5 maj - Min skäggmeskompis är borta

"Min bostad, tegelhuset vid Kyleberg, blev ett verkligt nav för naturintresserade. Alla kom och gick som vore de hemma. En dag stod Lars-Åke Gustafsson och Jan-Owe Wilbäck på förstubron. Det var om eftermiddagen den 29 juni 1972. De ville ha mina råd om vilken kanal som var bäst lämpad för att ta sig ut i syfte att studera och samla in växter från Tåkern. Lars-Åke var tidigt en mycket framstående botaniker, vilket var udda i sammanhanget, där allt annars kretsade kring fåglar och ringmärkning och Janke var min polare under fältstationens pågående inventeringar. Jag berättade om de flatbottnade stakekorna som låg under alarna vid Renstad kanal. De gick nog för sig att få låna några timmar för ett så lovvärt ändamål. Prova att hitta dit.
De kom tillbaka igen mot kvällningen denna förunderliga sommardag, med andan i halsen och upphetsning lysande i ansiktena.

”Vi tror att vi har sett skäggmesar”.

Dagen därpå den 30 juni for vi ut i ekan Janke och jag, stakade oss fram genom kanalen till vassbältet där de förmodade skäggmesarna hade observerats. Nästan omedelbart fick vi kontakt med flera individer. De var alla ungfåglar, ganska olika de skäggmesar som då fanns att tillgå i fågelböckerna; inte konstigt alls att Janke och Lars-Åke varit osäkra.

Undertecknad och Janke på skäggmesspaning i Tåkern 1972. foto - Christer Elderud.

Nu var de här, skäggmesarna, som vi under flera år hade längtat efter och fantiserat om. Nu hade de äntligen hittat till Tåkern och från den här dagen blev sjön aldrig mer som tidigare. En enastående historia om en fantastisk fågelart tog här sin början och den som var med som upptäckare, var Jan-Owe Wilbäck, då Janke kallad, idag Janne Vilbäck läser jag i dödsrunan.

Janke i ekan, Tåkern i juni 1972. foto - Christer Elderud.

Nu är han borta, min gamle skäggmesvän Janke. Mörkt sammetsögd och med mjukt dalmål i rösten, en ödmjuk och vänlig själ som syntes ganska exotisk i vårt sällskap av killar med genuin Mjölbydialekt. 

Jag fick veta om hans bortgång igår. Han dog lugnt och stilla hemma i Borlänge dit han tidigt flyttade tillbaka. Det gjorde att vi tappade det mesta av kontakten, men jag har ofta, i mina många möten med Tåkerns skäggmesar, tänkt tillbaka på den märkliga dagen i juni 1972. Det var nämligen inte bara Tåkerns historia som skrevs om. Det gjorde även min!