26 februari - Ett årsvarv av vårtid har passerat och tofsvipan är här igen.

Så har det gått nästan på dagen ett år sedan jag såg årets första tofsvipor år 2025. Jag skrev om det i min dagbok den 22 februari det året, men kunde också konstatera att viporna ännu inte var på plats i Tåkernbygden. Att de kom bara någon dag senare, möjligen på den här dagens datum, det minns jag, men saknar anteckningar därom.

Jag har gjort resan nästan varje dag den senaste veckan, ända sedan mildvädret satte in, tagit svängen ner om Väversunda - Holmen i Tåkerns sydvästra hörn, för att spana efter vårens första tecken, men hittills har jag inte sett något vårlikt alls. Jag vet, jag brukar ligga i framkant, så där någon dag före själva eventet, om du förstår hur jag menar; jag har det ju på känn, vet att det är nära och när det är dags brukar det komma snabbare än väntat.

En hård sydväst blåser upp under eftermiddagen. Temperaturen närmar sig plus tio, de väldiga drivorna som snösvängens alla plogar har skrapat ihop suckar och sjunker smutsbruna ihop vid samhället alla gatukorsningar. Marken är inte alls beredd att ta emot mängden frigjort vatten och rännilar och små sjöar bildas överallt. Allt är blött och smutsigt, men ändå på pluskontot.

Jag är tillbaka vid sjökanten nu igen. Det är eftermiddag bara några timmar innan skymning. Idag måtte det väl vara dags?! Jag parkerar vid vägkanten intill Tåkerns fältstation och sätter mig att spana ut över den anlagda våtmarken som smälter fram ur snö och is. Jag letar länge men ser inget från bilsätet utan bestämmer mig för att gå ut i blåsten och ta en bättre titt, bakåt. 

Tofsviporna går därborta bakom stenhögen mot den gula vassruggen i skogskanten. Det är för långt för att avbildas. Man får tänka sig det hela. Men lita på mig. De är där - årets första.

Där är de, årets första tofsvipor. De går långt ut mot skogskanten vid Holmsören. Jag ser dem tydligt men smått i kikaren, som siluetter mot stråken av ljust vatten och snö som randar maden. De är minst ett tiotal fåglar och bland dem finns även en flock nyanlända starar, kanske ett tjugotal samt en flock om tio gräsänder. 

Ett årsvarv av vårtid har gått sedan förra gången och jag är ännu på plats och lika upphetsad som vanligt. Hade jag haft hatt, hade jag lyft den och hälsat välkommen, med keps hade det också gått bra men min yllemössa får sitta kvar på skulten i den ryckiga vinden. Det här är stort. Lika stort varje gång. Våren är här! Igen!

25 februari - Tankar under promenad

Om du nu inte har läst det tidigare här i min blogg, så är det så, att jag efter många års besvärlighet till slut stelopererade min vänstra fot. Den står numera stadigt fast i 90 graders vinkel och med det är jag faktiskt nöjd; jag har inte ont längre och det andra, allt vad det nu är, kan jag vänja mig vid, lära och förbättra vid behov.

Jag har kommit igång idag med allt fler promenader och utökar distansen succesivt och börjar närma mig en halvmil med stavar och tillrättalagda skodon. Det känns riktigt gott, nästan som det gamla vanliga igen.

Idag parkerade jag bilen vid Lövängsborg vid Väversunda och gick fram och tillbaka mellan vägkröken och Holmen, i kanten av maden ut mot Tåkerns vassar. Jag ville promenera in vårkänslan. Kanske kunde ett första grågåspar ha anlänt, tänkte jag. Men så icke, allt var tyst och stilla. Fortsätter plusgraderna väntar nog våren inom en vecka skulle jag tro, med grågäss, sånglärkor och tofsvipor. Man få ha tålamod med våren. Det gäller alltid!

Det enda vårtecken jag noterade var tjällossning. Isen som bildats under asfalten trycker på nu när allt börjar tina och vägbanan skjuter rygg som en ilsken katt med sprickor och vallningar som följd. Om några veckor har det lagt ner sig igen och allt blir som förut.

Kråkor och korp är det jag noterar samt ett vildsvin, som jag skrämmer iväg när jag passerar med klapprande stavspetsar. Först sätter den av i snabb galopp men lugnar ner sig till trav in mot mosskanten.

När jag sitter i bilen på väg hem igen kommer "dagens havsörn" högt upp i himlen. Tänk så bra det har blivit med det.

Hemma vid köksbordet igen sitter jag och studera gråsparvarna. Jag känner att det motivet skulle jag vilja göra något mer av. Där finns något hemtamt, personligt och mysigt och gråsparvar är ju dessutom väldigt vackra Jag testar så här med en liten skiss i all enkelhet:

Studie av gråsparvar i tujan hemmavid.

22 februari - Med isklirr i örat och pensel i handen.

Jag kan inte låta bli att åka iväg en kort sväng ut i naturen efter vår hemkomst från två dagars bortafestande, även fast kvällen redan står för dörren och ljuset skymmer.

Jag tar därför mitt närmaste - Vätterstranden vid Stora Lund - går ner på bryggan alldeles ensam och skissar en grön sjö med melodiskt isklirr i örat samt snötoppade klippor i fonden; en rå snabbskiss alldeles innan mörkret faller och händerna domnar. 

20 februari - Oljemålningsskisser

Nu har jag lagt allt annat i ateljén på hyllan för en tid. Akvareller har jag till Konstrundan och det jag behöver komplettera med är oljemålningar. Jag lägger därför, sedan några veckor tillbaka, upp nya dukar och arbetar som alltid på det sättet, att jag har en handfull målningar att växla emellan när det tar emot eller då jag måste fundera på en fortsättning som kan bli bra. 

Ibland visar jag även arbetet i denna ofärdiga form och här är tre varianter av motiv i sitt första skissupplägg på duk. Hur de blir när allt är färdigt, om någonsin, är skrivet i stjärnorna och kan beskådas först till Konstrundan 2026, under Kristi himmelsfärdshelgen 14 - 17 maj. 

Ta det jag presenterar nedan för vad det är - skisser i sin första form:

16 februari - Den bästa av vinterdagar, men idag helt utan skäggmesar.

Det är nu som gäller. Finare vinter än så här blir det inte. Snötäcke, rejäla minusgrader, is på sjöarna, sol och solvärme dagtid och ovanligt blåsfritt, så passa på att vara ute och njuta! 

Själv vänder jag mig oftast till mitt favoritställe, Tåkern med omnejd. Häromdagen var det en kylig kvällspromenad och igår gjorde jag en otroligt skön vandring genom vintervassen på den kanal som känns som min, eftersom den ligger rakt utanför min gamla stuga. Hur många gånger jag vandrat här, paddlat, skrinnat eller tagit mig fram på skidor vet jag inte, men hundratals är det förvisso och, som sagt igår igen i underbart solsken och vindstilla väder.

Jag skissade ner en akvarell i boken, men färglade den gjorde jag i ateljén för att inte förfrysa mina färger och fingrar. Den blev lite dramatisk i överkant, men ok.

Jag tog alltså inte turistvägen den här gången, men den vill jag annars rekommendera alla er som inte är så vana vid det vintriga Tåkern. Starta vid naturum Tåkern, det är lättåtkomligt och vänligt med toaletter och grillplats m m. Härifrån kan man vandra ut, ta skidor över sjön eller varför inte skridskor (en liten isplan är renskottad av traktens ungdomar). Perfekt för barnfamiljer med andra ord!

Men, jag tog alltså en annan väg ut - Renstadkanalen - en sträcka på ca två kilometer ut genom vass och kärrmarker. Skidspåren var redan på plats och jag hade att välja mellan vännen Gerza eller familjen Isacsson. Det är de som också har gjort kanalen till sin. Det var Isacssons, nästan hela högen med hundar och allt, som jag mötte där ute.

Det är en fantastisk upplevelse att få vara här igen. Min gamla, numera stelopererade fot, har länge varit ett aber men NU!, nu kan jag vandra hela vägen ut och tillbaka, tre kilometer, utan problem. Fantastiskt är det och efter detta vill jag inte längre nämna ordet fotproblem mera. Stadiet är passerat.

Mycket har hänt på några år här ute. Vassen ger vika. Den har blivit allt glesare och lägre. Starr och videbuskage vandrar in och biotopen omvandlas från vass till mad. Förvandlingen av delar i Tåkern har gått väldigt snabbt under ett par decennier; den förväntade historien om Tåkerns omvandling från sjö till träskmark har snabbats upp rejält. På 1970- 1980-talet hängde jag härute mest hela tiden. Vi ringmärkte skäggmesar, som vissa år var oerhört talrika i de täta och storvuxna vassarna. 

Fotot av den här skäggmeshanen är från tidigare.

Idag går jag hela vägen ut och tillbaka och har inte kontakt med, eller ser ett endaste spår, av skäggmesar. Det känns tomt och ödesdigert. Jag läser på Tåkerns fältstations hemsida att observationer har gjorts alldeles nyligen, men härute i den tidigare absolut förnämsta och rikaste vassen för skäggmes tycks de alla vara som bortblåsta. Vassen duger inte längre. 

länk till Tåkerns fältstation

Så har jag fått vara med om hela processen av en sjö i omvandling och det fortare än någonsin anat.

14 februari - Vilken vinterkväll

Efter en härlig och vacker vinterdag, med OS-skidor, solig promenad vid Höje på Omberg så avslutar jag dagen med ett kvällspass på Tåkerns is.

Solen har gått ner, klockan är en kvart över fem och ett turkosgrönt skimmer ligger över Ombergs val. Mot det reser sig ett grått mörkt dimmoln med kondens från Vättern. Idag har sjön rykt rejält och jag tror det kan vara nära att delar lägger sig i natt. Att det skulle kunna bli is över hela sjön är väl ändå inte troligt. Men det är kallt ordentligt.

Jag är ensam ute och har stavar med mig, för mellan drivbildningarna som sträcker sig diagonalt ut framför mig finns hala isfält täckta av ett centimeterdjupt lager av lätt pudersnö. Den packade snön under skorna morrar som arga hundar och stavspetsarna skriker som ilskna vipor. Alltemellan smäller det till i istäcket under mig och sprickorna dånar iväg som långskott bort mot fjärran. Isen är tjock och helt bärkraftig, kanske t o m för en elefant om så vore.

Känslan är mäktig och  känd, så här har jag vandrat många vintrar och kvällar. Det är något alldeles speciellt.

Kylan biter i kinderna. Jag har fällt upp kragen högt. Det av kylan frambringade näsdroppet, kondens, fryser snabbt till is och mina tummar kalldomnar i de alldeles för tunna handskarna medan låren svider i tunna jeans och inget mer under. Men, det är inte synd om mig. Jag visste det väl och jag tänker inte stanna längre än möjligt, bara ta mig fram och tillbaka till vasskanten där på andra sidan isviken. 

Jupiter gnistrar rakt över Naturum Tåkerns vackra byggnad i skogskanten.

Medan jag vandrar kommer mörkret; det är blåviolett och stjärnorna tänds. Ja, man säger så, men det är  under Jupiter jag går min väg. Vore jag ute en stund ytterligare hade jag även kunnat få se både Mars och Saturnus, de ligger nämligen alla på rad just nu. 

Men jag börjar bli kall. Jag måste tillbaka.

När jag sitter i bilens sköna värme och har kommit en bit på väg hemåt, noterar jag att temperaturen som djupast når 22 minusgrader. Det är vi Överby gård vid Tåkern. Det får bli mitt nya rekord för säsongen. 

Vilken vinterkväll! Den här kommer man att minnas.

11 februari - Skissarbete i Ombergsbygd

Momsredovisning och deklaration är klar, tror jag, åtminstone har jag idag överlämnat ansvaret till min revisor, att göra allt klart och presenterbart.

Så får jag då lite ro igen, att arbeta vidare med mitt långsiktiga bokprojekt. Till ett tänkt kapitel utgår jag från en vy av Omberg från söder, ett foto taget för någon vecka sedan vid Sverkerstenen nära bron över Ålebäcken.

Framför mig höjer sig landskapet stegvis upp mot Omberg och dess branter. Ungefär tjugo meter bort finns en första höjd av ett par meter; en mjuk lågslänt ås i väst-östlig riktning, subtil för ett otränat öga. Jag undrade vid varje passage över den formationen, eftersom den också var tydligt beströdd med rundslipade stenar, vad detta månde vara och fick svaret av geologen Hans G. Johansson. Det är Yoldiahavets gamla strandlinje. Havet brusade alltså runt mina fötter där jag står.

Detta vill jag nu försöka illustrera hur det kan ha tett sig då för ca 10 000 år sedan. 

Här är ett första skissförsök i akvarell, där havet i förgrunden ännu inte har kommit på plats. Sånt här tycker jag är extra spännande. Fantasi och verklighet i härlig gemenskap.

8 februari - Vinterpromenad på Omberg

Idag var det dags att vandra en bit av vägen vid Ombergs sydvästra hörn, alldeles intill Ellen Keys vackra hus Strand. Vinden i kombination med kylan bet ordentligt i kinderna så det var skönt att komma in i lä bakom berget, under de resliga bokarna.

Utsikten mot söder och den fjärran blå bården av Holavedens djupa skogar, varifrån man med en smula planering skulle kunna gå osedd  hela vägen, tvärs över Småländska höglandet, ända ner till Blekinge och norra Skåne.

En blek sol kämpar som synes med molnen och vinner till slut kampen under några eftermiddagstimmar och skapar den underbaraste av alla färger - himmelsblå.

Ett parti av Ombergs bokskogar.; möjligen nordligast i landet av naturlig bokskog, d v s icke planterad sådan.

7 februari - Tankar för dagen

Det var igår, på hemväg från käre vännen och svågern Stig-Oves ljust sorgliga och väldigt personliga begravningsakt i Bankekind, i en kyrka och ett församlingshem till bredden fylld av släkt och vänner, som vi körde hemåt längs E4:an, uppfyllda av tankar och reflektioner som alltid efter ett slutgiltigt farväl .

Till minne av Stig-Ove. Foto - Jenny Seger.

Det blev en långsam färd i det besvärliga vädret. Vinden låg på hårt från öster och tät yrsnö ringlade sig som plågade maskar över asfalten och myllret av små flingor suddade ut alla skarpa konturer mot fjärran; trafiken försvann i snöblint dis. Det gick i försiktighetens anda och nästan alla trafikanter respekterade sammanhanget. För oss blev även själva långsamheten på något sätt betydelsefull.

Jag bad Ulla ta ett foto genom vindrutan. Det kanske kan vara bra att ha som underlag, tänkte jag, till ett akvarellexperiment kanske.

*

Idag på morgonen, innan frukost, kikar jag nyfiket ut genom köksfönstret. Hur är läget? Blir det snöskottning igen, för femte gången denna rejäla vinter.

I snödrivan under fågelmatningen är det ännu tomt sånär som på rödhaken. Otroligt att den klarar sig i detta ihållande och hårda väder, tänker jag även denna morgon efter en ny köldhård vinternatt. Utan ständig påfyllning av fågelfrö och sönderstampade talgbollar och äpplen hade det säkert varit kört. 

Skisser från morgonen. Rödhaken knixar och niger. Den finplockar av det småttiga.

Rödhaken ser så liten och främmande ut bland sparvar och koltrastar. Märkvärdigt tuff, kan den i sin litenhet ta för sig även så, men den föredrar solituden som ges under tidiga mornar och sena kvällar. Vi håller tummarna varje ny morgon för att den ska klara sig hela vägen genom bistervintern. Fågeln ger fågelmatningen en ny mening i år.

Jag skissar några snabba drag, sen går jag ut och skottar och hinner precis lagom få undan allt innan kommunens plog kommer och kör bort högarna jag har lagt upp. Är det färdigt så?

5 februari - Några skisser från eftermiddagen

När den blå timmen närmar sig, bryter jag sifferarbetet för statens räkning och snart nog befinner jag mig i Tåkerns domäner som genom av sig självt. Ibland, eller ganska ofta, blir det bara så. Det drar som från en omöjlig magnet.

På Dags mosse ser jag en övervintrande ormvråk, en har jag mött lite tidigare, närmare hemmet. Det är bistra tider även för dem, men eftersom snötäcket är tunt, förmodar jag, att de klarar sig ganska väl och finner sina sorkar och möss.

En räv är ute mellan de små torpen på Dags mosse. Den stannar upp i sin sorkjakt inte mer än tjugo meter bort, ställer sig bredbent och rannsakar mina avsikter. Jag sitter lugnt kvar i bilen, tar fram min skissbok och tecknar trångt, kantigt sittande som jag är för att inte förstöra mötet.

"Skabbräv" på Dags mosse. Den ser bedrövlig ut, nästan som konstgjord.

Räven är svårt drabbad av skabb. Bakre delen av kroppen, hela ryggen och nästan ända ut längs den taniga svansen, är den rävröda konturpälsen bortsliten, eller snarare bortgnuggad av klåda. Endast den grå underullen är på plats och även den är gles. Så sorgligt är det att se djuret så hårt drabbat. Jag som verkligen gillar rävar vill uppleva dem friska och vackra.

Tre kråkor fick vara staffage i min akvarellskiss. De kom flygande för att söka nattkvist i dungen bakom mig.

Jag stannar till vid Väversundaviken vid Tåkern och sätter mig bättre tillrätta genom att flytta sätet helt bakåt och börjar måla utsikten över maden genom bilfönstret. Så känner jag mig väl tillfreds och nästan som hemma medan mörkret sakta kryper inpå.

5 februari - Ett isigt Omberg

Vi tar på oss termodress. Utrustade med nya stavar vandrar vi sen en sväng på ett isigt Omberg. Det blir inte så långt. Vi går genom bokskogen vid Stocklycke bara, det får räcka, när vintern biter i kinderna och stigarna är knaggliga och slippriga.

Här startar naturstigen.

En kort del av vår promenad går längs naturstigen "Omberg och istiden", som jag gjorde på uppdrag av Sveaskog för några år sedan. Idag får vi med oss en liten realistisk känsla av ha ha varit med på riktigt. Det är en rejäl och uthållig vinter i år.

Hemma i ateljén letar jag fram mappen med allt material från uppdraget. Kan väl vara intressant att här presentera några av illustrationerna som jag gjorde. När det blir mera tillgängligt igen vill jag ta hela promenaden, ca 5 km lång, och det skulle jag vilja rekommendera er alla att göra. 

Omberg i den Baltiska issjön för ca 11 000 år sedan.

Nunataken Omberg sticker upp ur inlandsisen.

4 februari - Pappersgissel

 Ja, det är den tiden på året nu, att jag nöds arbeta med siffror istället för penslar på papper och duk. Jag har momsredovisning en gång per år och den ska vara inne mot mitten av februari och då tycker min revisor Ann att det är lika bra att jag gör hela deklarationen klar samtidigt. Det är trist men nödvändigt förstås. Nu har jag ändå bättre ordning på mina papper än tidigare; skokartongen har ersatts av månadsmappar och pärmar, vilket underlättar betydligt. Gamla hundar kan visst lära sig och om några dagar drar jag en suck av lättnad. 

Nu är det rackarns segt med kylan ute så det är ju ingen större förlust att hålla sig inomhus. Jag försvarar ändå vintern mot alla som tjafsar om den. Jag brukar säga att "så här var det när jag var liten", och "det är såna här vintrar som har format vår unika natur". Lite självtröst är det väl i de orden men även sanning.

Jag har ändå varvat med lite annat arbete. Bland annat har jag jobbat med en minisvit "Bokskog på Omberg", tre akvareller med tema om orkidén kal knipprot.

Det känns bättre att lägga in dessa tre bilder i min blogg istället för pärmar och deklarationsunderlag även om de känns malplacerade i årstid. Men varsågod!

Kal knipprot som de brukar se ut.

Kal knipprot med drag av skogsknipprot.