Jag har en egen liten genväg till torget från ateljén. Snett över gräsmattan bakom häcken på baksidan smiter den förbi Postens bilparkering men innan dess måste jag kliva ner över en skarp gråbergskant och där har jag lagt en granitflisa som trappsten. Vintertid måste jag ibland pulsa fram i djup snö och ibland blir det "livsfarligt" halt och skitigt.
Men trots att det är smalt och stökigt brukar det gå att tränga sig fram och detta sparar mig säkert en halv minut varje gång, vilket sammantaget blir till ett antal extra timmar under min livstid.
Vid några tillfällen har det dock blivit helt omöjligt att passera då diverse bråte har ställts undan just där, en dag till exempel postens gamla markis 6 meter lång, en annan gång en sunkig brädkonstruktion full av spikar som rev upp min jacka men jag sade till på skarpen och snart var där ordning på torpet igen.
Idag när luften var fuktmättad av duggregn tog jag min genväg tillbaka igen efter att ha besökt biblioteket varvid jag upplevde en märklig doftsensation, ty när jag klev upp på min trappsten över bergkanten doftade det pissigt illa i vänster näsborre och himmelskt gott i den högra.
Jag passerade nämligen nära och mitt emellan blommande berberis och blommande bondsyrén; ytterligheterna av blomdoft för en mänsklig näsa.
Blommande berberis.
Blommande bondsyrén.
Så olika satsar växterna med lock och pock att det som är gott för någon är illa för en annan och tvärtom. Överraskande var det hela i varje fall; en märklig blandning av polariserade dofter i min passage genom livet.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar