måndag 23 januari 2017

23 januari - Vinterfåglar i närheten.

.
Vi åkte iväg en sväng efter fikat förra veckan Lars och jag eftersom vi var en aning sugna trots gråvädret att spana lite i omgivande marker efter eventuella vinterfåglar.



Först drog vi ner mot Tåkerns södra strandmarker över Dags mosse där vi såg en väldigt ljus ormvråk som skrikande och rastlös for runt och endast korta snabba ögonblick slog till i någon björktopp. Det blev långt håll med kameran men med god vilja kan man faktiskt skåda in i dess öppna gap när den skriker så det ekar över mossen.



Vid Lövängsborg satt en fjällvråk i en död björk där jag har sett den sitta flera gånger tidigare. Bättre distans med det här fotot. Ljus förstås som en fjällvråk ska vara men på ett helt annat sätt en ormvråken tidigare.
Fjällvråken är nästan alltid svart på magen.

Vi stannade till vid Hästholmens hamn där Lars hoppades på en smådopping.



Han fick rätt. Under bojar och bryggor sam den runt och dök frekvent bland ett femtontal övervintrande sothöns och några hundra gräsänder.




lördag 21 januari 2017

21 januari - Under en promenad på Omberg

.

Åter tog vi en skön vinterpromenad på Omberg i morse, Ulla och jag. Idag på soliga vägar runt Höje äng, där frosten låg kvar i skuggorna och lövmattan gnistrade längs vägkanterna.



Igår gick vi på andra hållet, längs Sjövägen mellan Strand och Stocklycke och där träffade vi på Calle som stod och fipplade med något och stirrade rakt upp i skyn. 


I hans mobil såg jag den klippiga stranden och Vätterns skarpa vågor som stänkte mot strandstenar och bergväggar någonstans nedanför oss och jag  undrade var han hade varit och tagit den där sekvensen.



- Men, den filmar jag ju just nu, svarade Calle och pekade upp i den blå himlen där ett vinande surr hördes närma sig. Jag har nämligen en drönare där uppe och den är faktiskt på väg tillbaka nu. Den hittar hem själv med hjälp av gps-koordinaterna och kommer strax att landa på vägen här.

- Får jag ta några bilder och sen skriva om det här i min blogg, Naturlig dagbok? frågade jag Calle. Jag skriver förstås bara ditt förnamn, lugnade jag när han såg lite tveksam ut.



-  Var det "Gebbe" du sa att jag skulle söka efter? ropade Calle när vi gick därifrån.

Så är det Calle och om du nu hittar in till min blogg och läser detta kanske du kan sända ett litet klipp av den där videon vi såg dig spela in, och kanske får och kan jag också presentera den här i bloggen. Vad säger du?

Jodå säger Calle i en kommentar nedan. Jag lyfter upp den hit så blir det lättare att hitta in till den ca 2 minuter långa filmsnutten som han så generöst bjuder på. 
Tack Calle!:

"Visst kan du få en liten videosnutt. Och det är fritt fram att länka in den från din blogg. Original materialet var från början omkring 17 min långt, men här nedklippt till under 2 minuter.
Åsikterna kring fotografering från drönares vara eller icke vara är lite omtvistat. Men i sådant fall en kan visa Omberg från en så vacker sida så förespråkar jag lite civil olydnad.

Calle"


https://www.youtube.com/watch?v=0QerxCf626k

fredag 20 januari 2017

20 januari - Jag har en idé, nåja flera ...

.
Jag planlägger i tankarna mitt verksamhetsår 2017. Det kommer att bli intensivt med minst fyra olika utställningar.

1.   25 - 28 maj      Konstrundan Konst&Kultur i Ombergsbygd, även i Ateljé Gebbe

2.    augusti            Separatutställning på Vadstena Konstförening, Konstgalleriet

3.    oktober           Separatutställning på Galleri R i Linköping

4.    december       Duoutställning på Eksjö Konstmuseum tillsammans med Lasse Frisk

Dessutom tänker jag mig en utställning, nr 5. under januari-februari. Snart alltså,                         
Då kommer jag att hänga verk som bär med sig tillbakablickar och nostalgi, eftersom jag vill visa gamla alster som jag har funnit och sparat under min stora rensningsprocess i Ateljé Gebbe .Vid tillfället kommer jag också att presentera min blommande Kamelia liksom jag gjorde vid samma tid förra året. Då ett mycket uppskattat evenemang.



Jag kommer att visa min blommande Kamelia i full prakt om några veckor!

Ni förstår säkert att det blir ett häftigt år, året 2017 tillsammans med Gebbe Björkman.

Det måste förstås för både min egen skull och för publikens bli fyra olika slags utställningar. Konstrundan löper på som vanligt, det vore synd att bryta den kontinuiteten, men med nästa utställning i augusti i Vadstena blir det annorlunda.

Jag har under stöket i ateljén bläddrat igenom och sparat undan ett tjugotal fulla skissblock från 80-talet och framåt. Det är teckningar från olika resor både i Sverige och utomlands och jag tänker mig att ta fram nya alster från detta material genom att presentera originalskissen tillsammans med en nygjord akvarell och dessutom berätta kort om upplevelsen och tillkomsten. Jag tror det kan bli spännande.

Så här ungefär:



Skiss från Sandby på östra Öland den 3 september 1989. Jag vandrar ensam längs strandstigen vid ett älskat parti av Öland.




torsdag 19 januari 2017

19 januari - De första "vår"tecknen

.
Jag  får hjälp varje vårvinter med att registrera ljusets återkomst. Somt i naturen är nämligen känsligare för dagslängd än vi  människor som har epifysen, tallkottkörteln, ganska djupt inbäddad i vår stora skalle.



Talgoxen igår i Tranås förmedlade till Ulla och mig att nu är det dags.
Ljusmängden har ökat och satt fart på hormonerna och nu satt han där mitt i Storgatans gråa larm och sjöng för dem som visste att höra. Jag var en men ingen mer såg jag som reagerade.

Och häromdagen gick jag in under det stora körsbärträdet några gator bort. En stor blandad flock av steglitsor och gråsiskor sjöng så det gnisslade. En fantastisk upplevelse i en solglimt som värmde också mig.

Och jag njuter förstås åt dessa första subtila tecken på vår även om vintern minsann är långt ifrån över. 
Det är en skön upprepning i livets kretslopp och jag gläds som ett barn åt varje år som jag får vara med.

onsdag 18 januari 2017

18 januari - Ungdomsboken, ett barn av sin tid.

.
Jag hade en idé. Jag ville läsa en av mina gamla favoritböcker för barnbarnet Elliot nu när han var hemma hos oss över helgen. "Vikingarnas skattkammare" heter boken som står i ungdomsbokhyllan bakom soffryggen. Den är skriven av Sten Örle som var en av Wahlströms populära ungdomsförfattare, kan jag läsa på nätet.
Den boken läste jag första gången när jag var i Elliots ålder och sedan ett par gånger ytterligare i åldern 11 - 15 år. Oerhört spännande kommer jag ihåg att jag tyckte och förväntade mig några trevliga högläsningtimmar tillsammans.


Det gick nu inte så bra. Svenska skriftspråket har förändrats mer än jag anade och sättet att berätta var lite omständligt så det kändes tungt redan från första sidan. Ännu tyngre blev det emellertid och min förväntade högläsning tvingades till ett fritt omtolkande och vandrande runt "het gröt" och tog därför slut redan efter en första sejour.


Det var så här det var på 50-talet; en aningslös omedvetenhet om världen utanför landet Sverige eller t o m utanför den egna hemorten och jag vill, med efterkunskapens förenklade klokhet, inte lasta författaren för sitt sätt att skriva. Även han var ett barn av sin tid.

Exotismen fanns redan utanför köksdörren.
Jag minns en yngre man i grannskapet vid Västra Hargsvägen 16 i Mjölby som for till Spanien och hämtade hem en fru. Det var mycket overkligt att möta en spanjorska med korpsvart hår, hon hade t o m en stor kam i håret, och mörkbruna ögon på väg till Nannas Mjölkbutik och Clifford Andersson Lifs och ofta fick hon en svans av ungar hängande bakom den färgglada kjolen.

För att inte tala om när jag såg min första "neger"- jo, gud förbjude mig men det var så vi sa, under ett besök hos mostrarna i Linköping. Även han hade sjå att freda sig från alla barn i släptåg och nyfiket påträngande blickar från förvånade vuxna. "Han fanns på riktigt, i vårt land, på gatan helt enkelt som vilken annan normal person som helst och inte bara på bioduken eller som trumpetartist".

Det som mera får mig att reagera på texten i boken är dock inte själva N-ordet utan sättet att beskriva personens karaktär och synen på honom. Där finns fördomarna i sin smutsiga prydno, dåtidens inskränkta syn förankrad inte endast i "enkel" ungdomslitteratur utan t o m i det mest eleganta och högburna man kan tänka, i bladguldsglittriga uppslagsverk.

Och ja, det här jag nu skriver är ju absolut inget nytt. Även Astrid Lindgren har fått på tafsen i sin författargärning. Pippi Långstrumps pappa "negerkungen" är ett klassiskt exempel på unket gammalt skvalpvatten som ibland gör det näst intill omöjligt ibland att läsa "min" ungdomslitteratur för barnbarnen av idag.


tisdag 17 januari 2017

17 januari - Så hittar du till Sveriges högsta träd

.
Här kommer information och karta som gör att det går att hitta fram till Sveriges förmodligen högsta träd, till Silvergranen på Omberg, som påträffades under 2016.
Lämpligt är att parkera på Hjässatorget!

Varsågod!





måndag 16 januari 2017

16 januari - Vandring på islagt Tåkern

.
Janne och jag utgår från Åsby där vi hämtar upp Lennart i vår planerade ispromenad på Tåkern. Lennart och Ulla har hela vyn över sjön utanför köksfönstret, hon kommer att bjuda oss på fika vid återkomsten och han är den som får leda vandringen idag när himlen är grå, isen vitpudrad och vassen färgad någonstans mellan raw umbra och ockra, såsom en konstnär gärna uttrycker sig. 



Isen i Sjöborgs kanal är tjock och fast och den är mera lättgången idag än i går, säger Lennart, eftersom kylan under natten fått den att strävna. 
Ljuset smyger upp borta vid horisonten och vi hinner inte gå mer än hundra meter ut i vassfältet förrän vi hör och ser de första skäggmesarna.



Vi kommer att ha flockar av dessa typiska tåkernvassfåglar med oss under hela vår vandring men vi anstränger oss aldrig för att komma dem nära. De får vara ifred från alltför stor nyfikenhet, ty det är tidig morgon, för skäggmesar alltså, och lite bistert, så vi ger fåglarna den mjuka start på dagen som de kan behöva.



Ändå kommer inte alla skäggmesar att klara sig under vinterns lopp. 

- Här markerade jag ett "mord" igår, säger Lennart och visar på en cirkel i snön, där navet är resterna av en slagen skäggmes. 
Jag som är intresserad av detaljer försöker förstå vad som har hänt och kommer fram till att det möjligen är en varfågel snarare än sparvhök som tagit skäggmesen med överraskning i det fria en bit från kanalens skyddande vassbård.



Efter en dryg kilometer genom vass kommer vi ut mot mera öppna områden och vyn in mot land med Omberg i fonden ligger vackert framför oss.



Slutligen har vi lämnat vassen helt bakom oss och den islagda sjön ligger obruten framför våra ögon. Här ute fanns flera råkar öppna bara för någon vecka sedan och som de sista ångande ishålen var de till nästan omöjlig trängsel fyllda av knölsvanar. Och runt omkring, hela tiden strängt närvarande fanns havsörnarna, tålmodigt väntande som vid ett dukat bord. 
Men idag är allt igenfruset, tyst och tomt. Svanarna har dragit mot söder med havsörnarna i släptåg. 



Men rester av knölsvanarnas övervintringstid finns kvar i form av hundratals spillningshögar runt omkring oss på isen. Många av dessa högar är bastanta och avgivna under lång tid, vilket tyder både på god födotillgång och ett flegmatiskt leverne p g a energihushållningsskäl.


Vi genar över den nästan torrlagda vassbottnen mot Åsbykanalens breda gata. Den flygbesprutades en gång i tiden med det förhatliga "Hormoslyr" eller var det möjligen "RoundUp"? Det var så det gick till. Man fick lite över från åkerbruket och så passade man på att fixa kanalerna i vassen samtidigt. 

Vi följer rävarnas snörande parningsspår in mot land igen. 


- Se här vad rävparet har ägnat sig åt i natt, pekar jag. Men mina kompisar tycker att det endast lutar åt ett första försök inför kärleksallvaret som förestår.

(Och ja, jag skriver islagt istället för isbelagt. Det känns mycket riktigare. Isen belägger sig väl inte, eller hur?)

16 januari - Det blev en artikel ändå

.
- Kan du berätta lite om silvergranen på Omberg, Sveriges högsta träd, som jag har läst om i din blogg, bad reportern på Corren från mobilen och undrade dessutom om jag kunde skicka en bild.

Jamen vänta lite nu svarade jag. Är det inte bättre att ni kommer ut så att vi kan göra ett fylligt reportage på plats om det här ståtliga trädet. Det är det väl värt? Landets högsta träd på Omberg är ju i sig märkligt och fint och dessutom ett nytt turistiskt objekt som fyller på sevärdheterna i Ödeshögs natur-och-kulturrika kommun.
Då kan ju Corren dessutom skriva lite om vad mer som händer och kunde hända på Omberg, t ex att Sveaskog borde återupprätta "Trädstigen" och förklara om planerna med alla de främmande träd som planterades av Ombergs skogsskola på 1800-talet.
Det är ju mest "Linköping" i tidningen och uppe på det 12 sidor sport varje dag och inte ens en artikel om dagen från den här bygden i vår gemensamma regionaltidning.
Så menade jag.

Men nej, sånt finns inte plats och tid för i dagens tidningsvärld, fick jag veta. Inte en chans! Men jag kunde ta kontakt om jag ville, det vore säkert bäst. Men jag bad reportern fråga för mig och återkomma.

Jag skickade således aldrig någon bild och jag lämnade heller aldrig några uppgifter om det hela.



Morgonen därpå, lördagen den 14 januari, fanns en artikel på plats; "torrskriven" av fakta från min blogg "Naturlig dagbok" och tidskriften "Skogen".

Så kan det bli i dagens tidningsvärld. Och förstås bättre än ingenting.



faksimil ur Corren, sid A8 den 14 januari 2017.

lördag 14 januari 2017

13 januari - Nedskrivning av lager

.
Mitt städande, sorterande och förkastande i Ateljé Gebbe har nu tagit sig ända fram till själva det innersta, till mina konstverk.
En och annan konstnär erbjuder sig att skänka bort allt genom så kallad donation eller ställa till med museum när det är så dags.
Men jag är ödmjuk och realistisk nog att inse att det inte är en framkomlig väg. Jag har måst välja en annan modell.



Ett antal förkastade oljor i ram har jag sparat. Här kan jag återanvända duken iallafall och ramen får hänga med på köpet.

Det blir ju så när man som jag har varit verksam i nästan fyrtio år, att en del av det man gör aldrig omsätts även om man som i mitt fall betraktas som tämligen lyckosam kommersiellt - det har jag minsann fått höra av några förståsigpåare och belackare. 
Efter hand som åren gått har allt mer ställts undan, glömts bort eller ibland till och med förträngts. Förrådet har således fyllts på och har man som jag ganska gott om utrymme så har det till slut blivit en ansenlig mängd konstverk som satts på undantag. Ett så kallat varulager.



Några ganska fina små växtstudier i akvarell gjorde jag på 80-talet, här i form av blommande lönn. De är inramade exklusivt i mässingsram vilket var mycket modernt på den tiden. Dem sparar jag och kommer snart att erbjuda till ett så kallat fördelaktigt pris. 

Ett varulager av egentillverkad konst är emellertid inte något vanligt varulager som på ICA eller i Järnhandeln. Ett konstverk av egenmålad hand och själ har bara ett imaginärt värde tills det omsätts i praktiken. Först då får man se hur det blir med pengarna och värdet. 
För en "vanlig" konstnär blir varulagret oftast värdesatt bara efter själva materialkostnaden d v s för papper, färg och eventuell inramning och där inte ens satsad arbetstid ingår. Tufft!



Andra akvareller i mässingsgram har jag slängt men sparat själva utanverket att eventuellt använda för nya alster. Akvarellen till vänster som jag gjorde efter en resa 1982 till Tadsjikistan kunde jag emellertid inte förmå mig till att kasta bort, i den finns en unik liten historia.

Ibland kan inkuransen, d v s den årliga värdeavskrivningen som gäller för de flesta varulager, med kändis-&-populär-konstnärer som Ernst Billgren och Marie-Louise Ekman bli kraftigt inverterad, alltså öka dramatiskt i värde. Men som ni säkert vet och förstår är detta inte allom givet. I mitt fall kan jag bestämt hävda att det som ligger i lager bara har sjunkit i värde. Och för mig är det en ganska naturlig och egentligen riktig utveckling. Jag menar, att det nog inte bara är det som varit svårast att sälja utan säkert också det sämsta, som har blivit kvar. Kunden har nog alltid rätt?!



Ett av mina första försök i olja. Influerad av något konstruktivt, kanske kubistiskt med egendomlig perspektivlek. Min blå period. Detta verk är idag sönderskuret och kastat, men dock arkiverat i fotoformat som synes.

Åren har ju också gått och efterhand har jag utvecklats, mycket tycker jag själv. Ser jag tillbaka på det äldsta i mitt lager finner jag mycket kvarblivet "skräp". Jag sätter mig därmed inte själv på höga hästar i tillbakablicken, menar jag, men jag kan ändå inte låta bli att betrakta mina gamla verk med ögonen av idag.
Det jag sparar och det är ändå ganska mycket, för framtida historieskrivning om den nu skulle komma till, är sådant som har en grad av beständighet och kvalitet. Det är mest små akvareller och teckningar; det mesta gjort som illustrationer till böcker, tidskrifter och tidningar. Allt detta har jag ställt upp i smatten längs väggen. Jag tänker mig att låta det komma fram för publiken som historiska dokument.



Här har jag sparat undan ett femtiotal ramade illustrationer i akvarell och teckning.

Jag hittar längst in i förrådet det som jag ställde undan först. Där finns bland annat ett tiotal oljor, en del ramade, från 60-talet. "Det var i min ungdoms fagraste vår". Jag målade olja på både pannåer och dukar och sökte i måleriet mig själv och personliga uttryck. 



"Jag lever i en drömvärld där inget är förändrat. Det smärtar blott så hemskt när tingen möter mig"(hösten 1968).

Jag varken vill eller kan spara en del av detta. Jag har dokumenterat i foto det jag kastar. Jag skär med mattkniven skoningslöst genom dukarna. Utan fruktan och sorg faktiskt. 



Redan på 60-talet gjorde jag detta framåtseende inlägg i debatten.

Mitt engagemang på det humanitära planet är tidigt känt och erkänt. Jag har alltid stått på "de svagas och utsattas sida", det vittnar inte endast en del av mina konstverk om utan även mina gamla föräldrar.

Inte den allra första oljemålningen, för om den kommer jag ihåg att den visade en havsörn i en kal trädtopp, målad på pannå i början av 60-talet med studiefärger i olja jag inhandlade på färghandeln i Mjölby och den gick i putten för länge sedan, men kanske nummer två eller tre bland opus är denna.



Vi fick i uppgift av teckningsläraren och mentorn Ingrid Hillar under en lektionstimma på Mjölby samrealskola att måla till musik.
Hon satte på Igor Stravinskijs "Eldfågeln" och uppmanade oss att känslomässigt översätta musik till en måleri.
Jag blev så inspirerad av detta att jag tog med mig uppgiften hem och målade ett verk i olja istället, och jag tycker att det håller ännu. Lite stolt är jag faktiskt så den har jag sparat.



Mitt sökande efter uttryck ledde in på olika vägar i måleriet. Här kanske lite klassiskt nederländsk målat med palettkniv. 



Jag har fyllt en container med förbrukad konst.

Som sagt, en del har jag sparat men det mesta är slängt. Det är hårt och tufft kanske man kan tycka men jag själv drar en stor suck av lättnad. Nu är det oåterkalleligt gjort.

- Men vad har du gjort? frågar mannen bredvid mig på sopsorteringen. Har du kastat bort så många fina tavlor?

Med hammare och skyddsglasögon har jag knackat glas en timme och därefter har jag vräkt hela skiten obarmhärtigt rakt ner i containern. Jag har avbördat mig ett tungt bagage. Och i morgon dag kommer mina verk att värma själarna i Linköpings kommun.

Snacka om nedskrivning av lager med hundraprocentig inkurans.



onsdag 11 januari 2017

11 januari - Som jag har längtat

.
Som jag har längtat efter att kunna börja måla igen. Jag har massor av bildidéer i huvudet och stora utställningsprojekt på gång under året men hittills har allt stök i verkstaden hindrat mig från att komma igång
Men nu har jag nästan hunnit undan med allt och det finns plats vid staffliet igen. Vilken lycka.

Jag tar fram några gamla 600grams archespapper ur förrådet i storlek 77 x 58, fläckade och slitna med misslyckade motiv på framsidan, vänder dem helt sonika om och lägger upp några akvareller på baksidan. Det känns okej så; det är ju inte säkert att det kommer bli mer än försök efter så lång paus och på något sätt måste jag börja. 
Jag testar tre motiv ur skissblocken och startar uppifrån på bladen med en enkelt upplagd streckteckning som jag lägger färg på. Jag orkar aldrig avsluta något av de tre motiven utan hoppar lite fram och tillbaka, osäker och lite famlande. Det är testläge. Sen får jag se.

Men jag är igång igen. Tre beskurna vintermotiv. Varsågod!





måndag 9 januari 2017

9 januari - Paradisträdet gläder min namnsdag

.

Så här ser mitt paradisträd ut när det är i full blomning för första gången i våra båda liv. Det är verkligen en ära att bli så rikt uppvaktad. En sällsynt upplevelse för vissa förvisso.

9 januari - Vinternatt i Bergslagen

.
När jag är uppe i Västmanland kommer en längtan efter skog. I bygden norr om Skultuna, mellan Ramnäs, Västerfärnebo, Skinnskatteberg, Virsbo och Fläcksjön har jag en liten refug att kliva upp på under våra besök hos Ullas mor i Västerås. 
Det blir alltid någon resa varje gång. Så också nu i helgen när snön låg nyvit och fotdjup mellan gran och fur.



Med Västerås stadsljus bakom ryggen kör jag upp mot skogen.

I och för sig känner jag ingen annan skog som är så rådbråkad som skogen häruppe. Det är väldigt sorgligt med alla dessa stora hyggen överallt och nästan bara ungskog. Man får åka länge och spana efter områden med träd över åttio år gamla, om ens några finns,  mer än i ett par små undantagsreservat som finns på trakten. 



Men den skog som finns är ändock annorlunda mot hemma i Östergötland. Den är fattigare, stenigare och risigare; på något sätt lite vildare.
Här har jag sett lodjur en gång, vid Ängelsberg och även tretåig hackspett. Tjäder och orre är allmännare än hemma, men med skogshönsen har det gått utför även här; inga flockar av orrar i björktopparna längre såsom det var på 70-talet.
Kungsörn har jag sett komma jagande en tjädertupp mitt inne i skogen och för några år sedan, innan en fördömd jakt tilläts, kände jag till ett vargrevir med trolig föryngring. 
Runt Slagårda och Bovallen har jag sett både sparvuggla och hökuggla och här finns också häckande lappuggla och slaguggla.



Av allt detta blev det nu inte så mycket sett i helgen. Av alla spår jag studerade längs skogsvägarna fanns bara det förväntade.
Det som möjligen överraskade en smula och också fick mig att fundera en stund var detta; ett tätt tramptraj med fler individer i flock.



Det tog som sagt en liten tid innan jag förstod. Vildsvin.



Med lite bildredigeringsfusk har jag skapat kontakt med de imaginära vildsvinen i mörkret. Om du förstorar bilden genom att klicka på den kanske du upptäcker vad jag har gjort.

Jag följde spåren bort mot den mörknande skogsranden. Minst fem vildsvin hade passerat, troligen alldeles nyss; kanske hade jag skrämt dem när jag kom med helljuset svepande längs vägen.
Det var nästan så att jag tyckte mig ana flocken däruppe i spårlöpans förlängning in i det svarta; röda stickande ögonreflexer som vändes mot mig.

onsdag 4 januari 2017

4 januari - Utställning i Eksjö 2017

.

Lång tid är det kvar, nästan ett helt år, men idag droppade katalogen in från Eksjö Konstförening om utställningsåret 2017, där Lasse Frisks och min gemensamma utställning på Eksjö Museum i december finns med. Jag har den också redan nu i tankarna. Den och tre andra separatutställningar innan dess. Det blir ett massivt arbetsår i år!


Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli.

tisdag 3 januari 2017

3 januari - Vargjakt igen

.
Jag och vännen Christer Elderud var på plats vid Nyskoga i Värmland vintern 1983-84 för ett reportage om de nyfunna, återinvandrade vargarna som etablerat sig i trakten.
Tillsammans med den ackrediterade vargspåraren Erik Isakson färdades vi miltals på grusvägar i bygden, tittade på spår och talade med lokala innevånare.

Vårt arbete ledde fram till en stor artikel: "Vargen är åter tillbaka i vårt land" i Östgöta Correspondenten.

Erik Isakson gav oss mycket vänligt var sitt gipsavtryck, vänster framfot, av "alfahonan", tiken som blev vargarnas Eva och därmed anmoder till många av de vargar vi har i Sverige idag. Hon dödades tyvärr senare (förstås kunde jag kanske tillägga).


Jag tänker på detta idag, när snön just börjar falla och respiten för årets omdiskuterade jakt på 24 nya vargar, verkar vara över. Spårsnö är nämligen en första förutsättning för lyckad och kontrollerad vargjakt och idag går budet till jägarna i flera län om att det är dags i morgon bitti. Snart kommer nya blodiga varglik att visas upp av stolta vargjägare i pressen.
Jag är mycket vemodig!

Samtidigt har jag möjligen en viss förståelse för att någon form av vargjakt kanske måste till för att öka acceptansen i denna polariserade fråga. Men innerst inne känner jag ändå avsky över att vi ännu i vår tid jagar rovdjur. Det känns som ett riktigt gammeldags tänk utan ekologisk förankring.

3 januari - Sveriges högsta träd II

.
Jag fortsätter mina rapporter om det nyfunna högsta trädet i landet; en silvergran på Omberg. 
Jag fick nyligen ett meddelande från vännen Christer. Han har varit där och mätt och nu är det vidimerat att detta förmodligen är landets högsta träd, en silvergran på 49,5 meter och att det ännu är under stark årlig tillväxt. En verklig jätte som kommer att bli än större med andra ord!

Jag har skrivit om det här trädet flera gånger under december månad. Bläddra neråt för mer information!



"Hej Gebbe!

Idag är trädet "kontrollmätt" av mig och Birthe.
Det stämmer med 49,5 m höjd. Omkretsen är 330 cm.
Grovt räknat borde trädet innehålla, i volym, drygt 20 m3sk. (skogskubikmeter) 
För att hitta ett träd i en "vanlig" skog som håller 1 kubik så måste man leta reda på ett riktigt stort träd.

Gott Nytt År 
till Dig och din familj!

önskar

Christer och Birthe"

söndag 1 januari 2017

1 januari - Årets första dag

.
Som en behaglig marsdag börjar årets första. Åtta grader med alltmer klarnande sky, helt snöfri mark och behaglig ovind. Om kvällen blir himlen kristallklar med tusentals stjärnor och temperaturen vandrar sakta ner mot noll och och bjuder isig vindruta just som vi börjar färden hem igen efter nyårsfirandet med goda vänner på andra sidan Vättern.

Från granntaket ljöd kråkans trefaldiga "vårkraa" under knixande bugning med solfjädersstjärten rytmiskt synkoperad. 
I lövskogen ovanför vännernas hus sjöng nötväckan sina första trevande, sugande "tuuuui ... tuuuuui ... tuuuuui"



Jag har här photoshop-lekt lite med en tidigare oljemålning för att försöka skapa en föreställning om nymånen och Venus briljanta konjugation årets första kväll.

I kvällens himmelsmörker tändes nymånen och Venus i braskande klart samspel.



Senare tillägg. Den 2 januari 2017. 
Så här låg planeterna denna afton, när Mars tillkommit i linjens övre vänstra ända och Venus "löpt förbi" Månen och hamnat i linjens nedre högra hörn.