Det är nu som gäller. Finare vinter än så här blir det inte. Snötäcke, rejäla minusgrader, is på sjöarna, sol och solvärme dagtid och ovanligt blåsfritt. Passa på att vara ute och njuta!
Själv vänder jag mig ofta mot mitt favoritställe, till Tåkern med omnejd. Häromdagen var det en kylig kvällspromenad och igår gjorde jag en otroligt skön vandring genom vintervassen på den kanal som känns som min, eftersom den ligger rakt utanför min gamla stuga. Hur många gånger jag vandrat där, paddlat, skrinnat eller tagit mig fram på skidor vet jag inte men hundratals är det förvisso. Och som sagt igår igen i underbart solsken och vindstilla väder.
Jag skissade en akvarell i boken, men färglade den gjorde jag i ateljén för att inte förfrysa mina färger och fingrar. Den blev lite dramatisk i överkant, men ok.
Jag tog alltså inte turistvägen den här gången, men den vill jag annars rekommendera alla er som inte är så vana vid det vintriga Tåkern. Starta vid naturum Tåkern, det är lättåtkomligt och vänligt med toaletter och grillplats m m. Härifrån kan man vandra ut, ta skidor över sjön eller varför inte skridskor (en liten isplan är renskottad av traktens ungdomar). Perfekt för barnfamiljer med andra ord!
Men, jag tog alltså en annan väg ut - Renstadkanalen - en sträcka på ca två kilometer ut genom vass och kärrmarker. Skidspåren var redan på plats och jag hade att välja mellan vännen Gerza eller familjen Isacsson. Det är de som också har gjort kanalen till sin. Det var Isacssons, nästan hela högen med hundar och allt, som jag mötte där ute.
Det är en fantastisk upplevelse att få vara här igen. Min gamla, numera stelopererade fot, har länge varit ett aber men NU!, nu kan jag vandra hela vägen ut och tillbaka, tre kilometer, utan problem. Fantastiskt är det och efter detta vill jag inte längre nämna ordet fotproblem mera. Stadiet är passerat.
Mycket har hänt på några år här ute. Vassen ger vika. Den har blivit allt glesare och lägre. Starr och videbuskage vandrar in och biotopen omvandlas från vass till mad. Förvandlingen av delar i Tåkern har gått väldigt snabbt under ett par decennier; den förväntade historien om Tåkerns omvandling från sjö till träskmark har snabbats upp rejält. På 1970- 1980-talet hängde jag härute mest hela tiden. Vi ringmärkte skäggmesar, som vissa år var oerhört talrika i de täta och storvuxna vassarna.
Idag går jag hela vägen ut och tillbaka och har inte kontakt med, eller ser ett endaste spår, av skäggmesar. Det känns tomt och ödesdigert. Jag läser på Tåkerns fältstations hemsida att observationer har gjorts alldeles nyligen, men härute i den tidigare absolut förnämsta och rikaste vassen för skäggmes tycks de alla vara som bortblåsta. Vassen duger inte längre.
Så har jag fått vara med om hela processen av en sjö i omvandling och det fortare än någonsin anat.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar