27 augusti - Under Ombergs bokar

Idag, på min födelsedag förresten, tar vi en promenad under Ombergs bokar, Lars och jag. Vi kommer liksom på att vi inte har höstat in någon kal knipprot ännu för i år och att det börjar bli sent lidet på säsongen även för denna, vår sist blommande, rara orkidé.

Vi går väl till vårt säkraste stället, säger Lars, och så vänder vi näsan mot Stocklycke och bokskogen sydväst om åkern, den gamla sandurslätten.

Finner vi inte kal knipprot här, så finner vi den inte någon annanstans heller. Jag kan nämligen förtälja, att flera botaniker har varit på plats före oss i södra Ombergs bokskogar för att spana efter rariteten utan lycka detta magra år. 

Jo, den varierar ju väldeliga mellan åren, säger Lars. Från inte någon till över tusen exemplar. Vi får väl ändå ge den en sista chans.

I området, tätt skuggat av stora bokar och lövkratt med en rödbrun, tät lövmatta växer tandrot, ormbär, trolldruva och storrams. Att söka efter den rara orkidén i skuggor och dagrar är som att leta efter en nål i en höstack och vi går på många nitar i jakten när ätna aspskott och magra ramsstjälkar blänker till på håll i en solglänta.

Trolldruva.

Storrams.

Men till slut blir vi lyckosamma. Jag nästan trampar på ett tunt, blott femton centimeter högt exemplar, som står, eller snarare ligger, typiskt anemiskt gulgrönt med glesa, mogna frukter med tofs i spetsen, på en skört gänglig och något vriden stängel med endast ett par glesa små blad. 

Kal knipprot.

När jag sitter där och väntar in att Lars ska komma, ser jag ytterligare en pytteliten kal knipprot någon meter bort. Så lätt att missa. Den är bara nio cm hög och bär två små ynka frukter.

Det är förvisso ett magert år men vi är mycket lyckliga över vårt fina fynd. Nu kan vi gå vidare i livet. Först med en kopp kaffe i solen.

25 augusti - Lite kuriosa om mistel

Att jag har mistlar som växer på äppelträden i min trädgård här i Ödeshög, Östergötland har jag berättat om tidigare. Ursprunget är  mistelbär från Västmanland som jag sådde in med början för snart tio år sedan. Av alla hundratals försök genom åren finns det nu en handfull individer som klarat groning och överlevnad och frodas hos oss. 

Gror gör de flesta bären men flaskhalsen att klara för de de små groddskotten verkar vara den första vintern och nästkommande vår, då värdväxterna för det mesta lyckas motarbeta fortsatt etablering och på något sätt svälter ut parasiten.

Groddplanta hos mistel har 1 - 3 groddskivor. Den här har som synes tre. Just den här klarade aldrig att komma vidare i livet.

Inte visste jag innan att misteln är skildkönad, d v s att hanar och honor är olika individer. Enbart tur är det därför att jag i en astrakan har fyra olika exemplar med olika kön vilket gjort att jag de senaste tre åren har en hona som ger frukt. Också i år får jag alltså gott om mistelbär - om någon nu vill försöka.

Jag visar i bilder hur könsskillnaden ter sig just nu i slutet av augusti.

Hona med omogna bär.

En hane.

För några somrar sedan överraskades jag av ett stort bladsläpp, så att gräsmattan under mistlarna blev alldeles full av blad. Numera har jag lärt mig att förstå att detta är helt naturligt och en viktig del i processen. Det är de tvååriga bladen som släpper, helt naturligt, så att ljus och luft får tillträde in i mistelns tätnande bukett.

Naturlig bladfällning hos mistel.

19 augusti - Bålgetingar med sockersug

Efter vårvinterns alla bakslag och försommarens regnande drabbades getingarna speciellt hårt. Jag läser att det blivit en fattig sommar för dem detta år. Detsamma gäller då även för bålgeting och jag tror inte jag har sett arten mer än några enstaka gånger i vår trädgård under sommaren.

Men häromdagen när vi satt med en kopp kaffe kom en bålgeting dansande mot oss. Det var en arbetare. Och så igen någon dag senare upptäckte jag att ett tiotal bålgetingar surrade runt i våra syrénträd. Jag tror jag förstod vad som var på gång. Det var bålgetingar med sockersug. 

Första gången jag påvisades detta var hemma hos vännen Sverker som hade noterat savgnag på sina ungbjörkar. Det var något helt nytt för mig, det han då berättade. Här är en länk till detta tillfälle:  

länk

Så satt vi med kaffekoppen idag igen under syrénträden. Ser du alla bålgetingarna, sa jag till Ulla. De är på gnaghumör bland årsskotten. Så blev vi sittande där en extra stund och studerade hur de bar sig åt.

Bålgetingen börjar gnaga bark på en syrenkvist.

Efter lite letande landade en individ på en gren och började gnaga. Ytterbarken försvann och innerbarken började snart lysa igenom. Mellan gnagandet stannade den upp ibland och tog för sig av den sav som sipprade fram ur "såret". Så höll den på och bearbetade samma ställe länge, innan den tog en flygtur runt trädet.

Gnagspår i syrén av bålgeting.

Då passade jag på att fotografera gnagspåret som redan blivit ganska stort.

Men strax var getingen tillbaka igen. Den snodde runt ett par varv, luktade in sig och fortsatte sitt arbete.

18 augusti - Ett hemligt ögonblick

Ett hemligt ögonblick i trollskogen på norra Öland i somras.

16 augusti - Några växter på tröskeln till höst

En liten avrundning då det kommer till växter innan hösten tar över, tänker jag och lägger in några foton på blomster jag mött under augusti månad på ett par olika platser i vårt land.

Backtimjan, en torrängsart som gillar kalk i backen. Den här är fotograferad på Ölands alvar där den blommar så ymnigt att marken ofta färgas rosa. Arten finns även hemma hos mig, fast lite ovanligt, på klippor nära Vättern.

Bladvass i ett friskt och rent bestånd med fullmatade vippor. Fotograferad vid Ramstadbron vid Tåkern, Östergötland. Nästan alla strån du ser här tillhör samma klon d v s samma individ som har spritt ut sig vegetativt.

Bosyska är en art som jag inte är så van vid, mera så med släktingarna stinksyska från Omberg och knölsyska vid Tåkern. Den här är fotad på Öland där den enligt uppgift är stadd i stark spridning.

Grässtjärnblomman har verkligen fått en andra säsong, där den nu växer saftigt runt min trädgårdskompost.

Kotula

För första gången har jag nu sett den nya och invasiva arten kotula, som är en växt ursprunglig i Sydafrika, nära släkt med t ex kamomill och baldersbrå. Så sent som när första upplagan av den "Nya Nordiska Floran" kom ut 2003 står detta att läsa om arten:

"Mycket sällsynt på öppen, fuktig, salthaltig, lerig mark". Två fynd fanns då i vårt land, på Öland respektive Gotland.

 Idag sprider den sig våldsamt snabbt längs våra sydliga havsstränder. 

Murreva.

Precis som grässtjärnblomman ovan har murrevan med råge inmutat min trädgårdskompost, inte bara där förresten. Den har blivit en något besvärlig gäst i vår trädgård och tar gärna över vår pallkragar med odlingar, rabatter och hallonland. Många skriver om artens skönhet och förtjänster men jag anmanar viss försiktighet.

Rödtoppan tillhör arterna som är halvparasiter. De snyltar näring och vätska från gräsrötter bl a. Där finns också kovallerna och skallrorna från samma familj. Den här rödtoppan växer som ettårig i  en av mina rabatter. Jag tycker den är vacker i det tysta men man måste komma nära de små rosa blommorna för att upptäcka detta. 

Vi har en mer än två meter hög och ståtlig växt mot husväggen. Den väcker uppmärksamhet bland förbipassernade och när den blommar doftar den in hela omgivningen. Arten är från Nordamerika och heter sidenört, fast vi kallar den för "Korv-Villes planta". Den är värdväxt åt den välkända fjärilen monark.

Här kan du läsa vad jag har skrivit om den tidigare:

Korv-Villes planta.

Smultronklöver har blommor som sväller upp som till bleka smultron. Det är en typisk havsstrandväxt. Den här är från norra Öland.

Stallört fotograferad på en betad strandäng på norra Öland. Den finns även på Tåkerns betade strandängar, fastän mera sällsynt. Jag minns den framför allt från 1960-talet då den ännu var ganska allmän i strandskogen och strandbetet vid dåvarande Tåkerns fältstation, där Naturum Tåkern ligger idag. Jag vet att den faktiskt ännu finns kvar, men mycket mera begränsat.

Stallört ingår i artkomplexet "Puktörnen" och minst tre olika arter har utvecklats ur en gemensam anfader, alla med sin specifika nisch i naturen. 

Tallörten är en saprofyt som saknar klorofyll och därför måste förlita sig på redan nedbrutet material för att få näring. Den här, som har gått i frukt, är fotograferad i strandskogen vid Glänås vid Tåkern.

14 augusti - Sista rycket

Igår kväll när en molnskärm drog in från Västergötland över vår trädgård stannade en liten reva av ljus kvar en stund. Genom den revan kom ett gäng tornseglare flygande, mot norr först men sen snoende runt i lufthavet för att därefter försvinna. De flög på hög höjd alldeles tysta. Vi som trodde vi hade sett de sista för i år fick tillbaka lite gåshud. 

Det var förstås inte som för några veckor sedan, formationsflygning, jakter eller höga skrin. Nej, det var ett lågmält skådespel, som lätt kunde ha missats om inte kvällen varit så där ljum och skön att vi bestämt oss för att sitta på altanen.

Idag kom Tommy från länsstyrelsen på besök för uppdatering av området Skrapegården, i mitt omedelbara grannskap här i "bynn" Ödeshög. Han kom tillsammans med sina två barn, Liv och Ingemar, mellan guide- och föreläsningsjobb om trollsländor, hans favoritämne i natur, vid Naturum Tåkern idag.

Liv, Ingemar och Tommy är på besök i fältväddens marker.

Vi strosade runt i området en knapp timme och jag bad Tommy om hjälp med att följa upp påbörjade projekt genom handledning och förskrifter. Han utlovade ett samtal med kommunens ekolog, eftersom ärendet numera förvaltas där.

Min önskan är att man ska utarbeta en långsiktig plan för skötsel av ängar och torrmarker eftersom ett stort antal intressanta insekter och växter är påträffade där samt att följa upp den biotopflytt som har genomförts.

Vi hade extra tur denna heta sommardag. Vi återfann nämligen guldsandbi. Det var en hane som surrade in till besök i artens egen värdblomma fältvädden. 

Guldsandbi, hona, fotograferad på värdväxten fältvädd, av undertecknad i området Skrapegården ett tidigare år.

- Honorna är mest ute under förmiddagen, sa Tommy, som blev glad över det rara fyndet. Jag kommer förresten att samla in frön av fältvädden härifrån för insådd borta vid infartsrondellen, fortsatte han. Kanske kan vi få en population av guldsandbiet även där.

8 augusti - Havsörnsjakt

Vi hyrde boende på östra sidan av Öland i trakten av Långöre/Ormöga förra veckan. Vi har varit där tidigare, flera gånger, och trivs såsom vore vi hemma. Det finns så mycket att berätta om alla upplevelser och småresor över ön, att jag inte riktigt orkar. 

Låt mig bara beskriva en speciell händelse under en lugn kväll vid havet, när vi som vanligt tog vårt kvällsdopp i friskt och klart vatten alldeles nära vårt boende. För flera år sedan fann vi denna långgrunda strand med ren, vit och räfflad sand under svävande små öronmaneter, då vikt bara för dem som visste och kunde, men idag hittad av allt fler. Utanför udden söder om oss började en gammal havsörn jaga. Vi såg ett ljust huvud, en and förmodligen, försvinna i stänk när örnen svepte ner mot den. Strax därpå kom fågeln upp till ytan igen och örnen som redan hade gjort en skarp sväng var tillbaka för att ånyo testa sin egen förmåga och bytets uthållighet.

Så höll det på ungefär en kvart. Örnen svängde fram och tillbaka över fågeln i en snäv "åtta-bana". Då och då hängde den över platsen med tungt ryttlande vingslag, allt för att trötta ut bytet. Kampen var seg och nästan kusligt envis, men till slut gav örnen upp och satte sig att vila på en låg sten utanför stranden. I ljuset från den låga solen bakom vår rygg blev fjäderdräkten ljus men den genomblöta magen var nästan svart. 

Så satt den och pustade ut efter sin ansträngande jakt när ytterligare en gammal, vitstjärtad havsörn flög in från havet lågt över sjön och satte sig bredvid på samma sten. Den var större; det var honan i paret. Fem minuter satt de där tillsammans innan de försvann  ut över havet, där vi noterade att en ny jakt påbörjades, på samma sätt men nu med två jägare i effektivt samspel.