Medan tranor sträcker mot norr över himlen lutar jag mig över dikesrenens gula gräs och spanar efter årets första huggormar vid bergväggen i en krök på gamla Riksettan nära Rök. Här brukar jag se de första för säsongen och idag utgör inget undantag från den goda regeln.
Jag upptäcker en brun halvmeter lång huggorm direkt när jag anländer. Den är på väg från det hål den alldeles nyss måste ha krupit upp ur, ålar sig upp mot bergets solvärme till lä från vinden.
Hon rör sig stelt och långsamt, ännu kall av vinterköld.
När jag kikar närmare ser jag att hon är alldeles lerig i ansiktet. Ögonen är nästan helt igenmurade av jord, men hon använder tungan när hon trevar sig fram mellan stenar och fjolårsgräs och vet säkert sitt mål. Jag säger hon för jag tror av färgen att det är en hona.
I skydd under bergklacken upptäcker jag ytterligare en orm. Den är skiffersvart med svag antydan till zig-zag-band och har ett blodrött öga; en hane antagligen. Den ligger alldeles stilla och litar till sin försvinnande förmåga.
Jag rör mig sakta och tyst för att inte störa, men när jag efter fem minuter kommer tillbaka efter vandringen längs vägkanten är de borta bägge två. De har känt min närvaro och tagit sig till säkrade vrår.
Där jag parkerade bilen, stod förra våren ett ruttet lövträd. Nu har det fallit och stackmyrorna har tagit hand om en möjlighet till ny boplats. En tät "kaka" av sollängtande myror sörplar värme.
Vårtecknen anländer i god ordning.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar