I förrgår när jag kom till ateljén, klev jag såsom oftast ut i min lilla anlagda äng. Den finns i söderläge på baksidan mot parkeringen och solen ligger alltid på starkt och torkar ut marken. Men, det var en gräsmatta bara, som jag fått kommunen, efter visst strul, att till sist avstå gräsklippning från. Nu tar den sig långsamt i kvalitet och jag följer upp vad som händer med växter som kommer eller går. Ännu är ängen trivial men det känns ändå som en positiv grej, ett pionjärarbete i en kommun som inte har fattat vad allting borde handla om.
Jag klev alltså in i ängen, spanande ner alldeles framför mina fötter och upptäckte därmed två arter jag inte sett här tidigare: käringtand och jordklöver, och då klev jag rakt in i en fälthare som låg tätt tryck mot backen mellan rotfibblor och rajgräs någon meter bort. Det var ögat jag såg. Det stirrade på mig, medan kroppen var helt stilla och öronen låg slickade mot ryggen. Jag hoppade nästan bakåt av överraskning. Haren låg kvar.
Långsamt stegade jag tillbaka och lämnade besökaren i fred. Så glädjande, tänkte jag, att livet på så många olika sätt vill återliva mitt lilla ängsprojekt. Välkommen du hare i det gröna!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar