11 juni - Det blev en liten fjärilstripp i "mitt eget" bergslagsområde.

.
En berikande geografisk detalj jag har i mitt naturintresse är att hustru Ulla kommer från Skultuna och min far Acke från Ramnäs i Västmanlands skogsbygd. Detta har medfört en mängd resor genom årens lopp i detta intressanta Bergslagsområde, så annorlunda Östergötlands hembygd.

Att sätta sig i bilen och dra norrut från Västerås och mässingens Skultuna, via kulturens Svanå, som enligt uppgift t o m Kissinger har gästat, till det oerhört vackra området där Svartån lämnar den botaniskt och ornitologiskt rika Fläcksjön, åka upp till maderna vid Näs, där ortolansparven sjunger, havsörnsparet från sitt bo skådar ut över bytesrika marker och där svarttärnorna dansar över våtmarkerna, vända tillbaka västerut och antingen köra upp mot Västerfärnebo eller som jag oftast gör genom skogarna på grusvägen, som jag känner som min egen, mot Ramnäs för att slutligen vända hemåt igen mot Skultuna antingen över Bovallen och Slagårda för att kika på lappuggla, eller tvära tillbaka mot Svanå där jag upplevt både tjäder och flockar av orrar, hökuggla, sparvuggla och jagande kungsörn.

I helgen var det dags igen, då svärmor Brith, numera boende i Västerås besöktes.

Två gånger åkte jag den ovan nämnda vägen i oerhört varmt och soligt väder där leråkrarna i Svartådalen var i stort sett nedbrända, de annars av gökblomster, ängsklockor och prästkragar så rikt blommande vägrenarna vänts halmgula och där fjärilar dansade som aldrig förr.

Första tripppen var en rekognonseringstripp eftersom jag lovat Ulla ett besök i det numera så välkända, stora brandområdet från 2014. Jag hade tänkt mig ett besök vid Öjesjöbrännans naturreservat men se dit var det stängt; en ny skogsbrand, i sydändan av det gamla brandområdet också denna massmedialt uppmärksammad som Rörbobranden satte nämligen käppar i hjulet. 

Nog försökte jag men det var ännu fullt av fordon, människor och slangar i skogen även om branden alldeles nyss var lyckligt släckt, så jag vände ut igen för att inte väcka misstänksamhet och onödig irritation.

Rörbosjön, centrum i de senaste veckans skogsbrandsbekämpning eftersom helikoptrarna här hämtade vatten för släckning. Annars en plats för häckande svarttärnor.

Det kom att visa sig att Ullas och min resa genom berslagsskogarna dagen därpå skulle gå i fjärilars tecken.

Vi började vid Fläcksjön, där ortolansparven tyvärr uteblev men en vindsnabb makaonfjäril virvlade förbi utom chans för fotodokumentation och där betande kor vid Svartåns utlopp omsvärmades av trollsländor av olika arter, där pärlgräsfjärilarna var på hugget vid dikeskanten och en kronhjortshind betade i en glänta.

Därefter försökte vi allt ta en sväng in mot brandområdet men snuddade endast den yttre gränsen innan vi vände tillbaka då efterarbete ännu återstod i skogen.

Strax intill en av de två infarterna till brandreservatet finns skyltar vid vägkanten som uppmärksammar förbipasseerande på en rar fjäril - väddnätfjäril. Till i år har ytterligare en skylt tillkommit, alldeles nytillverkad, vilken berättar mer om denna mycket sällsynta art.

Jag har stannat här tidigare men varit fel ute på säsongen, den här gången stämmer det bättre i det avseendet och efter mycket spanande ser jag till sist två exemplar, dock så snabba och flyktiga att jag aldrig kommer åt med fotodokumentation, tyvärr.

Man skulle ju önska att trafikanterna tog det varligare vid passagen av det här fina fjärilsområdet. Det låg ganska många trafidödade fjärilar, mest brunfläckig pärlemorfjäril, i vägdammet och vi såg många andra rastande på vägens grus.

Undersidan på trafikdödad brunfläckig pärlemorfjäril.

Om jag nu inte lyckades väl med väddnätfjärilen den här gången fick jag ändå många andra objekt i kameran:

Ängssmygare.

Brunfläckig pärlemorfjäril.

Skogsnätfjäril.

Violett blåvinge.

Vitggräsfjäril.

Den trevligaste fjärilsupplevelsen under vår lilla resa händer ändå till sist några kilometer ytterligare närmare Ramnäs. I de skarpa krökarna längs grusvägen, mitt i ett område jag minns från förr såsom bevuxet med storstilad gammelskog, men där nu ett stort hygge breder ut sig, har vägkantsfloran fått ett starkt fäste i det nya ljuset och ängsklockorna färgar området i blått.

Ängsklockor färgar hygget blått.

I dikesrenens alla prästkragar svärmar mängder med svavelgula höfjärilar omkring. Det rör sig om många tiotals på en vägsträcka av ungefär femtio meter. Precis fullt är det av dem, så märkligt och spännande, det är ju en fjäril jag minsann inte är bortskämd med från hemmavid.

Vår härliga utfärd avslutar vi vid Kuskens café i Ramnäs. Där kan vi sitta i lugn och ro och njuta av landskapet och jag ser ända bort till den pampiga gula byggnaden där min far bodde som ung, eftersom farfar var kamrer på Ramnäs bruk, och vid badplatsen nedanför oss, där han brukade bada, stojar nu två unga tjejer.

Det är väl så här en resa till slut blir helt fulländad.