1 november - Reaktioner efter ett ingrepp vid Naturum Tåkern

Jag hann bara precis hem för att hinna ta del av flera arga kommentarer på nätet, röster av indignation och förtvivlan. De kom från aktiva medlemmar i den ideella föreningen Tåkerns fältstation, vilka kände sig överkörda. Återigen! Den här gången genom ett överraskande och fult ingrepp vid Naturums fågeltorn rakt över fältstationens plats för standardiserad ringmärkning.

Tåkerns pionjärer. Foto - Christer Elderud, 1972

Redan för tio år sedan när fältstationens nav, det gamla handbyggda fågeltornet vid Glänås vid Tåkern revs för att ersättas av ett flott nybyggt naturum Tåkern kom utlovade förpliktelser på skam. Vi skulle få en egen, för vår verksamhet anpassad lokal i bygget, en plats där vi kunde fortsätta vår verksamhet med fältstudier och ringmärkning, var det sagt. Den skulle ligga i "annexet". Ingen diskuterade emellertid med oss om själva utformningen. (Och där kan man väl säga att vi begick ett stort misstag. Vi skulle ha varit mera drivande istället för att enbart lita på givna löften).

När bygget var klart fanns en lokal där, såsom utlovats, men den var långt ifrån anpassad efter våra speciella behov och kom därför att bli endast mycket lite utnyttjad av fältstationen; mest för  medlemsmöten och dylikt. 

Fortsättningsvis kändes det som att allt erbjöds mera som på nåder. Inte ens att sälja våfflor, när publik ringmärkning ägde rum vid olika events, gick att genomföra. Samarbetet började tyvärr alltmer att halta på många sätt, till vår stor besvikelse.  

Jag åkte ner i förrgår för att med egna ögon besikta det nya ganska brutala ingrepp som skett. En bred vall av sten och grus ledde från tornet ut genom vassen över vattnet bort mot de häckningsholmar som var anlagda för skrattmåsar, tärnor och änder; ett fult och onödigt stort bygge, enligt min mening, bara för att kunna installera den nya pegel som beställts.

Åtgärder i natur, vet jag nu av lång livserfarenhet, läker ofta fortare än man kan tro, men den här vallen av krossten och grus, kommer nog att bli svårare för naturen att ta hand om även på sikt.

Mitt i bedrövelsen ändå något positiv. Vid bryggan har en efterlängtad resning skett.

Men värst av allt är att anläggningen nu helt har spolierat den ringmärkningsplats genom vass och buskar som Fältstationen använder sig av. Här sker standardiserad ringmärkning och även publik ringmärkning för Naturums besökare. 

Hur kunde detta få ske, så oannonserat och oförberett. På vilket sätt är naturum Tåkern inblandat? Hur mycket visste länsstyrelsen i Östergötland? Varför skedde ingen samverkan med Tåkerns fältstation. Frågorna är många men hittills saknas svar.

Nu är det läge för en ordentlig utredning. Tåkerns fältstation vill ha räfst och rättarting i ärendet. Utan föreningen och dess genomgripande vetenskapliga verksamhet allt sedan starten år 1963 hade säkerligen naturum Tåkern aldrig blivit av eller ens varit påtänkt. Vi måste ha respekt för historien.

Gebbe Björkman, sedan starten och fortfarande, medlem i Tåkerns fältstation.

31 oktober - Besök vid Europas sydligaste udde.

Den 22 oktober, i vackert sommarväder, hyrde vi bil och for iväg västerut längs den spanska sydkusten. Målet var Tarifa, Europas sydligaste udde, känd bland naturvetare för sitt magnifika fågelsträck mot Afrika under hösten och även för vindsurfare, som från hela världen, nästan, samlas för att "Kitesurfa" i den ständigt hårda vinden mellan Medelhavet och Atlanten.

Vägen leder oss ut mot Europas sydligaste udde. Staden Tarifa kurar där nere under vinden.

Kitesurfarna lämnar jag en stund därhän och koncentrerar mig på det andra - fåglarna. 

Kanske återkommer jag till entusiasterna från hela kontinenten, vindsurfarna, som samlas i väldiga skaror på Tarifas blåsiga playa för att leka i vinden. En bohemisk livsstil i sin fulländning!

Nu visste jag redan att vi var sent ute för fåglarna. Månadsskiftet september till oktober är sträcket som tätast med bland andra tusentals storkar, örnar och gamar, som ofta efter viss tvekan, men ändå till slut, ger sig ut över Gibraltarsund mot Marocko på andra sidan.

Blåsten pinade oss med tusen nålstick av sandkorn.

Den ökända Tarifablåsten rev tag i oss. Håret stod på ända, sanden piskade oss med tusentals små nålstick på ben, armar och i ansiktet. 

Promenaden ut till den lilla ön med sitt fort, kontinentens allra sydligaste spets i Tarifa stad, struntade vi faktiskt i, så jobbig var den stenhårda sydosten. Istället landade vi på höjderna ovanför staden, där vi hittade navet för fågelskådandet.

Centrat Cazalla var emellertid stängt för säsongen. Sträcket var förbi för detta år. Allt låg öde och andades en aning sunkighet. Viss blev jag besviken. Det var ju ändå fortfarande oktober, men inte en enda skådarkompis mötte jag; kvar var bara alla märken och taggar av tidigare besök. Och av fågelsträck var det "nada".

"Jag var här, sa Kilroy!"

Utsikten över Gibraltarsund mot Marocko, akvarell.

Utsikten från bergen ovanför Tarifa lilla stad var magnifik. Ur dimmolnen på andra sidan Gibraltarsund, reste sig Marocko och kustnära utlöpare av Atlasbergen. Staden Tanger blänkte stundtals i solen.

Skruvarna av gåsgamar höll sig på avstånd från havet idag.

Åt andra hållet, norrut in mot land letade jag efter rovfåglar i termiken. Länge behövde jag inte söka, det var på långt håll som gåsgamar steg upp i skyn över bergstopparna, men de var hundratals.

Akvarell av skådespelet.

Nästan alla gåsgamar höll sig emellertid lång borta från mig. I den rådande starka motvinden var det ingen som ville försöka sig på passagen över havet. Enstaka individer drog över oss en aning närmare men vände snart och anslöt sig till skruvarna längre in mot land.

Studie av gåsgamar. Akvarell.

Jag ser mitt besök vid Tarifa hösten 2024 som en rekognoseringstur inför nästa eventuella besök. Då i bättre tid för fågelsträck. Nu vet jag hur jag ska göra.