23 juli - Nostalgi

Häromdagen gjorde vi en nostalgiresa tillsammans, mamma och jag med respektive (hustru och pappa). Det kommer med åldern, längtan efter vetskap om ett förflutet och viljan att greppa tag i detta snabbt försvinnande liv.

Jag minns mina barndomsår i Rystad öster om Linköping, i det oerhört lilla hem som var min mormors och morfars, i statarhemmet, sedemera lantarbetarhemmet på gården Kyrketorp, där min mor föddes och växte upp med sina syskon. Det var ett rum och kök, inte mycket mer än 40 kvadratmeter och helt utan moderniteter.

Då pappa drog ut på månadslånga resor till ett krigshärjat Europa för hjälparbete sökte sig mamma med oss barn tillbaka till tryggheten där.

Det var ett privilegium för mig som liten att så ofta och så länge få vara där. Att få följa min morfar ut till åkern för höskörd eller rågskörd, hota ner krakestörar med blytungt spett, gå bakom självbindarens stretande två fålar med egen högaffel och sticka på nekar högt över huvudet, sen sitta i diket med de vuxna och äta mormors hålkaka med egenkärnat smör och ost och få en kaffeslurk från literflaskan med raggsocka om, en primitiv termos, medan morfar drack på biten från fatet med tre fingrar och ägnade sig åt gammelprat på ren östgötsk bonddialekt med de andra.

Att någon gång med hjälp och förmaning få klyva ved med livsfarlig yxa och stoppa in i järnspiseln där mormor hade en doftande sockerkaka på gång och sen sätta sig i hennes varma stora knä när hon nynnade så där spinnande mjukt och få slicka bunken.

Bli friserad av morfar med nypande stålblank handklippare och få ge honom en höger den sommaren då ATP-valet var på tapeten:
"Säg högern - det räcker", sa jag och sen tjoff så hamnade min lilla knutna näve mitt på hans näsa, varvid morfar omenat fick igen för det blodiga klippet i örsnibben nyss.

Jag minns det spännande grävet genom sågspånshögen bakom "körrbron" ända ner till isen långt där nere i allt det blöta, vinterns sjöis mitt i den heta sommaren, sågad för hand på Roxen och använd bland annat till mormors hemgjorda glass tillagad i en zinkad spann där karotten med smeten stod mitt i den grovsaltade issörjan och tog form medan jag fick hjälpa till med att försiktigt röra till den godaste och enda glassen som stod att få.

Hjälpen med korna. Jag var nog faktiskt en hjälp ändå. Med det tunna spöet leddes korna in med pock och mjuka lock "kossera - kossera - kom", drevet över stallbacken och in i lagårn och ljuvren som svängde rytmiskt tungt. Jag minns knappast den "vita piskan" - mormors slaveri med handmjölkningen, men morfars dinglande med maskinerna och "akta däj - stå inte bak skankera, di kan va kittlige vetu"! Och smaken av spenvarm mjölk och kylan i mjölkrummet och katterna som fick sitt i ansjovisburken. Alla vackra griffeltavlor med namn skrivna med vit krita "Rosa, Stjärna, Majros ...." och den fräna doften av djur, den som jag gott tålde då men inte längre på grund av plötsligt uppträdande allergi.

Att tvingas gå på dasset under körrbron trots väder och tidpunkt var inte idyll, men att kunna läsa alla mostrarnas ristningar och skriverier var någorlunda värt besväret trots det hårda, gnuggade tidningspapperet och det obehagliga draget från fjöshålet.

Jag minns till och med min morfars mor. Hon hette Sofia och var född 1862. Jag satt i hennes drygt nittioåriga knä under melonäppelträdet då jag var fem år och drack nygjord klarbärssaft. Vem vet, hon kanske satt i sin gammelfarmors knä när hon var fem år. Genom henne har jag förbindelse med tre sekler.

Jag minns så mycket mer ändå: gäddfisket med morbor Kalle, rudhåvande, hönshusets äggplock och arga tupp, den stora asken med tickorna, tröskverkets dunkande, alla musbon under inplockad höhässjor, den krypande spänningsväntan på julaftonens tomte, karlarnas eviga kortspelande - beredskap, tribello, småpratet som silade upp till oss barn på vinden genom golvspringorna, badet i det vedvarma vattnet i basen i brygghuset, och vattenhämtandet på andra sidan vägen förbi den blodrött blommande pionbusken och genom den vita grinden ...

*

Under vildapelträdet vid grinden till gården Kyrketorp, det med starhål i, där jag varje år lade örat intill och lyssnade på starungarnas skärrande, det träd som mina morbröder plockade äpplen från för att göra hemgjort vin, finner jag idag vid besöket, bland gräs och grenar, både starhålet intakt och ett ovårdat bestånd av växten toppklocka.

Den blomman tog morfar med sig till pensionärshemmet i kyrkbyn Rystad, dit de slutligen tvingades flytta när åldern var inne och orken slut. Han gjorde en rabatt där, som han vårdade fram till sin död.

Jag finner att toppklockorna står kvar. Den gamla rabatten är visserligen borta men blommorna har spritt sig i omgivningen och jag finner en del flera hundra meter bort. Jag plockar med mig några stycken. En lägger jag på min gammelfarmors och gammelfarfars gravsten och två följer med mig hem. De ligger i bagageluckan på bilen i värmen och torkar.

Trots att de nu är vissna och fula ser jag i dem en oändlig skönhet och massor av minnen.