4 augusti - Några skisser och tankar

.
Åskan mullrar en bit bort. Den har fjärmat sig och så har också regnet som kom för en stund sen. Nu kan jag sätta på datorn igen och skriva ner några av mina tänkta notiser till bloggen. 
Det här med att skriva dagbok är nämligen lite avkoppling för mig mitt i mitt måleri av akvarell och olja. Jag behöver pausa med jämna mellanrum men vill ändå göra "lite nytta".
(Nu måste jag öppna fönstret igen. Det är kvavt som attan och nu återkommer visst regnet).

Gladskisser.

Under de senaste två veckorna har jag sett glada vid tre olika tillfällen i länet.

Först vid Dags mosse på kanten mot Omberg, därefter vid västra infarten till Linköping över E4:ans susande trafik och senast igår i eklandskapet nära Bestorp söder om Linköping.
Det börjar bli vardagsmat med röd glada också i Östergötland. De senaste åren har det verkligen satt sig med observationer men konstaterade häckningar tycks enligt "Vingspegeln" ännu vara på raritetsnivå. 
Det ligger något positivt i detta med uteblivna noteringar om boplatser. Man är och ska vara försiktig med att i onödan yppa vad man egentligen känner till, så visst tror jag att där finns fler än de två bofynd som redovisas offentligt för länet. Ett som jag tror mig känna till nämns till exempel inte!

Det kom ett brev idag ...

Jag har emellertid inte kvar någon tvestjärtsillustration i bagaget, så jag passar på att göra en ny.
Den skickar jag nu iväg till Bertil med lycka-till-hälsning och hoppas på att den kan bli användbar i artikeln om det smala ämnet "Konst och tvestjärtar.

För övrigt ringde två personer igår med önskemål om att få beställa något smärre akvarellkonstverk inom absolut närtid. Kanske kan jag lägga in det i mitt fulltecknade arbetsschema/eller också inte.

Jag säger som min vän Pelle: "Det lusar på ..."


Eftersom kommentarfunktionen fallerar lägger jag manuellt in följande kommentar från Thord Wiman i Avesta:

Några skisser och tankar (Gladskisser), lördag 4 augusti.

Jodu, även vi skönhets och spänningstörstande skådare i Dalom har begåvats med glador närapå i

parti och minut: röda och bruna. Några 1k har också konstaterats så häckning (röd glada) har före-

kommit även hos oss. Det är klart att många av fåglarna rapporterats flera gånger av olika skådare

men säg 8-10 fjäderklädda, unika individer i luftrummet, i Dalarna. Inte illa alls!

Lite oglad är jag ändå i sinnet då ingen enda av dessa fascinerande fåglar kommit mig till mötes, någonsin, så det finns kvar alltså, nöjet och det uppflammande hoppet. Det är lite som med din utter-åkomma, på gott och ont. Men helst vill jag ju jämföra mig med Carl von Linné (åtminstone ur ett angelägenhetsperspektiv, annars för mycket hybris!) som såg så mycket märkvärdigt i svensk natur på sina vidsträckta resor men aldrig en levande älg (en uppstoppad, utanför en lanthandel i Jokkmokk) trots att han var mycket angelägen härom. Jo, liknelsen lite långsökt kanske men ändå mitt predikament i ivrighet/angelägenhet att änteligt få se och uppleva en glada. (Söder om Dalälven var älgen nästintill utrotad i slutet på 1700 - talet).

Roligt lära litet nytt om det som är bevingat och nog pågår rent generellt ett rejält kunskapslyft inom fågelskådningens alla faser (i samma branta takt som fågelbestånden och dess livsmiljöer urholkas och föröds) med fina foton att detaljstudera utlagda på de olika landskapen i Artportalen. Förr (men inte så väldigt mycket förr) minns jag det som sensation när en fågelskådare förutom kikare, stativ och tub också bar på en systemkamera kopplat till ett rejält objektiv, snart nog mer regel än undantag, även det på gott och ont.