Sedan stationschefen Gerza på Tåkerns fältstation i Kvarnstugan, då belägen granne med min stuga, såg det första vildsvinet på strandängen för ungefär 15 år sedan, har utvecklingen i min hembygd varit raketartad för detta nya svenska däggdjur. Spåren av dess framfart har riktigt exploderat och själv har jag sett vildsvin flera gånger både i Holavedens skogar, på Omberg, på strandängarna, på Dagsmosse och ute i Tåkerns vasshav.
Betesmarkerna och bygdens alla vägrenar har efterhand alltmer ärrats av styva trynen och jag har sedan ett tag förstått att jag knappast kommer att bli utan besök även i min lilla trädgård vid sjön, där en friskt grön och tät grässvål måste ha skvallrat om en rik födkrok för hungrande grisar. Ett elektriskt betesstängsel har hittills skyddat mig väl från lockelsen att ta steget in, men hur länge? har jag tänkt.
Idag när jag tar en titt för att se att allt står rätt till efter nyårets inträde har det blivit dags att notera den där väntade förändringen. Chocken vid den plötsliga upptäckten lyser nog i mina ögon. Min trädgård vid Stugan liknar en nyplöjd åkerteg. Det mesta av den tjocka grässvålen har vänts, bökats runt och skyfflats så till den grad, att jag knappast kan gå där längre utan att riskera stukningar och benbrott. Precis så har det redan länge varit för många människor i bygden. Man har kunnat läsa om det i tidningarna nästan varje vecka, att vildsvinen har blivit "en riktig plåga".
Så långt vill jag emellertid inte sträcka mina känslor, för mig är det är ju ändock endast en hyrd och lättsamt hållen torptomt, men så snart det blir vardag måste jag förstås kontakta min hyresvärd och be om ordentlig hjälp med återställandet, ty här duger inte handkraft, hit måste traktorsladd och vält ordineras. Så kan det bli lite nytt till våren, tröstar jag mig. Sen hoppas jag också att det nu kommer att dröja länge till nästa besök. Det mesta är ju redan genomletat och uppätet, tänker jag.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar