lördag 27 juli 2024

27 juli - Vad Omberg är för mig

För mig är Omberg som en fantastisk Noaks Ark, full med upplevelser av liv i alla dess former i smått och stort. Ständigt gör jag nya fynd av växter, fåglar, djur och insekter. Omberg är verkligen en mosaik av detaljer som jag med långsamt tempo och stor nyfikenhet ägnar massor av tid åt. 

Där jag går och skrotar, långsamt och bligande, väcker jag ofta förundran bland de flesta andra Ombergsbesökare. Bilarna passerar mig i raskt tempo och fattar förstås inte ett jota av det jag håller på med. Passagerarna därinne, är på väg till det Stora, det Magnifika: utsikterna vid Västra Väggar och Älvarum, Hjässatorget med Hjässanutsikten eller befinner sig blott i upplevelsen av själva vägen som slingrar sig bort över berget med sjöblänk från väster. Snabbt kör de förbi nästan allt annat av värde.

Cyklisterna likaså. Ofta kommer de susande mot trafiken på Sjövägen (dock tillåtet), i gulsvarta, rödgröna eller blåvita trikåer, i rasande tempo och ibland med musik inom utestängande hörlurar. Vad gör de här egentligen? Eller mountinbike-arna, som flänger runt alldeles för fort längs slingrande stigar mellan sällsynta storgräs, genom blåsippsbackar, över skogsbingelmattor och förbi sjungande mindre flugsnappare och visslande gjusar. Vandrarna också, de där som bara går, minst en mil men ofta mer, med upplevelsen att bli svettig och trött bara. De grupperna har jag försökt guida några gånger, men de blir bara irriterade på alla stopp jag vill göra för att berätta. Aldrig mer.

Så här var det idag för mig på "mitt" Omberg.

Hampflockeln, den ovanliga och pampiga växten med rosa flor har just börjat blomma frenetiskt längs Sjövägen. Den tillställningen borde föranleda undran och stopp bland bilisterna, tycker man, och alla fjärilarna som studsar mot vindrutan, de vill man väl veta mer om? Icke!

Fyra tjejer kommer mot mig på vägen, säkert lite undrande, i vandringskängor och med ryggsäckar på ryggen. Jag kan förstås inte låta bli att ingripa i skeendet, när de ser så där undrande ut.

Skarpa visslingar når oss nämligen just då. En hel liten familj av fiskgjusar vilar i lufthavet högt däruppe rakt ovanför oss. Två nyflygga ungar med fräsch vit ytterbård på stjärten är med sina föräldrar, kanske för första gången. De seglar alla fint i uppvinden, glider sedan ner mot Vättern och försvinner bakom träden medan ropen klingar av.

- Fiskgjusar, har jag ropat tjejerna till mötes. Ser ni dem högt däruppe.

- Oj vaddå?

- Och de här vackra växterna som heter hampflockel och alla dansande fjärilar, har ni sett dem? frågar jag när gjusarna har tystnat och försvunnit.

- Nej, vi är bara ute och går.

Pedagogen i mig måste bara berätta om det här; de silverstreckade pärlemorfjärilarna, som just nu kläcker och som snart kommer att finnas i hundratal, om alla citronfjärilar och om den sällsynta lilla almsnabbvingen, som ivrigt flyger runt bredvid oss, nu hotad av almarnas snabba bortdöende. Den måste vi passa på med idag, imorgon är det för sent.

Hona av silverstreckad pärlemorfjäril söker näring i en hampflockel.

En almsnabbvinge likaså. (ursäkta suddig bildkvalitet). Som snabbvingar brukar göra, sitter den upp och ner, varvid de spetsiga små spröten på bakvingen lurar rovdjuren att tro att det är antennerna. Då slår de till mot fel ände så att säga och fjärilen kommer undan.


En av de rariteter som jag finner idag i en hampflockel är en Ädelguldbagge, Gnorrimus nobilis. Den utvecklas i gamla ihåliga ekar men den vuxna skalbaggen, imagon, äter färska och näringsrika blommor, gärna av hampflockel och det är minsann inte varje dag jag har turen att hitta en.


Gall på åkertistel av borrflugan, Urophora cardui.

För några år sedan hittade jag för första gången i Östergötland galler av en liten borrfluga som lägger ägg i stjälkarna på åkertistlar, jag vill förstås gärna kalla arten för åkertistelborrfluga, men jag vet just inte om det är så riktigt. För säkerhets skull berättar jag att den vetenskapligt heter Urophora cardui. Jag noterar att arten var sent ut i år. Gallerna har jag tidigare alltid funnit i juni/juli och då nästan alltid lägre i plantan. I år finns alla gallerna upptill och i topp, säkert beroende på väder, men de finns ändå kvar, konstaterar jag glatt, ty för några veckor sedan gav jag nästan upp om artens överlevnad i området.

Bort emot Bramsevägens uppfart stannar jag till för att se om kattugglan är hemma i den döda eken. Det brukar hända ungefär var tionde gång då jag passerar, att den sitter där och beskådar turistströmmen.

Jag stannar mitt på vägen för att ta några foton av den i dag mycket lugna och trygga ugglan som alltså är på plats. Det blir omedelbart en liten kö av bilar bakom mig. 

Jag gör så då, att jag pekar mot ugglan och det blir säkert dagens bästa gärning. Lyckan blir fulländad för några av Ombergs alla turister; att få se en livs levande kattuggla är en sällsynt gåva. De vinkar glatt som tack!

Kattugglan sitter kvar i lugn och ro när jag åker vidare. Undrar hur många av dagens alla Ombergsturister som kommer att notera den. Någon mer? Knappast troligt och ändå så nära.


fredag 26 juli 2024

26 juli - Ekologisk ärtåker

Så kan det bli med ekologi. Ärtåkern är vacker så det förslår, men endast med rara ärtor i år.



torsdag 25 juli 2024

25 juli - Insådda blomster

För bara några år sedan kom rekommendationerna om insådd av "vildblommor" längs åkerkanter och i åkergipar. Jordbruket som näring tog ett nytt och positivt steg mot att ta ett större ansvar för den biologiska mångfalden och idkarna subventionerades för sin insats. Fjärilar, vildbin och andra insekter fick äntligen en större chans att överleva i de monokulturella jordbrukslandskapen.

Samtidigt kom också kritik mot att man istället för inhemska blomster sådde in främmande, sydliga arter. Den kritiken kvarstår men jag menar ändå att man i valet ganska väl har undvikit problem genom att välja ettåriga arter som ganska snabbt dör ut naturligt.

Biblomma eller honungsfacelia är fortfarande dominerande i insådden. Den är vacker både nära och på avstånd och den drar väldigt mycket insekter.


Bovete?

I år har jag noterat en ny insådd art som jag inte sett tidigare. Jag stannade till för att se vad det var och har kommit fram till att det är bovete eller någon nära släkting. 


onsdag 24 juli 2024

24 juli - Händelser i trädgården

Igår eftermiddag satte sig en liten grå fågel på trädgårdslampan vid bouleplanen. Det var lite motljus så den var inte lätt att identifiera först, men så började den niga och samtidigt vibrera med en roströd stjärt, då blev allt förklarat - ung rödstjärt, men vilken?

Fågeln flög vidare till ställningen runt vår gula ros, satte sig lågt och började göra små utfall till gräsmattan, där den fångade vad jag tror var flygmyror. Nu kom den också ganska nära mig och i bättre ljus så jag kunde njuta fullt ut av min första svarta rödstjärt i egen trädgård.


En ung svart rödstjärt gästar vår trädgård, akvarellstudie.

Sotigt askgrå var den över nästan hela kroppen men ljusare mot undergumpens dun där den röda stjärten stack ut som en vibrerande orange fyr. Det var en ungfågel och den hade en aning av gul näbbhud kvar i mungipan. Tio minuter var den kvar, sen flög den över häcken in till grannen och var borta.

Samma dag, när vi satt och åt grillat på altanen såg jag i ögonvrån hur ett ganska stort svart flygfä kom genom luften rakt mot mig med ett fladdrande grönt "parasoll" i käken. Det landade vid ett litet hål i staketvirket, kröp ner och försvann. Jag stirrade intensivt mot det där svarta hålet och efter någon minut kom insekten upp igen, utan last.

En hona av en art tapetserarbi .

Jag var beredd med mobilen och fick detta foto av tapetserarbiet. Kanske blir det möjligt att identifiera vilken av alla arter som det kan vara frågan om, men här måste jag be om hjälp.

Hon kommer väl tillbaka snart igen, tänkte jag, och satt beredd med mobilen. Det dröjde inte mer än ett par minuter innan hon kom tillbaka med ny leverans av tillskuret blad. Då lyckades jag fånga henne ännu något bättre.

Honan kryper ner i sitt hål för att fodra fler celler åt sina larver med färskt tillskurna gröna blad.

Det händer mycket även i vår trädgård.


onsdag 17 juli 2024

17 juli - Gränsöverskridande sorg

Vi är flera som har reagerat på fiskmåsen som sedan någon vecka tillbaka flyger runt i skyn över Ödeshög. Den har ett nasalt och jämrande läte - ett långdragigt "kiiiieee", upprepat ungefär varannan sekund. Det låter så jämmerligt att man inte kan låta bli att vända sitt ansikte uppåt för att spana efter klagolåten.

Den ensamma fiskmåsen.

Flera gånger om dagen gör den sina turer i vida svängar över samhället, letar och ropar. 

Ensam flyger den och där ligger förstås problemet. Den har blivit lämnad. Något har hänt med dess partner och nu sveper den runt och söker. Den uttrycker stor saknad och man kan inte låta bli att tycka synd om den. Ja, sorg är verkligen gränsöverskridande oss alla levande emellan, djur som människa.


tisdag 16 juli 2024

16 juli - Återkomst

I vår tisdagsklubb höll vi oss hemma idag; hemma hos undertecknad, där det först blev fika på altanen och därefter en kort promenad bort till de oerhört blomsterrika markerna "Skrapegårdens blomsterängar" alldeles i närheten av Ullas och mitt bo och leverne.

Jag återkommer med en skildring av den prakten för att istället kort och gott anmäla fyndet av ett sällsynt vildbi. Det var när vi rörde oss i täta bestånd av väddklint i området som jag plötsligt fick syn på ett Stortapetserarbi, Megachile lagopoda som samlade maghåren fulla av gulviolett pollen. Ett fint kryss i insektsvärlden och det första för mig.

Jag skrev direkt till Tommy K, experten på Länsstyrelsen i Ög. Han var på semester norröver men grattade till det fina fyndet och meddelade att han redan förra året noterade ett exemplar i området. Se där!

Länk till Wikipediasida om stortapetserarbiet.

Jag lägger in en länk till dig som vill veta mer om stortapetserarbiet och berättar kort att arten, efter att ha funnets i södra Sverige tidigare under 1900-talet tämligen allmänt, plötsligt försvann. Med återstart på Öland har stortapetserarbiet nu börjat återerövringen. Nu är också Ödeshögsbygden med på kartan igen. Grattis till oss!

Stortapetserarbiets hona har här laddat fullt med pollen under "magen". När hon sitter noterar jag att hon får en väldig svankrygg av att lyfta bakkroppen för att orka bära och skydda den omsorgsfullt hopsamlade bördan av gulviolett ängsväddpollen, larvmaten.


måndag 15 juli 2024

15 juli - Den giftiga odörten

Väldigt ofta i nätverken, oftast utan att man ber om det, får man förutom svar på sin fråga om arttillhörighet också ett pekande finger om farlighet, giftighet, allergenitet eller liknande epitet. Det gäller ibland ganska "trivial" giftighet om jag nu vågar säga så om t ex tibastens, ormbärets och jättelokans. Denna fokusering på annat än art väcker ofta en viss irritation bland botanisterna.

Det finns emellertid ett par riktigt potenta växter, vars giftighet verkligen är livsfarlig. Idag mötte jag en av dessa - ODÖRT, Conium maculatum.


Odört vid en vägren på Dags mosse.

Jag genade över Dags mosse söder om Tåkern och där, vid vägkanten, upptäckte jag ett fint bestånd av den pampiga växten; nästan två meter hög, frodigt grön och vackert blommande.

Senare tillägg:

Botanisten Torbjörn Tyler har protesterat mot min artbestämning i det här fallet och säger att mina foton visar vildpersilja. Efter kontroll och nödvändig andningpaus håller jag absolut med Torbjörn. Han har helt rätt! Denna artikel bygger alltså på fel förutsättningar och jag ber alla om ursäkt för detta. Det som lurade mig, jag som trodde mig veta precis hur vildpersilja ser ut, är att exemplaren var så höga och att de var rödanlupna nedtill på stjälkarna.

Nu läser jag i Nordens flora att även vildpersiljan, också den potent giftig, kan bli upp till två meter i höjd och att stjälkarna ofta är rödvioletta. Se där - då har jag fått bita i ett surt äpple men också lärt mig för livet.

Artikeln i sig, om odört, äger dock ännu sitt intresse, tycker jag och låter allt stå kvar som jag skrev det. Nästa gång jag möter odört ska jag vara mer noggrann.

Jag träffar på odört då och då. Inte så ofta och nästan alltid i närheten av bebyggelse, gårdar, torp och skräpmarker. Så här säger Nordens flora om odört.

Mossberg, Stenberg - Nordens flora 2018.

Senast innan idag studerade jag odört vid hönsgården hos en gammal vän, väldigt typiskt! Men allra mest minns jag nog besöket hos en annan vän som hade grävt en kräftdamm och där grävmassorna året därpå fick en heltäckande klädsel av en två meter hög odörtsmatta. Till historien hör att i detta täta bestånd lekte vännens barn gärna kurragömma. Dagen efter mitt besök med inbakad information om växtens reella farlighet var all odört borttagen och bränd. Det kunde ju vara lätt hänt att ett blad eller blomma hamnat snett.

Spännande är att tänka sig hur odörten kan vila i en s k fröbank i jorden, säkerligen i många årtionden och kanske mer ändå och med riklighet blomma upp när marken rörs om.

Odörten är lik flera andra umbellater t ex hundkäx men är högre och liksom glesare växt, med flinflikiga blad, lysande vita blomklasar som är ganska små i förhållande till växtens storlek. Stjälkarna är kala och blanka och rejält kraftiga med en blåton i grönskan och det mest typiska är att de i nedre delar är rödanlupna, vilket är en viktig igenkänningsfaktor som man ska leta efter. En annan bra sak att minnas är att när odörten blommar mitt i sommaren har hundkäxen i stort sett redan vissnat ner. Odörten har en oangenäm, rutten doft och sägs lukta råtturin, vilket jag menar är en tveksam beskrivning. Vem idag har koll på sånt!

Odörtens rödanlupna stjälkar är arttypiska.

Odörten har rödanlupna stjälkar. Orden maculatum i det vetenskapliga namnet betyder just fläckig. Det är ett viktigt tecken att leta efter om man är osäker.

Man kan gott beundra odörten, så som jag gjort idag, men man bör undvika närmare kontakt med den. Den är faktiskt dödligt giftig om man får i sig tillräcklig mängd av framför att de gröna delarna, blad och omogna frukter, som innehåller mest gift, en alkaloid med namn koniin - ett nervgift.

Giftet förlamar musklerna utan att skapa medvetslöshet och symptomen börjar perifert i lemmarna och sprider sig inåt tills giftverkan slutligen kan nå lungornas muskler varvid man kvävs om man inte får hjälp av t ex en respirator.

Sokrates - den berömde grekiske filosofen dömdes till döden för "Gudlöshet och för att ha fördärvat ungdomar". I motsats till råa och grova förbrytare som tvingades dricka plågsamt dödligt Stormhattsgift, acconitum, fick han tömma en bägare med den "vänligare" blandningen av Odört och Opium, som gav ett rus och ett succesivt bortdomnande.

Sokrates, som den vetenskapsman han var, lät hela tiden notera hur förloppet flöt på ända in i döden. Så nu vet vi alla.


onsdag 10 juli 2024

10 juli - Omberg i dessa dagar

Alla dagar, oavsett väder, ligger Omberg som en vilande val tryggt förankrad i mitt landskap. Någon gång varje vecka är jag där, ibland bara på kort ett besök för att jag är sugen; ibland med gott om tid för skissarbete i "boken" eller för raspet av pensel mot en duk. Den täta grönskan nu i juli, alla blommor och insekter lockar hela tiden. Alltid finns där något nytt att upptäcka eller njuta av.

Tibast med sina korallröda bär.

Täta bestånd av fläcknycklar.

Jordhumlor på nattkvist.


tisdag 9 juli 2024

9 juli - Besök i Örbackens kalkkärr

I norra änden av Mjölbyterassens mäktiga glaciala formationer av ändmoräner, dödisgropar och rullstensåsar ligger Örbackens kalkkärr. Här ligger glaciärleran blå och ytlagd, översilad av upprinnor från Kungshögas mäktiga höjder. Ett löt är bildat. 


Örbackens kalkkärr.

Friskt och kallt vatten sipprar ut ur sand och grus. Kalkrikt är detta vatten också genom inlagrad kalkmorän från Östgötaslättens berggrund och vem vet om där inte finns också skållor av hela kalkklippor i botten av alltihop.


En av flera upprinnor med kallt och drickfriskt vatten meandrar ut i kalkkärret.

Dit gick färden idag. Inte första och förhoppningsvis inte för sista gången heller för någon av oss i gänget. Örbackens kalkkärr lockar alltid! Idag hade vi även två delmål.

1. att återfinna arten Blekvide, som Magnus Wadstein hittade för några år sedan.

2. att återfinna de plantor av Dvärgtranbär som Sverker, tyckte sig ha sett för många år sedan under en guidad exkursion.

Vi lyckades med intet av detta, men kunde njuta av väder och mycket annat. Det andra har vi kvar!

Orkidéerna finns där; de flesta arterna överblommade eller åtminstone förbi sitt klimax: fläcknycklar, tvåblad, kärrknipprot, blodnycklar, tvåblad, flugblomster och vaxnycklar, medan de små ljusa honungsblomstren stod i full blom.

Vaxnycklar.

Honungsblomster blommar i Örbacken tillsammans med rariteten Svarthö. Ett udda, nästan omöjligt möte geografiskt sett, är därmed ett faktum.

Svarthö.

Svarthöet fann vi lite överallt, där marken höjde sig något över axagens blöta tuvor, med sin typiska gråvioletta färgton. Men idag var de flesta exemplaren i stort sett överblommade. Arten är den verkliga rariteten i östgötska orkidékärr. Utanför vår nordiska fjällkedja finns den som postglacial relikt bara i Östergötland och på Gotland, så vi östgötar kan vara extra stolta över att denna ovanliga och vackra växt finns i en handfull av vår rika kalkkärr, men bara där riktigt iskallt, rent, basiskt vatten sipprar fram.

Vi fastnar runt en liten udda växt som vi undrar över.

En liten växt i frukt väckte vårt omedelbara intresse. Jag fick för mig att det var ett exemplar av orkidén spindelblomster, men fel biotop och att den aldrig tidigare noterats i området gjorde oss naturligtvis fundersamma.

Överblommad vitpyrola.

Slutligen insåg vi att det rörde sig om ett ensamt och förkrympt exemplar av vitpyrola, det som hetsat upp oss en liten stund.

Nässelfjäril, amiral, citronfjäril, luktgräsfjäril, slåttergräsfjäril, silverstreckad pärlemorfjäril, ängsnätfjäril och rovfjäril, noterade vi bland annat.

Mindre kustflickslända.

En hane av en mindre sjötrollslända solade sin blåpudrade abdomen, men lyfte och försvann innan fotografen hann reagera. Däremot lyckades det mig att få ett foto på en flickslända, som jag i terrängen trodde kunde vara den mycket rara dvärgflicksländan, men som jag nu, senare i ateljén, kunnat bestämma till en hane av mindre kustflickslända och vederbörligt har rapporterat som en sådan.

Däremot återstår att skicka in en rapport om den brungrå lilla humla, som jag fotade under näringssök i en krissla. Jag tänker mig alternativen: mosshumla/backhumla/klöverhumla.

Vilken art av humla?

När svaret kommer från experter kommer ett nytt meddelande från mig.

Tack för idag!


9 juli - Rehab av opererad fot

Nu har jag tagit ännu ett litet steg framåt i min rehabilitering av den stelopererade vänsterfoten. Fysioterapeuten Matilda tröstade mig senast med att förklara att jag har kommit så långt att jag faktiskt kan gå med två kryckor och en behandlingssko och att jag ska vara glad och stolt över detta. Mer ska jag inte kräva just nu, utan försöka se framtiden an med tålamod och tillförsikt. 

- Du visste ju att det skulle ta tid. Upp till ett år. Det står i din journal, sa hon.

Jag åkte genast hem, torkade mina tårar och gick ut i förrådet och lastade in både rullstol och beta-stöd i bilen. Nu har jag återlämnat dessa verktyg för gott, hoppas jag.

Ytterligare ett steg framåt, fastän litet.