Jag tar gärna vägen över Häggestad och Heda ner till Stugan vid Tåkern. Där finns uppenbarligen ett stråk med mera sten i backen jämfört med slättens lerjordar i övrigt.
Det är alltid lika spännande runt den tionde april varje år att leta efter den första stenskvättans ankomst, när den sittande som en liten vit prick, en "fyr" på toppstenen i något av områdets alla odlingsrösen och med skrapig sång, fast den hör man egentligen ganska sällan, åtminstone på närhåll, och knixande med hela kroppen under spaning efter fiender och byten, plötsligt sitter där, välkommen och kär.
Ja, det är något visst med dessa skvättor, buskskvättor och stenskvättor, av vilka det finns cirka femton olika arter av i det s k Västpalearktis, d v s Europa, Nordafrika och Mellanöstern, om detta håller jag med fågelkännaren Magnus Ullman såsom jag minns att han uttryckte känslorna under en gemensam resa till Marocko på 1980-talet. Det var bland annat svårigheten att bestämma honornas och årsungarnas arttillhörighet som tycktes honom som en härlig utmaning, alltså även för en sedan länge så inbiten och kunnig fågelskådare.
Men något har hänt med våra stenskvättor. De blir allt färre. Faktum är att stenskvättan är en av de fåglar som har rasat mest i numerär i Europa. Den börjar bli hotad på allvar.
I höstas presenterades en artikel i tidskriften Ecology and Evolution, där forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet, S L U, redovisar resultaten från en 25-årig studie av stenskvättorna i jordbruksbygden vid Uppsala
(länk till artikel)
Det verkar inte vara klimatet i sig som är stenskvättornas problem. Det är maten!
Ungarna i studien har rasat i medianvikt och kullarna har blivit allt mindre med åren. Jordbruksbygden tycks "svälta ut" sina innebyggare. Så bedrövligt!
För att klara en lyckad häckning behöver stenskvättan inte bara ett lämpligt stenröse att gömma sitt bo i, inom närhåll måste också goda jaktmarker finnas. Med goda jaktmarker menas öppna ytor med ett rikt insektsliv, där fåglarna kan fara omkring, reptilsnabbt hoppande över ganska långa avstånd i sin jakt på flyktande byten.
I det ensartade monokulturlandskapet av idag finns knappast utrymme för sådant outnyttjande. Varje kvadratmeter tycks viktig att använda och att lämna öppna ytor i anslutning till åkerholmar sker inte, per definition inte!
Det här fotot från idag pekar på problemen. Trots att röset är stort finns ingen stenskvätta på toppstenen. Jaktmarkerna saknas.
Forskning visar att upp till 75% av insektsfaunan har försvunnit på några årtionden från dagens moderna och rationella åkerbrukslandskap.
Kanske kan stenskvättan bli den fyr som pekar ut en annan riktning!
Eller är även denna möjlighet för mycket att hoppas på i dessa tider då pseudofrågor som "migration" verkar var det enda som både politiker och media tänker på.
Jag fattar faktiskt inte. Här finns ingen rim och reson.
Skärpning människa! Ta tag i väsentligheterna!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar