28 augusti - Ormbäret - en katt bland hermelinerna

Så förrädiskt likt ett blåbär. Självklart har växter "rätten på sin sida" att utveckla vilken frukt de vill oavsett vad jag tycker, men oftast i naturen finns där en avsikt bakom, så därför kan jag inte låta bli att undra varför den lockar med så fina bär om inte för att ätas.

Mitt i den blötare och lummigare delen av skogen, sticker de upp sina höstståndare ungefär tre decimeter. Jag är nära Mörkahåls kalkkärr på Omberg idag den 25 augusti och finner flera exemplar av höstanlupna ormbär, Paris quadrifolia, som gulnar och förfaller där bladen t o m trillar av. Men desto mer lockar de med sina blåa och vackra bär som ståtar i toppen av förfallet. 

Bären ser verkligen ut att vara ätbara och goda, nästan exakt som blåbär, kanske något större men med samma form och färg. Kanske är det också så, att de äts av fåglar och andra djur utan problem. Men för oss människor är de smått giftiga. Jag läser att: "Fem bär eller fler orsakar irritation i matsmältningskanalen och Giftinformationen bör kontaktas".

Nu är det ju så med giftighet att den är relativ. I naturen är det flera växter med färggrant lysande frukter som pockar på att bli uppätna trots sin giftighet: skogstry, liljekonvalj, idegran och tibast är några klassiska exempel. Men det som är giftigt för oss människor kan vara ätligt för andra och tvärtom, speciellt mellan fåglar och däggdjur kan det skilja väsentligt.

Jag tänker så här om ormbärets strategi. Att magen blir rörig efter intag av ormbär, med kolik och diaréer som följd kanske kan vara en viktig skitsak rent bokstavligt, något som faktiskt kan gynna artens spridning. Bärätare som grävling, räv, möss och t o m björn skulle därigenom kunna medverka i ormbärets strategi utan egen avsikt då de frossar bland blåbären och får i sig av insprängda ormbär genom misstag. 

"En katt bland hermelinerna".

Min hypotes kanske inte håller alls för jag vet förstås inte hur det är med giftigheten kontra nämnda artexempel och när det kommer till bärätare som skogshöns och trastar har jag ännu mindre torrt på fötterna. 

Ergo. Se min fundering om ofrivillig "skitnödighet" som en klar chansning. Jag menar trots allt den ändå kan äga en grad av möjlighet. Forskning anbefalles därför!

Senare tillägg. Kommentar och medhåll från professor botanicus Per Milberg, LIU:

"Håller helt med dina slutsatser, som jag uppfattar att (i) giftigheten är relativ, och vi vet inte vilken typ av fröspridare växten vill attrahera, och vi blir lite skeva i vår mänskliga världsbild; (ii) det är förmodligen en dosfråga, där växten har nytta av en viss laxativ effekt för att skydda fröet i frukten (finns studier som visar det). Sen finns ju också en avvägning: poängen med ett bär är att kunna sprida frön över lite längre sträcka, vilket ju missgynnas av för stark laxativ effekt".

22 augusti - Nästan sjuttio år har gått.

Vi bodde inte långt från varandra i Mjölby, min gamle vän och bästa kompis Göran. Men avstånden var längre på den tiden; ett par kvarter bort var främmande mark och under 1950-talet fanns mängder med jämnåriga kamrater så behovet att söka sig utanför egna domäner fanns inte. Vi var båda grabbar i tioårsålder när vi första gången möttes på skolgården och insåg vårt gemensamma intresse i natur, men vi gick inte i samma klass, så först som trettonåringar, i första klass av realskolan, hittade vi varandra slutligen. 

Efter fyra år i realskolan - examen 1962.

Jag var vänd mot naturen i sydost, det fantastiska Måndalen, med sin kuperade topografi och häftiga, glaciala geologi, vilket jag i och för sig inte hade någon aning om på den tiden. Men, jag kände skogen hela vägen bort mot soptippen vid Bockarp och skjutbanan. T o m vägen till Kolstad och vidare mot Västra Harg ingick i "mina domäner". Landskapet i sig var stort nog, det och djuren och fåglarna. 

Vägen mot Västra Harg. Mina hemmamarker.

Göran bodde bara en knapp kilometer västerut. Han var alltså vänd mot andra hållet, mot Svartån och järnvägen. Där fanns marker och miljöer som jag först 1958 kom i kontakt med. Det var Lokstallarna, "Hästholmabron och Svartåns mörka stränder, säregna och spännande nyheter, i stort sett helt okända för mig.

*

Jag åkte förbi på Ringvägen i Mjölby häromdagen, den nya alltså, den som inte var utbyggd på andra sidan ån i min ungdom. Jag såg den lilla gröna tunneln vika in från asfalten och jag visste ju vad det var. 

Jag måste se hur det ser ut idag, tänkte jag.

Rostig räls och gråslitna syllar låg kvar som förr. En minimal sträcka av den normalspåriga järnvägen från Mjölby station till Hästholmen fanns alltså kvar och det gjorde också bron över Svartån - Hästholmabron.

Området där blev till ett livsavgörande kapitel för mig och också för Göran, tror jag, ty det var här alltihop började; vårt stora naturintresse planterades och fördjupades.

Varenda meter av rälsen har jag balanserat på. Varenda syll har jag trampat.

Mina fötter har balanserat över varje nit uppe på spantbågen och på de stundtals smala balkarna därunder. Sju meter och mer över åns yta gick man med avvägda steg i vågade och olagliga turer, ibland jagade av den tutande dieselrälsbussen på väg till Hästholmen eller Mjölby. Jag kan ännu känna det stegrande dunket från rälsen som förvarnade om det lämpliga i snabb reträtt.

Några modiga gossar hoppade t o m från bron ner i ån, men där gick gränsen för mig.

Meningen med våra dåd var inte järnvägen och järnvägsbron i sig, även om spänningen, lagbrottet och äventyret var en extra krydda. Det var mera otillgängligheten i denna undanstoppade vildmarksoas som fanns så nära staden, som drog i oss.

Vårt "Undersökningsområde" var verkligen en veritabel vildmark, nästan oåtkomlig och tät alldeles ovanför Svartåns strand.

Vi Fältbiologer skapade under realskoletiden med stöd av vår eminente mentor, biologiläraren Sven-Erik Fransson, ett "Undersökningsområde" mitt i vildmarken; en plats för naturstudier, fällfångst av smådäggdjur, insektsinsamling, holkuppsättning, florainventering med mera, som ledde vidare till ökat intresse, djupare studier och även specialarbeten.

Sven-Erik Fransson. 

Jag ser när jag nu går längs spåret igen, att vildmarken består, nästan mera oåtkomlig idag, när området är avskärmat och passagen över Hästholmabron ett avslutat kapitel. Skogen i sluttningen ner mot ån känns nästan ogenomtränglig och idag med min dåliga balans och minskade muskelstyrka finns ingen förhoppning eller ens önskan om att ge sig in där bland block och fallna träd. Det bleve nog slutet.

Men minnen och nostalgi sköljer över mig. Jag går längs den korta spårlängan och ser att det mesta är igenvuxet av buskar och träd som inte fanns då när allt var röjt och rälsen blank. Järnvägen till Hästholmen är idag, med undantag av dessa ynka hundra meter, för alltid bortbruten och överbyggd av asfalt, industri, villaområden och jordbruksmark hela vägen till Ödeshög och Hästholmen.

Men bakom buskarna och träden anar jag de sprängda bergssidorna som bildar en liten en ravin. Det är klippväggar, jag tror av porfyr, men det visste jag inte då, som en gång tycktes skyhöga, men numera har krympt väsentligt. Det var där i någon av alla klippskrevor som den grå flugsnapparen varje år byggde sitt vackert "spunna" bo med fem brunfläckiga ägg. 

Och ännu idag finner jag att strimsporren är kvar som en rest från en svunnen och aktiv järnvägstid när jag var barn. Ett par exemplar blommar vid staketet till den numera avstängda och rivningsfärdiga bron. 

Nu har nästan sjuttio år gått och vi är ännu bästa kompisar Göran och jag. Och numera har vi båda passerat de 80 åren.

  

20 augusti - Finnögontröst - en riktig raring

Igår gjorde tisdagsklubben besök i Sättra ängar i Ödeshögs kommun, ett naturreservat med dignitet och lååång historia, ett slåtterängsområde såsom det hävdades förr, med lie och balk. Området genomkorsas av grusväg och är vackert inramat av grålavig gärdsgård; allt är en plats för rekreation och upplevelser, vårdad av länsstyrelsen i Östergötland.

Vi var ute på botaniskt uppdrag, att kolla statusen på den rara växten finnögontröst, Euphrasia officinalis officinalis. Sättra ängar är en känd lokal för arten och vi har varit där många gånger tidigare. Idag ändå med större ambition. 

- Vi måste räkna, säger Kjell. Det duger inte längre att bara konstatera att det är många.

På en handfull dellokaler i det större området, där ängen är något torrare och där den öppnar sig mellan hassel och ek, nära vägen, finns finnögontrösten rikligt företrädd i fläckar av ungefär 10 x 10 m storlek just där det är bäst förutsättningar med ljus, fukt och lämpliga värdväxter.

Ett stort och grenigt exemplar av finnögontröst, Euphrasia officinalis.

Sammanlagt genom överslagsmetod kommer Kjell fram till att Sättra ängar hyser ett bestånd av ca 6 360 exemplar av finnögontröst år 2025, vilket innebär att lokalen hyser en av de rikaste förekomsterna i vårt land.

Finnögontrösten är mycket noga i sina krav. Den kräver årlig hävd och bete och klarar sig knappast utan mänsklig medverkan i form av kreaturshantering och slåtter. Man menar därför att arten har uppstått/invandrat någon gång under yngre stenålder när människan blev jordbrukare. Arten är ettårig halvparasit på värdväxter som till exempel ärtväxter. Den sätter frö med låg grobarhet och med ett eller högst två års livslängd, vilket betyder att den snabbt slås ut, utan stor chans till återetablering om hävden bryts. Inavel hotar också de bestånd som finns. 

Hög tid att uppdatera kartan över beståndet av finnögontröst i Sättra ängar. Upp till högsta nivå gäller från och med idag.

Inom projekt i SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) odlas idag finnögontröst "i kruka" för stödutplantering av hotade bestånd. Finnögontrösten är fridlyst!

Länk till SLU och finnögontröst.

Finnögontrösten har vackra vita, treläppiga blommor med smala violetta "guidestreck" och gul honungsfläck, allt för att uppmuntra nektarbesök.

Det finns flera arter av ögontröstar. Finnögontrösten är en av de större arterna med detaljer som måste undersökas i lupp för säker artbestämning. Bladen är glandelhåriga på undersidan, vilket vi tydligt uppmärksammade, varvid det blev en mycket lyckad dag för oss och för den fina finnögontrösten!

Kort om namnet "ögontröst". Enligt alternativmedicin och gammal folklig tro kunde en dekokt av ögontröst användas för att tvätta ur ögonen vid infektioner och irritation, allt enligt den s.k. synonymläran där blommornas vithet skulle ha koppling till ögonvitans renhet. Av detta förstår vi även det latinska namnet "officinalis", som står för begreppet medicinalväxt.

19 augusti - Fikonskörden är inledd

Idag skördade vi säsongens första fikon i uterummet. Det var en frukt som blev kvar som kart från förra året. Fikonet hängde kvar, lugnt och fint, över vintern och har nu mognat galant med klart försprång framför årets uppsättning av frukter, som vi hoppas ska komma till skörd senare under hösten, om det vill sig.

Moget fikon i eget träd.

Vi delade förstås Ulla och jag och fick uppleva en smak som av Medelhav; så sött och gott. 

Utsökt arom och perfekt känsla!

18 augusti - Vandring vid havet

Det har gått mer än en vecka, men jag har ännu kvar doften i näsan och känslan mot kroppen. Doften av hav och kvällssolens milda värme från när jag vandrade längs stranden vid Båstad. En stund för mig själv och mina tankar. 

Martornet.

Martornets blomma.

Sandmusslans skal och hjärtmusslans också. 

Det mjuka skvalpet.

En blivande skalbank.

Strandkrabbans ryggsköld

Uppspolat ålagräs.

12 augusti - Orkidéspaning med oanade konsekvenser

Vi åkte till den lilla myrgölen Järplången på Ödeshögs häradsallmänning idag. Tanken var att försöka hitta orkidén Myggblomster, Hammarbya paludosa, som växer där sedan lång tid tillbaka. 

Ur mitt skissblock vid ett tidigare besök, från den 28 augusti 1996.

Själv besökte jag platsen som tidigast på 1980-talet och många gånger efter detta. Senast gjorde Kjell och jag ett besök sommaren 2024, eller var det 2023, åren går förtvivlat fort, då vi tyvärr bara återfann ett enda exemplar och samtidigt kunde konstatera att gungflyet var på väg att växa igen helt av björk, pors och vass. 

Detta måste dokumenteras bestämde vi då, och idag blev det av.

En pärs kom det att bli för oss fem att vandra ut över det svajiga myrflaket som varken bar eller brast. Med undantag av den betydligt yngre Kjell var projektet naturligtvis ett vågspel för folk i 80-årsåldern; kanske på gränsen till dumdristigt. Men letade gjorde vi, både intensivt och utmanande.

Kjell letar.

Sverker letar.

Karin letar.

Själv letade jag också, strumplöst i gympadojor såsom jag lärt mig vid Tåkern, stödd på min silverkrycka vilken då och då försvann ner genom vitmosseflaket, till slut i hela sin längd och ända ner till axeln i ett bottenlöst hål. Där gick gränsen. Att kalla äventyret både dyigt och blött blev bara förnamnet; det lutade alltmer mot att vara - farligt. Min kära antikkäpp räddade jag ändå, långt där nere ur träsket och sen satte jag mig att pusta ut i torrmossan längre upp mot backen, trött och sliten.

Lars då? I sin botaniska iver försvann han längre bort från oss och efter ett tags tystnad kallade han på oss med hjälplös stämma. Han satt fast, rotad i träsket upp till midjan utan en chans att komma upp. Som i ett skruvstäd satt han och vi kunde inte få loss honom på något vis, trots framför allt Kjells enträgna försök. Lars egna krafter tröt alltmer och till slut fanns ingen annan utväg än att kalla på professionell hjälp från Ödeshögs räddningstjänst för att rädda situationen. 

De kom ut mangrant med bilar, båt, släde och ambulans och till slut lyckades manskapet få upp honom på en räddningssläde och ro honom i hamn. Detta blev minsann en historia att minnas.

Efteråt, hemma i köket hos Lars, talade vi om allt som hade hänt, till en kopp kaffe ur den termos som aldrig kom att nyttjas vid Järplången. 

Det blev ett filosofiskt samtal om de tankar som rör sig i huvudet när något skrämmande, oväntat och oförberett händer. Tankar kring utsatthet och hjälplöshet. Detta gick ju bra till slut, men det kunde ha slutat värre. Ordet tillsammans fick extra tyngd. Ensam är inte stark.

Om ni uppfattat historien rätt förstår ni säkert också att den lilla fina orkidén myggblomster som vi eftersökte hamnade i bakvatten. Vi fann inte något enda exemplar trots att vi letade tämligen noggrant innan allt det där andra hände. 

Detalj ur mitt skissblock från den 28 augusti 1996.

Arten myggblomster är liten, blott halvannan decimeter som högst och svår att hitta, enfärgat gulgrön som den är gömd i vitmossans mosaik, så helt kört är det säkert inte med kärret Järplången, men visst känns det som att dess historia närmar sig slutet just här. Vi är heller inte de som ska fortsätta sökandet, någon annan får ta över. Nästa tisdag tar vi något enklare! 

Tack till Ödeshögs räddningstjänst och ambulanspersonal som tog hand om oss så föredömligt och vänligt! Ni räddade oss bokstavligt!

11 augusti - Står boken på tur?

Asken var det träd som drabbades av elände först. Det var för flera decennier sedan som unga skott och grenar började förtvina och dö - askskottsjukan slog till. Sen talades det om Hästkastanjens sjukdom och hur det går med den fortsättningsvis är jag osäker om.

Därpå kom almsjukan till bygden för femton år sedan ungefär. Jag minns de första symptomen. Det var på Omberg alldeles nära Ellen Keys Strand som vi under sedvanlig tisdagsvandring undrade över de kvastar av nödskott som slog upp på nedre delen av stammen till en stor alm som stod där. Vi visste inte vad det var. Almsjukan hade vi hört talas om förstås men vi satte inte tecknen i samband med den, inte den gången, nu vet vi tyvärr bättre.

Idag dör de allra sista stora almarna i vår del av Östergötland. Almens desperata försök att med rikliga nödskott rädda sitt liv går om intet. Mot almsjukan är trädet maktlöst. 

Idag finns inte en enda stor frisk alm kvar på Omberg. Allt som återstår är busksly av unga almar. Förhoppningsvis kan arten överleva, åtminstone en tid, på detta sätt. Men någon frösättning äger numera inte rum. När trädet skulle vara könsmoget är det sedan länge redan utslaget.

Kjell med en kvist av bok med tydliga sjukdomstecken.

Vid vår senaste vandring på Omberg, under vår inventering av kal knipprot (se nedan), uppmärksammade vi att nästan alla småbokar i undervegetationen var skrynkliga och hoprullade. Vad är detta? undrar vi.

Närbild på bokgrenen med sina krulliga blad.

Oron känns befogad. I stort sett varje liten bokbuske såg ut på detta sätt. Nu måste vi försöka ta reda på orsaken. 

När det kommer till träds sjukdomar, är det boken som står på tur?

5 augusti - Kal knipprot på Omberg

Jag presenterar en summarisk rapport om dagens fynd av orkidén kal knipprot, Epipactes phyllanthes, på Omberg. Jag kommer att återkomma så snart som möjligt med kompletteringar och funderingar kring dagens upplevelser.

Under vandringar genom Ombergs södra bokskogar idag, i kärnområdet för fynd av kal knipprot sedan nästan hundra år tillbaka, påträffades endast två exemplar trots fem par kunnigt letande ögon. Det är något av ett bottenrekord. 

Vi som var med är ändå glada och stolta över att ha hittat åtminstone dessa två.

Jag kommer som sagt att återkomma med mer information. Tills dess får du hålla till godo med denna korta rapport.

Senare och utlovat tillägg:

En av min medvandrare idag, naturguiden Lars Frölich har ägnat en del av sitt liv till att räkna beståndet av kal knipprot på Omberg varje år sedan mitten av 1990-talet.

-       -   Jag har delat upp Ombergs södra bokskogsområde i lämpliga portioner och tagit samma vägval varje år för att få en jämförbar serie. Således har jag aldrig lusläst terrängen helt, min ambition var aldrig att hitta allt. Ändå känner jag att jag har fått en bra bild av beståndets ungefärliga storlek och framför allt av dess variation från år till år.

Hemma hos Lars studerar vi materialet som han förvarar i en plastmapp. Det är en spännande läsning om en unik serie som insamlat. Det är slående hur stor variationen är mellan toppår och bottenår. Ett år räknade Lars mer än tusen plantor, ett hittills oöverträffat rekord, men i övrigt ligger påträffade individer betydligt lägre i genomsnitt.

Från och med 2019 tycks något har hänt. Efter detta år har resultatet varit påfallande mycket lägre än tidigare. Trenden verkar tyvärr bestå och detta gör att man bör känna stor oro för den kala knipprotens fortsatta existens på Omberg. Någonting tycks ha förändrats i grunden och man kan inte låta bli att fundera på vad. Är det månne den pågående snabba klimatuppvärmingen som bär skulden, mördarsnigelns intåg på Omberg, vildsvinens nya och påtagliga framfart eller almarnas snabba bortdöende? Allt detta har hänt parallellt med den kala knipprotens tydliga nedgång, så visst kan man väl fundera på sånt. 

2 augusti - Livet tog en runda bara ...

Efter en skön sommarvecka med barn och barnbarn, sol och bad och utflykter åt olika håll, samlar jag mig i ateljén en stund och berättar om något av det som har timat.

Jag fastnar först vid att skörden har startat. Havre, korn och raps bärgas överallt och nästan överallt hänger också röda glador för att få en lättfångad smakbit uppenbarat rov. Häromdagen vid plöjning på Alvastra gård, såg jag, hur gladorna käkade mask tillsammans med måsar; nytt för mig, men alls icke överraskande, för ormvråken är detta klassiskt.

När vi satt på altanen någon av de sista dagarna i juli, Ulla och jag, upptäckte vi på hög höjd rakt ovanför oss en mäktig skruv av tornseglare. De seglade runt runt i en svirrande karusell, sammanlagt minst trettio fåglar. Då och då bröt sig någon smärre flock lös, ökade tempot och försvann neråt som i en berg-och-dal-baneloop för att sen åter plana ut och ansluta till gänget ovanför. 

Sakta försvann skruven mot söder och upplöstes. Tåget går. Många av årets ungfåglar är flygga. Mot söder är resan ställd och om en ynka vecka har de flesta tornseglare redan försvunnit. Därmed är sommarens säkraste kort redan utkastat.

Vid våra återkommande bad längs egen Vätterkust har vi flera gånger om kvällarna noterat sträck av storspovar. Igår till exempel började deras lockläten ljuda högt och ekande över himlen från många håll. Flera badande stannade faktiskt upp och undrade. 

Storspovar, sa jag och fick "kui, kui, kui .... kuj kuj", till svar.

Det som troligen hände var, att någonstans över sjön löstes den ordnade plogen av sydflyttande spovar upp på grund av att några troligen ångrade sig och sökte sig mot land. Splittringen av gänget däruppe i skyn ledde till dessa häftigt pockande lockrop. In över land kom sen spovarna var och en för sig på höjd. 

Jag skjutsade Ulla till rehabträning i Mjölby och återigen fick jag en timme för mig själv, denna gång i min ungdoms stad.

Jag tar en promenad längs Svartån, tänkte jag. Numera kan man vandra söderut från broarna, under den gamla Folkets Park med sina numera borttagna stängsel och grindar bort mot Lundbybadet. Vilken skön utveckling av åtkomst till denna vackra åkant.

Jag satte mig på bryggan för hyrda kanoter, tog av mig strumpor och skor och plaskade med mina bara ben som genast blev omsvärmade av löjor i det ljumma vattnet. Jag hade med mig skissboken och försökte lojt fånga något av stämningen med blyerts och akvarell. Det blev nu inte alls något lyckat tecknande. Jag slarvade bort motivet helt.

Mitt i ritande hörde jag lätet jag faktiskt satt och längtade efter.

"Zitt". Genomträngade och explosivt från nedströms, men nära. Ett snabbt och bestämt huvudvridande i den riktningen och så fick jag in fågeln. Den kom tätt över ytan, två decimeter bara, flygande rakt mot mitt håll, passerade några meter ifrån och försvann in mot stadens broar med sin neonturkosa rygg blänkande som en opal i solens medljus mot den mörka bakgrunden. 

Tog det hela fem sekunder? Inte mer, men det räcker till som en evighet.

Nästan exakt här, på andra sidan ån bara, när jag stod och metade abborre från scoutbastuns brygga, var det som jag såg mitt livs första kungsfiskare. På samma sätt, men det var för snart sjuttio år sedan. 

Livet har tagit en runda bara och vi är tillbaka på samma plats kungsfiskaren och jag.