9 augusti - En glädjande recension i Corren

.
Nästan alla kulturarbetare har en känslig och räddhågad inställning till recensioner. Alla har hört om skådespelare och underhållare som slår upp morgonens tidning med fasa efter en premiärföreställning, konstnärer och författare som knappt vågar öppna tidningen efter en presentation och kulturfolk i allmänhet som helt enkelt gått under och till och med tagit sitt liv efter en allvarlig nedskrivning från en "kritisk" recensent.

För mig är det likartat, det måste jag nog erkänna, även om jag efter snart fyrtio års kamp med penseln och ritstiftet, har blivit tämligen härdad och luttrad. Jag har vant mig helt enkelt.

Jag har fått ta del av både ris och ros och jag är egentligen ganska bortskämd med att framför allt få kritik, vilket är ett mått på att mitt arbete ändå betyder något i sammanhanget, och att recensionerna i allmänhet varit positivt präglade. 
Men, många gånger har ett litet "motbjudande" ord dykt upp och ställt allt det positiva på ända till slut, orden MEN. Nästan alltid har den där lilla pekpinnen, förslaget och tvivlet dykt upp till slut. Tänk att ett så litet ord kan "förstöra" så mycket. Suck.

Nu blev det inte så den här gången efter vernissagen av mina verk på Vadstena Konstgalleri i helgen.
Correns utsände, Sievert Sjöberg, dök upp som så många gånger tidigare, full av glädje och positiv aura.

Jag är honom ytterst tacksam. Det är troligen den mesta positiva recension jag någonsin fått, nästan så att jag blir tårögd av glädje och stolthet. Nu har jag fått förnyad kraft att gå vidare, inte stanna upp, utan fortsätta framåt mot min konstbanas okända slutmål.

Faksimil ur Corren 8 augusti 2017. Sievert Sjöberg.