fredag 29 oktober 2021

29 oktober - Kuriost på Omberg

Omberg har många nivåer:

Det biologiska perspektivet

Det kulturella perspektivet

Det geologiska perspektivet

Det arkeologiska perspektivet

Det turistiska perspektivet med friluftslivet

Samt alla andra områden och möjliga kombinationer däremellan.

I vår tisdagsgrupp går vi ibland på djupet i ett smalare sammanhang än annars och så var det nog under våra senaste besök; nästan ner till lite "nördig" nivå kan nog många tycka.

Lars, som har faiblesse också för udda och okända Ombergspdetaljer samt kunskap därom utöver det vanliga, ledde oss till annorlunda, ickespektakulära platser; en dag i regn och en dag utan.

Väldigt förutseende hade Sverker tagit med ved och stickor till vårt första möte vid Hjässatorget, den dagen det regnade. I vindskyddet fick vi nödvändigt ly för den kalla nederbörden som smattrade ner över Omberg. Och i brasans värme kunde vi tryggt invänta den emotsedda och utlovade lättnad, som till slut också infann sig. Då gick vi iväg.

Det finns en liten kulle mitt i skogen på Omberg mellan Höje och Stocklycke. Den kallas för Drottningkullen. Historien vet att berätta att namnet kom till under den tid då Omberg var en Kunglig djurgård, stängslat och bevakat för jakt åt kungligheter och dessas underlydande grevar och baroner. Den som begick jaktbrott där hotades med faktisk död eller landsförvisning, sådant finns det skriftliga vittnesmål om.

Vi var där, på Drottningkullen, men för den som förväntat sig något storartat fanns bara besvikelse att få mem det visst vi redan om, fast ändå ...


Drottningkullen i bakgrunden och i förgrunden en ca 70 år gammal planteringsyta för att driva upp ädelgranar.

Inte ens en glänta i den gamla granskogen vittnar om platsens ursprungliga betydelse, inte heller topografiskt, eftersom "kullen" reser sig endast några meter i höjd över backen. Man får använda sig av stor fantasi för att förstå att det på den här lilla kullens topp låg en öppning i form av en stjärna, till vilken ett antal röjda gator liksom strålar, från omgivande skog ledde in. De var siktgator gjorda för jakt. Den upphöjde jägaren med sitt entourage stod på pass där i mitten och inväntade dreven av drevkarlar som gick längs skogens lapptygslinjer och pressade stressade byten framför sig, en hjort eller ett vildsvin, till den kunglige avslutaren.


Drottning Kristina, målning av Sébastien Bourdon.

Namnet Drottningkullen, berättar historien om att drottning Kristina varit där. Hur det nu är med detta finns inga skriftliga bevis på, men att drottningen var på plats i Vadstena slott vet man och att hon var intresserad av jakt vet man också. När så Omberg ligger bara en halv dagsresa söderut från slottet, så är det troligt att man åt dylika berättelser inte ska rynka på näsan och att namnet ännu lever kanske är ett bevis nog?!

Men egentligen är vi tre på plats för en helt annan sak. Lars har nämligen tänkt sig att vi ska studera den gamla planteringsytan framför kullen. Den syns i fotot som en öppen grön yta av ca 30 x 50 meter mitt i ädelgranskogen. Här framodlades för ungefär 70 år sedan mängder av Abiesgranplantor från frö under skärmskugga av omgivande skog. 

Detta är "en historiskt intressant plats", menar Lars. "Så här kom Ombergs ädelgranskogar till, i omgångar under historiens lopp genom Ombergs skogsskolas, Domänverkets och nuvarande Sveaskogs försorg".

Men man måste allt ha tolkning och bakgrund klar för sig, både av det ena och det andra, för att inse värdet av sådana nästan osynliga subtiliteter i terrängen på berget. Att hitta för gemene man kan vara ogörligt.

*

Dagen då det inte regnade åkte vi norrut längs Vallgatan mitt uppe på Omberg till "Skiftesväg 18". Den leder ner till vändplatsen bredvid Hälle källor men vi stannade efter bara hundra meter och gick in i skogen mot söder.

Vi vandrar fram till en ljusare glänta i den rätt trista granskogsplanteringen.

För ett antal år sedan, berättar Lars, fann man här, mitt i skogen, två stycken gravhögar tätt intill varandra. De beräknades vara ca 4 000 år gamla, alltså från tiden yngre stenålder till bronsålder. Arkeologen Anders Persson från Östergötlands museum besökte kort därefter platsen och kunde konstatera att lokal, läge och utseende stämde väl överens med motsvarande gravhögar man ofta finner längs Norrlands kust och att även de här två på Omberg troligen anlades med fri sikt ut över vatten, det dåtida "högre" Vättern.


Kort efter upptäckten/återupptäckten för ca tio år sedan röjdes ytan runt högarna, vilket man så här i efterhand kanske måste se som tämligen misslyckat, ty idag vid besöket är det svårt kunna se något alls och nästan omöjligt dessutom att ta sig fram på grund av uppslaget av sly, buskar, småträd, hallon, gräs och hampflockel. Lars är märkbart besviken. Det hade nog varit bättre om skogen fått stå kvar och skärma bort ljuset.


Sverker på högen.

"Jag gör väl som arkeologer brukar göra", säger Sverker och sparkar bort mossan på stenarna. "Jo då, röset finns här under all vegetation".


Hur man skall gå vidare med denna unika fornlämning återstår att se. Jag tror nog att Lars kommer att vidarebefordra våra synpunkter till högre ort. Sen kommer man till det där med pengarna och där kan åtgärderna stranda.

*

På vägen hem över Vallgatan upptäcker Karin och Sverker att flera annorlunda träd är planterade på ett skifte. Vi undersöker området som visar sig husera flera plantor av äkta kastanj samt många små lövträd som vi inte kan placera taxonomiskt. Första intrycket är att de är någon slags lönn, men jag föreslår en art av ek och Sverker slår ett slag för Sorbussläktet, det vill säga en oxel eller rönn.


Äkta kastanj, Castanea sativa, här med ett bo, ett s k hannäste, troligen av en törnsångare eller trädgårdssångare. De träden var lätta att känna igen. Kastanjer med frukt hittades i beståndet, dock inte befruktade sådana. 

En kvist av det för oss först okända lövträdet som vid senare kontroll visade sig vara tyskoxel, Sorbus torminalis. Sverker, han fick rätt till slut.

Sverker blir alltså den som löser gåtan och han kan även berätta att tyskoxelns virke används till lyxig inredning av bilar av ett särskilt känt tyskt märke.


Robinia i mitten med tyskoxlar därunder.

Vi står där på Omberg alla fyra som levande frågetecken, undrande över vad dessa exotiska trädslag har här att göra och vi har svårt att tänka oss att Sveaskog skulle vara inblandade i projektet.

Rätt så. Hemma kommer vi var och en av oss, i stort sett samtidigt, fram till samma slutsats som också bekräftas, att det är en, av nästan alla i bygden numera känd fruktodlare och entreprenör, som ligger bakom det hela. Det blir till slut så självklart; egna gotter till jul och exotiska virken är ju hans kända signum.

*

Uppgiften har varit av godo, att frilägga gammelekarna på Omberg. Nylig röjning har skett runt omkring bjässarna. Uppdraget är därmed fullbordat. 

Fällda idegranar på Omberg.

Att några gamla idegranar, vördnadsvärda träd av reliktkaraktär från Atlantisk tidsålder, också fått sågen i sig kan väl ses som ett aber, ett misstag begånget av okunskap eller brist på informationsöverföring.

Men så är det. En handfull hundråriga idegranar har fällts i sammanhanget och det är inget att göra något väsen av nu i efterhand, tycker jag. Men det bör förstås inte hända igen. Hoppas nu bara att någon tar hand om själva virket; det är ju ett riktigt fint gammalt intarsia- och fanérträslag av väl känd dignitet med en djup brun färg.

2 kommentarer:

  1. Med tre så upplysta och bevandrade gubbar på utflykt händer det intressanta saker, må jag säga.
    Alltid berikande läsning av era gemensamma strapatser. Fortsätt gärna så och hälsa de två andra oraklen, för det är ju det ni tre är, Oraklen på Omberg!

    SvaraRadera
  2. Tack min vän!
    Det är väldigt kul att vara ett litet gäng ibland när man är ute och gör natur. Det känner vi ju igen från förr. Det här är en ny konstellation nu när vår gamla är utspridd och börjar bli lite trött.
    Jag framför din hälsning.
    Må väl och kram till er båda!
    Gebbe

    SvaraRadera