22 juni - Till minne av en vän.

.
Det har gått ett par dagar av tomhet, eftertänksamhet och sorg; en god vän har omkommit och jag vet inte hur jag kan berätta, eller om jag verkligen orkar eller ens vill, så här offentligt. Men efter den första chockens alla spretiga tankar och känslor har jag ändå bestämt mig för att skriva om Christer; ge min personliga bild och lite bakgrund till vår vänskap.

Faksimil ur Expressen den 20 juni 2016

Han flyttade in i lilla Ödeshög för kanske tjugo år sedan och det första jag minns är hans snabba gångstil. Han blev därför ganska snabbt "döpt" med epitetet "Christer Gångare" i grannskapet. Det var nämligen tävlingsgång som gällde för honom och jag kommer faktiskt ihåg den allra första gången som vi utväxlade några ord med varandra om bland annat detta, på gatan utanför vårt hus.

Det var emellertid först hösten 2008 som vi lärde känna varandra närmare. Det visade sig nämligen att Christer hade ett stort naturintresse, inriktad åt det upplevelsemässiga och äventyrslystna och så småningom kom han även med i gänget vid Tåkerns fältstation.

Christer vid potatisintaget.

Den här hösten, när Christer jobbade vid intaget på Ole Flensted AB potatisindustri i Ödeshög, uppmärksammande han då och då egendomligt färgade små gnagare som kom med potatislaster från Jylland i Danmark. Han letade själv efter upplysningar men kunde inte förstå. 
Han kontaktade Lars Frölich och mig angående de här små djuren och vi åkte dit en dag när han hade lagt undan ett par stycken i en potatisburk. 

Med stor spänning såg vi fram emot att få se vad Christer hade stoppat undan i burken.

Tre stycken såna här kom med lasten i morse, sa Christer, men en var död och dessutom fanns det andra arter av möss och sorkar med samt några grodor dessutom.

I burken tryckte två verkligt näpna men rädda små gnagare. 

Jag tog hand om de två mössen och ytterligare en tredje någon dag senare, ordnade med ett terrarium och hade dem i min ateljé i väntan på att komma fram till arttillhörigheten. På grund av utseendet med den svarta ålen på ryggen i den nästan orangefärgade pälsen trodde jag först att det handlade om buskmus men den relativt korta svansen förvånade förstås.
Jag fick kontakt med Peter Nilsson på Naturhistoriska riksmuséet och snart nog kom vi gemensamt fram till att detta var en ny däggdjursart för Sverige nämligen Brandmus, alltså en veritabel sensation. Det hela resulterade i att fyndet gjordes offentligt genom en artikel jag författade i Fauna&Flora våren 2009.

Eftersom Christer var upptäckaren av denna nya däggdjursart i Sverige kommer hans namn alltid att förknippas med brandmus och de numera på olika sätt tillvaratagna, en är skeletterad, en skinnlagd och den tredje uppstoppad och utställd, första individerna är alla DNA-registrerade och systematiserade och bär Christers signatur CE som signum.

Christer med en av brandmössen.

(Märkligt nog är "dödsrunan" från den 11 juni i min blogg nedan, om en annan vän, Naturradioreportern Lasse Willén, illustrerad med ett foto vid hans besök i min ateljé när fyndet av brandmus kom att göras offentligt i etern).

Via Tåkerns fältstation började Christer delta i ringmärkning och inventeringar. Hans stora energi och iver gjorde att han framför allt kom att engagera sig ringmärkningsprojektet av pilgrimsfalkar i Östergötland och efterhand var den som, ofta på egen hand, kontrollerade etablerade boplatser och letade upp nya. 
Genom idogt och envist inventeringsarbete fann han nya boplatser bland annat i sjön Sommen och nu senast våren 2016 i Kinda kommun.

Intill potatisindustrin där Christer arbetade rinner Ålebäcken, en liten å med utlopp i Vättern. Det var i och för sig väl känt sedan tidigare att öringar gick upp här för att leka, men för Christer kom det som en personlig inbjudan att engagera sig djupt även i detta projekt. Sålunda kom han att ägna sina återstående år även åt ideella inventeringar av öringbeståndet i detta åsystem. 
Det är faktiskt ingen överdrift att påstå att han till slut lärde känna varenda vakande öring i vattendragen från år till år. Han vandrade nämligen längs vattnet varje natt i oktober, november och december med pannlampa och polariserade solglasögon på plats, räknande och mätande, studerande lekgropar, romläggning och allt annat som hör öringar till.
Således var det inte alls överraskande, när vi med goda vänner en natt i oktober förra året var där och mötte ... Christer, naturligtvis.

Veckan innan sin plötsliga och tragiska bortgång fanns Christer med i ett reportage i tidningen Corren angående inplantering av öring i ett nytt åsystem i Ödeshögs kommun. 
Christer var i högsta grad aktiv in i det sista i olika slags projekt och naturarbete i länet och ringmärkningen av pilgrimsfalkar i Östergötlands berg pågick för fullt när olyckan hände.  

Tragiskt och oväntat ryktes en vän och medmänniska bort mitt i livet och en familj blev lämnad i outsäglig sorg och saknad. Jag tänker framför allt på dem, på sambon Katarina och barnen, men också på de kamrater, som även är mina, vilka var med vid tillfället då olyckan skedde.
Tröst är förstås svår att finna i ett sammanhang som detta, men något, kanske, kan det lindra att veta att Christer ryktes bort i sin gärning, mitt i det som var hans liv.
Och jag känner att falken som flyger vidare vid berget bär med sig detta vittnesbörd in i evighetens mysterium.

Vila i frid min vän!