12 juni - Så olika ändå

För ett par veckor sedan vid Frövisjön norr om Västerås hade jag återigen det stora nöjet att få studera den eleganta fågeln dvärgmås. 

Dvärgmåsen är ytligt sett lik skrattmåsen men är mindre som namnet antyder. Huvuddoket är kolsvart och heltäckande i motsats till den senares chokladfärgade mindre huvudhätta. Vidare har dvärgmåsen helt ljus översida på vingarna med en slående mörkt grå, nästan svart kontrasterande vingundersida i motsats till skrattmåsen svartvita vingkilsteckning och ljusa undersida.

Dvärgmåsen är nordöstlig i sin utbredning och ökar i antal när man kommer till Finlands sjöar och träsk, där den kan vara en karaktärsfågel. Den tillhör alltså fattigsjöarnas fauna mer än fågelsjöar som Tåkern och Hornborgasjön, även om man också där, men mera sällan, finner enstaka häckande par.

Här är dvärgmåsar jag skissade under en kanottur i Tåkern 2022.

I Frövisjön har jag tidigare år sett både dvärgmåsar och svarttärnor, men jag överraskades den här gången av antalet; jag räknade nämligen inte mindre än upp emot trettio dvärgmåsar sammantaget, varav två fjolåringar samt ett tiotal svarttärnor på det. Fantastiskt!

Den stora skillnaden mellan dvärgmås och skrattmås är ändå inte morfologiskt, dräktmässigt, tycker jag, utan på sättet hur de uppträder.

Kort kan man säga att dvärgmåsen är en verklig vattenfågel, direkt och nära knuten till vattenytan, där den finner allt den behöver, medan skrattmåsen oftast ger sig ut över landområden för att söka mat och upplevs betydligt "klumpigare" över vattnet i jämförelse.

Dvärmåsarna jag studerade dansade hela tiden, timme efter timme fram på lätta vingar tätt över vattnet, snappande insekter och spindlar från ytan genom tvära kast och glidande svep men alltid i mjuka och eleganta rörelser såsom måsfamiljens egna balettdansöser. Det var vackert så det förslår och värt min resa. Hoppas nu att häckningen i Frövisjön går bra i år.