måndag 14 augusti 2017

14 augusti - Klubbmästare i singel boule

.
Så har jag blivit klubbmästare i singelboule i Lejonkulan Boule, Linköping, år 2017, en merit att suga på. Stolt och glad är jag förstås efter en seg men lyckosam svit segrar under lördagen ute vid Berg i Ljungsbro. För den som inte spelar boule kan jag berätta att det krävs både svett och hundraprocentig koncentration samt en hel del flyt, för att kunna att stå där som segrare till slut efter 7 timmars intensivt spelande.

Tidigare har jag blivit klubbmästare ett par gånger också i den anrika bouleklubben Club de Boule i Gränna och efter klubbyte för några år sedan känns det stort att få vara där igen, med en ny klubb.

Del av reportage ser du nedan, skrivet av ordförande Johan Nilsson och hämtat från Lejonkulan Boules hemsida. Se hela artikeln: http://idrottonline.se/LejonkulanPCLinkoping-Boule/Nyheter/gebbearbast


Final Gebbe -Bosse. En i långa stunder mycket välspelad final där Bosse har någon eller ett par pinnars övertag hela tiden men där Gebbe i slutvändorna lyckas vrida sig ur greppet och vända till seger både genom fint läggspel och välplacerade skott. Nu sköt Bosse inte mycket sämre han och han fick sin revansch senare på skyttet, se separat artikel, men fick ett tråkigt nedslag på sitt sista lägg som öppnade för att Gebbe hade "hela banan" på sig för att lägga in match, och det gjorde han, 13-10. Vad som glädjer mig extra är att trots att båda finlisterna är veteraner så spelades  minsann inget "veteranspel" utan "spelet spelades" fullt ut. Bra!

foto: Johan Nilsson

Gebbe Björkman, vårt 18.e namn i singeltroféen.

torsdag 10 augusti 2017

10 augusti - Östergötlands flora

.
Projektet Östergötlands flora innebär att att man under en nu pågående tioårsperiod skall inventera så mycket som möjligt av länet på kärlväxter. Länet är uppdelat i rutor och för varje sådant område står en ideell inventerare för ansvaret. Alla växter rapporteras in via Artportalen. Projektledare är biologen Kjell Antonsson från Länsstyrelsen Östergötland.

Själv har jag tagit på mig "Ruta Heda", ett spännande botaniskt område med lite skog, mycket slätt, gårdar och byar samt inte minst en skön åsträckning och ett spännande stäppängsområde. 

Kjell har stött på ett antal gånger nu efter tre års verksamhet och undrat hur det går för mig och jag har måst svara att det inte har hänt så mycket ännu. (Jag har i vanlig ordning alldeles för många måsten omkring mig). Därför har han tagit ett initiativ till en gemensam inventering.


Kjell med protokollet i famnen i solnedgången vid Isberga naturreservat vid Heda.

Igår eftermiddag blev det äntligen av. Vi båda ägnade dryga fem timmar åt gemensam inventering i ett par delar av rutan. Vi gjorde ett tiotal stopp där vi vandrade runt i landskapet och genomförde undersökningen.
Det blev ett spännande, intressant och mycket givande delprojekt och till kommande vår ämnar vi ta oss an den tidiga floran samt komplettera med andra lokaler i rutan.

Ett par intressanta nedslag i protokollet:

Ödemark - vi finner fem exemplar av Åkerkulla, Anthemis arvensis, i en åkerkant.

Stubbetorp - vi finner ett bestånd av Spikvallmo, Papaver argemone, i en åkerkant vid en vägren. 



Åkerkulla.

Kanske ännu mer spännande är det fynd av Sandgräsfjäril, Hipparchia semele, som vi gör på berghällarna runt Ödemark. En försvinnande art vid en inlandslokal väl distanserad från Vätterstranden där den ännu är tämligen allmän. Den kommer förstås också att rapporteras till Artportalen men i ett annat sammanhang.



Brun björnspinnare.

Jag tog förvisso ett dokumentationsfoto av sandgräsfjärilen men det blev så suddigt att det inte platsar i min blogg. Bättre blev istället bilden på den vackra Brun björnspinnare från samma lokal. Låt gå för den då.

onsdag 9 augusti 2017

9 augusti - En glädjande recension i Corren

.
Nästan alla kulturarbetare har en känslig och räddhågad inställning till recensioner. Alla har hört om skådespelare och underhållare som slår upp morgonens tidning med fasa efter en premiärföreställning, konstnärer och författare som knappt vågar öppna tidningen efter en presentation och kulturfolk i allmänhet som helt enkelt gått under och till och med tagit sitt liv efter en allvarlig nedskrivning från en "kritisk" recensent.

För mig är det likartat, det måste jag nog erkänna, även om jag efter snart fyrtio års kamp med penseln och ritstiftet, har blivit tämligen härdad och luttrad. Jag har vant mig helt enkelt.

Jag har fått ta del av både ris och ros och jag är egentligen ganska bortskämd med att framför allt få kritik, vilket är ett mått på att mitt arbete ändå betyder något i sammanhanget, och att recensionerna i allmänhet varit positivt präglade. 
Men, många gånger har ett litet "motbjudande" ord dykt upp och ställt allt det positiva på ända till slut, orden MEN. Nästan alltid har den där lilla pekpinnen, förslaget och tvivlet dykt upp till slut. Tänk att ett så litet ord kan "förstöra" så mycket. Suck.

Nu blev det inte så den här gången efter vernissagen av mina verk på Vadstena Konstgalleri i helgen.
Correns utsände, Sievert Sjöberg, dök upp som så många gånger tidigare, full av glädje och positiv aura.

Jag är honom ytterst tacksam. Det är troligen den mesta positiva recension jag någonsin fått, nästan så att jag blir tårögd av glädje och stolthet. Nu har jag fått förnyad kraft att gå vidare, inte stanna upp, utan fortsätta framåt mot min konstbanas okända slutmål.




Faksimil ur Corren 8 augusti 2017. Sievert Sjöberg.

torsdag 3 augusti 2017

3 augusti - Nya vägkantsväxter

.
Vi satt i tisdagsmorse på fiket och diskuterade som vanligt, Lars och Christer och jag. Den här gången handlade det bland annat om våra nya vägkantsväxter: lupiner, ryssgubbe, trift och gulkämpar med flera.

Eftersom jag tisdagen innan nämnt att palsternackan liksom morot och saften från en del citrusfrukter kan ha liknande fototoxisk effekt som i detta avseende den mycket mera kända jättebjörnlokan, kom palsternackan upp som ämne återigen, eftersom vi även undrade över dess ursprung och utbredning.

Inte var väl palsternackan någon vidare känd vägkantsväxt när vi var unga. Inte färgade den vägrenarna gult såsom idag. Det var frågeställningarna som dryftades.

Jag har kollat lite nu, på nätet, men inte blir jag så mycket klokare. Det verkar dock vara så enligt samstämmiga experter att de palsternackor vi ser i alltmer ökande och tätnande bestånd har sitt ursprung i mänsklig odling. På framför allt Öland och Gotland finns tydligen också arten "vild palsternacka", som ser lite annorlunda ut, men den som jag idag har fotograferat på vägen mellan Ödeshög och Vadstena är en förvildad variant av den odlade.



Nog har palsternackan ökat så till den grad att den faktiskt håller på att helt ta över vissa vägrenar i min hembygd. På gott eller ont?

En annan art som verkligen har exploderat i frekvens i landet är taggsallat.
Jag vet exakt när jag såg den för första gången och jag skulle kunna ta reda på datum och år. Men då måste jag leta lite bland mina diabildslådor så jag nöjer mig med att säga att det var för ca 25 år sedan när Lars och jag var på väg upp mot Bergslagen i Värmland för att kika på ett vackert bestånd av orkidéen skogsfru.
Vid Medevi ungefär pågick ett litet vägbygge och i en skärning stod ett bestånd av en växt som ingen av oss hade sett tidigare i landet. Det var taggsallat, en art jag noterat endast vid Medelhavet.

Då kändes det spännande och positivt.
Idag är det annorlunda. Taggsallat är en överlevare som dyker upp precis överallt nära människor idag. 



Men så täta bestånd av taggsallat som jag noterar på samma vägavsnitt mellan Ödeshög och Vadstena som med palsternackan ovan, har jag aldrig gjort förut. Det är något nytt. T o m ute i åkrarna dyker den upp nu, taggsallaten, och med lite fantasi ser jag hur arten kommer att kunna utvecklas till ett mycket besvärligt åkerogräs inom en nära framtid.

I naturen står aldrig något still. Har jag inte sagt så tidigare! Med det vill jag också säga att jag inte dömer. Det bara händer.

onsdag 2 augusti 2017

2 augusti - Utställning i Vadstena

.
Inbjudan till ny utställning.



5 augusti - 27 augusti på Vadstena Konstgalleri med vernissage lördagen den 5 augusti kl 11.00

Välkomna!

Igår hängde vi alla verken, 50 stycken oljor, akvareller och illustrationer och det var Bosse som var "kommissarie" med undertecknad som "hantlangare". Det gick väldigt bra och utställningen är vacker och givande, tycker jag.


Deta är ett vackert galleri i en av Vadstena stads äldsta byggnader, Helgeandshuset, och jag hoppas att ni finner att mina konstverk lever upp till nivån.


Tre pinfärska akvareller


Korprummet


Övre våningen är snart hängd den också

söndag 23 juli 2017

23 juli - Katastrof med vivlar morfar!

.
- Morfar, kom fort, ropar barnbarnet Blanca, snart fem år gammal. Det är katastrof med vivlar!

- Men det där är väl bara en massa frön från krassingen, svarar jag, och böjer mig ner för att titta närmare på alla "kryp" som hon har upptäckt.


- Näe, svarar Blanca. Titta då! De rör ju på sig, säger hon och petar på ett av alla hundratals "frön" som ligger på verandans trädäck utanför altanen under piedestalen.


Och visst har hon rätt. De rör verkligen på sig. Små klotrunda skalbaggar har ätit upp hela planteringen och sedan trillat ner ur blomman och det är mycket riktigt vivlar det är frågan om. Hur kunde hon veta detta? funderar jag.

- Jamen morfar, dom har ju en lång tunga som sticker ut, svarar hon självklart.

Har man inte lyckats då som morfar, med att överföra naturkunskapen till kommande generationer, suckar jag stolt.


Vilken unge!

fredag 21 juli 2017

21 juli - Almsjukan

.


Medan den första skörden av korn, inte raps den här gången som brukligt är, äger rum på slätten mellan Ödeshög och Vadstena konstaterar jag att almsjukan också skördar.

Det började för knappt tio år sedan en sommar och jag hoppades då att det var just den torra väderleken som var boven, när almbladen började gulna och hänga i förtid vid Stugan.

Nu vet jag bättre. Det finns inget hopp. Almarna dör för fullt. Snart är ännu en vacker och värdefull träddunge på slätten borta.


De första tecknen syns på sommaren, när torkan, både den yttre och inre samverkar och får almarnas blad att hänga livlöst och gulna. 
Den inre torkan beror på att den sjukdomsalstrande, almsplintborreburna svampen täpper till de små näringsbärande kapillärerna som blir bruna och "korkar igen" och den yttre sommartorkan ger den generella vattenbristen runt rötterna vilket snabbt accentuerar problemen för trädet som helt enkelt svälter och törstar ihjäl. 


Det är alltså på sommaren man ser de förta tecknen. Stora träd kan överleva några år men till slut börjar grenarna torka och trädkronan blir allt glesare och vissnar.


När det har gått så långt är det inte långt kvar till trädets död.


Helt plötslig orkar inte almen längre. Förra året såg jag de första tecknen på den här 20-åringen. Nu ger den ger upp och dör.


Över en sommar kommer inga nya blad. Därefter är ett skelett allt som återstår.

Hoppet är ute för almarna runt Stugan liksom på alla andra håll i landet. Det är bara så tragiskt! Ett helt landskap förändras.

söndag 16 juli 2017

16 juli - Överraskande målarhjälp

.
Jag arbetar med tre stora oljemålningar. De är i formatet 170 x 100 cm.
För att kunna koncentrera mitt arbete nu när det är lite körigt med flera återstående utställningar i år har jag efter upplägg på plats i verkligheten tagit hem dukarna till min ateljé där jag kan arbeta vidare i lugn och ro oberoende av väder, myggor och transporter. Det känns bra så och jag har riggat till mjukt ljus hemmavid genom vita lakan för fönstren och med rofyllt tillbommad verkstad.
Typiskt för mitt sätt att arbeta är att jag har ett gäng alster på gång samtidigt, därvid kan jag lätt hoppa från det ena till det andra när jag behöver en paus för funderingar och eftertanke.


Som oftast skissar jag upp motivet i en ockra ton och därefter arbetar jag vidare med förstärkningar och djup i samma färgregister innan jag i nästa tredje steg, som ses ovan, börjar komma in med andra pigment. 
Man kan redan nu ana verkens slutmål men ännu återstår väldigt mycket måleri och mycket kan hända och ändras under måleriets gång.

Det är skönt med frihet i måleriet, den jag kan känna ibland när det känns som bäst, efter snart trettiofem år som konstnär med oljemåleri i bagaget. Det tar tid att komma dithän och resan kan pausa eller till och med gå i retur ibland men just nu upplever jag en härlig trygghet - ett "flow" som det heter i idrottssammanhang, så länge nu den känslan varar.


Jag tänker på det när jag med posten får en gammal maläten bok av min vän Frank på Öland. Det finns ingen titel på bokverket, kanske att omslaget helt enkelt saknas. 
På en liten följelapp läser jag följande:


Boken är tryckt i Örebro år 1817 och är en översättning av en fransk utgåva, vad annars, som presenterar den tidens måleri, både vattenfärg och oljefärg, i översikt och i detalj.


Se bara på på uppslaget där författaren lär ut hur man målar himlar. 


Det här är tiden före friluftsmåleriets glansdagar i sekelskiftet 1800/1900-tal, impressionismens genombrott med nya ofta färdiga färger och en modernare syn på skapandets frihet. 
Det är där, i den tidens måleri jag ännu söker min inspiration och vill komma vidare ifrån. Då när måleriet var som allra bäst. Där är jag rotad och förankrad.

Jag kommer att återkomma med små nedslag ur den här bokens fantastiska lärotexter, ett underbart tidsdokument. 
Tack Frank!

tisdag 11 juli 2017

11 juli - En helt normal sommardag

.
- Vi är här för att hämta slipstenen ...

... säger Magnus som står  med släpkärran utanför dörren tillsammans med bror Peter. Så snabbt och enkelt gick det att bli av med den efter en blänkare på Facebook och dessutom blir den alltså trevligt nog kvar i kommunen.

- Jag fixar en ny ställning, inga problem, säger Peter och lastar upp allt på kärran, dämpar den möra sandstenen med det gamla "vattendäcket" och lovar att köra försiktigt hem.



Vi har ärvt stenen, fick den av farbror Josef på dagen då han flyttade från sitt fina gula hus vid Backasand till äldrevården, det var i slutet av 80-talet och med undantag för några få försök på knivar och saxar i kökslådan och ett par extra arbetspass vid Stocklycke på Omberg i samband med slåtterdagar under Naturum Ombergs ledning, så har stenen inte slitits på nämnvärt.
Det var dags nu helt enkelt, att ta ett steg framåt i tiden och överlåta den till bättre behövande. Stenen ville definitivt in i arbete igen.

Så blev det äntligen också plats att röja runt kompostlådorna i trädgården. 
Jag lastade den rågade överfyllan i grovsäckar, åkte ner till Stugan och lämpade av tolv fulla säckar över mitt snokgömme där det för dagen dock inte siktades en enda snok.
Däremot frodas nässlorna runt bingen och jag har tidigare berättat om de larvsamlingar av påfågelögon jag brukar påträffa.



Larv av påfågelöga färdig för förpuppning.

Precis som förutsagt hade larverna nu delat upp sig inför sitt sista larvstadium och förpuppning. Av de ursprungliga cirka fyrtio larverna fördelat på två grupper fann jag endast tre levande men ett tiotal döda i olika storlek.



Döden lurar på de flesta av larverna.

Det är hårt att vara fjärilslarv. Endast ett fåtal kommer levande genom hela processen, fienderna är många: fåglar, steklar, hårt väder och diverse parasiter.

Svettig och trött tog jag vägen hem över Sverkerkapellet för att slänga mig i Vättern. Det var varmt och skönt i vattnet men inte gick det att slänga sig i såsom tidigare. Jag fick treva mig ut i fotsdjupt vatten.



Stenarna skvallrar om Vätterns extremt låga vattenstånd.

Vattenståndet är lågt, minst en halv meter under det normala, krisigt helt enkelt. Jag fick behålla skorna på för att kunna treva mig ut i det stenigt fotsdjupa vattnet för ett dopp.

Hemma igen ringer Susanne och berättar om en fågel som hon sett på vägen. "En brun fågel med vitt mellan vingarna". Och nyss fanns den där på vägen igen, men nu som död."

- Får jag komma över och visa den? frågar hon. Jag har letat igenom hela fågelboken och kan inte komma närmare än att det kanske kan vara en bergfink. Vad säger du om det Gebbe. Kan jag komma direkt?

- Kom du, svarar jag, så får vi stilla din nyfikenhet.



Susanne med den nydöda fågeln som visar sig vara en ung stenskvätta.

- Ibland, eller till och med oftast, är det jättesvårt, säger Susanne. Ingen av den här fågelbokens fotografier stämmer ju. Titta själv! Hur ska man bära sig åt egentligen? Det känns verkligen helt omöjligt.

Vi bläddrar fram till stenskvätta och kollar. 
Jag måste hålla med om problematíken eftersom fotot i boken är tagit snett underifrån på en adult hane i häckningsdräkt, egentligen helt odugligt som dokument för artbestämning av stenskvättor i det vilda, framför allt då det som i det här fallet handlar om en individ i juvenil dräkt. 

- Det finns förstås bättre fågelböcker, säger jag och försöker så gott det går att förklara det här med skillnaden på dräkter mellan kön och åldrar och kommer även in på den för stenskvättor så typiska brämfällningen. 

Sug på den du kära läsare! 


söndag 9 juli 2017

9 juli - Smultronställen

.

Saxat ur Östgötatidningens sommarbilaga vecka 27

lördag 8 juli 2017

8 juli - Håvning vid Tåkern

.
Det var en skön dag vid Tåkern igår. Jag var heldagsmorfar åt Naemi och Blanca och siktet var inställt på Naturum, Sagostigen och håvning av vattendjur.






Vi fick lära oss mycket av Hanna på Naturum och hittade bland annat:

Vattengråsuggor, vattenkvalster, ryggsimmare, vattenloppor, musselkräftor, en stor trollsländenymf, dagsländenymfer, larver av fjärilsmyggor, posthornssnäckor, dammsnäckor och en liten ung vattensalamander.

I bakgrunden, på gyttjan vid vasskanten hoppade ett par unga skäggmesar omkring väldigt orädda.

söndag 2 juli 2017

2 juli - Sandlosta, påfågelöga och Mitt i Naturen

.
Med Heda marknad, alltid första lördagen i juli och därmed lyckligt överstånden, känns det som att sommaren är på plats utan återvändo. Däri ligger ett visst vemod, tycker jag, med ännu en passerad vår som man gick och längtade efter och aldrig riktigt fattade pågick under tiden.

På väg ner till Stugan för olika förberedelser noterar jag i omgivningarna runt Renstad att sandlostan, som jag fann för första gången i Östergötland för två år sedan, har spritt sig markant från sin etableringsplats.



Täta bestånd växer numera i åkerkanterna på flera platser runt RenstadDet var ju förstås spännande att få vara först med upptäckten av detta gräs i Östergötland men jag hoppas verkligen att utvecklingen inte börjar "skena" och blir svår.

Sandlosta är ett i Sverige nyinkommet gräs som kan bli ett mycket besvärligt åkerogräs under vissa förhållanden. Det påträffades för några årtionden sedan i Skåne och har alltså spritt sig ända hit. 
Det utvecklar ofta resistens mot bekämpningsmedel och kan enligt forskarna helt ta över när markberedning är bristfällig som t ex vid direktsådd i stubb. Arten har stora frön som mognar tidigt och faller ner i jorden för snabb tillväxt kommande vår och och växer i täta bestånd som kan kväva annan växtlighet.


När jag går runt vid Stugan ser jag i trädgårdskompostens nässelbård flera larvkolonier av fjärilen påfågelöga. De är mitt i uppväxten, ännu i täta flockar och i spinnskydd. Om någon vecka redan kommer de korpsvarta och fint vitprickiga, mycket torniga larverna, att vara dubbelt så stora och lite mer av ensamvargar inför förpuppingen. Då kommer de att vandra iväg åt olika håll och jag kommer säkert att finna någon guldglänsande puppa hängande ända borta på stugväggen. Det brukar bli så.

Jag pysslar sedan om Stugan: handlar, städar, sorterar samt klipper gräset. Allt är viktiga förberedelser inför ett besök av TV. I veckan kommer nämligen Mitt i Naturen till Tåkern för att filma in program till kommande höst. 
På onsdag blir det dags för undertecknad att medverka. Jag är engagerad i programmet som målande konstnär och ska samtidigt berätta om "mitt" Tåkern. Vi får väl se hur det blir till slut.



Grunden är lagd till en ny oljemålning på plats vid kanalen vid Stugan vid Tåkern och som alltid lägger jag basen raskt och intuitivt i diametralt motsatta komplementfärger.

Idag har jag förberett en oljemålning såsom jag blivit ombedd att göra. Jag ställde mig vid kanalen strax nedom Stugan och lade upp grunden till en målning på plats som brukligt, en som jag ska fortsätta med under själva tillställningen. 
Det är bra att ha något på plats på duken redan från början fick jag nämligen besked om. 

fredag 30 juni 2017

30 juni - Imorgon är det marknad i Heda

.
Som vanligt, allt sedan starten för snart tjugo år sedan, så träffar du mig på Heda Gammeldags Marknad, eller Hedamarken som vi östgötar säger, hela dagen i morgon den 1 juli.

Har du inte varit där tidigare så vill jag varmt rekommendera att du tar dig dit. Det är en genuin hantverksmarknad av högsta klass - inget krafs och tjafs!

Marknadsplatsen är Heda by i Ödeshögs kommun, mitt emellan Rökstenen och Alvastra kloster. marknadsområdet ligger runt den gamla 1100-tals kyrkan som i sig är ett fantastiskt besöksmål. Där inne finner du Himladrottningen" - en gammal tysk trästaty av Jungfru Maria och Jesusbarnet av tyskt 1300-tal, omskriven av W v heidenstam och mycket annat fint.

Runt kyrkan har ca 130 knallar satt upp sina marknadsdiskar och där kan man finna det mesta, av god kvalitet. Jag själv finns centralt vid kyrkomuren med mitt stånd där jag presenterar både kort, böcker, brickor och akvareller.


Varmt välkomna!

torsdag 29 juni 2017

29 juni - Slipsten bortskänkes

.
Vår fina gamla slipsten har gjort sitt hos oss.


Vi fick den av farbror Josef, död sedan 1990, för många år sedan och den kommer ursprungligen från hans barndomshem Skräddarp på gränsen till Småland söder om Ödeshög.
Vi har dessvärre inte använt den på nästan lika många år och nu känner jag att det är dags för den att få gå vidare i sitt stenliv och förhoppningsvis komma till användning. Den längtar!

Den är i fin form men behöver lite ans av ställning.

onsdag 28 juni 2017

28 juni - Om ett något tomhänt besök i Västmanlands skogar.

.
Under besök i helgen som gick, hos Ullas mor i Västerås, kunde jag förstås inte låta bli att besöka de intressanta bergslagsskogarna runt Skultuna och Ramnäs. Det brukar bli minst ett besök varje gång vi reser upp. Området är så annorlunda min hembygds skogar. Här finns en begynnande norrlandskänsla och en stor spänning i luften inför vad som kan upptäckas och upplevas.

Prioritet ett med min lilla utflykt denna vackra och lugna sommarkväll var lappuggla
De häckar i området och platsen är idag väl känd och varje gång jag kommer dit träffar jag åtminstone en handfull andra fågelskådare utrustade med maffiga kameror och tubkikare. Förra gången jag var på plats, i april månad, fick jag också uppleva denna mytiska storuggla, en riktig drömart, varvid jag gjorde en rå skiss direkt på plats.




Örjan från Jämtland var på plats denna kväll vid det lilla tornet när jag anlände och på tvärvägen strax intill fanns ett tiotal andra skådare. Han väntade med tung utrustning, men hade ännu inte sett något. Kvällen innan var dock lyckosam för honom med flera fina fotolägen på en lappuggla som två gånger fångade och släpade hem biffiga vattensorkar, och han förväntade sig fler spännande upplevelser idag, berättade han för mig.

Jag var inte lika lämpligt utrustad som Örjan. Han var helt inpackad i mygg- och knottfritt. Endast en lite glugg runt näsa och ögon stack ut, men det räckte gott till för svåra knottattacker redan så långt, kunde han meddela mig när jag dök upp i min "nakenhet". 

- Det här kommer du inte att klara, säger han han pinkäckt och illa trösterikt.

Minneskortet i kameran var tydligen kvar vid datorn hemma i Ödeshög upptäckte jag vid ankomsten, ännu ett aber alltså och alla motigheterna gjorde att jag endast stod ut under fem minuter. Redan så var jag svårt knottbiten runt huvud, händer och armar av ett veritabelt moln av smådjävlar. Det kliar faktiskt fortfarande fem dagar senare kan jag berätta, trots att jag äter motmedel i form av allergitabletter sedan dess.



Det blev ingen lappuggla för mig denna kväll men hemma i ateljén igen, nu några dagar senare, har jag arbetat vidare med min skissförlaga och skapat akvarellen av ugglan som jag upplevde den, spanande på en stängselstolpe vid en ängsmyr i Västmanlands skogar.

När nu lappugglan uteblir passar jag på att leta efter annat intressant. 

På vägen mellan Västerfärnebo och Ramnäs nästa dag, alldeles i kanten av det stora skogsbrandsområdet, finner jag en liten skylt vid dikeskanten som berättar att "Här längs vägen finns den sällsynta och hotade fjärilsarten Väddnätfjäril". Jag kör långsamt framåt och spanar längs dikeskanterna. 



Väddnätfjärilsprojekt pågår.

Vädret är sämre denna dag med tilltagande kyla, molnighet och blåst och är inte särskilt lämpat för fjärilar. Jag ser heller ingen väddnätfjäril men förstår att jag är nära beståndet eftersom jag finner områden med markeringar med små blå plaststavar och mängder av ängsväddsplantor. 



Larvgnag, möjligen av väddnätfjärilens larver.

Jag letar noga efter fjärilar och  puppor varvid jag finner flera plantor med larvgnag som troligen är spår av förekomsten. Ibland är det spännande bara att veta att man är nära. Men visst hade jag kunnat stå ut med att få uppleva både lappuggla och väddnätfjäril. Men ...



Skylt om Väddnätfjärilen vid Hejnum på Gotland som jag är pappa till

Jag får något tomhänt på upplevelser av lappuggla och väddnätfjärilar trösta mig med tidigare erfarenheter av artertna som jag har haft. 
På Gotland t ex kunde jag njuta av fjärilen i samband med arbetet kring en reservatsskylt och lappuggla såg jag alltså tidigare. Chanserna kommer att återkomma, det vet jag, och man kan inte alltid få allting serverat på silverfat. 
I detta trösterika konstaterande ligger också naturstuderandets hela tjusning. Att aldrig riktigt veta men aldrig sluta hoppas!

torsdag 22 juni 2017

22 juni - På årets längsta dag II

.
På årets längsta dag, igår, blev vi inbjudna till en fantastisk trädgård strax söder om Ödeshög.
Vi for dit om kvällen, Ulla och jag, i ett välsignat väder, till vännerna Karin och Sverker som mötte oss på gårdsplanen, där harungar nästan obekymrat skuttade runt hela tiden.

- Vad vill ni se, frågar de. Vad ska vi börja med, träd eller örter?

- Det får bli som ni bestämmer. Vi är noviser och helt i era händer, svarar vi.



Så började denna underbara sommarkväll i en trädgård så rik på växter, vrår, gömmen, berättelser och upplevelser att den är omöjlig att ens försöka sätta ord och färg på i text och bild. Den måste verkligen ses för att kunna greppas. Det kanske kan bli ett privilegium för någon mer.

Det är ett hittills knappt femton år långt projekt berättade Karin för oss och det började med att Sverker såg en annons, som knappast imponerade, vi hade det ju så fint i Borensberg. Men undantaget, den gamla stugan intill, med lågt i tak och med järnspisel, som vi i och för sig fick byta ut, och en riktigt fin kakelugn, var det som till slut fällde avgörandet om flytten hit. 
Och man kunde ju alltid börja om.

- Och det är ju en gudomlig bygd, säger både Karin och Sverker med en mun och därom är vi förstås helt överens alla fyra.



- Här har vi medelhavet, säger Sverker och tar oss med till baksidan av uthuset, där vindruvor växer  mot en varm faluröd södervägg. 

- Det där är Blå burgunder, fyller Karin i, men de andra sorterna köpte vi mest för de fina bladverkens skull och vi har nog inte riktigt begrepp om vad för slag.

Det ståtliga persikoträdet bär i år bara en frukt. Resten frös i våras. Annat var det förra året, då blev skörden magnifik, får vi veta och senare också smaka.

Promenaden går i sakta mak mellan små dungar av träd och buskar med släktskap, längs klippta gångar, genom gräs och örter, stenpartier och många kommande nyprojekt.
Det började med de två dungarna av skogslind. De kom på plats redan innan Karin och Sverker egentligen hade flyttat in. 

I trädgården finns hundratals olika träd och buskar, flera arter av björk och rönn till exempel, en vackert skirbarrig korsning av Weimuthtall och Himalajatall, tulpanträd och näsduksträd, underbara blomsterrabatter i vackra färger och små ängar och luftiga gångar fyllda av både inhemska och utländska blomster och i centrum öppnar sig trädgårdens gröna labyrint runt en vacker naturdamm. 



Dammen är gjord helt miljövänligt och renas med naturlig cirkulation. Myriophyllum växer på bottnens algmatta, dykare och vattenspindlar trivs liksom både större och mindre vattensalamander som finns i mängder. 



Dammsnäckor kryper både högt och lågt men fisk vill vi inte ha i dammen, säger Sverker.

- Vi simmar här varje dag, berättar Karin. Det är skönt med ett morgondopp om sommaren även om det blir lite jobbigt att behöva simma så mycket fram och tillbaka. Vi skulle nog ha gjort dammen ännu lite större.

På listerna med grönsaker och kryddväxter finns plats också för annat.



- Jag har även blivit lite av en floraväktare i vår trädgård, säger Sverker. Känner du igen den här som står bland rödmållan? frågar han. Klarar du den är du inte dålig.

Att det är en senap kan jag se, men inte vilken sort.

- Hamnsenap, säger Sverker. Den växte på grusplanen när vi kom hit och den vårdar jag ömt.



Backnejlikor.

Grusgången som leder upp till huset är oerhört vacker. En blomsterprakt utan like hälsar besökaren välkommen.



Åkerkulla.

Tuvor med olika sorters vilda nejlikor, backtimjan som rosa moln, krypoxbär som bäddar in förstutrappen och inte minst den idag hotade åkerkullan har fått en fristad här och växer frikostigt i singeln.

- Den är jag också fadder för, säger Sverker stolt.

Vi ssätter oss i den inglasade verandan, en av få platser som är kvar av husets ursprung, säger Karin. Här blir vi bjudna på roiboste och torkade päronklyftor och smakar nybakad persikokaka med frukt från fjolårets rika skörd allt medan solen sjunker bakom hörnet.

Det är en förtrollad sommarkväll. Tack Karin och Sverker för en fantastisk upplevelse och god vänskap!