6 februari - Minnen från Tåkern år 1959

.
Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska börja, vad jag ska skriva. Allt  känns nämligen väldigt stort och är av så avgörande betydelse för mitt liv att jag nästan får kramp av att försöka berätta. Jag måste ge det hela rättmätig dignitet och behöver först sortera ut vad jag egengtligen vill berätta, vad som är viktigt och adekvat i sammanhanget och sedan koncentrera mig bara dithän.
Men först en kort resumé som är nödvändig för själva bakgrunden.

Det startade i höstas med ett upprop från fyra av mina gamla skolkamrater från klass 4 D i Mjölby Samrealskola årgång 1962. Det var då vi tog realexamen, bland de sista, ty efter oss kom Enhetsskolan.
I helgen blev det av att vi träffades, 19 pigga "tanter och farbröder", 69 och 70 år gamla, till jubileumsfest på vår skola för att därefter förflytta oss till en festlokal i Mjölby gamla mejeri - "Ostkupan".
Det blev förstås en helkväll med berättelser, bilder och minnen i både glädje och sorg. Det var verkligen så härligt och upplevelserikt som man som bäst kan önska sig.

Klasskamraten Roland hade förmånen redan då under decennieskiftet 50/60 att ha tillgång till en kamera matad med diafilm, vilket inte var så vanligt, och han kunde nu väcka gamla minnen till liv med sina kamerakort.
För mig personligen blev det att blixten slog ner.

Samling vid grinden som öppnar sig mot Svanshalsängen.

1959 åkte klassen buss till Tåkern för studiebesök under biologilärare fröken Margit Agrells ledning. Redan så har hågkomsten emellertid bleknat bort till förmån för en annan biologilärare, men det var alltså fel, minnet kan vara bedrägligt.
Jag minns ändå rätt ett par händelser under den där resan. Stoltheten jag ägde, är en sådan, att vara den som redan visste lite om både sjön och dess fågelliv. Jo, jag kände mig nästan som lite av en "expert". Vi var ju bevars fältbiologer. 
Vi, det var Göran och jag, ett sammansvetsat par, som ägnade all vår lediga tid och även lite olovandes skoltid, till ett starkt naturintresse. Vi var ute nästan jämt och intresserade oss för allt i naturen: fåglar, fjärilar, skalbaggar och sånt, men kanske lite mindre för växter om jag ska vara ärlig. De rörde sig ju inte.

Mitt första precisa minne av den här exkursionen är då bussen kör längs vägen över de svarta jordarna mellan Renstad och Holmen på Tåkerns södra sida. Här var då endast betesmarker och slåttermarker, täckdikning var knappast uppfunnen och Tåkern var en oreglerad svämsjö. Överallt betade kor bland storspovar, lärkor och tofsvipor.
Fyra duniga tofsvipeungar dyker plötsligt upp på vägen framför bussen och jag gör chauffören uppmärksam på dem och får honom att stanna med "skrikande" bromsar.
Jag kliver av och lyfter ner ungarna i diket. Så stolt jag känner mig.

På Svanshalsängen vandrar vi ut genom grinden. Där fanns då inga besöksförbud att ta hänsyn till. Klassen strosade fritt runt bland orkidéer, starrtuvor, enkelbeckasiner och gulärlor. Så kunde det vara på den tiden!
Kärrsnäpporna spelade djyjyjyjyjyjyjyjyjyjyjijijinjijijijiji  framför oss från vårvattnets restpölar som glittrade överallt. (Pölarna är, efter regleringen, borta sedan länge och sydlig kärrsnäppa är i det närmaste utdöd från vårt land).

Nästan nykläckt unge av kärrsnäppa.

Görans och mina 14-åriga och redan då ganska erfaret naturvända ögon noterar med självklarhet kärrsnäppan som lämnar en tuva, som smyger därifrån tystlåtet och hukande. Vi har sett allt och förstått och kan snart visa våra klasskamrater och läraren boet med fyra små, drygt humlestora, tämligen nykläckta ungar.

Göran har med sig ringar, riktiga fågelmärkningsringar från Riksmuseum. Han har dem i fickan tillsammans med en ringmärkningstång och han har fått låna dem temporärt av en kusin som har tillstånd. (Men förstås inte för vidare befordran, men det är som tur är preskriberat idag).

Göran och jag ringmärker kärrsnäppor på Svanshals äng 1959.

Vi sitter där stolta och "betydelsefulla" på Svanshals äng, Göran och jag, och ringmärker fyra små kärrsnäppeungar med hela klassen som åskådare. 

Anteckningsblocket från den tiden talar sitt tydliga språk. Ringmärkta ungar av Sydlig kärrsnäppa hade hög status och renderade säkert kusinen berättigad uppmärksamhet även om det var vi som gjorde´t.

Det finns mycket att säga om hela den här historien från 1959. Det skulle naturligtvis aldrig kunna gå till på ovanstående sätt idag, självklart inte! 
Att släppa ut fjortonåringar som ringmärkare vore naturligtvis alldeles otänkbart, ty ringmärkning av fåglar i Sverige är idag strängt reglerad och mycket målinriktad. 
De flesta strandängar av motsvarande värde som Svanshalsängen på 50-talet är naturreservat idag med stränga besöksförbud under fåglarnas häckningstid. 
Det tredje är att biologilärare av idag säkert skulle ha bättre kontroll på skeendet.

Men man måste se hela denna historia som ett tidsdokument, hur det faktiskt kunde gå till så sent som på femtiotalet i Sverige både vad gäller kunskapsnivå, tillgänglighet och hanteringen av den många gånger försvunna rikedom av nära naturvärden som ännu fanns på plats. Sådant kan nämligen vara svårt att förklara idag för nya generationer.

En annan sak som är säker är att händelser som denna satte djupa och bestående spår i min själ. Motivationsökningen var ofrånkomlig. Målet var utmärkt och vägen utstakad och jag vore inte den jag är idag om inte alla dessa händelser hade ägt rum. Detta låter förstås självklart och är också så. 
Det är bara det att när blixten slår ner så oförberett blir allt plötsligt förklarat.