torsdag 18 augusti 2016

18 augusti - Dvärgarun, ett unikt och exeptionellt inlandsfynd i Ödeshög

.
I juli uppmärksammade vännen Kjell Antonsson att det växte mängder av en art av växtsläktet Arun vid ruderatområdet intill fjärrvärmeverket i Ödeshög.
Han bestämde arten till flockarun och presenterade det unika fyndet eftersom denna växt är en kustart och oerhört sällsynt i inlandet.

Vid senare kontroller har det emellertid visat sig att det istället säkerligen handlar om en annan, minst lika sällsynt Arunart, nämligen Dvärgarun, Centaurium pulchellum.
Även dvärgarun är en kustart som bara finns belagd med ett inlandsfynd i landet och detta fynd är markerat på en karta som en prick i närheten av det fynd som redovisas här och nu. Om det är samma lokal vet jag inte just nu.



I det aktuella området skrapades jordlagret bort för ungefär tio år sedan för att förbereda industrimark men någon industri etablerades aldrig . Området har hela tiden varit mycket intressant både ur floristisk synvinkel som ornitologisk.

Dvärgarun är en annuell växt och nu under sensommaren vissnar alla plantor och frösår sig inför nästa säsong.
Beståndet i Ödeshög är oerhört tätt och omfattande. Uppskattningsvis finns hundratusentals individer i storlek från en halv centimeter upp till ca 20 centimeter i höjd. Tätheten gör att den leriga barmarken faktisk färgas gulgrön av alla dessa tusentals små plantor. Det är oerhört häftigt!

Jag lägger in några bilder och kommer att återkomma med flera rapporter.



Små singulära plantor med endast en toppblomma dominerar till minst 90 %.


Dvärgarun i närbild.


Marken färgas gulgrön.

Största och minsta funna individer.


Tillägg 19 augusti 2016:

Jag har idag mottagit medhåll från Kjell Antonsson om att min bestämning är riktig - Dvärgarun - och tidigare rapport om flockarun till Artportalen är numera ändrad och kompletterad.

onsdag 17 augusti 2016

17 augusti - Exkursion till samhällsnära naturområde i Ödeshög

.

Idag bjuder Ödeshögs kommun in till en nära naturexkursion; till Skrapegårdens villaområde i samhällets utkant mot Vadstenhållet. Guidar gör Tommy Karlsson från Länsstyrelsen och jag själv.
Det är en plats som jag "upptäckte" för några år sedan; en restlokal vilken hittills med knapp marginal har överlevt från forntid som ett glaciärsandområde med unik flora och insektsfauna. Jag har berättat om det tidigare flera gånger här i min blogg (sök på bivarg eller Skrapegården).

Klockan 18 idag börjar vi och vi hoppas få se rovstekeln bivarg och det ännu mer sällsynta guldsandbiet.




Välkomna!

måndag 15 augusti 2016

15 augusti - Bakåt i tiden

.
Min resa bakåt i tiden fortsätter under djupdykningen i Ateljé Gebbe. (Se nedan under den 11 augusti)

Jag har precis tömt en av mina två gamla "Amerikakoffertar" som jag inhandlade på en auktion i Väderstad någon gång i slutet av 1960-talet. Från början minns jag att den var fylld av gammalt husgeråd och en sovsäck. Men det var då det. Idag visste jag inte riktigt eftersom den stått i ett hörn och dammat längst in i förrådet sedan några decennier.

Det visade sig vara en aning obehagligt att öppna kofferten efter alla dessa år eftersom den var fylld med diverse gammal bråte av äckelbeskaffning, gamla fågelvingar bland annat och skalbaggssamlargrejor, som idag förstås var sunkigt medfarna och kraftigt angripna av ätande insektslarver. I bottnen på kistan fanns resterna av det nedbrutna i form av ett halvcentimetertjockt lager av fnas och ängerspillning.



Nu är kofferten ordentligt rengjord och därmed har jag fått den perfekta förvaringslådan för andra saker. Men den här gången ska allt nagelfaras ordentligt, nu sparar jag bara sånt som möjligen kan bli till glädje och intresse för nästa generation; en slags "döstädning" alltså.

Amerikakofferten kommer i fortsättningen således att härbärgera tidningsurklipp som anknyter till min verksamhet från 1960- talet och framåt och av sådana finns det många hundratal, vidare alla de svartvita illustrationerna jag har berättat om tidigare samt dessutom ett rejält lager av kvalitetsdior som jag lät dokumentera många av mina verk med under en period. Sen kommer kistan att åter vara full.

Sorteringsarbetet har bara påbörjats med alla de där tidningsurklippen. Det kommer att bli en spännande kronologisk återblick, för mig åtminstone och så här började det en gång:



Året är 1958 och Mjölby Fältbiologiska Förenings är bildat. Vi samlas i biologisalen på Lagmansskolan varannan vecka och en gång kom en reporter dit. 
Grunden blev lagd. Mitt naturintresse fanns i och för sig redan där men kunde nu kanaliseras, utvecklas och förädlas. 
Här börjar också historien som så småningom ledde fram hela vägen till Tåkerns fältstation och Naturum Tåkern och faktiskt även till mitt blivande konstnärsskap.



Vi ungdomar var väldigt engagerade och blev också mycket uppmärksammade av media som här när vi deltog i en nationell simfågelräkning, vilken faktiskt pågår ännu idag varje höst.



Det blev många naturexkursioner under åren och en av dem jag minns med extra glädje gick till Östergötlands skärgård. Det var spännande eftersom jag därvid fick träffa naturkompisar från hela länet.

När vi "etablerade" oss vid Glänås vid Tåkern med byggandet av vårt fågeltorn kom vi ganska snart i konflikt med den lokala jägarkåren. Vi var unga och "på" och kände att vi "visste mer" än jägarna och bönderna om natur och miljö. Stämningen blev polariserad och hård. 
Då, i början av 60-talet, sköt man fortfarande det mesta som gick att komma åt att skjuta vid Tåkern: i stort sett alla arter änder, doppingar, skrattmåsar och de flesta rovfåglar till exempel. Man lade ut kloralosförgiftade hönsägg för att ytterligare begränsa stammen av brun kärrhök och man fångade duvhökar i fällor. 



När jägarkåren ansökte om att få skjuta kattugglor som man menade hotade fasanodlingen vid sjön gick man väl ändå  under gränsen för lägsta kunskapsnivå tyckte vi och bestämde oss för att agera kraftfullt.
Urban Ekstam skrev en artikel och bad mig att göra en teckning till. Det blev min första illustration i pressen och den värkte fram under en del nybörjarvånda minns jag.
Artikeln togs in i regiontidningen Corren och bidrog säkert till att Länsstyrelsen i Östergötland inte gav sitt tillstånd till kattugglejakten. Vi hade fått lite att säga till om.

Det har hänt mycket sedan dess och i mycket fick vi unga fältbiologer rätt kan man lätt konstatera när man kikar bakåt i historien och idag är det hart när omöjligt att förstå hur det kunde gå till på det sätt som det gjorde så sent som på 60-talet. Det är ju inte så länge sedan.


Urban bad mig illustrera ännu en artikel när han skulle skriva i tidningen om vår ringmärkningsverksamhet vid fältstationen. 
Under vår första verksamhetshöst 1964 fångade vi nämligen mycket överraskande också en handfull dvärgbeckasiner, vilket var en stor sensation då kunskapen om dvärgbeckasinen och dess sträckvanor på den tiden var i stort sett obefintlig. 
Jag gjorde en illustration av en av de där dvärgbeckasinerna; märklig i sin utformning, men förlåten av min brist på kunskap och erfarenhet. 
Mitt samarbete med Urban var därmed över och istället startade Göran Bergengren och jag vår gemensamma resa in i artikelvärlden; en resa som pågår för fullt än idag.



Själv "växte" jag av allt detta. Jag utvecklades och lärde mig själv allt mer. 
I mitten av sextiotalet besöktes Tåkern av en snabbt ökande ström av naturturister och vi turades om att guida alla dessa människor som kom till Fågeltornet vid Tåkern.
Jag vet att jag kunde alla Sveriges fåglar, åtminstone Tåkerns med omnejd, på latin, danska, norska, engelska och tyska samt några även på holländska. 
Det blev sammanlagt många människor i grupp eller enskilt som man därmed hjälpte till naturupplevelser vid den "återuppväckta" naturpärlan Tåkern som hade varit "döförklarad" några årtionden (läs den första artikeln).

Ett aktivt liv med natur, miljö och trevande konstanspråk hade tagit form. Allt blomstrade och livet lekte.
.

torsdag 11 augusti 2016

11 augusti - Till botten i Ateljé Gebbe

.
Arbetet efter avloppsvattenläckan i min ateljé fortgår och kommer så att göra en okänd tid in i hösten. Ännu står fläktar och ventilerar galleriutrymmet, den sunkiga källaren är tömd och avlämnad, och förråd och verkstad är nu helt belamrade med allsköns blandad bråte av olika valör i väntan på utvärdering.


Bakom plasten surrar fläkten men byggdammet har trängt igenom och finns numera precis överallt.

Väldigt mycket har jag slängt; det har jag rapporterat om tidigare. Jag är säkert uppe i 30 stora säckar som gått iväg till återvinningen och det är svårt att fatta att det efter en sån insats ännu återstår massor att sortera bort. Det är stora tag som gäller. Jag vill  dyka långt ner i Ateljé Gebbe för att därefter göra en omstart upp mot ytan igen.



Det är mycket man hittar, sådant man saknat och sådant man glömt för länge sedan ...


...som det här t ex, ett gammalt svartvitt fotografi som min vän och broder Christer Elderud tog av mig någon gång under 60-talet, vid vår verksamhet på Tåkerns fältstation. Det kommer jag förstås att spara. Det är ju ett bra porträtt. 


I en arkivhurts som jag fick av min far när han slutade sitt arbete hittade jag nyss en ungefär tre dm tjock hög med gamla svartvita teckningar i tusch och blyerts av olika teknik; original som jag stoppade undan under 60-, 70- och det tidiga 80-talet. 
Hur många är de? Jag orkar inte räkna, men kanske 200 - 300 illustrationer gjorda för olika uppdrag i tidningar, tidskrifter, läromedel, och foldrar.
Kvaliteten är blandad från de första teckningarna i tonårstid genom den successiva etableringen som illustratör till den något mera drivna bildmakarens flyt. Jag blir faktiskt själv en smula imponerad, av mängden. 
Några okronologiskt blandade exempel från tiden följer:











Jag skulle kunna fylla löpmeter med sådana teckningar här i min blogg men nog räcker det med dessa tio exempel på tecknade illustrationer för att få en glimt av min tidiga verksamhets bredd.
Dessa original kan jag ju inte slänga. De måste alltså återsparas på något sätt för dokumentation och åt kommande generationer; alltså tillbaka ner i nån låda igen.

Som sagt, mycket återstår att plöja igenom. Mängder av dokument och tavlor måste passera min hand och mitt huvud; ett tidskrävande men lite spännande projekt som kommer att ta tid och kraft. 



Men - lycka! Kontoret är nu klart! Min dotter Hanna och jag höll på tillsammans i tre dagar och jag själv ännu en vecka och nu är det en ren fröjd att kliva över tröskeln dit in. På samma sätt kommer det förhoppningsvis att kännas i varje vrå när jag har kommit ända ner till botten i Ateljé Gebbe någon gång under kommande höst. Och efter uppstigningen därifrån vill jag gärna hälsa er välkomna hit igen. Vi ses då!

måndag 8 augusti 2016

8 augusti - Östgötska "trän"

.
I den östgötska dialekten som jag känner den är "träd" inte bara något som växer i skogen. Ett träd kan också stå på fönsterbrädan inomhus och således beteckna en krukväxt. I pluralis heter det i samma monumentala dialekt inte flera träd utan flera "trän" och i bestämd form "träna".

- Har du många trän hemma?

- Jomensan, träna blommar fint i varje fönster.

Nu har vi inte bara såna trän hemma och i ateljén utan faktiskt några riktiga också, som liksom gränsar till de där som växer i skogen.



Till exempel har vi ett citronträd som ger nästan ett tjugotal läckra citroner varje år. Normalt står det inglasat om somrarna och i ateljén vintertid, men just nu i halvskugga under äppelträden i trädgården och njuter av friheten.



Vidare är det den vid det här laget nästan berömda kamelian som jag fick i födelsedagspresent förra året. Den står också ute och växer till, anlägger nya blomknoppar inför kommande vår i ateljémiljön. Den har jag alltså lyckats med hittills trots en del vånda om motsatsen till att börja med.




Vid garaget står ett Solanumträd och blommar vackert om än lite glest. Det är väl så där en sju år gammalt vid det här laget och stammen börjar bli tämligen kraftig och ärrad. Varje år åker den fram och tillbaka mellan trädgård och ateljé men det besväret är den verkligen värd.




Cistrosen börjar också bli gammal, efter mitt mått mätt, ungefär fem år. Mot slutet av varje vår inomhus i ateljén, är den nästan döende av brist på sol och frisk luft. Och till den här sommaren blev det bara en av de ursprungliga grenarna kvar att klara livhanken, men den blommar å andra sidan vackert och friskt. Återstår att se om kommande vinter kommer att bli dess sista i livet. Jag håller förstås tummarna för motsatsen.

lördag 6 augusti 2016

6 augusti - Slätthimmeln

.
Mellan värmehögtryckens blacka himlar har det ofta varit dramatiskt på himlapällen i sommar. Här är ett par exempel som jag kallar Slätthimmel.





fredag 5 augusti 2016

5 augusti - Mjältbrandsutbrottet i Ombergsbygden fortsätter och förvärras.

.
Jag har skrivit om det ett par gånger nu, mjältbrandsutbrottet i bygden med Omberg i centrum; det förfärliga som händer att smittan sprider sig till synes ganska okontrollerat och ryckvis. 
Man hoppades att snart kunna ringa in smittkällan och hindra farsoten från att sprida sig men idag finns sjukdomen, vad jag förstår, ända upp mot Ödeshögs samhälle och närmande sig Tåkernbygdens naturbetesbesättningar.

Jag försöker ta till mig att minst åtta nötdjur, två hästar och en älg nu är funna döda och att massvaccinering av flera tusen djur i området förestår. Över 30 personer har också fått förebyggande behandling mot mjältbrand.
Djurhållarna runt om i området slavjobbar, våndas och sörjer. Vår regionala tidning har helsidor om utvecklingen och sjukan diskuteras i alla media, inklusive TV:s och Radions nyhetsprogram. Informationsmöten hålls lite här och där för allmänheten och lantbrukarna kräver ytterligare både information och snabba konkreta åtgärder.
Bekämpningscentralen har placerats vid Länsveterinärstationen i Väderstad. Många myndigheter är fullt sysselsatta med smittspårning och vaccination och oron sprider sig påtagligt.

Igår mötte vi under utflykt till Naturum Tåkern ett hiskeligt lastbilsmonster på den smala vägen mellan Alvastra och Rök och det tog bara en liten stund för oss att förstå att det var den mobila destruktionsenheten som var på väg; en långtradare med ett enormt plåtskåp med hög skorsten på flaket; ett krematorium på väg. Vart? Är det nya offer på gång? Med ens blev mjältbranden konkret och väldigt påtagligt för oss på en personligt nära nivå. Det händer verkligen, här och nu! Vi har sett det med egna ögon.



På vissa beten på Omberg, ännu avspärrade, går färdigvaccinerade och därmed slutgiltigt skyddade djur åter på bete. Ändå er liten ljusning mitt i allt djävla elände.

Tillägg: kl 18.15 meddelar Östnytt på TV att ytterligare en ko samt ett rådjur, de första av sin art, har påträffats döda och nu undersöker man om även dessa fall är mjältbrand. Eländet verkar bara fortsätta att sprida sig.

onsdag 3 augusti 2016

3 augusti - Magnifik blomning i vårt uterum

.
Jag berättade redan förra året om våra fina afrikanska klängliljor som blommade för fullt i vårt inglasade uterum. 
Afrikansk klänglilja/klätterlilja, Gloriosa superba rotschildiana, är en lilja som tillhör familjen tidlöseväxter. Den härstammar från tropiska Afrika med speciell hemvist i Uganda (nära de berömda bergsgorillorna).
Jag sparade knölarna från förra året, torrt, svalt och mörkt. De har tills i år förmerat sig och i försomras planterade jag sju knölar i tre krukor och dessa blommar just nu nästan mer än man kan begära.


Igår tog jag ett foto för att visa prakten. Femton blommor samtidigt i lite olika stadium från nytutslagenhet till vissenhet och ytterligare minst lika många knoppar är på gång.

Vi gläds åt denna skönhet och är mycket stolta.

tisdag 2 augusti 2016

2 augusti - Vad är det för sädesslag?

.

Jag är ju bara tvungen att stanna till för att ställa frågan. Imorgon kunde det vara för sent eftersom skördetröskan nu slutgiltigt dammar fram över fältet. Under sommaren har jag undrat varje gång jag passerat åkrarna vid Hästholmen, även om jag trott mig ha ett möjligt svar på den för mig nya grödan som sett ut som ett "vildgräs", och vilket nu som moget sticker ut i åkerlandskapet med sin rödbruna färg och råglikt slokande ax.

- Vad är det för sädesslag?

Mikael i tröskan skakar på huvudet och ber mig komma runt och klättra upp i hytten och ställa frågan en gång till.

- Det är speltvete, säger han, och det är ekologiskt odlat. Men jag hjälper bara till med skörden, det är ju Mattias som är ägare. Det är populärt i ekologiska kretsar, fortsätter han, och det ger i år ganska bra skörd trots torkan.

- Jag har hela tiden trott på dinkel, säger jag.

- Jo, men det är faktiskt samma sak, svarar Mikael.




Jag saxar ur Wikipedia:

Speltvete (Triticum spelta alternativt Triticum aestivum spelta), även kallat dinkel, spelt, dinkelvete, sandvete och gammelvete, är en art eller underart inom familjen gräs. Olika uppgifter förekommer om speltvete utgör en egen art eller om det utgör en underart till samma art som vanligt vete tillhör.

Speltvete härstammar från sydvästra Asien och uppstod mellan 6000 och 5000 år f Kr som ett resultat av en korsning mellan emmervete och treuddigt borstvete. Korsningen har sannolikt uppstått flera gånger vid olika tillfällen eftersom europeiskt och iranskt speltvete skiljer sig åt. Arkeologiska fynd har visat att speltvete odlades under stenåldern, bland annat i Sverige men cirka 1000 år f Kr minskade speltvetet i betydelse när det sexradiga kornet kom. Speltvete som främst odlats i Mellaneuropa har även odlats i torrare delar av Sverige, främst på Öland och Gotland, i mindre omfattning. Odlingen har minskat i omfattning på grund av den låga avkastningen.

I speltvete verkar proteinhalterna ligga högre (12-18%) jämfört med vanligt vete. Sammansättningen är inte samma som i vanligt vete, men speltvete innehåller gluten, trots att motsatsen ibland hävdas. Glutenet i vanligt vete ger bättre bakegenskaper än speltvetets gluten. Speltvete innehåller något mera av tiamin och niacin och något mindre av riboflavin jämfört med vanligt vete. Innehållet av kalium och kalcium är lika medan innehållet av zink, järn och koppar är betydligt högre i speltvete.

Speltvete är härdigare än vanligt vete och kräver mindre gödsling, vilket gör det intressant för ekologisk odling. Speltvete odlas främst i Tyskland, Schweiz, Belgien, Österrike, Ukraina, Kazakstan och Kanada.

2 augusti - Möte med kompisar


Jag hade bestämt möte vid Stocklycke på Omberg med kompisarna Sven och Janne och när jag anlände så stod de redan där, stilla, väntande med sänkta huvuden liksom inåtvänt försjunkna i något efemärt och ogreppbart och nästan utan ett ord till övers ens för mig.



Andra besökare som passerade kanske undrade, men inte jag, jag visste precis vad det handlade om eftersom jag fått besked från Janne tidigare via epost.


"Hej Gebbe
Nu tror jag att jag listat ut vilken stekel som gräver hål vid Stocklycke, jag visade hålen förra året och du plåtade dom.
Jag var där i dag och fångade två stycken steklar, och nu har jag artat dom, det är till nästan 100% Cerceris arenaria.

Jag tog förresten en Apatura iris (Sälgskimmerfjäril/min kommentar) den 5/7 på Vallgatan ovanför Borghamn.


Ha det bra Janne"

Så var det alltså, och nu stod de där mina kära naturvänner och väntade, inte så mycket på mig ändå, som på den nyss försvunna sol som kunde locka ut steklarna, ur sina bohålor, att börja flyga igen.



Solen kom och gick i små glimtar mellan mäktiga moln och spridda småskurar och inte blev det någon spektakulär uppvisning men visst såg vi dem då och då, som mest fem samtidigt, komma flygande något vingligt, tätt över det torra, varma och öppna sandområde som ligger i anslutning till parkeringsplatsen just där stigen ner mot Stocklycke hamn börjar; ett tättbyggt samhälle med ett femtiotal Cerceris arenaria där varje hona hade sitt separata lilla bohål med var sin uppkastad liten hög av tämligen ytnära och därför mörkbrun jord, där också utsugna skal av öronvivlar ofta utgjorde en kantande bård.



Sven slog några slag med håven runt om i vegetationen, för att se om det var därifrån öronvivlarna kom, utan resultat. Och vi var nog överens om att baggarna inte var tänkta som larvmat utan var hårdsmält vuxenföda.



Cerceris arenaria.

Lite längre upp i backen men i anslutning till Cerceriskolonin återfann jag även ett tjugotal bohål av bivarg. Deras högar är ljusare, bestående av material från djupare lager och de är låga, snett utkastade och liksom harvade av honans grävande ben. 



Bivarg hona, Philanthus triangulum.

Bivargshögar "tar jag i sömnen", sa jag. 
Och mycket riktigt efter en stund dök även några honor av denna stekel upp som lämpliga fotoobjekt; en av de vackraste jag vet.

...

Vad gjorde vi sen? Jo, vi åkte ner till Stugan där vi käkade smörstekt entrecote med klyftpotatis och bearnaisesås till ett gott rött vin, Sen satt vi och samtalade om allt mellan himmel och jord under kakelugnens sprak och stearinljusens fladder tills sömnen tog överhand.

Det är sånt här man gärna gör med goda vänner; det är sånt som lever kvar. Några vackra steklar är gott skäl nog.

fredag 29 juli 2016

29 juli - Sommartorka

.
Nu är det förfärligt torrt i Tåkernbygden; inte bara där förstås, men jag noterar det bäst i mitt kända landskap.
Det är länge sedan nu som det kom något regn att tala om, måste ha varit någon gång innan midsommar. Inte ens en minsta lilla åskskur har vattnat området fastän jag har sett svarthimlen många gånger ganska nära vid horisonten och sett rapporter om lokala skyfall både i Mjölby och i Motala.

Regnmätaren gör ingen större nytta den heller, det dammar i botten. 
Trädgårdslandet och blomkrukorna har fått sitt nödvändiga genom flitig vattning men i övrigt har jag låtit det ske - torkan alltså. Men jag lider lite med vårt biggaråträd när bladen hänger rakt ner.

Jag åkte tur och retur Ödeshög - Linköping igår eftermiddag och kunde konstatera att det gulnar i skogsdungarna på slätten. Det är björkarna som nu ger upp den vegetativa säsongen i förtid, drar tillbaka sitt klorofyll och låter bladen falla till marken för att ge sig själva chansen att överleva. Det är en kamp för livet och nu slås de ut, de där som hamnade på berget och i värsta torrbacken. 



Himlen var vit igår, endast lite blå mot zenit och med gulröd anstrykning nertill. Skördetröskorna gick över rapsfälten, Brådmogna sädesfält av vete och korn stod här och där också rekordtidigt skördefärdiga men dystert tomfröiga; nästan utan färg, på gränsen mellan halmgult och vitmenat.
Och som sagt där bakom gulnade björkarna i rasande takt.

Vi längtar regn!