Efter en skön sommarvecka med barn och barnbarn, sol och bad och utflykter åt olika håll, samlar jag mig i ateljén en stund och berättar om något av det som har timat.
Jag fastnar först vid att skörden har startat. Havre, korn och raps bärgas överallt och nästan överallt hänger också röda glador för att få en lättfångad smakbit uppenbarat rov. Häromdagen vid plöjning på Alvastra gård, såg jag, hur gladorna käkade mask tillsammans med måsar; nytt för mig, men alls icke överraskande, för ormvråken är detta klassiskt.
När vi satt på altanen någon av de sista dagarna i juli, Ulla och jag, upptäckte vi på hög höjd rakt ovanför oss en mäktig skruv av tornseglare. De seglade runt runt i en svirrande karusell, sammanlagt minst trettio fåglar. Då och då bröt sig någon smärre flock lös, ökade tempot och försvann neråt som i en berg-och-dal-baneloop för att sen åter plana ut och ansluta till gänget ovanför.
Sakta försvann skruven mot söder och upplöstes. Tåget går. Många av årets ungfåglar är flygga. Mot söder är resan ställd och om en ynka vecka har de flesta tornseglare redan försvunnit. Därmed är sommarens säkraste kort redan utkastat.
Vid våra återkommande bad längs egen Vätterkust har vi flera gånger om kvällarna noterat sträck av storspovar. Igår till exempel började deras lockläten ljuda högt och ekande över himlen från många håll. Flera badande stannade faktiskt upp och undrade.
Storspovar, sa jag och fick "kui, kui, kui .... kuj kuj", till svar.
Det som troligen hände var, att någonstans över sjön löstes den ordnade plogen av sydflyttande spovar upp på grund av att några troligen ångrade sig och sökte sig mot land. Splittringen av gänget däruppe i skyn ledde till dessa häftigt pockande lockrop. In över land kom sen spovarna var och en för sig på höjd.
Jag skjutsade Ulla till rehabträning i Mjölby och återigen fick jag en timme för mig själv, denna gång i min ungdoms stad.
Jag tar en promenad längs Svartån, tänkte jag. Numera kan man vandra söderut från broarna, under den gamla Folkets Park med sina numera borttagna stängsel och grindar bort mot Lundbybadet. Vilken skön utveckling av åtkomst till denna vackra åkant.
Jag satte mig på bryggan för hyrda kanoter, tog av mig strumpor och skor och plaskade med mina bara ben som genast blev omsvärmade av löjor i det ljumma vattnet. Jag hade med mig skissboken och försökte lojt fånga något av stämningen med blyerts och akvarell. Det blev nu inte alls något lyckat tecknande. Jag slarvade bort motivet helt.
Mitt i ritande hörde jag lätet jag faktiskt satt och längtade efter.
"Zitt". Genomträngade och explosivt från nedströms, men nära. Ett snabbt och bestämt huvudvridande i den riktningen och så fick jag in fågeln. Den kom tätt över ytan, två decimeter bara, flygande rakt mot mitt håll, passerade några meter ifrån och försvann in mot stadens broar med sin neonturkosa rygg blänkande som en opal i solens medljus mot den mörka bakgrunden.
Tog det hela fem sekunder? Inte mer, men det räcker till som en evighet.
Nästan exakt här, på andra sidan ån bara, när jag stod och metade abborre från scoutbastuns brygga, var det som jag såg mitt livs första kungsfiskare. På samma sätt, men det var för snart sjuttio år sedan.
Livet har tagit en runda bara och vi är tillbaka på samma plats tillsammans, kungsfiskaren och jag.
Inlägg
