3 augusti - Nya vägkantsväxter

.
Vi satt i tisdagsmorse på fiket och diskuterade som vanligt, Lars och Christer och jag. Den här gången handlade det bland annat om våra nya vägkantsväxter: lupiner, ryssgubbe, trift och gulkämpar med flera.

Eftersom jag tisdagen innan nämnt att palsternackan liksom morot och saften från en del citrusfrukter kan ha liknande fototoxisk effekt som i detta avseende den mycket mera kända jättebjörnlokan, kom palsternackan upp som ämne återigen, eftersom vi även undrade över dess ursprung och utbredning.

Inte var väl palsternackan någon vidare känd vägkantsväxt när vi var unga. Inte färgade den vägrenarna gult såsom idag. Det var frågeställningarna som dryftades.

Jag har kollat lite nu, på nätet, men inte blir jag så mycket klokare. Det verkar dock vara så enligt samstämmiga experter att de palsternackor vi ser i alltmer ökande och tätnande bestånd har sitt ursprung i mänsklig odling. På framför allt Öland och Gotland finns tydligen också arten "vild palsternacka", som ser lite annorlunda ut, men den som jag idag har fotograferat på vägen mellan Ödeshög och Vadstena är en förvildad variant av den odlade.

Nog har palsternackan ökat så till den grad att den faktiskt håller på att helt ta över vissa vägrenar i min hembygd. På gott eller ont?

En annan art som verkligen har exploderat i frekvens i landet är taggsallat.
Jag vet exakt när jag såg den för första gången och jag skulle kunna ta reda på datum och år. Men då måste jag leta lite bland mina diabildslådor så jag nöjer mig med att säga att det var för ca 25 år sedan när Lars och jag var på väg upp mot Bergslagen i Värmland för att kika på ett vackert bestånd av orkidéen skogsfru.
Vid Medevi ungefär pågick ett litet vägbygge och i en skärning stod ett bestånd av en växt som ingen av oss hade sett tidigare i landet. Det var taggsallat, en art jag noterat endast vid Medelhavet.

Då kändes det spännande och positivt.
Idag är det annorlunda. Taggsallat är en överlevare som dyker upp precis överallt nära människor idag. 

Men så täta bestånd av taggsallat som jag noterar på samma vägavsnitt mellan Ödeshög och Vadstena som med palsternackan ovan, har jag aldrig gjort förut. Det är något nytt. T o m ute i åkrarna dyker den upp nu, taggsallaten, och med lite fantasi ser jag hur arten kommer att kunna utvecklas till ett mycket besvärligt åkerogräs inom en nära framtid.

I naturen står aldrig något still. Har jag inte sagt så tidigare! Med det vill jag också säga att jag inte dömer. Det bara händer.