrågan på vintervass i agendan och biotopen blev aldrig reglerad i bestämmelserna. I stället har man alltså hittat en samrådslösning i efterhand och denna fungerar väl tämligen bra nu, menar även undertecknad.
.

24 februari - Pionjärerna

.
Snön försvann i ett nafs och slätten är helt fri från vitt förtryck. Det överraskar mig varje år hur fort det kan gå.
Temperaturen idag visar sex grader och jag åker ut på min första vårrunda i bygden runt Vättern och västra Tåkern för att spana efter tecknen.
En frisk sydväst blåser över landskapet och vindsnurrorna brusar mäktigt.



Kajorna njuter av bad i åkerlandskapets smältvattenspölar.



Redan har den eländiga grusvägen över Dags mosse fått sina första tjälskottsproblem och är gropig som en husfasad i krigets Sarajevo.
Att smyga fram där är nödvändigt men hjälper ändå föga mot smuts och skump men har fördelen med sig att man tvingas lägga gott om tid också på kringstudierna.

Vid Stora Lund letar jag förtvivlat efter årets första tofsvipor. Just här vid kanten av Vättern brukar de landa. Men inte ännu.

En ensam ringduva ser jag flyga över förstås, ändå ett vårtecken så gott som något och därmed tänker jag följande:

Det är ganska typiskt det där med de allra allra första vårfåglarna, att de kommer så väldigt enstaka och ensamt. Strax därefter brukar efterföljarna välla in men först ändå kommer ett slags pionjärer, spanare (även om jag nu inte tror att det fungerar så). Det gäller t ex tofsvipor, gäss, tranor och annat.

Det är klart att någon måste ligga först i vågen men ibland, som med tranor t ex ligger pionjärerna ofta flera veckor före i almanackan. Och ibland undrar jag faktiskt hur de kan smyga in så där obemärkt och överraskande.

Någon trana ser jag inte idag. Det är för tidigt. Men jag ser, och märk nu väl, en ensam tofsvipa flyga över vid Rök. Det ger kraft åt min beskrivning.

Ännu ett exempel. Jag noterar två par grågäss. De första insträckarna för året.

Nu när pionjärerna är på plats kommer proppen, om vädret vill, att gå under den närmaste veckan och öppna för en ny fas av fågelåret. Den ständiga upprepningen, den efterlängtade, har börjat. Igen.

.

24 februari - Tranorna har lyft

.
Det upprepade, oundvikliga och mycket efterlängtade sker just nu. Våren är på väg. Detta manifestesteras genom många olika tecken inte minst genom ljusets återkomst.
Ändå är det under de här dagarna i slutet av februari ännu väldigt subtilt och känsligt. Det känns som att det kan räcka med att tala om våren för att vintern ska slå tillbaka brutalt och bestämt.

Själv tänker jag njuta när det pågår och åka ner till min stuga vid Tåkern i eftermiddag. Kanske tar jag med mig skridskorna. De senaste dagarnas värme har nämligen smält bort sjösnön och polerat den tjocka isen alldeles blank och genomskinlig och bättre än så blir aldrig ett skridskoföre någonstans.

Längs riksvägen mot Omberg tänker jag då spana efter den allra första vårfågeln att återvända - skogsduvan - den som jag brukar uppleva just här vid vägrenen i slutet av februari nästan varje vårvinter.

Med en veckas ytterligare värme kommer de första blåsipporna att slå ut och redan i mitten av mars kan det första tranparet vara på plats. Det är faktiskt så nära nu.
De har redan lämnat sitt vinterkvarter i södra Spanien.



Jag var där för några år sedan i slutet av februari, i La Serena i Andalusien och såg hur mäktiga tranflockar i hundratals, lättade från ekslätterna, höjde sig över landskapet och påbörjade resan mot norr för att två till tre veckor senare landa i vårt längtande landskap.

23 februari - Vårkänslor av olika slag

.

Det har vädermässigt varit en varierande vecka som för varje dag tagit stadiga steg från vinter mot vår.

Idag har det t ex varit 8 grader varmt och strålande sol, vilket gjorde att vi med stor behållning kunde inviga altansäsongen, den inglasade alltså. Där blev det lunch i det halvfria tillsammans med barn och barnbarn. Vilken lycka.

Därifrån kunde vi notera att skatorna intensivt bygger ett bo ovanpå fjolårets i sembratallen.

I början av veckan var Ulla och jag i Stockholm, också hos barn och barnbarn. Det blev också en heldag museibesök - Moderna, Nationalmuseum och slutligen Konstnärshuset; en medioker konstrunda i mina ögon, lite off så att säga.

Mest spännande var att en havsörn kom rakt över oss på bron till Skeppsholmen. Massor av människor flanerade i vårsolen men ingen mer än vi två förstod finessen eller tycktes bry sig. Märkligt tycker jag att naturen väcker så föga uppmärksamhet. Och skrämmande!

Örnen drev förskrämda flockar av gräsänder och viggar in under bron och fortsatte sedan mot Slottet på hög höjd där den slutligen åts upp av distansen.

Tänk ändå en havsörn mitt över Stockholms innerstad och Slottet. Ville den möjligen förannonsera en snar kunglig händelse?

.

16 februari - Ny folder om Tåkern

.
Jag har nu accepterat att illustrera en ny folder om Tåkern som ska vara färdig till invigningen av Naturum Tåkern den 27 maj.
Jan Måreby håller i layout och text medan jag står för allt bildmaterial och det är som vanligt Länsstyrelsen i Östergötland som står som uppdragsgivare.



En del "gamla" bilder går att återanvända. Sålunda har jag idag på tryckeri låtit plotta ut en svartvit kopia från den tidigare foldern. Den har jag nu börjat färglägga och jag använder mig därvid av färgpennor och stomp för att få ett mjukare resultat på det ganska tunna utskriftpappret.

Alla kartor är klara sen förut och återstår gör då, förutom ovanstående uppslagsbild, ett antal vinjetter och ett nytt omslag.
Allt ska vara färdigt för tryck till den 1 april. Nu har jag ett par veckors arbete ordnat.
.

15 februari - Bilden i mitt huvud

.
En pilgrimsfalk, en av Ombergs falkar, en gammal individ och med hänvisning till den skarpa teckningen och litenheten, antagligen en hane, satt uppflugen på en torrpinne vid Tåkerns strand nära Holmen igår då jag passerade.



Den satt där och vred på huvudet och balanserade i vindstötarna, på spaning efter mat förstås. Jag la tuben mot den nedvevade sidorutan och studerade den noga; präntade in detaljerna av den sköna upplevelsen.

Hemma i ateljén plockar jag fram den suddiga och distanserade bilden från kameran till datorn. Inte mycket till fågelfoto att ha egentligen mera än som dokumentation, ser jag, trots att jag använde 300-telet, ty avståndet var långt.
Jag skärmar av fotot, ljusar och ökar kontrasten och plussar på med lite digital skärpa. Men ingenting blir förstås bättre än vad underlaget medger. En medioker bild av en pilgrimsfalk helt enkelt.

Men i mitt huvud har jag den där andra bilden av falken. Den jag såg genom tubkikaren. Den finns där i min egen minnesbank. Jag kan se den när jag blundar.

Nu gäller det bara att koppla bort allt tänk och låta den bilden vandra ner från min hjärna genom armen och handen, via blyertpennan och penseln med akvarellfärg, till papperet. Det behöver inte bli perfekt. Det är intuitivt.

Om jag sen tar ut svängarna med en något färggrannare himmel får sättas upp på den fria konstnärlighetens konto.

14 februari - Fågel "on demand"

Fågelskådning är en hobby med snabba lägen. Så kommer det förstås alltid att förbli med så mobila och flyktiga varelser som fåglar är.
Förr i tiden stod emellertid extra betänketid alltid till buds efter en observation man var lite undrande över eftersom rapportvägarna var långsamma, vilket innebar att eftertänksamhet och självkritik hindrade alltför snabbt ivägsända rapporter uppåt i skådarledens organisationer, vilka man annars eventuellt skulle kunna känna stor ånger för efteråt.
Idag är det skillnad, minst sagt. Allt ska ske på plats. Här och nu gäller.

Allt förväntas bli rapporterat och bokfört med omedelbarhet, för den allmäna tillgänglighetens skull, och underlaget skall vid behov därefter till ytterligare harm och nesa nagelfaras av kommittéer och experter för att kanske returneras med stämpeln "icke godkänd". Sånt kan va tufft. Det har jag känt av!



"Gulsparv utan gult" till vänster och sen en ordinär gulsparv till höger.

Igår studerade vi en stor flock gulsparvar vid ett fält oslaget vete vid Ramstad, Lars och jag. Det var långt håll och fåglarna var rastlösa och oroliga. Mitt i den ca 150 individer stora flocken uppmärksammade vi en "gulsparv utan gult". Tuben var inte med och det var som så ofta förut snabba lägen med handjagaren innifrån bilen.
Storlek och teckning passade in på tallsparv, tyckte jag. Flocken drog emellertid iväg och fler möjligheter fick vi aldrig.

Efter en alltför kort tid hemma i ateljén beslutade jag mig efter viss vånda för att redovisa observationen som "tallsparv med ?-tecken" i rapportorganet Svalan, för att ge fler fågelskådare en större chans, varefter jag med tuben åkte tillbaka för att återuppta letande efter "vitmagen" på plats.

Jag noterar då bland alla gulsparvarna också en sävsparv.
Aha, tänker jag, kanske var det den som jag på långt håll tog för en möjlig tallsparv. Så kan det vara, svaret har jag inte, men visst känns det lite "skämsigt" och nog ångrar jag lite min impulsivitet i första läget. Nåväl, det är inte mycket att göra åt så här i efterhand mer än att sända in en ny uppdaterad rapport, att bita i det sura äpplet.



Det kan alltså vara tufft att vara fågelskådare idag när allt ska ske "on demand".

13 februari - Solvärme och råkdans

.
Idag är den första dagen på det nya året då jag känner att solen värmer.
Det gjorde den också igår säger alla som jag samtalat med under dagen, men då var jag inomhus i Motala boulehall och spelade seriespel och märkte aldrig något.

Jag är i Motala även idag. Det gäller arbete med en bild till den nya foldern om Tåkern som jag hämtar hem för vidare behandling efter repro.



Vid passagen genom Vadstena ser jag råkor formationsflyga i en första våryra. De spänner stråk över staden på mjukt bågande vingar. Det hela är mycket speciellt och också mycket vackert för den som har sinne för annorlunda skönhet.
Det är lite av balett över det hela och jag är faktiskt ganska "avundsjuk" över att vi saknar detta i mitt eget samhälle Ödeshög.
Det är dock inte alla vadstenabor som delar min uppfattning om råkdansens skönhet.
Men, som så mycket annat handlar sånt förstås mest om okunskap.

10 februari - Den blå timmen

En kort stund

i vårvinterkvällen

är timmen blå.

Den har vi gemensam

rådjuren och jag.

9 februari - Tåkernvassen

Tåkerns vass är unik.
Lika stort sammanhängande vassfält finns bara på en handfull platser i Europa och är störst i landet med ca 12 km².
Provytor i Tåkerns vass genomfördes under början av 80-talet i Tåkerns fältstation som visade att ...

1. Det finns ca 365 vasstrån per m².



2. Medelhöjden är 224 cm med högsta höjd av drygt 4 meter.

Vassröret i bilden nedan är 4,195 m högt, avkapat vid isens nivå som är ca 30 - 40 cm över rotfilten. Vasstrået är således ungefär 4,5 m högt. Nytt svenskt rekord?



Upp till knappt 10% av Tåkerns vass skördas varje vinter för taktäckningsändamål. Bl a är det nya Naturum Tåkern täckt med vass från sjön. Annars går det mesta på export till Danmark.
Ett väl lagt vasstak håller lika länge som ett tegeltak.

Förr skördades vassen även grön som "hackelse" och användes som hästfoder. Senast det hände var under 2:a världskriget, då gott om beväringar var förlagda vid sjön under sommaren.

En m² vintervass ger ca 1 kg i torrvikt och innehåller samma energimängd som 1/2 l brännolja.

1 m² sommarvass innehåller ca 3,0 g klorofyll och kan producera ca 4,0 g syre/h vilket ger ungefär 48 ton syre/soltimme i Tåkern.



Vassen tillväxer framför allt vegetativt via många meter långa rizomer som vandrar över dybottnarna. En individ bildar därmed en klon som kan bli mycket gammal. Olika vassindivider är väldigt olika och man kan med blotta ögat lätt se hur de breder ut sig, samverkar och motarbetar varandra i vasshavet.

För fröspridning kräver vassen öppen dybotten. Detta har hänt ibland vid Tåkern varmed vassen då plötsligt kan lägga under sig nya domäner.



Vassen bär vippor med vindburna frön som är mycket små och väger endast 0,001 mg. Men det finns per vippa minst 1 000 frön, vilket ger, om man interpolerar över hela ytan, en "skörd" av sammanlagt ca 460 ton vassfrö/år för hela Tåkern.



Vassfröet är skäggmesens enda vinterföda och arten anpassar sig därefter genom att förstärka sin muskelmage vintertid. För att överleva måste skäggmesen äta sig igenom vintern utan rast.



Skäggmesens näbb är minutiöst anpassad för att skala ur det lilla vassfröet. Den har en liten kink i näbben som tröskar fram kärnan. Se bilden ovan.



När vintern ser ut så här (2010) blir det kärvt för skäggmesen att överleva. Två mycket besvärliga vintrar har gjort att arten är mycket sparsam i Tåkern just nu.
.

8 februari - Skyldig till en kattugglas död.

.
Just då vi har passerat motell Vida Vättern längs gamla Riksettan, på väg hem i tidig natt mot Ödeshög, efter bouleträningen i Jönköping, händer det.
Vi ser den i billjuset som en hastigt uppdykande ljus skepnad i vänstra ögonvrån. En kattuggla.
Innan jag hinner reagera smäller den in i övre delen av vindrutan. Den kraftiga dunsen och det liksom metalliska ljudet av klor och näbb mot glas ekar i öronen när jag bromsar in och backar tillbaka.



Jag letar i mörkret längs vägrenen med helljuset påslaget; går fram och tillbaka och spanar. Men jag hittar ingenting.


Idag på morgonen är jag tillbaka. Jag parkerar och vandrar länge och letar. Mesarna sjunger, en hackspett knackar i torrvirket och ett korppar dansar skränande runt över branterna. Så söker jag resultatlöst i kratt och håligheter ända in ett tjugotal meter från vägbanan.

Flera färska rävspår löper över snötäcket. Kattugglan om den trots allt inte klarade sig har förstås redan blivit rävmat.
Det är en klen tröst. Aldrig trodde jag väl att jag skulle orsaka en kattugglas onödiga död. Inte heller jag är utan skuld.
.

6 februari - Bilbus på Tåkern

.
Knappt har Tåkern lagt sig, även om isen därefter tjocknar snabbt i den grunda sjön, förrän vildmarkens naturfrid med havsörnar, tysta vassvidder, långfärdsskridskoåkare och pimpelfiskare avlöses av bilbuset.
"Team BMW" har tagit över scenen!

Över isflaket dånar bilarna fram med full gas.



Fyra fordon är på plats utanför Väversundavassen, fullastade av leklystna ynglingar.



Snömolnen och motorbullret lägrar sig över idyllen.



Jag förstår att det är jätteroligt - en stor vit isyta som lockar - men nu är det dags att sätta stopp för företaget. Detta är inte platsen för motorlek. Detta är ett naturreservat även vintertid.
.

6 februari - Blåmesen stannar i bygden

.
Nu har jag förrättat dragningen på den lilla blåmesstudien (se 3 februari). Jag numrerade små lappar, lika många som antalet personer som lämnat en hälsning i anslutning till 50 000-jubileet. Dessa lade jag i en stor kasse och sen blundade jag och drog och räknade ut i inkorgen vem som fanns på just den platsen, så jag vill mena att det hela gick rätt och riktigt till.



Blåmesen önskade uppenbarligen bli kvar i bygden. Den hamnade i närheten av Ödeshög faktiskt, hos Paul i Bankaby. Där tror jag helt visst att den kommer att trivas.