31 december - Ett Gott bättre År!

Äntligen kom det lite snö. Och sol. Snö och sol definierar min idealvinter, så idag, den sista dagen på i det många avseenden jobbiga skitåret 2025, med fortsatt krig och elände av olika slag och avslut med två bestialiska kvinnomord, bara så där, så vill man, jag, se fram emot bättre tider, om de finns, vilket gör att dagens morgonljus över en något snölagd, en centimeter bara, Östgötaslätt, med insikt mot Omberg i fonden, känns bra, ja, nästan nödvändig för att orka gå vidare. (Svensk meningsbyggnad à la nobelpristagare.)

Gott slut och Gott Nytt År vill jag tillägna alla min kära vänner i datanätets alla vrår med en akvarell direkt från boken den sista årsdagen!

Med mycket kärlek från Gebbe Björkman!

23 december - Den första snön

Mycket lätt snö har täckt marken under natten. 

Jag stannar vid Väversunda mader och tecknar av landskapet mot Omberg. Det blir en riktigt vild och smutsig akvarellskiss. Det räcker för idag. Imorgon är det julafton. Det blev en vit jul, om än smått.

21 december - Vintersolståndet är överståndet

Så bra det känns att solen skiner just idag, så att vi får njuta av det lilla ljus och den sparsamma värme som ändå lever också i denna den mörkaste av tider och världar. 

Klockan 16.03 idag den 21 december, började jordlutningen sin resa tillbaka mot sommarsolståndets maximala upprätning. När jag nu skriver detta, senare om kvällen är vintersolståndets minimum alltså överståndet. Många säger att det nu står stilla några dagar, men icke så. Ingenting i vår värld står egentligen stilla; allt rör sig på ena eller andra sättet. Visst är ljusets återkomst väldig långsam till en början, några sekunder bara till eller från; ja, märkligt nog kan även minimala baksteg av tid tas morgon eller kväll de första dygnen, men still står det alltså inte. 

Solnedgång på årets mörkaste dag, den 21/12-25.

Jag gick ut och spanade mot väster när det var dags idag. Där fanns en strimma av gultonat ljus under mörka moln alldeles ovanför horisonten. Det var vackert och laddat.

Redan i morse bestämde vi, när rullgardinen gick till topps, att den här soliga och lite frostbitna dagen skulle utnyttjas. Omberg eller skogen, eller vad? Det beslutades om en promenad längs Vättern mellan Hästholmen och Omberg nu när vinden hade lagt sig nästan helt till ro, vilket är tämligen ovanligt på trakten.

En knappt kännbar luftrörelse anades mot kinden när vi vandrade förbi Sverkerkapellet bort mot Gråtorp och Ellen Keys Strand. Gräset var grönt och jorden lerig. Vi vandrade förbi slånbuskage, väderbitna oxelträd och fågelbär. Talgoxen "kinkade" och korpen ropade från Omberg. Överallt ute på sjön låg vita båtar och trollade efter lax.

Blommande ringblommor mitt i vintersolståndet. Så märkligt!

Gult gräs och höga nässelståndare, tistelsnärj och blommande ringblommor kantade vår väg. Jo, du hörde rätt. Via ett s k utkast hade några plantor av ringblomma fått fäste vid vägrenen. Till råga på all underlighet blommade de för fullt - ståtligt och vackert. Det är sånt som tydligen kan hända på årets kortaste dag.

17 december - I ateljén och ute

Jag har plockat lite bland gamla skisser och bilder och arbetar vidare med det materialet på akvarellpapper som jag inköpte i Skagen under sommaren. Det är ett ganska stumt papper, i A4, med obetydlig gräng och det suger inte så bra, utan färgen ligger liksom ovanpå.

Jag gör flera ganska "enkla" akvarellskisser i olika stil och har en idé om att kanske utgå från dem för att göra oljemålningar så småningom, men det är förstås inte helt säkert.

Fyra små akvarellskisser har det blivit hittills under två dagar. Den här ovan presenterade jag igår redan. Den är av den "lätta" typen och kan jämföras med de tre som jag lägger in nedan. De är tunga och färgrika, med den teknik av måleri som van Gogh ägnade sig åt (utan vidare jämförelse dock!), d v s tjocka stråk och mycket färg, för att vara akvarell. Jag experimenterar alltså som avkoppling till allt annat jag gör just nu. 

Färgåtergivningen och ljuset i bilderna är  inte bra. Med mobilkameran blir det svårt med vitbalansen. Ni får tänka er att papperet ska vara helt vitt egentligen, inte som här tonat i rosabrunt. Håll till godo ändå!

En julklapp kanske, en får truga lite! Jag skulle behöva få in lite kosing till skatten. Ska vi säga 3 000 kr/st oramade som de är i A4-storlek. Ring mig i så fall 070 - 6781721

16 december - Vinter vid Stora lund vid Vättern

Man kan inte tro det att det är vinter just nu när temperaturen ligger stadig något under 10 plusgrader. En ny tid har just börjat och hur den slutar är i värsta fall skrivet i avgrunden.

Jag gjorde en studie i akvarell på vägen ner mot naturreservatet vid Stora Lund vid Vättern. Men jag gjorde den betydligt ljusare för att lätta mitt sinne. Det blev nästan en vårbild men så ser det faktiskt ut bara solen ville titta fram.

*

Denna dag, när Förvaltningsrätten i Luleå lade in sitt veto mot den av regeringen bestämda, mycket kontroversiella, licensjakten på 48 vargar i fem län i vårt land. Det är en viktig dag; en bestämd markering.

Det är en stor dag för alla oss som har en ödmjuk och vetenskapligt förankrad syn på förhållandet mellan  människa och natur. 

15 december - Nobel i Stockholm

Resan till Stockholm över helgen renderade förutom födelsedagstårta och socialt umgänge i familjen, till efterlängtat besök på Nobelmuseum. Det var verkligen på tiden att det blev av, känner jag , som ju faktiskt varit med om Nobelfirande alldeles på riktigt. (Se länk en bit ner till höger, under medaljen, om mitt Nobelengagemang).

Det var intressant att kika runt inne på Svenska akademiens lokaler vid Stortorget, där Nobelmuseum är i bottenvåningen och Svenska Akademien har sitt säte på våning två.

Ändå tycker jag nog, att själva utställningen var lite sisådär jämfört med många muséer i landet. Lite "gammeldags" om jag så säger. Bäst var videorummets visning av småfilmer om olika nobelpristagare och deras banbrytande arbeten i blandad kompott. Där kunde jag blivit kvar hela tiden.

Utanför på Stortorget var det full fart, liksom förresten inne på muséet, nobelveckan pågick. På torget var det intensiv julmarknad à la tysk modell, fast i mindre skala. Men känslan var densamma. Fullt med folk och glögg.

Sen gick vi runt på stan och kollade in tre olika Nobelljusarrangemang. Hemma igen i Segeltorp var Ulla och jag ganska möra i gammelbenen. Alltid trevligt att få komma till huvudstaden, som den här gången var mer än vanligt full av främmande språk.  Stort tack till dotter Hanna och familjen.

På hemvägen från Stockholm hände något alldeles märkvärdigt. Det tunga grå regnmolnen sprack upp över Nyköping och en blek vintersol lyste över oss. Jag struntade i solglasögon, satt och kisade och njöt hela vägen ner till Linköping, där himlen åter grånade. Det var stort! Första glimt av solen på nästan en månad! Det pirrade i hela kroppen av uppladdade batterier.

12 december - Ombergspromenad

Luften är frisk och syrerik. Vi andas med lugna tag och vandrar långsamt genom bokskogen vid Stocklycke på Omberg. Ett lätt duggregn, fint så det bara anas, väter pannan. Ulla hör några mespip och till mina halvdöva öron tränger åtminstone nötväckans läte igenom.

Det blir den lätta och korta vägen. Ögonen får mest ut av promenaden. Färgkombinationen av boklövens massa och de ljusgrå stammarna med gröna fötter är suverän.

Vid bäcken stannar vi på bron och njuter av porlande ljud och känsla av ursprunglighet.

Det vita vid bäcken är inte snö. Det är skum. Annat vore konstigt denna extrema mildvinter.

Även denna vinter har vi tur. Jag plockar en näve ostronmussling från en en almstock. Förra året på nästan samma plats plockade jag arten blek ostronmussling. Det blir bra till kommande lunch. 

11 december - Arbete med trädlärkor

I mitt ännu icke helt avgjorda eller presenterade bokprojekt, arbetar jag just nu med ett kapitel om "Fattigmanslärkan". Jag har skissmaterial, anteckningar och små skriverier sedan årtionden tillbaka. Skrivit någorlunda klart om arten har jag gjort om än inte "korrat" och nu förädlar jag allt jag har i gömmorna till en uppdaterad version i akvarell.

Så här ser det ut på arbetsbordet just nu. I datorn lyssnar jag till kompisen Johan Eklund och vänners musik. Spännande svensk ny musik som jag rekommenderar. Jag känner mig privilegierad. 

9 december - Studier vid Vättern

 I gråväder och smårusk.

Studier vid Vättern.

8 december - Det blir inte alltid som tänkt. Det kan bli bättre.

Amaryllisen i vårt julfönster såg så bra ut. En stor och fin knopp på en stadig stängel var på plats och ytterligare en var beredd nedtill när blomman inhandlades. Men nu har något hänt. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Den första knoppen vissnade och dog halvvägs. 

Ge aldrig upp. Hoppet måste leva och ibland kommer en ny chans snabbare än anat. Det kan till och med bli bättre än tänkt.

6 december - Det hände igår eftermiddag vid Alvastra

Jag tänkte mig att ta en sväng över Omberg igår eftermiddag. Klockan närmade sig tre och redan så, började det skumna rejält. Omberg låg som en blålila bulle i fonden med lätta stråk av dis över Hjässan. Jag var på väg dit. Mitt tänkta mål var att besöka eken med kattugglan längs Sjövägen bortom Älvarum. Det var ett tag sedan och det var blott en artighetsvisit för att se om den var hemma.

Men något annat kom emellan. Just när jag passerade över Ålebäcken vid Alvastra lyfte en pilgrimsfalk någonstans till höger om mig, från videbuskarna längs åns meanderbågar. Den kom i sakta mak rakt framför bilen, kanppt trettio meter bort, och jag sa bara "Oj, oj ,oj" i en tung lyckosuck. 

Den vevade med vingarna som en duva för att få upp fart och lyft, formad som en projektil med svart huvud mot den i övrigt kvällsgrå kroppen. Det var något det! Så lyckligt kunde jag inhösta ännu en upplevelse med Ombergs falkar, som uppenbarligen är kvar även denna vinter, åtminstone en, men säkert båda i paret. De brukar stanna vinter på berget.

Jag hade tur, ingen bil mer än jag på vägen åt något håll, så jag tvärnitade och begrundade uppenbarelsen och situationen. Bilden etsades fast i min näthinna, transporerades via synneven till längst bak i min hjärna där den förankrades så rotfast att jag idag, ur minnet kan hämta hem den  som en variant till min skissbok. Varsågod!

Jag blev kvar där vid vägrenen, fastnade i tid och rum medan mörkret föll och blev allt blåare. Just då, när klockan var ungefär 15.15 gick månen upp som en orange apelsin alldeles i gipen där Omberg försvann mot Alvastrakorset. Det var vackert som attan.

Där i fred på en rastficka vid vägen, fick jag tid att fästa månen direkt i boken. Bygden bjuder och jag är uppmärksam på det mesta som sker.

1 december - Dallerspindel, "takmossa" och egna fikon

I taket på toaletten i ateljén, men inte bara där, hänger en spindel. Jag har sett den där, på samma plats, under säkert en månad och den har knappast rört sig alls under den tiden. Så långtråkigt, har jag kommit på mig själv med att tänka; tur att man inte är en dallerspindel, har jag också tänkt.

Man kan ju undra hur de fungerar, spindlarna, rent filosofiskt alltså. Vilket konstig liv. Sitta där och vänta, vecka efter vecka vid ett nät på att någonting ska hända. Hur står de ut? Tur för dem att de bara är spindlar. Rent fysiskt vet jag redan att de klarar detta galant med tålmodighet. De kan vänta ut en portion mat, ett byte som en fluga, en gråsugga eller en silverfisk, åtminstone i månader, det finns det vetenskapliga bevis för. Men extra jobbigt tycker jag att det måste vara för just den här arten, dallerspindel, eftersom den lever nästan hela tiden i mörker, i alla fall på toaletten hos mig. Kanske tycker den att det är en riktig fröjd när jag kommer in ett par gånger i veckan, tänder ljuset och sitter en stund. 

Lite lika lockespindlarna är de, dallerspindlarna, men istället för en klotformad hel kropp, har de en midja.

Dallerspindlarna intog min ateljé för bara några år sedan. Det är en ganska ny artgrupp för landet och de har verkligen funnit sin plats hos mig, där också långsprötade silverfiskar har trängt sig in nyligen och säkert ofta blir till mat.

Sitt namn har dallerspindlarna fått för att de lever rövare i sina nät, som riktiga akrobater, om de blir störda. Detta gör de för att förvilla eventuella fiender. Med jämna mellanrum måste jag ta fram dammsugaren och suga rent ordentligt i hörnen, annars hotar de att ta över helt, tror jag.

*

På tal om taket, där dallerspindeln sitter menar jag, så tog jag nyss ett foto på den mossa, som vi har gott om på yttertaket hemmavid. Vi väntar på en stor och snart helt nödvändig takrengöring. Den var beställd till denna höst men alla gynnsamma rotavdrag har fyllt uppdragskvoten för företaget så nu blir det till våren istället; med mindre avdrag, suck. 

Här är ett foto på mina "takmossor". Jag tror på ett par olika arter. Nu vet jag förstås fuller väl att det inte är enkelt att bestämma just mossor. Jag hoppas på hjälp.

Vilken växtkraft mossan på taket uppvisar; helt enormt! Jag sopar och försöker hålla rent på gårdsplanen och i hängrännan men det fylls på snabbare än jag hinner med. Nu har jag bestämt mig för att försöka ta reda på vad det är för arter som trivs så väldigt bra på vårt betongtegeltak. Jag återkommer med svaret för den som nu vill veta. Någon kanske.

Tillägg någon timme senare:

Minst tre olika arter där. Nederst någon Schistidium-art och överst en blandning av Ceratodon purpureus (brännmossa) och Syntrichia ruralis (takskruvmossa). Hälsningar från Torbjörn Tyler.

Hur skulle jag kunna klara mig utan all vänlig hjälp från kunniga vänner. Stort tack Torbjörn!

*

Och så har vi skördat alla våra fikon. Det blev många i år, säkert ett trettiotal. Trädet är numera inpackat i bubbelplast och står tryggt på vår inglasade altan i vinter igen. Det har gått bra tidigare.

Ulla fick det sista fikonet för säsongen, eftermognat och ganska litet, tycks det ha smakat gott ändå.